Barnrum

Nu är Jessies rum äntligen klart – bara lister på kattvindsdörrarna som ska upp. Vi var och köpte säng till honom i förrgår – en Vimmerby växasäng från Mavis – som vi monterade ihop igår. Frågade lite försiktigt om han ville sova där men fick ett ”nej, sova den sängen!” och pekade mot vårt sovrum. Hoppas på att väcka hans intresse för sitt eget rum så fort vi får in lite grejer och rummet blir mer levande. De allra flesta av hans leksaker kommer att få stanna på nedervåningen. Jag tänker nämligen att hans sovrum än så länge inte ska bjuda in till så mycket lek utan mest vara mysigt och förknippat med lugn och ro. Några få leksaker men mest böcker och kanske pussel som är lite mer lugna aktiviteter. Tror att man i största möjliga mån ska försöka hålla isär lek och sömn – våra sovrum ska ju vara sparsamt inredda för att man ska kunna komma till ro och stressa av, detsamma måste väl gälla för barnen?

Hur som helst har jag klippt och klistrat ihop en mood board för Jessies rum – men det är svårt. För någonstans vill jag gå ifrån det här stilrena och färglösa som genomsyrar majoriteten av barnrummen idag men med mycket färg och detaljer så har han vips det där rummet där det finns alldeles för mycket att titta på och där man aldrig riktigt kommer till ro. Här är slutresultatet – tips mottages då det här med inredning är helt nytt för mig (har inte brytt mig för fem öre tidigare).

mood

Backa 9:18

Efter över 1 veckas intensivt packande/flyttande/renoverande vågar jag nog äntligen påstå att vi börjar landa lite. Saker och ting har börjat hitta sina platser och vi för den delen hittar sakerna.

Våra renoveringsprojekt drog iväg lite – blev lite mer än vad vi tänkt. Vi skulle bara byta golven på övervåningen men det slutade i att mer eller mindre hela övervåningen gjordes om med golv, ytskikt, lister, foder, nytt trappräcke osv. På nedervåningen ändrades planerna om helt – ett litet slussrum mellan kök och tvättstuga skulle blivit lekrum från början men vi valde att låta halva vardagsrummet bli ”barnyta” istället och slussrummet fick bli garderob och den garderoben blev liksom räddningen till en fungerande vardag. Att gå och riva i kartong efter kartong efter underkläder och kläder håller liksom inte mer än max någon dag.

Vad vi insett under denna senaste, hektiska, vecka är att det absolut INTE går att renovera med en tvååring under samma tak (förutom när han sover men då kan man bara typ måla och montera, inte hamra/såga osv). Mamma och pappa har hjälpt till massor, tack och lov – mamma har tagit Jessie så att vi andra kunnat fixa. Jag tog dessutom ledigt två dagar förra veckan och passade på att packa upp, besöka Ikea och annat skittråkigt medan Jessie var på förskolan. Han är ju i en sån här fas där han efterapar precis allt vi gör vilket resulterat i att han också ska såga, banka på väggar, skruva med skruvdragare och måla. Han plastverktyg tycker han är skrattretande – han ska ju dela verktyg med Nicklas och pappa. Detta har lett till diverse utbrott åt bägge håll, lite schyssta märken i väggarna osv. Jag tycker det är helt fantastiskt att se hur han registrerar och applicerar men i stressade situationer som sista veckan har det tyvärr bara varit ett hinder.

Men, nu som sagt har vi så smått börjat forma vår nya vardag i Kårsta och jag ångrar mig inte en sekund. Det ligger något magiskt och idylliskt över Kårsta – allt är liksom bara fint och mysigt och lugnt. Att kunna gå ut på morgonpromenad och endast höra naturen och fåglarna (inget buller från morgontrafiken) är frihet för mig. Igår morse var jag och Jessie ute med Diesel runt 06:00 – gick en runda runt närmsta bondgården och lyssnade på fåglarna, tittade på sovande maskiner och vildkaniner som sprang i hagarna. Jag är så glad att jag får ge Jessie detta – djur och natur. Öppna fält och skog framför asfalt och höga betonghus. Det känns 110% rätt på alla plan – jag längtar liksom hem för första gången på länge.

RUL

Appropå bebis så finns det ju faktiskt en del att uppdatera på den fronten. RUL:en var bokad till igår 10/4 men jag kunde inte hålla mig så bokade i all hast om tiden i onsdags förra veckan till i fredags. Jag hade på riktigt avlidit av mina funderingar under helgen annars. Även om jag inte grubblar alls lika mycket denna graviditet (tack och lov) så finns det ju vissa tankar som aldrig går att slå undan: Ser allting bra ut? Har barnet utvecklats rätt? Är allt proportionerligt? Och så största frågan av de alla (mest oväsentliga i världen) – är det en pojke eller flicka?

