Let’s beat cancer

Den där jävla cancern har krupit närmare och närmare mig för varje år – det började med farfar för massor med år sedan. Tror jag var alldeles för liten för att förstå allvaret i det då och det gick bra för farfar. Sen var det min farbrors tur, lite tuffare denna gång då jag dels förstod mer men också för att jag, när jag träffade honom första gången efter behandlingarna, inte kände igenom honom alls. Han plingade på dörren hemma hos mamma och pappa och jag öppnade för att sedan stå och stirra på honom som ett fån, trodde det var någon som gått fel. Det var när han började prata som jag förstod att det var han och höll då på att bryta ihop. Men, det gick bra för min farbror också. Därefter var det mormors tur, ännu lite tuffare då för jag tyckte mormor fått gå igenom tillräckligt med en stroke som tog så mycket frihet ifrån henne. Men, min mormor är en riktig krigare och det gick ju bra för henne med. Man kan se dessa tre besked som en liten hårdare knuff i ryggen för varje gång – med farfar var det som att någon gick in i mig bakifrån men sen bad om ursäkt, med Micke det ungefär samma fast utan ursäkten då. Med mormor kändes knuffen mer avsiktlig och att jag faktiskt tappade balansen av den.

I och med cancerbeskedet jag fick för några veckor sedan har jag inte bara fått en lätt knuff i ryggen – någon har avsiktligt puttat mig så hårt att jag ramlat handlöst rakt ner i kall och blöt asfalt och där ligger jag nu, livrädd och helt oförmögen att ta mig upp. Cancern har tagit min pappa – den tog honom fort och den tog honom hårt. Vad vi under hela sommaren trodde och som vården hävdade var urinvägsinfektion på urinvägsinfektion med totalt urinvägsstopp som komplikation visade sig, efter väldigt sen men mer noggrann undersökning, vara cancer i både prostata och urinblåsa. Komplicerad och aggressiv – så pass aggressiv att prostata och urinblåsa är utom räddning och så pass komplicerad att läkarna inte kan säga mer än att ”vi får ta ett steg i taget”. Han har varit mer eller mindre sängliggande sedan början av augusti – kan knappt sitta pga smärtan i urinblåsan. Han har tappat det mesta av sin annars så goda aptit och därmed även uppåt 40 kg av sin vikt. Han har kvar sin råa, hårda, sarkastiska humor – skämtar mycket med både oss och med personalen på sjukhusen. Skämtar om sånt som inte borde få skämtas om alls i ett sånt här läge. Han får oss att le i detta mörker men han har tappat sitt eget skratt. Jag minns inte när jag hörde honom skratta sist, så där genuint och bubbligt och smittsamt som bara han kan och det är nog det som gör ondast i mig.

Han påbörjade en 5 dagars cellgiftsbehandling i onsdags på Nya Karolinska och nu på onsdag får vi veta vad nästa steg blir – och så här ser det ut hela tiden. Vi får små delmål att sikta in oss på men något slutresultat verkar ingen läkare våga uttala sig om. Pappa håller modet uppe och tar varje nytt litet steg med ro medan jag, mamma och Erika nervöst trampar honom i hälarna. Det är så sjukt frustrerande och energikrävande att vara i en situation man inte kan påverka ett skit – bara irra runt vid sidan av, febrilt sökandes efter tydliga svar men där varje fråga byggs på med ytterligare en istället. Hur mycket cellgifter? När får han opereras? Kan det bli värre? Kommer han kunna leva på ”normalt” efter det här? Hur dåligt mår han? Hur ont har han? När får jag höra hans skratt igen?
Ibland undrar jag om jag över huvud taget har tagit in att det här verkligen händer. När jag själv pratar om det känns det som att jag pratar om någon avlägsen släkting – som att jag ändå har lite distans till det. Men så blir det så jävla verkligt mellan varven, som när fotbollslaget efter sista seriematchen i lördags hade köpt ett armband – ”together fighting cancer” med motiveringen ”vi är ett lag och vi gör allt ihop – vi tränar, vinner och har kul ihop men vi gör också det tråkiga tillsammans” och ville med armbandet säga att dom alla är med mig, är med pappa och slåss mot den här skiten. Och ja, då brast det för mig – sådär brutalt, hulkande och nästan knävikande. Så länge det jag som berättar, jag som väljer när det ska pratas om så kan jag kontrollera det. Men, det är när andra sätter ord på det som det blir verklighet även för mig. Men det är ju i verkligheten dom finns också – dom som stöttar, dom som ser till att man inte är ensam och dom som påminner om att det är mänskligt att känna och att falla, handlöst ner i kall och blöt asfalt. Men framför allt – i verkligheten står dom, likt en jävla armé och vill vara med och slåss mot det här jävla helvetet som drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Det måste gå bra för pappa, jag tänker inte se något annat och jävlar vad vi ska slåss nu!
”Let´s beat cancer – toghether!”

IMG_1722

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Let’s beat cancer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>