Förlossningsberättelse, del 2

Ja, det hann knyta sig ordentligt i magen (som att värkarna inte räckte…) när jag möttes av de orden – ”vi har ingen plats för dig”. Tack och lov blev resan inte längre än till ett annat våningsplan och Danderyds förlossning (BB Stockholm och Danderyds förlossning ligger i samma hus på Danderyds sjukhus). Dock har jag aldrig känt mig mer i vägen än vad jag gjorde när vi kom in på Danderyds förlossning – som att jag inte riktigt var prioriterad för att jag inte var listad hos dom. Barnmorskan måste ha märkt hur smärtpåverkad jag var men verkade inte bry sig en sekund. Hon kopplade upp mig på CTG:n och lämnade rummet i 30 min utan att typ säga ett enda ord. Tror aldrig jag känt mig så ensam (trots Nicklas sällskap) i hela mitt liv. Värkarna körde vid det här laget något jävla grupparbete där tre värkar löste av varandra utan paus. Precis när man tror att helvetet ska klinga av så kommer en ny våg och sen en till. När barnmorskan kom in igen konstaterade hon att värkarna inte var så snälla mot mig – ”dom blir ganska långa!” – tack för info, märkte inte det själv… Hon gjorde därefter en gynundersökning där fetsmällen i ansiktet kom – knappt öppen 2cm. Alltså VAD I HELVETE var allt jag tänkte. Precis samma hån upplevde jag under Jessies förlossning och jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur denna fas kan gå vissa kvinnor obemärkt förbi. ”Jag föreslår att du åker hem med en sovdos och ringer tillbaka till BB Stockholm i eftermiddag i och med att du inte är listad här!” I och med att vattnet gått hade jag en garanterad plats på BB Stockholm under eftermiddagen nämligen. Den fruktade hemresa var alltså ett faktum och hopplösheten kom krypande. Jag fick Bricanyl som skulle slå ut ”pinvärkarna” (hade ju för fan inga pinvärkar utan riktiga värkar) så Bricanylen hjälpte ungefär absolut ingenting. Med mig hem fick jag alltså en sovdos också och ordinationen att äta, ta sovdosen och sova några timmar.

Efter helvetesresan hem (där jag väntade på att Bricanylen skulle kicka in och ta bort värkarna vilket aldrig hände) skulle jag alltså försöka få i mig något att äta innan sovdosen. Kunde inte för mitt liv komma på något jag ville stoppa i munnen – bad Nicklas koka två ägg (går ju nästan att svälja hela) och under tiden gick jag på toaletten – fostervattnet i bindan är grönt. Alltså vafan! Grönt fostervatten innebär oftast att bebis bajsat (vilket dom inte ska) och detta tyder på att bebisen är stressad/mår dåligt över något. Jag ringer BB Stockholm samtidigt som jag försöker tvinga ner ett ägg, håller på att spy i samma sekund dom svarar. Förklarar läget och barnmorskan jag pratar med ber mig förklara hur det gröna ser ut. Samtidigt håller jag alltså på att spy och har världens värk. Blir typ förbannad och ifrågasätter ”Men vadå hur ser det ut? Det är grönt!!” ”Ja men är det vattnigt eller mer slemmigt?” och så jävla noga har jag inte studerat det gröna i bindan – det är grönt bara och jag vet att det inte ska vara det! Barnmorskan menar att det skulle kunna vara en missfärgad flytning också och tycker att jag ska ta sovdosen som tänkt och höra av mig när jag vaknat. Uppenbarligen ingen idé att tjafsa emot – dom vill inte ha mig på BB så jag tar min sovdos som dessutom saknade själva insomningstabletten – 2 citodon var alltså vad jag fick.

Ja, jag blev dåsig och jag kunde slumra till mellan värkarna i kanske 1,5 – 2 timmar men därefter tog värkarna över helt igen och det gick inte längre att koppla av emellan dom. Jag ringde BB Stockholm på en gång – nu var liksom mitt mått rågat och tack och lov fanns det plats och de skulle inte skicka hem mig igen (i och med att vi börjat närma oss 24 h efter vattenavgång). Vi packade in oss i bilen för en tredje och sista resa till Danderyd – jag satt med full stjärtvärme i bilen och skakade + hackade tänder, tänkte då att detta berodde på all smärta och brist på energi i sömn.