Med Jessie var jag tvärsäker från plusset på testet (barnet har inte ens ett kön i v 5, but still) – jag sa ”han” från sekund 1. Denna gång har jag inte alls varit lika säker, det enda jag gått på var min allmänna feeling för att jag bara skulle få pojkar. Men så, under de senaste veckorna, så har det liksom känts konstigt att tänka på en pojke. De bilder jag fått upp när jag tänkt framåt har liksom varit mer av rosa och volang-karaktär – ja, jag hade en svag känsla av det nog inte var en lillebror trots allt.

Väl inne på RUL:en hade vi en sjukt skicklig barnmorska som dels var jävligt säker på handen och alltid fick fram precis det hon ville se på en gång. Hon var väldigt informativ och berättade om precis var enda bild hon stannade till vid och förklarade varför de tittade på det osv. Sjukt intressant – upplevde det inte alls så första gången. Allt såg bra ut, låg rätt i utvecklingen och var proportionerligt. Moderkakan låg, precis som med Jessie, i framvägg. Hon avslutade undersökningen med att fråga om det var något mer vi ville veta – Nicklas tyckte inte vi skulle kolla kön men jag är för nyfiken (nej, jag är kontrollfreak, thats why) så jag svarade ”vi vill nog veta om det är en pojke eller flicka!”. Nicklas bad då barnmorskan att ta en bra bild så att vi sen kunde gissa – hon pausade på en bra bild, visade vad som var rumpa och ben och lämnade sen resten öppet för oss att gissa. Nicklas gick nära nära skärmen och studerade noga, tyckte sig se två pungkulor (det var njurarna) och konstaterade ”jo men det är fan en kille!”. Jag gissade inte alls utan tittade bara vädjande på barnmorskan som gick fram till skärmen: ”dom här tre flikarna som ni ser här är blygdläpparna – så, det är en liten prinsessa!”

”Näe!?” var allt jag fick ur mig innan tårarna började rinna. Nicklas var väl i lite små chock och konstaterade ”fan vad sjukt!”. Vad som ska tilläggas är att denna uppståndelse är av positiv bemärkelse. Det var lyckans tårar som rann längst mina kinder och ”fan vad sjukt!” kan direktöversättas till ”yes!” (Som Nicklas kläckte ur sig när vi fick veta könet på Jessie) – en prinsessa, en välmående liten lillasyster. Ja, sjukt och mäktigt och häftigt och läskigt att jag någonstans visste även denna gång – ”mama knows!” right?

Glad lillskit <3

Lilla, stora, älskade människa

Min fantastiska lilla människa är fan inte så liten längre. För varje dag som går upplever jag honom läskigt mycket äldre och klokare. För någon månad sedan lossnade språket helt – från enstaka ord kommer nu både tre- och ibland även fyraordsmeningar. Allt gestikulerande, pekande och ”mmmmmh”:ande är som borta – ”mamma sitta där”, ”Sesse starta bilen”, ”Sesse sitta bak bilen”, ”Katten äta mat”, ”Grilla moffa ute”, ”pappa, kom sova sängen”.

Det är så jävla mäktigt att få följa hans utveckling och för varje ord som kommer ur hans mun växer stoltheten i mig – ibland är jag så stolt att känslorna i mig typ väller över. Tårarna bränner liksom innanför ögonlocken, får klump i halsen och darrar på rösten. Igår kväll, när jag kom hem från jobbet, var precis ett sånt tillfälle. Jag frågade vad Jessie gjort efter dagis – han och Nicklas hade varit hos Mackan och Mackan ju har traktor. Både ”Mackan” och ”Traktor” har länge hetat ”Kacka” (även macka då) men igår chockade Jessie mig totalt med att han varit hos ”Maaaakus” och kollat på ”taaaktooor”.

Livet med min lilla krympling känns så mycket enklare när kommunikationen når hela vägen fram åt bägge håll – frustrationen blir mindre och när man förklarar saker så känns det som att han verkligen förstår, det går liksom att föra en diskussion kring saker helt plötsligt. Sen är han fortfarande envis som få, vill gärna ha saker och ting på sitt sätt och tycker att vi ska rätta oss efter hans vilja (gissar att han inte är den enda 2åringen som är så…). Ute är han gärna och helst hela tiden så stundade flytt till stor tomt kan inte komma mer lägligt. Med en hink vatten, en svamp, lite verktyg och något av hans alla fordon så är han sysselsatt i timmar med att tvätta, fixa och mecka. Han snappar verkligen upp precis allt han ser/sett oss göra (och säga), på gott och ont, så nu gäller det verkligen att börja tänka på hur man agerar.

Att han ska få bli storebror på allt detta känns ganska tryggt. Jag är inte särskilt orolig över hans reaktion, han är ganska faschinerad över bebisar och klappar och pussar mycket på magen. Drar alltid upp min tröja och ropar ”Beeeeebis” (han gör det förvisso på sig själv också) men vi försöker prata mycket om det för att förbereda honom så gott det går. Sen handlar nog allt bara om att få honom att känna sig delaktig i bebisen – få hålla, hjälpa till osv. Så länge han får känna sig sedd och viktig så kan man nog hålla svartsjukan på avstånd och jag är tvärsäker på att han kommer bli världens bästa storebror <3