Ensamstående

Lovade ju att återkomma i ärendet ”Nicklas bortrest – Victoria hemma själv med två barn och hund”. Förvånansvärt nog så behöver jag inte äta upp mina egna ord – de här dagarna har flutit på hyfsat smidigt trots allt (med lite assistans från mamma) men svettigt. För stressen har varit oundviklig (om än aldrig tagits ut på barnen) när man t.ex stannar lite för länge hos Sandra och Theo och Jessie faceplantar i en lerpöl påväg till bilen när jag för en gångs skull inte tagit med extrakläder och Jamie sen kör skrikfest i bilen när jag dessutom måste stanna och köpa spolarvätska för att överhuvudtaget kunna köra våra 30 min hem och gubben framför i kön betalar 100 kr i mynt som ska kontrollräknas av kassörskan och jag av någon anledning fått för mig att ha min Fjällrävenjacka på mig – ja, svetten forsade!

Halvsvettigt blev det också när bilen igår skulle lämnas in på service senast 09:00 och jag innan dess skulle pack ihop för en heldag hemma hos mamma och pappa (ni vet, försöka tänka ut vad fan man behöver för att dagen ska flyta på smutt med barn hemma hos någon som ej har barn osv). 08:00 satt vi alla (jag, Jessie, Jamie och Diesel) i bilen ihop med all packning – ja, det blir en hel jävla del för en ynka dag borta. Fick stanna hos mamma och pappa först för att droppa av allt utom vagnen och skötväska innan vi slutligen landade hos Volvo kl 08:45 typ. Packar ur och monterar vagn, flyttar ut ungar, skötväska och hund och går till entrén. Knyter hund utanför, tråcklar in vagn i entrén, lämnar bilnyckeln till service killen, tråcklar ut vagnen, knyter loss hunden och börjar gå hemåt. Inser att mobiljäveln ligger kvar i bilen, får vända tillbaka, knyta fast hunden, tråckla in vagnen igen, leta reda på servicekillen och kräva tillbaka nyckeln, ut med vagnen, styra ner hund och vagn till bilen, hämta telefon, styra upp till verkstan igen, in med vagnen och lämna nyckeln, ut med vagnen. Och där någonstans började jag väl slappna av för första gången den morgonen.

Samma svettveva upprepade sig när det var dags att hämta bilen (skulle även hämta mamma på jobbet så vi hade ju tider att passa). Lagom när det var dags att gå ska Jessie skita vilket alltid tar sin lilla tid då han alltid måste ”bajsa lite till” (bara en ursäkt för att slippa byta blöja). Med bajsblöja bytt tillslut och Jamie missnöjd i vagnen springer jag upp för att göra en mellismacka till Jessie. Springer ner, lägger mackan på en bänk i hallen, stoppar i nappen på arg Jamie, klär på Jessie och stoppar honom i vagnen (har då lockat med mackan) – ”Var är mackan mamma?”. Vänder mig om för att ta mackan, mackan är borta, ser en bit av den på golvet och inser att hundjävlen snott den, får springa upp och fixa ny macka. Och då hade vi alltså behövt gå innan Jessie sket….

Egentligen är inget av ovanstående någon big deal – vi har liksom klivit segrande ur varje händelse till slut och på det stora hela har dessa dagar gått så mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Vi är ett bra team – jag och mina kids. Nästan så att man får allt att funka snäppet bättre när man är själv för att man planerar och ligger steget före hela tiden – ”om hon äter då så är hon nöjd lagom till han ska göra det och när vi gjort det kan vi gå ut med diesel för då är hon rastad lagom tills vi ska åka dit och då är vi framme lagom tills hon lär vilja äta igen” osv. Är man två och kan dela upp ansvaret kan man lämna lite mer åt slumpen och det slutar gärna (i vårt fall) med att typ inget alls blir gjort/vi aldrig kommer iväg. Nu föredrar jag ändå att dela ansvaret för jävlar vad det tar på psyket att planera allt in i minsta detalj för att inte hamna i en situation där man säljer bägge sina barn till lägst bjudande på någon köp/säljsida på FB. Har inte velat sälja dom en enda gång faktiskt – bara tacka dom för att dom är så jävla fantastiska och lättsamma.