Väl inne på BB Stockholm installeras vi i vårt förlossningsrum och presenteras för vår barnmorska Joanna och undersköterska Fredrik – båda två helt fantastiska. Sen går ju allt det andra på rutin – på med CTG, kontroll av temp som då låg på typ 37,5 och sedan en vaginal undersökning, igen. Nej, under de timmar vi var hemma med regelbundna värkar hade absolut ingenting hänt i öppningsarbetet. Började nästan gråta och trodde nästan att de skulle skicka hem mig igen. Men, Joanna förstod mig till fullo och förslog ingen hemresa utan undrade vilken smärtlindring jag funderat kring. Men främsta tanke hade ju varit lustgas till att börja med men vid det här laget var jag så less och så trött och energilös att jag bad om Epidural på en gång för att kunna slappna av och kanske bli kvitt mina skakningar och hackande tänder. Medan vi väntade på narkosläkare och epiduralen stod Joanna länge bredvid mig och andades med mig för att försöka få ner skakningarna men det bet liksom inte – jag låg vibrerade som en hetsringande telefon.När Epiduralen väl var på plats såg jag framför mig hur ett lugn skulle infinna sig. Jag såg några timmars sömn och återvändande aptit. Istället eskalerade mina skakningar till något sjukt – jag packades in lager med filtar och fick värmekudde runt nacken. Joanna tog en temp som nu visade 38,8. Febern berodde med största sannolikhet på infektion i kroppen så en dos antibiotika kopplas på samt en dos alvedon och i kombination med att epiduralen hunnit verka ordentligt kunde jag äntligen slappna av lite. Skakningarna gav till slut med sig och jag kunde äntligen få i mig lite, dock bara i drickform – fanta, blåbärssoppa och milkshake.

Dock lämnas inte mycket utrymme för lugn och ro för vid det här laget har vi hakat upp oss på bebisen hjärtfrekvens som vi tycker ligger väldigt högt. Vi frågade till och med Joanna om det verkligen var bra att hon låg så högt i frekvens. Normalt ska de ligga mellan ca 120 och 150 slag per minut – lillan låg mellan 195 och 210. Joanna svarade att om hon ligger så ett tag är inget konstigt ”men vi skulle gärna se att de gick ner snart för hon har legat högt ganska länge nu!” (sen typ 17:00). Kl. 18:00 kontaktas läkare för då har jag, trots antibiotika och alvedon, fortfarande 38,8 i temp och lillans hjärtfrekvens ligger kvar på 200. Blodprover tas på mig och skickas i väg – läkaren kommer in och pratar med oss ”allt tyder på att du har en kraftig infektion i livmodern och detta påverkar barnet. Jag ger henne 20 min att komma ner i frekvens annars måste vi nog bryta för ett snitt.”. 20 minuter var alltså vad vi hade på oss att få ner lillans hjärtfrekvens och jag försökte med allt – ligga och andas lugnt i hopp om att det skulle smitta av sig, trycka i mig mer energi om det kanske var det hon saknade men 20 minuter gick fort och plötsligt stod läkaren i dörren igen ”Nu har vi gett henne den tid vi kan, hon kommer inte orka så länge till – vi bryter här.”

Förlossningsberättelse del 1

Har så svårt att fatta mig kort – särskilt när det kommer till så livsomvändande saker som en förlossning. Jessies landade på tre långa delar – vi tar tag i avhandlingarna nu så får vi se vad vi landar på denna gång. Ja – lillasyster är här!

Allt började lördag 16/9 efter en nästan tre timmar lång nap med Jessie. Klockan var väl 15:30 och jag gick på toaletten för att kissa. Grejen var bara att när jag tyckte att jag kissat klart så fortsatte det att rinna – inte mycket men tillräckligt för att jag skulle reagera på det. Känslan var exakt den samma som när jag trodde vattnet gick för någon månad sedan – därav drog jag på mig byxorna för att göra eftermiddag. Hann dock inte längre än till köket innan det började sippra mer, och mer och mer och mer vatten. Nej – ingen splash alls utan det kom stötvis när jag rörde mig i nya positioner. Vågade inte hoppas på något alls eftersom en mildare version av detta var falsk alarm sist. Men när jag bytt trosor och binda tre gånger på en halvtimme rådde det intet tvivel längre – vattnet hade gått.

