Ett år

Ett år har gått sen jag satt i den här kontorsstolen på heltid sist – ja, jag är tillbaka på jobbet efter min andra (och troligtvis sista) föräldraledighet. Det har varit ett år av fullt ös – medvetslös. Har nog nämnt att mitt liv som tvåbarnsmamma inte skiljer sig sådär värst mycket från livet som enbarnsmamma – Jamie har varit och är den enklaste ungen på jorden. Men, två barn är fortfarande fler än ett och hade man lite tid över till sig själv med ett barn så är matematiken rätt enkel – man har typ ingen tid över till sig själv med två. Vi har dessutom levt ett rätt hektiskt liv under våren och nu efter semestern. Nicklas har jobbat extra hos sin pappa varje måndag och onsdag (ibland fredag) efter sitt ordinarie jobb (som han nu sagt upp sig på för att jobba heltid hos sin pappa from oktober) och inte kommit hem förrän tidigast 22:30. Tisdagar och torsdagar har jag fotbollsträningar och är borta från 18:30-21:30. Detta har alltså inneburit att vi endast varit en förälder hemma under veckorna hela våren och fram till förra veckan och jag vet inte hur många gånger jag kände mig redo att stämpla ut helt från precis allt. Där av utebliven uppdatering här.

Har inte haft en sekund över till att reflektera över mina känslor kring detta med att börja jobba igen. Alla har frågat ”hur känns det att börja jobba nu då?” och jag har inte kunnat svara för jag har inte känt. Inte känt efter ett dugg. Nu sitter jag här på kontoret, efter 7 timmars arbete och önskar mig någonstans tillbaka till den där hektiska våren. När vi förvisso slet arslena av oss för att få allt att gå ihop men när jag samtidigt hade en hel sommar med familjen framför mig, när jobbet ändå låg 3-4 månader bort. När det var jag och Jamie varje dag. När det var jag, Jessie och Jamie 4 dagar av 7. Nu har jag helt plötsligt tre kvällar i veckan + helgerna och jag inser nu, efter dessa 7 arbetstimmar, hur bestulen jag känner mig på den finaste tiden i livet som aldrig aldrig kommer tillbaka. Jag känner mig inte ett dugg färdig med Jamie – föräldraledigheten med henne har ju varit allt annat än vad tiden hemma med Jessie var. När jag var hemma med Jessie var det ju bara han och jag och alla planlösa dagar. Jamie och jag har ju aldrig riktigt fått det där lugna lunket då vi dels haft storebror hemma med oss två dagar i veckan och resterande dagar måste vi ju anpassa oss efter lämning och hämtning på förskolan. Och sen börjar ju precis allt roligt att hända nu – hon går, hon försöker prata, hon snappar upp allt man gör och försöker härma. Men, jag tröstar mig med att hon har en hel månad hemma med sin fantastiska pappa nu innan förskolan drar igång och därefter tänker vi ge henne (och Jessie) lyxen att fortsätta vara hemma både måndagar och fredagar.

Men, helt ärligt känns det lite skönt att vara tillbaka på jobbet igen. Första dagen har varit lugn och jag har haft ro att ställa in mig på allt som ska göras. Fördelen med att ha jobbat här de senaste 9(!!!) åren är att det verkligen sitter i ryggmärgen – hur jag pratar med kunder, varit allt finns i systemet och på kontoret osv. Kul att prata med vuxna människor också utan att ständigt bli avbruten av ”mamma, mamma!”. Nu kör vi – verkligheten, livet, vardagen 2.0.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>