IMG_4388

1 månad

Idag är hon precis en månad gammal (EN MÅNAD!?!?) – vår Jamie och jag vill nog våga påstå att det är den bästa månaden i mitt liv. Jag känner mig så jävla rik och komplett – hon var den där sista pusselbiten vi inte fattat att vi saknade. Precis som när jag väntade Jessie så hade jag även denna gång svårt att släppa på några känslor under graviditeten. Jag kunde liksom inte älska någon jag aldrig träffat och att det verkligen låg en liten människa och växte i magen är för stort för att ens ta in eller förstå. Jag kunde dessutom inte för mitt liv se hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som Jessie och jag var på riktigt livrädd för att jag skulle hamna i någon depression och inte ta henne till mig – att inte låta henne inkräkta på min kärlek typ. Men som jag nämt tidigare – samma sekund jag såg henne fick jag växtvärk i hjärtat och hon kändes ju som självklarheten själv och nu går det ju inte att se en vardag utan henne. Mitt älskade lilla knyte <3

Hon växer och frodas – 5 cm längre och 4800g tung nu vilket känns som en seger med tanke på hur jävla mycket hon spyr. Hon har inte riktigt lärt sig att sluta äta när hon är ”full” utan suger på tills, vad som känns som, allt vänder upp igen. Hon är annars världens snällaste bebis, verkligen. Sover i princip hela nätterna – 6 timmar i streck – och sen ett långt pass på förmiddagen på ca 3-4 timmar. Där emellan är hon vaken och slumrar om vart annat. När hon är vaken är det med stor nyfikenhet och oftast väldigt nöjd. Vi försöker träna på dagligen med magliggande men till skillnad från sin bror är hon inte det minsta intresserad av att lyfta på huvudet och kolla läget – hon suger hellre på någon av sina händer. Men, det tar sig ändå! Bättre för varje gång.

Många frågar hur allting funkar hemma och hur det känns att vara tvåbarnsmamma (alltså, jag är tvåbarnsmamma – helt sjukt) och jag kan inte annat än svara ”fantastiskt” på båda frågorna. Jessie har ju som sagt tagit detta hur bra som helst och verkligen landat nu och vardagen är så harmonisk den kan bli med en snart 3åring + en bebis. Vågade inte hoppas på ens hälften av det flyt vi ändå fått till hemma. Jag tar dessutom allt med en helt annan ro än vad jag kanske gjorde när Jessie var liten – det var så mycket som stressade mig då. Och den är ron går nog lite hand i hand med att jag verkligen försöker vara här och nu och njuta av Jamie. Inte längta några månader bort, inte önska att hon var större eller stadigare eller mer vaken eller mer självständig. Jag vet hur jävla snart hon inte är min pyttebebis längre så även om jag kan sova ligger jag gärna vaken och luktar på henne och även om hon sover gott i vagnen eller sängen så plockar jag upp henne – hon kan lika gärna sova gott på mig! Min kropp skriker liksom efter hennes närhet så fort hon inte är hos mig och jag lämnar inte gärna över henne till någon annan av den enkla anledningen att jag vill gosa med henne själv, jämt!!

