För alltid

Har försökt sätta ord på pappas begravning i snart tre månader – skrivit några meningar åt gången sen avbrutit för att det antingen blir för jobbigt eller för att orden känns så jävla platta i jämförelse med allt man kände och upplevde där. Jag läste igenom mina senaste inlägg – 8 oktober skrev jag om pappas cancerbesked (som vi då fått någon vecka innan), 8:e jävla oktober visste vi att pappa var allvarligt sjuk men det fanns också en då rätt klar behandlingsplan och vi såg någonstans en frisk, men annorlunda pappa, på andra sidan cancern.

30 december skrev jag om nästa besked – beskedet att pappa inte kommer att bli frisk från sin cancer som vi fick 30/11. Han skulle inte bli frisk, han skulle dö av eller med sin cancer. Exakt vad detta innebar hade vi ju absolut noll aning om – kunde han leva på så här länge? Skulle han dö imorgon? Det fick vi ju så klart inget svar på då och vi fick förlita oss på hoppet och att pappas cancer ändå skulle hålla sig i schakt ett tag framåt, kanske ett halvår i alla fall – snälla! 30 jävla december skrev jag om detta, fortfarande i god tro om att vi hade tid kvar. Tid som i i alla fall ett halvår till. Det här är 4 månader sedan.

17/1 fick vi nästa besked – jag skrev inte om det då för tiden vi ändå trodde vi skulle få revs ifrån oss den eftermiddagen. Beskedet lämnades av den mest raka och ärliga läkare jag någonsin träffat. Han tog inga om- eller genvägar till sanningen, han lindade inte in ett enda ord bomull. Han var precis vad vi behövde, vad pappa behövde. Den 17/1 fick vi beskedet att pappa hade max 2 veckor kvar i livet. 2 jävla veckor – 17:e jävla januari, det är 3,5 månad sedan.

24 januari – 7 dagar efter beskedet om pappas max 14 dagar kvar – förlorade vi honom. Vi förlorade pappa – han som skulle bli frisk, han som skulle leva i alla fall ett halvår, han som fick 14 dagar men bara orkade sju. 24 jävla januari – 3 månader  sedan och jag förstår emellanåt fortfarande inte vad fan det är som har hänt. Från en frisk och glad pappa i början av sommaren 2018 till ingen pappa alls innan 2019 första månad var till ända. 5 månader från cancerbesked tills han var borta. Hur jävla grym får en sjukdom vara? Får livet verkligen slå om så här fort? Från allt till absolut inget?

15 februari begravdes pappa – det är nästan 3 månader sedan och jag inbillar mig alltså att jag har hunnit smälta allt detta så bra att jag kan få ner i ord hur jag upplevde den dagen? Kommer jag någonsin kunna gör det? Sen pappa blev sjuk har man ju gått runt i någon sorts ovisst vakuum – jag vet ju vad det är vi gått igenom, jag vet vad jag sett och vad jag hört. Men att försöka sätta ord på känslan av att ha förlorat min pappa, min största trygghet, mina barns morfar och största idol – nej, det finns inte ord nog till dom känslorna. I varje dag, i varje situation, i varje beslut så upplever jag en sån sjuk tomhet – någonting (någon) fattas hela, hela, hela tiden. Och i varje dag, i varje situation, i varje beslut så påminns jag. Jag påminns om allt jag haft i min pappa – stöd, råd, kärlek, glädje, trygghet. Och jag påminns om att inget av det finns kvar. För att överleva låter jag mig själv uppslukas helt av vardagen – kalendern är fullspäckad. Så även om jag upplever denna konstanta tomhet och även om jag påminns om pappa i precis vad jag än gör så är jag tillräckligt sysselsatt för att inte riktigt hinna med att bli ledsen. ”Ledsen” ligger just nu så latent att det räcker med de första tonerna från Lewis Capaldis ”Someone you loved” (som spelades på pappas begravning) för att tårarna ska börja rinna. Jag brukar passa på att gråta i bilen – där ingen behöver trösta, ömka eller fråga. Inte för att jag inte vill visa mina känslor för någon – utan för att jag inte orkar med alla de extra känslor som kommer när någon lägger en omtänksam arm runt mig som bekräftar att allt det här är på riktigt. Att det är befogat att jag är ledsen och att jag behöver tröstas. I bilen, helt själv med mina tårar kan jag fortfarande hålla en uthärdlig distans till det faktum att min pappa är död.

Borta för alltid, kommer aldrig tillbaka – fy fan vad ont det gör.

57A66F98-3B37-4EC2-BD97-BAA7B49BE060

blogstats trackingpixel

En reaktion på “För alltid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>