Vi packade ihop Jessies grejer och Nicklas skjutsade ut honom och Diesel till mamma och pappa på landet. Under tiden packade jag klart förlossningsväskan och ringde BB Stockholm som ville att vi skulle komma in på kontroll (alltid när vattnet gått) – värkarna lyste dock med sin frånvaro.

Runt 18:00 landade vi på BB Stockholms mottagning där jag först fick visa upp min binda på toaletten ihop med en sköterska – sjukt vad obrydd man blir i sånna här sammanhang. ”Den ser ordentligt blöt ut!”. Därefter blev det uppkoppling mot CTG:n där lillans hjärta tickade på fint och jag hade glesa men rätt kraftiga sammandragningar – dock inget jag kände av och det var alltså inte tal om några värkar. Efter fin och lugn CTG-kurva väntade en gynundersökning för att säkerställa att vattnet verkligen gått. Jag han bara hoppa upp och sätta mig i den smickrande stolen så rann vattnet ut. Läkaren sa bara ”ja, dom här behöver jag ju inte använda” och viftade med sina stål- (ja stål, inte plast) verktyg. ”Här rinner det massa vatten!”. Alltså, den lättnaden och peppen jag kände då var utom denna värld. Förlossningen hade alltså dragit igång spontant.

Då vi fortfarande väntade på värkar skickades vi hem med ordinationerna att hålla koll på vattnet, ta tempen med jämna mellanrum och höra av oss vid 10:00 söndag om inget hände innan dess. Hade inget dragit igång då skulle jag sättas igång under eftermiddagen söndag. På vägen hem beställde vi pizza och bunkrade upp med Ben&Jerrys och godis – jävlar vad jag skulle ladda upp medan jag hade aptit kvar. Vet av erfarenhet att den försvinner helt ihop med första värkarna. Vi var hemma igen runt 21:00 och jag lyckades trycka ner nästan hela pizzan + hela byttan glass sen kom dom som ett brev på posten: VÄRKARNA

Dom började ganska milt, värkarna, men eskalerade ganska snabbt till den typen där man måste lägga allt fokus på värken och andas. Och så här höll det på hela natten och förvånansvärt regelbundet också (till skillnad från sist) – 3 ganska kraftiga värkar på 10 min. Frågan som ekade i mitt huvud var ”är det uthärdligt?” för det är väl mer eller mindre vad förlossningen frågar när man ringer in. Och så länge det var uthärdligt avvaktade jag med att ringa + lite längre än så trots att jag var livrädd för ”det går alltid lite fortare andra gången” och att jag skulle vänta lite för länge. Men det finns inget värre än att åka in till förlossningen med förhoppningar för att sen bli hemskickad igen. Så, jag kämpade på med min TNS-maskin (strömmassage), jag duschade varmt, jag tog alvedon, jag försökte sova men runt 08:00 söndag morgon var det inte uthärdligt längre. Värkarna höll liksom i sig längre, löste av varandra tätare och gav ingen direkt paus för återhämtning. Så – jag ringer BB Stockholm i tron om att få komma in och föda barn men ”vi har ingen plats för dig just nu!” är vad jag möts av…..

IMG_3201

Väntar vidare

Precis som jag förutspådde var ultraljudet i tisdags en repris av samma ultraljud vi gjorde på Jessie (i vecka 41 + 0). Lillasyster hade gott om vatten att bada i och var stor och fin om magen och ja, det är det enda man får/kan se. I övrigt är ultraljudet bara en typ mörk skugga, en liten skymt av profilen fick vi när hon skulle kolla vart lillasyster hade huvudet men det var så hastigt att det inte gick att bilda sig ens en liten uppfattning om hur hon kan tänkas se ut. Vi skickades hur som helst hem för att vänta vidare – lillasyster har det tillräckligt mysigt för att vilja stanna ett tag till.