Min älskade lilla snorpa – tack för att jag fått det ärofyllda uppdraget att vara din mamma, jag ska göra allt i min makt för att leva upp till titeln <3

 

IMG_3839

 

Super mum

Sista tiden som gravid låg min energi, utan överdrift, på den djupaste havsbotten och kändes på riktigt omöjlig att någonsin kunna fiskas upp igen. Nicklas fick ta med sig Jessie (och oftast mig med) vart han än skulle de sista veckorna för jag orkade inte ens med tanken på att sysselsätta Jessie en hel dag själv. Var Nicklas tvungen att åka iväg själv såg jag till att ha backuphjälp av mamma, pappa och/eller min syster. Jag var så tung på slutet att jag till och med tyckte det var jobbigt att stå upp. Nu låter det kanske som att jag låg som en strandad val i soffan i en månad men så var det givetvis inte – jag kände bara att jag var tvungen att ha någon vid min sida om orken skulle försvunnit helt (vilket den aldrig gjorde). Men under denna period började ju tvivlet på mig själv att växa – hur fan ska jag orka med två barn om jag inte ens orkar ta hand om ett själv? Att jag ens för en sekund trodde att denna energilöshet var något permanent var för att jag mitt uppe i den hade mycket svårt att se var jag skulle hitta ny energi när seg och tung graviditet ersätts av en krävande bebis som dessutom konkurrerar om tid och kärlek med en 2,5åring.

Jag behövde ju givetvis inte ens leta efter ny energi – den kom av sig själv i samband med att den tunga kroppen försvann och ihop med amningshormonerna (som för övrigt borde kunna framställas i pillerform så man kan knarka dom genom de första typ 15 åren av barnens liv). Nu är jag inne på fjärde dagen hemma med två barn. Jessie hade feber från måndag kväll till tisdag kväll och alla ni som vabbat småbarn vet att kids inte vet hur man beter sig när man är sjuk. De röjer på som vanligt – enda skillnaden är att energin inte alls finns där så samtidigt som de röjer omkring så gnäller dom något kopiöst också. Och inte blir det lättare när dom väl är pigga och rastlösa igen. Men, trots en hel del tålamodsprövande (som jag ändå tagit mig igenom med djupandning) har dagarna liksom flutit på så sjukt smidigt – amma, upp och fixa frukost, städa undan, amma, ut med hunden, leka lite, fixa lunch, amma, söva Jessie, chilla med Jamie, Jessie vaknar, mysa/leka en stund, äta mellis, amma + någon eftermiddagsaktivitet innan Nicklas kommit hem. Och allt detta sker på lite autopilot – som att jag inte gjort annat och jag kan inte annat än att fascineras över hur kroppen och psyket är programmerat. Från de sista gravidveckorna där kropp och huvud bara skriker ”TA DET LITE JÄVLA LAUNA FÖR I HELVETE!!!” till att jag idag inte ens skräms lite grann av att Nicklas ska åka bort och jobba tre dagar (två nätter) om två veckor. Jag lär väl få äta upp det här om just två veckor – återkommer i ärendet då – men för nu tänker jag leva på känslan av att vara den där super-mum:en jag aldrig trodde jag skulle vara.

IMG_3427

IMG_3531

Första tiden

I tre veckor har hon funnits i vårt liv, tre ynka veckor och ändå känns det som för alltid. På frågan ”hur känns det?” svarar jag alltid ”det känns som vanligt!” för det gör verkligen det – eller, det känns kanske mer som att man äntligen ”är hemma” på riktigt. Vi väntar inte längre på en stor förändring, vi undrar inte längre vem den där förändringen är utan hon är här och hon har varit så självklar sen jag fick lukta på hennes huvud första gången.

Den första tiden kunde nog inte ha flutit på smidigare. Jessie har mottagit sin lillasyster med öppna armar, varma kramar och blöta pussar. Han har varit precis lika inkluderande som vi varit. Något som fick mitt hjärta att smälta helt var när han och hans farmor stod och tittade på vår båt som står på tomten. Jessie säger ”det är Jessies båt!”, Nicklas mamma svarar ”Ja, Jessies, mammas och pappas!” och Jessie själv lägger till ”och lillasysters!” – alltså, hur kan någon så liten vara så klok? Han frågar alltid vart hon är när han inte ser henne, hon är den första han kollar till när han vaknar på morgonen och han hjälper gärna till i den mån han kan med att tex hämta vatten om jag ammar, stoppa i nappen när hon är ledsen osv. Hon har verkligen fått världens bästa storebror.

