Hjärtvärk

Jamie Ingrid Maria – dottern jag aldrig trodde jag skulle få – har nu blivit 8 månader. Hon är så charmig så hon smälter alla, inte bara mig. Vet inte hur många hon flirtade och snackade med under vår dagstur till Åland i helgen med fotbollslaget. Hon må vara inne i en rätt tung fas nu, utvecklingsmässigt, där det känns som att det mesta börjar lossna och även om visst är bra mycket gnälligare än vanligt så verkar hon ändå ta det mesta med ro. Hon pratar/jollrar med alla möjliga konsonanter nu men håller sig till vokalen A. Hon säger mer eller mindre ”mamma” (maaamaaa) till mig nu för just (maaamaaa) använder hon bara i en beklagande ton när hon vill till mig. Och, det är mest mig hon vill vara med… eller, bara mig. Skrik och panik när jag lämnar huset och hon äter knappt om jag inte är hemma, som att ingen får mata henne utom jag. Sen har ju det motoriska verkligen släppt nu. Hon kryper, sitter och vill ställa sig upp emot allt och gärna gå omkring med gåvagn eller oss som stöd.

Hon fick högsta betyg av BVC förra veckan där hon minsann passade på att visa alla sina skills på en gång. Väger nu ca 9300 g och är 69 cm lång och är därmed nästan på pricken (på linjen) där Jessie var vid samma ålder.

Och på tal om Jessie så har ju han verkligen tagit sig ur sin trotsfas som ändå blev rätt kort och mild med facit i hand. Han har socialt tagit ytterligare ett steg fram och han börjar liksom nästan förstå lite skämt och vi kan skratta tillsammans på ett helt nytt sätt. Tidigare har man ju mest skrattat åt honom och han har skrattat för att vi har skrattat. Nu är det som att han själv förstår det roliga och skrattet blir så mycket mer äkta då. Han är så klok, och snäll och försiktig fast tar ändå för sig när han känner sig trygg. Han suger upp info som en svamp och har ett nästan läskigt minne ibland. Han kan referera till saker vi gjorde för över ett år sedan.

Är så stolt över mina små avkommor så jag tror jag spricker ibland (vilken mamma är inte det?) men jag kan liksom inte låta bli att förundras över hur bra vi ändå lyckats so far, jag och Nicklas. Vi fick till och med lite beröm för vårt samarbete under resan i lördags. För helt utan ord får vi bara allt att flyta på hur smidigt som helst – ”ni är så lugna!”. Och ja, det är väl kanske huvudnyckeln till nöjda barn också – att man är samspelade som föräldrar och just kan behålla lugnet. Och ”nöjda” är väl det ord som just nu beskriver båda våra barn ganska bra (även om Jamie är inne i en mer missnöjd period just nu) – dom finner sig liksom i det mesta, tycker allt är spännande och tar liksom allt med ro och glädje. Det värker i hjärtar varje dag av kärleken till dom två – mina hjärtan <3

826AC364-1445-420C-BFB7-17A0E4BA8621

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>