Sida vid sida

Känns som att det har gått en livstid sedan pappas begravning och jag har någonstans, sakta men säkert, börjat anpassa mig till livet utan honom. Anpassat mig i den mån att jag inte förväntar mig att han ska sitta i soffan hemma på Bergvägen när vi kommer dit, eller för den delen ligga i sängen som han gjorde sista tiden. Anpassat mig så pass att jag vet att det inte är någon idé att ringa hans nr eftersom han ändå inte kommer svara. Men har jag accepterat att han är borta? Nej! Har jag förstått det fullt ut? Nej! Men lagom när den här värsta dimman man fumlat i efter hans bortgång och begravning lagt sig – ja, då är det alltså dags rökfylla livet igen så man inte ser ett skit vilket håll man än tittar åt samtidigt som det är lite svårt att andas. På torsdag, om en vecka precis, ska pappa urnsättas.

Hans gravsten, som han delar med sin älskade lillebror, är klar och står redan på plats i Täby Kyrkby. Har inte kunnat åka dit och titta ännu, har velat vänta på pappa, vill att han verkligen ska finnas där också – inte bara hans namn på en sten. Men allt det här river loss så mycket känslor jag trodde jag kedjat fast ordentligt inom mig. Närmsta familjen ska samlas igen, precis som när vi vakade över pappa de sista dagarna. Vi har skrattat tillsammans så många gånger sedan dess men att nu på förhand veta att vi ska ses för att någonstans påminnas om det värsta i allas våra liv får klumpen i halsen att växa, gör trycket över bröstet hårdare. På ett sätt är jag lättad över att dagen kommer – har känts så konstigt att inte ha en plats att besöka pappa på, en plats att få rå om lite.

Men, det blir fjärde gången jag på något sätt ska ta farväl av honom. Jag pussade hans då fortfarande ljumma panna på Byle, jag åkte med Erika för att låta henne se och ta farväl av honom i kroppslig form och klappade på hans iskalla hand, jag sa ”jag älskar dig” vid hans kista i kyrka och på torsdag blir kanske det mest definitiva avslutet. Det sista sista som finns kvar av honom ska begravas. Jag ska se askan av min pappa sänkas ner i marken. Det är tungt när det finns en del av mig som fortfarande inte vill förstå att det här har hänt och händer. Det finns fortfarande en del av mig som ser honom som fullt levande, varm och underbar.

Jag hittade en bild igår som jag glömt bort ens fanns. Jag tittade på den och sögs liksom tillbaka till den höstdagen 2015 när jag, mamma, pappa och Jessie strosade runt i stan och fikade. Pappa köpte fina fårskinnstofflor till Jessie på Hötorgsmarknaden och puttade stolt runt på vagnen med hans ”guldklimp” i. Jag kände allt, mindes allt från den dagen. För några sekunder var jag i precis den dagen – jag var lycklig, pappa full av liv. Sen slets jag tillbaka, till 2019, och den nattsvarta ridån gick ner. Vill kunna få stanna i en bekymmersfri lördag förmiddag 2015, vandrandes upp och ner på Stockholms gator, sida vid sida med pappa. Inte ligga i fosterställning och gråta för att jag aldrig får vandra någonstans sida vid sida med honom igen.

0F155369-C7B2-4CBC-BF93-7139A5E68C3B

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>