Sen är det klart att omställningen för Jessie har märkts av men då inte i form av någon som helst svartsjuka utan mer i att testa våra gränser ordentligt men detta märktes mest av under första veckan. Visst kommer det olika prövningar varje dag fortfarande men överlag känns det ändå som att tagit detta oförskämt bra – jag hade ju liksom inte förväntat mig att lillasysters ankomst skulle gå honom obemärkt förbi. Reaktion SKA komma och han måste få hantera det hela på sitt sätt – vi står bredvid och stöttar/rättar/förklarar hela tiden.

Jamie då? Hon har tagit sin egen ankomst till jorden med ro – världens snällaste bebis än så länge. Gör knappt något väsen av sig alls – äter, sover, skiter, sover, sover, sover, äter, kollar läget, skiter, äter och sover igen. Det enda som gjort henne riktigt förbannad hittills är min överproduktion av mjölk – får liksom be om ursäkt varje gång hon ska amma för att det sprutar över hela henne. Just vid amning har vi haft våra fighter där hon varit skitarg Hon är dock mer och mer vaken och nyfiken för varje dag som går, på gott och ont. Första veckan kändes ju nästan som semester – hon sov där man la henne. Idag är hon inte fullt lika nöjd med att bli nedlagd utan vill hänga på mig vaken som sovandes. Hon sover dock gott både länge och själv på nätterna – känner mig än så länge bortskämd just när det kommer till nätterna. Sen är hon ju helt magisk att titta/lukta på och mysa med så även om hon sover nöjt i vagnen tex så plockar jag upp henne – vill liksom inte missa en endaste bebisminut för jag vet hur fort den här tiden kommer att vara förbi. Med Jessie var man överlycklig över den ”egentiden” man fick – med facit i hand är den där egentiden ingenting i jämförelse att hinna njuta av sin bebis. Om jag kunde skulle jag låsa in mig helt och bara glo/lukta/pussa/krama på henne.

Jag då? Jo men jag tror jag mår oförskämt bra. Första veckan var hemsk för mitt huvud vill alltid så mycket mer än kroppen och kroppen var ju allt annat än fräsch. Men, all eloge åt min kropp ändå för den är fantastisk på att återhämta sig och redan andra veckan började jag känna mig som mig själv och jag tog de sista värktabletterna i mitten av den veckan. En vecka efter snittet var jag tvungen att ta paus när vi var ute och gick och jag kunde inte ens parera Diesel när hon drog lite i kopplet. 5 dagar senare gick jag 5km i raskt tempo själv med dubbelvagn och hund. Jag har dock lovat mig själv att verkligen ta det lugnt (alltså vänta med riktig träning) de här sex veckorna som de avsätter för läkning av snitt och ska verkligen försöka tänka på de direktiv jag fått trots att det ”känns bra” (behöver ju inte betyda att det ”är bra”).

Bristningar på magen fick jag aldrig med Jessie, inte en endaste liten, men denna graviditet gick inte obemärkt förbi på det planet. Tyckte det var lite jobbigt när de började dyka upp där i slutet på graviditeten och trodde att de skulle bekymra mig nu men det gör dom inte. Tvärt om! För varje dag drar magen sig tillbaka mer och mer, bristningarna (som i mitt fall inte syns som annat än små gropar i huden) syns mer och mer och jag bara älskar dom mer och mer. För mig vittnar dom bara om något och någon helt fantastisk och därför tänker jag bära min ärrade hud på magen med stolthet och kärlek.

