2 månader

Två månader har hon hunnit bli – vår lilla snorpa och hon är fortfarande världens snällaste bebis. Otroligt nöjd och kravlös. Hon är superglad och social när hon är vaken – ler med hela ansiktet och pratar med alla som tar sig tid att titta henne i ögonen. Djupaste konversationerna har hon haft med Nicklas och min pappa och det är sjukt fascinerande hur så mycket ljud kan komma ur en så liten människa och det känns verkligen som att hon försöker berätta något. Babygymmet har blivit lite av en favoritplats (om inte i någons famn då) – där kan hon ligga och kolla på tomma bågar (alla små djur som ska hänga där är borta!?), småtjoa och sprattla med benen – nöjd så pass länge att jag t.ex. hunnit köra 30 min styrka bredvid.

Sover gör hon fortfarande mycket och på nätterna som självaste Törnrosa. Känner mig otroligt bortskämd med sömnen och inte alls som något nattammande vrak. Jamie äter sista gången runt 23:00 när vi går upp och lägger oss (efter att ha sovit x antal timmar i soffan) sen sover hon ca 6 timmar i streck – nu helgen var vi nästan uppe i 7,5 timmes obruten sömn. Vi sover alltid hud mot hud och att få somna snosandes på hennes huvud är som balsam för själen och höjdpunkten varje dag. Bäst blir det dom gånger Jessie kommer över till vår säng innan vi hunnit somna, klättrar upp lite yrvaken/halvsovandes och pussar på Jamie för att sedan däcka bredvid med en hand på hennes huvud. Men, för att återgå till sömnen så känns det som få förunnat och jävligt lyxigt att få känna sig utvilad som nybliven tvåbarnsmamma.

Över en natt, för några veckor sedan, blev hon fet jävla stark också. Det var verkligen över en natt. Skrev för en månad sedan att hon hatade att ligga på mage och att hon inte var det minsta intresserad av att lyfta på huvudet. Hon fick dessutom visa upp sitt bristande engagemang hos BVC – ”ja, det är bara att kämpa vidare!” sa Anna. Det var tre dagar efter det, hemma hos kusinerna, som hon plötsligt låg och chillade på mage med huvudet högt och stadigt. Nu vill hon gärna pressa sig bort från axeln när man bär henne för att kolla läget runt omkring – visst är hon fortfarande en bra bit från stadig i nacken men man känner verkligen att den där nykläckta, supersköra fasen är passerad nu i alla fall. Det märks extra tydligt på att jag inte passar på samma sätt när Jessie är runt henne. Han kan liksom få vara lite klumpig (som han är helt omedvetet) runt henne utan att man är där och hugger med ett ”FÖRSIKTIG!!!!” så fort han tittar på henne. Med allt magliggande har även de första rullningarna från mage till rygg kommit. Medvetna är de nog inte men hon tippar ner huvudet och vänder sedan runt resten av kroppen utan vidare åt bägge hållen.

1:a november var hon 56,5 cm och vägde 5110 g – på pappas födelsedag 29/11 är det dags för nästa BVCbesök så det blir väl att uppdatera med fräscha siffror då. Spruta i benen + dos nr 2 av Rota ska städas av också och de där förbannade sprutorna är jag sådär halvtaggad inför. Hon gråter ju nästan aldrig, den här tösen (förutom när hon är AStrött eller AShungrig) så när hon väl gråter det gör det lite extra jävla ont i hjärtat. Hur som helst, för att summera dessa två första månader, så åker vi med på denna smooooth ride som hon bjöd upp oss på 17 september och jag är tacksam så länge den varar. Ska bli så sjukt spännande att se vad det blir för tjej av henne – tycker mig iaf se lite mer av mig själv i henne än vad jag gjorde med Jessie. <3

861B5257-F30F-4C84-9111-30420FA9A240

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>