Min Jamie

För ett år sedan låg jag förväntansfull men inte fullt så jävla pigg på ett förlossningsrum på BB Stockholm. Tidsspannen från den här dagen är sjukt luddiga – allt är liksom bara en dimma av värkar och feberfrossa. Men, förväntansfull minns jag att jag var – och lugn och vi hade fått vårt rum och ett garanterat ”ingen hemgång”. Eftermiddagen flöt på som tiden lätt gör under en förlossning – allt flyter samman och en timme känns som 10 min. Vi konstaterade att öppningsarbetet gick sjukt långsamt och det var inte förrän feberfrossan var utom kontroll och dom tempade mig på 39 graders feber som vi förstod att allt inte stod helt rätt till. Barnmorskan var ju dock envis och jag hade väl inte heller riktigt gett upp min dröm om en naturlig förlossning heller så vi kämpade på mot febern med epidural och febernedsättande. Sen var det HON som satte ner foten och tydligt visade med ett rusande hjärta på monitorn att hon nog inte orkade så mycket mer. Läkare kallades in och jag fick veta att jag troligtvis (med facit i hand – definitivt) hade en infektion i livmodern och HON var märkbart påverkad av detta. HON fick 15 minuter på sig att komma ner i hjärtfrekvens, det gjorde hon inte och läkaren kom in och bekräftade det jag ändå haft på känn i 9 månader – det blir ett akutsnitt. Och här var väl klockan runt 17:30-18:00. Förberedelserna inför snittet gick snabbt och smidigt och innan jag ens hunnit smälta att det faktiskt var dags för akutsnitt nr 2 så låg jag i operationssalen. För mig var ändå situationen bekant och jag kände mig både lugn och trygg och jag tror att Nicklas upplevde detta snitt som betydligt mer harmoniskt än vårt första.

Klockan 19:47 den 17/9-2017 plockades HON ut. Ren perfektion förpackad i 50 cm och 4224 g. HON – vår fantastiska Jamie som alltså fyller 1 år idag. I ett helt jävla år har hon funnits med oss redan och det har nog varit det kortaste året jag upplevt. Fortfarande 365 dagar men aldrig att dessa har passerat så fort som de 365 senaste. Men hon kom som det mest självklara och det går knappt att tänka sig att vi levt ett liv med bara ett barn och framför allt kan jag inte se livet utan barn alls längre. För dom är ju precis allt i mitt liv – HON och hennes bror. Och från det där lilla knytet som jag fick upp på bröstet strax efter snittet för ett år sedan har vi nu en stor tjej som bara de senaste veckorna knäckt ”gåkoden” med råge. När jag började jobba i början av september tog hon några stapplande steg för att sen ramla och krypa den sista biten fram till målet – nu går hon precis hela tiden och ramlar hon så är hon snabbt uppe igen för egen maskin. Sjukt frustrerad om hon måste sitta still nu också – full fart från tidig morgon till tidig kväll. Hon är den gladaste och mest nöjda unge jag träffat och det har hon varit från sekund ett hon såg dagsljus. Vet att jag slaviskt höll koll på alla utvecklingsfaser och tänder i käften när Jessie var liten mest för att kunna skylla hans rätt allmänna missnöjdhet på något. Med Jamie går allt sånt nästan obemärkt förbi – när det är nya tänder på G märker vi det endast på att hon dregglar massor eller att vi plötsligt ser dom (fem just nu) och när det kommer till utvecklingsfaser så märker vi ju bara att hon utvecklats men att det gått hand i hand med någon kinkig period? Nej…. Älskar mat gör hon också – allt vi serverar trycker hon i sig till skillnad från sin bror som inte äter annat än typ mackor. ”Mamma” är väl mer eller mindre det enda ord hon använder just nu – till allt. ”Pappa” kommer någon gång då och då och nu i helgen förstod jag för första gången vad ”peeeuu” betyder – napp!! (självklart, right?…) Hon har precis börjat intressera sig för böcker och vi brukar läsa en eller två ”Max-böcker” innan hon ska sova och detta till små förtjusta skratt och tjut mellan bläddringarna. Hon är helt fantastisk med djur och älskar dom. Hon hälsar med det gulligaste ”heeeeej”:et och är så fin och försiktig när hon får klappa och pussa. Finns inget gulligare än när hon ska pussas – hon skjuter liksom fram hela huvudet istället för att puta. Här nedan har ni hennes puss-face och det går ju inte att motstå <3

4FCE8852-64B1-44E1-9E93-D5952B7BD7F4

Jag har nämt det förut men det tåls att upprepas – hon har gjort livet som tvåbarnsmamma enkelt. Önskar att alla fick uppleva sitt barns första år som jag har upplevt hennes första och kanske framför allt alla fick uppleva sitt första år som tvåbarnsförälder som jag har upplevt detta. Visst, mycket frustration men framför allt så mycket kärlek och glädje. Med Jessie var jag orolig jämt, med Jamie har jag litat på min magkänsla fullt ut och tacklat precis allt med ro. Och det där har nog smittat av sig på henne då jag upplever att det är precis så hon tacklar det mesta – med ro och alltid med ett leende på läpparna. Känns löjligt att jag ens försöker få ner i ord hur bra hon är – hon är det bästa som finns, det finaste i livet, min källa till både lugn och lek och lycka. Ett år har redan gått och det ska bli så häftigt att få sätta tänderna i nästa. Grattis på din första (fast andra) födelsedag min älskade unge – jag älskar dig, mer än vad några sketna ord i ett blogginlägg kan beskriva <3

696EB0C1-41C4-43B3-AD32-5477DA9E35B6 AA4E9E5F-0B46-4E04-976D-51C62CD05BBF

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>