EDFBCC68-8963-44A4-BC79-8E5CA7EA8778 IMG_3272

Förlossningsberättelse, del 3

Och med de orden, ”vi bryter här!”, var alltså akut snitt nr två ett faktum och vi började förbereda oss för operation. Det sjuka är att jag nästan hela graviditeten önskat av hela mitt hjärta att jag skulle få genomgå en normal förlossning men någonstans hela tiden vetat att det inte skulle bli så. Jag har sagt det till Nicklas så många gånger – ”jag lovar att det blir snitt även den här gången!”. Sa till och med till Joanna (barnmorskan) när vi precis kommit in till förlossningen att jag trodde att denna förlossning skulle sluta precis som min första. Hon svarade bara ”nej då, den här gången ska vi ha en annan utgång!” men, mama knows – right!?

Jag och Nicklas fick några minuter själva på rummet utan ”övervakning” och medan vi pratade om hur sjukt det var att historien upprepade sig (Jessies förlossning slutade ju på samma sätt) började lillans hjärtfrekvens att dala och den dalade inte bara ner inom rätt ramar utan ner långt under. De ska ju, som sagt, ligga på 120-150 – hon var nu nere på 90 och den kallaste jävla kår gick genom kroppen. Vi pratarom millisekunder men jag han börja må riktigt illa och Nicklas skulle precis trycka på larmknappen när frekvensen snabbt vände tillbaka upp till 200 igen. Strax efter det kom personalen in igen och vi meddelade om dippen – vi kopplade därför aldrig bort CTG:n utan fick en portabel för att kunna ha ständig koll även påväg ner till operationen. Jag fick Bricanyl intravenöst som skulle slå ut de sista värkarna (då epiduralen börjat gå ur kroppen). ”Du kommer få lite hjärtklappning av det här!” – lite hjärtklappning är den fetaste underdrift jag hört. Jag hade ju redan hjärtklappning i och med febern och med lite Bricanyl på det höll mitt hjärta fan på att hamra sig ut ur bröstkorgen – vidrig känsla. Det tog inte lång tid innan vi rullades ut från vårt rum och ner mot operation, jag tror vi pratar om 30 min totalt från beslut om snitt tills jag låg i operationssalen. Vi är vid det här laget ca 1 dygn in i förlossningen, nästan 24 h sedan första värk och vid den sista vaginala undersökningen, som gjordes i samband med att vi pratade om snitt, var jag fortfarande inte ens öppen 3 cm – i öppningsarbetet hade alltså absolut ingenting hänt vilket bara gjorde barnmorska och läkare ännu säkrare på sitt beslut.

Väl nere på operationen var det så sjukt mycket som blev lite ”favorit i repris” – jag upplevde nämligen denna stund i operationssalen som precis lika harmonisk och förväntansfull som under Jessies snitt – stunden under alla förberedelser. Teamet kring en operation är så sjukt proffsiga och lättsamma så man kan inte känna sig annat än lugn och väl omhändertagen. Alla kom fram och presenterade sig och förklarade sin roll i sammanhanget, var dessutom noggranna med att inkludera Nicklas i den mån de kunde. Jag kopplades upp mot en övervakare som kontrollerade blodtryck och puls med jämna mellanrum, narkosläkaren kom och la monsterbedövningen som tog bort all känsel från revbenen och nedåt (min tog dock mer än så och snodde med sig vänster arm också). Att bedövningen tagit ordentligt kontrollerades dels med kyltest där de drog med en kall, blöt bomullstuss över magen (vilket jag inte kände) men sen även med ett nyptest – läkaren nöp mig alltså svinhårt med en typ pincett i magen och när jag bekräftade att jag inte kände ett skit konstaterade dom att det var dags att sätta igång.