Nu börjar dock frustrationen ta över helt – det finns liksom inget charmigt alls längre med att vänta. Fogarna har börjat göra ont som fan och det är liksom inge kul alls att röra på sig. Nästan varenda rörelse från damen på insidan smärtar på alla möjliga ställen och det kanske värsta av allt – folks nyfikenhet. Jag måste nu dagligen ”stå till svars” för något jag inte kan påverka alls. ”Varför kommer hon inte?” ”Varför tar det sån tid?” + dagligen informera nära och kära om hur jag mår och hur det känns. Delar av våra familjer verkar tro att förlossningen skulle gå dom obemärkt förbi. Min älskade pappa till exempel frågade två gånger igår om allt var lugnt och ville nästan få bekräftelse på att jag tyckte det var ok att han åkte till landet över natten (det är närmare från landet hem till oss än var det är hemifrån mamma och pappa…). Jag fick försäkra honom om att han är den första personen som får veta om något drar igång – det är ju liksom han och mamma som ska rodda med Jessie och Diesel så det finns liksom inte en chans att vi skulle ”glömma” meddela dom.

Sen har vi svärmor, som tack och lov terroriserar Nicklas istället för mig. Hon ringde igår och frågade om det hade hänt ”eftersom ni inte hört av er!” – finns det någon som helst logik i det resonemanget över huvudtaget? Hon pratade med Nicklas senast i måndags (troligtvis en gång i tisdags också) och ringer alltså upp onsdag och tror att vi åkt in och fött barn för att hon inte hört av oss på en dag (om ens det). Jag förstår liksom inte hur man över huvudtaget, som farmor i sammanhanget, kan tro att vi skulle undanhålla hennes andra barnbarns ankomst från henne. Sånt där gör mig faktiskt mest bara irriterad – ska man verkligen behöva uppdatera allmänheten tre gånger om dagen att läget är lugnt?

Det går liksom inte fortare för att man frågar mer och de som menar att det är jobbigt att vänta kan ju försöka sätta sig in i vad jag, som dessutom släpar runt på hyresgästen känner. Kan jag liksom inte få lida sista dagarna i tysthet, utan krav på informera alla hela tiden om hur jag mår och hur läget är. Man kan väl säga som så att om läget på något sätt skulle förändras skulle ju alla som behöver veta det samt alla jag vill dela det med få reda på det. Tackar på förhand för visad respekt och återkommer troligtvis inte förrän hon finns på utsidan. Idag är 10:onde dagen över tiden – Jessie kom 13 dagar över. Jag har inte gett upp helt ännu, även om den där förbannade igångsättningen på tisdag ligger och stressar mig.

Jävla BF

För mig är det så kallade BF:et endast en jävla måttstock för när det typ två veckor kvar av min graviditet. I måndags var lillasyster beräknad och jag visste ju att hon inte skulle komma varesig då eller innan men likt förbannad kickar ju det förbannade hoppet in. Det har liksom funnits en liten del av mig som ändå hoppats på att det skulle dragit igång vid det här laget. Men, känslan i kroppen och tidigare erfarenhet visar ju på precis raka motsatsen. Jessie är född i v 41+5 och om det är standardtiden på mina förlossningar så innebär detta att lillasyster bör komma nästa helg. Alltså, en hel jävla vecka till av "hur går det?" och "några känningar?"-frågor, fler lyckliga bebisankomstbilder på instagram och så hopp blandat med besvikelse varje dag. Ja, det är en sketen jävla vecka men ni som vet, ni vet. Hela graviditeten springer förbi men så fort man passerat v38, och allt liksom är bäddat för ankomst, så stannar tiden upp helt.

