Väntar vidare

Precis som jag förutspådde var ultraljudet i tisdags en repris av samma ultraljud vi gjorde på Jessie (i vecka 41 + 0). Lillasyster hade gott om vatten att bada i och var stor och fin om magen och ja, det är det enda man får/kan se. I övrigt är ultraljudet bara en typ mörk skugga, en liten skymt av profilen fick vi när hon skulle kolla vart lillasyster hade huvudet men det var så hastigt att det inte gick att bilda sig ens en liten uppfattning om hur hon kan tänkas se ut. Vi skickades hur som helst hem för att vänta vidare – lillasyster har det tillräckligt mysigt för att vilja stanna ett tag till.

Nu börjar dock frustrationen ta över helt – det finns liksom inget charmigt alls längre med att vänta. Fogarna har börjat göra ont som fan och det är liksom inge kul alls att röra på sig. Nästan varenda rörelse från damen på insidan smärtar på alla möjliga ställen och det kanske värsta av allt – folks nyfikenhet. Jag måste nu dagligen ”stå till svars” för något jag inte kan påverka alls. ”Varför kommer hon inte?” ”Varför tar det sån tid?” + dagligen informera nära och kära om hur jag mår och hur det känns. Delar av våra familjer verkar tro att förlossningen skulle gå dom obemärkt förbi. Min älskade pappa till exempel frågade två gånger igår om allt var lugnt och ville nästan få bekräftelse på att jag tyckte det var ok att han åkte till landet över natten (det är närmare från landet hem till oss än var det är hemifrån mamma och pappa…). Jag fick försäkra honom om att han är den första personen som får veta om något drar igång – det är ju liksom han och mamma som ska rodda med Jessie och Diesel så det finns liksom inte en chans att vi skulle ”glömma” meddela dom.

Sen har vi svärmor, som tack och lov terroriserar Nicklas istället för mig. Hon ringde igår och frågade om det hade hänt ”eftersom ni inte hört av er!” – finns det någon som helst logik i det resonemanget över huvudtaget? Hon pratade med Nicklas senast i måndags (troligtvis en gång i tisdags också) och ringer alltså upp onsdag och tror att vi åkt in och fött barn för att hon inte hört av oss på en dag (om ens det). Jag förstår liksom inte hur man över huvudtaget, som farmor i sammanhanget, kan tro att vi skulle undanhålla hennes andra barnbarns ankomst från henne. Sånt där gör mig faktiskt mest bara irriterad – ska man verkligen behöva uppdatera allmänheten tre gånger om dagen att läget är lugnt?

Det går liksom inte fortare för att man frågar mer och de som menar att det är jobbigt att vänta kan ju försöka sätta sig in i vad jag, som dessutom släpar runt på hyresgästen känner. Kan jag liksom inte få lida sista dagarna i tysthet, utan krav på informera alla hela tiden om hur jag mår och hur läget är. Man kan väl säga som så att om läget på något sätt skulle förändras skulle ju alla som behöver veta det samt alla jag vill dela det med få reda på det. Tackar på förhand för visad respekt och återkommer troligtvis inte förrän hon finns på utsidan. Idag är 10:onde dagen över tiden – Jessie kom 13 dagar över. Jag har inte gett upp helt ännu, även om den där förbannade igångsättningen på tisdag ligger och stressar mig.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>