Här börjar lillans snitt att skilja sig från Jessies. När vi plockade ut Jessie tog det 3 minuter, den här gången landade på 11 minuter. Och eftersom jag hade 3 min i bagaget reagerade jag ju så klart på att det tog tid och jag började bli lite orolig att något inte var som det skulle men precis när jag skulle fråga vad det var som tog sån tid informerade läkaren att det var gammal ärrbildning som gjorde allt lite mer komplicerat. De var tvungna att ”ta en helt annan väg” än vad de tänkt från början. Vad som ska tilläggas här är att bedövningen inte sätter sig på öronen och jag hörde alltså vartenda klipp de gjorde i min mage. Vad bedövningen inte heller tog bort var känslan av att någon faktiskt håll på med/på/i mig och jag kände (och såg) hur min kropp flängde fram och tillbaka när de väl skulle börja lirka ut lillan. Hon låg fortfarande väldigt högt upp och de hade svårt att få tag på henne – ”Victoria, dom kommer att hänga lite på din mage nu!” och då var det väl två pers som började pressa uppifrån på magen och nej, inte heller den känslan tog bedövningen bort. Man slipper alltså smärtan men är fortfarande så otroligt medveten om precis allt som händer.

Efter vad som kändes som en evighet av buffande, tryckande, ryckande och dragande kände jag plötsligt en sjuk lättnad kroppen och jag förstod att hon var ute. Jag kände hur det blev tungt på mina ben, det var henne de hade lagt där. Allt var tyst, inget skrik. Precis när jag börjat bygga upp nästa orosmoln kommer en efter en och klappar mig på armen och säger ”grattis” med världens leenden och jag vågade äntligen andas ut. Och det här är det enda negativa med snitt – jag är liksom inte den första som får uppleva mitt barn utan detta gör ett operationsteam bakom ett grönt skynke. Vad som känns som en evighet senare (troligtvis max 30 sekunder) kommer någon bärandes på det finaste jag sett sen jag såg Jessie första gången. ”Är det en tjej eller?” vet jag att jag frågade för jag var inte ett dugg övertygad. ”Ja, det är en tjej, en perfekt liten tjej!” och sedan försvann de iväg med henne för att kolla att allt var ok med henne efter hennes så kallade ”marathonlopp” sista timmarna i magen + suga ut allt slem som låg vägen för det där första skriket – Nicklas följde med. Då började tårarna att rinna av alla möjliga anledningar – hon var ute, hon levde, hon var en hon osv. Kort där efter hör jag henne testa stämbanden för första gången i sitt liv och det gjorde hon då med råge. ”Vi måste nog lägga henne på mamman” hör jag efter en stund (jag ligger kvar på operationsbordet och sys ihop) och så äntligen var det dags för mitt första riktiga möte med min dotter och det finns ju något så sjukt mäktigt, djuriskt och vackert med detta moment. Hon hade alltså skrikit hejdlöst sen de fått bort allt slem ur munnen på henne men samma sekund hon landade på mitt bröst och jag gav henne ett lugnande ”hej” så blev hon tyst. Jag fick nöja mig med att titta på vårt mästervärk – ena armen låg ju död vid sidan av mig och den andra var kopplad till diverse slangar och maskiner. Men den där stunden skulle jag kunna leva på för alltid – att få titta på det mest fantastiska och vackra i livet och fascineras över vad fan jag varit kapabel att skapa, dels tillsammans med Nicklas men också med och i min egen kropp. Den eviga frågan man ställer sig som gravid är ”vem är du där inne?” och när man har svaret i sina armar (eller bara på bröstet då) känner man bara ”Det är klart att det var du!”. Hur någon man sett i två sekunder kan kännas så självklar – ja, det är både övermäktigt och obeskrivligt.

Söndagen den 17/9-2017 kl 19:47 kom hon alltså, Jamie Ingrid Maria – 4224 g och 50 cm och perfekt från topp till tå. Har inte för mitt liv kunnat förstå hur jag skulle kunna älska någon så som jag älskar Jessie men hjärtat växte sig dubbelt så stort samma sekund jag såg henne – min prinsessa <3

08258849-905E-44A7-A0D8-C6165E4D8187