Träffade min barnmorska i torsdags och hon meddelade då att det var dags för nytt ultraljud på tisdag (där man kontrollerar att bebisen har tillräckligt med vatten, är tillräckligt stor osv). Detta är drop-in tid från 11:00 "för de allra flesta har fött innan detta" sa Lisa. Ja, de "allra flesta" innefattade inte mig sist och kommer inte innefatta mig denna gång heller. Visar det sig att det inte finns tillräckligt med vatten eller att bebis av någon anledning inte verkar ha det bra skickas man (om plats finns då) raka vägen till förlossningen för igångsättning – detta höll jag ju någonstans tummarna för med Jessie. Inte att han skulle må dåligt, men att de skulle anse att han hade det bättre på utsidan. Men "åh så fin bebis" det var och "åh så duktig han var som sög på tummen" och "åh vad härligt han verkar ha det där inne" så där fick han ju givetvis stanna då. Jag är ca 90% säker på att precis denna historia kommer att upprepa sig på tisdag.

Jag försöker verkligen att njuta av att bara ha min fantastiska Jessie – att bara behöva krama om honom, leka med bara honom, trösta bara honom, natta bara honom osv. Vilken dag som helst kommer en till och pickar på uppmärksamheten och kärleken. Men jag är så less och trött på att vara gravid och allt som medföljer (vätska i kroppen, foglossning, trötthet, orkeslöshet osv) att det liksom knappt går att njuta längre ändå. Jessie vill att jag ska sitta med honom på golvet och leka – gärna krypa in med honom i hans tält, gärna springa runt med honom ute utan hejd och jag VILL det men det är inte så jävla tillfredställande att krypa in i ett trångt tält med sura uppstötningar åkandes i halsen. Inte heller särskilt trivsamt att ta sig ner på golvet för att sen knappt komma upp utan assistans. Just nu har jag dessutom så pass mycket vätska i händerna att lång- och ringfingret på vänster hand domnat bort delvis. Allt är bara så sjukt jävla oglammigt och jag är så jävla less på att vänta nu.

Och som nämt tidigare – andras bebislycka är som ett hårt jävla slag i ansiktet. Särskilt när folk som man vet varit beräknade efter mig börjar trycka ut sina ungar från v37. Igår korkade jag till och med upp en svindyr champagne jag fått av chefen i hopp om att ett glas skulle göra något sorts underverk (mer än ren njutning då) men icke – lika värklös idag som igår. Nä men jag är inte ett dugg bitter och ser fram emot kommande vecka som superövergravid – ha det!

Cheesy

Märker ni hur min jargong ändrats? Hur jag liksom gått från rätt bitter och rapp till att bara tycka allt och alla är så fantastiska? Men det är kanske i såna här situationer som man verkligen förstår vilka som finns vid ens sida och tänker på en och ens bästa och sen är ju känslorna all over the place.

Hur som helst hade jag och ett av mina två närmsta tjejgäng sedan länge bokat in en middag på stan i onsdags. Detta ska komma att bli ett stående inslag på agendan en gång i månaden framöver. Asiatiska restaurangen Arrirang stod för den fantastiska maten och Miss Clara för pissdyrt bubbelvatten + efterrätt. Bara en kväll på stan med dessa tjejer gör mig så rik på glädje och kärlek men att de dessutom styrt upp med pushpresenter inför förlossningen får liksom hjärtat att bubbla över lite av kärlek. En fin låda fylld med allt jag kan tänkas behöva första tiden: pysventiler, topsar, koksalt, babyolja, nappar och det kanske viktigaste av allt – en flaska Prosecco. Lillan skämde dom bort med pyjamas och mössa från Livly samt tights och blus från Newbie. Vi pratade senast för en vecka sedan om att man, i alla fall inte i våra kretsar, brukar fixa något inför barn nr två så nog blev detta min andra stora överraskning på en vecka. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad, återigen, som har världens finaste vänner runt omkring mig, Vi skämtade om att förlossningen skulle dra igång i onsdags och att dessa fyra skulle få skjutsa mig till BB och hålla sällskap under förlossningen – vet inte om jag tycker det är en så jävla dum idé när allt kommer omkring. Dom inger ju precis allt det där man behöver – lugn, trygghet, glädje, skratt och kärlek. Får ringa dom om Nicklas inte håller måttet helt enkelt!

Tusen tack för en rolig kväll och de fina presenterna och för att ni finns och allt det där – älskar er
Malin, Therese, Camilla, Maria och Sandra (även om du inte var med i onsdags)