20 sekunder

Idag hände det som jag tror alla småbarnsföräldrar fasar för – Jessie satte digestivekex i halsen så det korkade igen helt. Han hade fått ett halvt kex inne i köket i stugan här på landet och tågade förbi mig och pappa i vardagsrummet, smaskandes på sitt halva kex och gick ut på altanen. Nicklas satt ute och mamma var strax bakom Jessie. Plötsligt hör jag hur han börjar hosta men att det liksom inte kommer upp något och att han försöker gråta och kipa efter luft utan framgång. Jag är ute på 1,5 sekund, möter Nicklas i dörren som rusar in efter vatten, mamma står med Jessie framåthängd i famnen och trycker/dunkar honom mellan skulderbladen. Jessie kämpar med kväljningar, försök till hostningar men det händer ingenting. Jag möter mammas blick som är smått panikslagen (min lär ha varit 1000 gånger värre) och hon skriker ”Nicklas, HJÄLP!” Jag ska precis slänga mig dit med, hjärtat påväg ut ur bröstkorgen, när Nicklas kommer springandes. Jag hinner för en millisekund tänka ”nu är det kört!” men så flyger en degig kexklump ut ur Jessies mun efter att mamma dunkat honom i ryggen och han börjar äntligen hosta ordentligt och gråta helt hejdlöst. Jag sätter mig ner på altantrappen helt jävla skakig, illamående och tårarna sprutandes med Jessie i famnen. Vi pratar alltså om ett förlopp på totalt max 20 sekunder men det är de längsta och värsta 20 sekunderna i mitt liv. När den värsta chocken lagt sig och Jessie lugnat ner sig reflekterar jag för första gången över vart jag befinner mig – jag sitter alltså på nedersta trappsteget på entretrappan utan kryckor. Vet inte hur fan jag kom dit – jag hade bara en sak i huvudet när jag kastade mig ur soffan och det var att rädda min son. Tack och lov hade mamma redan börjat agera! Vi var bra tagna allihopa efter detta – alla fullt medvetna om hur jävla illa det hade kunnat sluta, lyckliga och lättade över att det inte gick så långt.

Jag vill helst inte att Jessie går runt och äter men ibland har vi gjort små undantag just när det kommer till typ lite kex eller majskrokar – efter idag är det nolltolerans. Vi pratar alltså en liten bit smuligt digestivekex, det är inte direkt vad man tror ska fastna men även det enklaste kan vara förrädiskt. Man får lite annat perspektiv på vad dom här små liven betyder för en när sånt här händer och framför allt börjar man förstå vad man är kapabel att göra för att inget ont ska hända dom. Jag kommer att gå genom eld för honom <3

image

Svart

Återbesök på Danderyd stod på agendan idag och det enda positiva med dagens besök var att jag fick träffa min hjälte på Ortopedmottagningen – gipskillen som var den enda som tog min smärta i benet på allvar. Jag frågade om han kom ihåg mig och det gjorde han. Jag berättade då om dundermissen dom gjort och han stod bara gapade. Han sa lite skärrad ”Jag skulle ju gipsa dig för hemgång! Du hann väl inte åka hem!?” När hans kollega kom in var han tvungen att berätta storyn vidare så det är ju inte bara jag (och alla andra partiska) som tycler att det är under all kritik. Jag fick i alla fall chansen att tacka honom idag för att han lyssnade och brydde sig och jag funderar på att ta reda på vad han heter och typ skicka blommor. Vet inte varför jag fattat sånt tycke för honom men han känns som en sån där person som man inte kan annat än älska.

Han gipsade av mig, tog bort mina stygn och sen pratade vi fotboll, hundar och familj medan vi väntade på läkaren. Det var då han droppade bomben som släckte min sista lilla ljusstrimma av hopp gällande den här förbannade fotleden. Jag ville ju så innerligt få nya restriktioner idag – att jag skulle få börja belasta och få tillbaka min frihet, mitt liv i alla fall lite. Gipskillen gick och läste min journal för att göra iordning inför omgipsningen – kommer tillbaka och säger ”du ska ju inte belasta nu på åtta veckor!”. Alltså what the fuck!!! ÅTTA VECKOR ska jag hoppa runt på ett jävla ben och inte kunna göra ett jävla skit själv. Jag frågade om han skämtade men det gjorde han ju inte. Han förklarade att all den metall dom opererat in inte riktigt pallar belastning, skruvarna skulle typ bli krokiga och svåra att få bort så det är först när dessa opererats bort som jag får börja använda foten igen. Jag ska dessutom gå typ två veckor utan gips innan metallen ska bort – det känns jävligt läskigt, att han en slapp fotjävel jag inte får använda hängandes helt fritt. Någonstans kände jag det dock på mig men det sista som lämnar en är hoppet, right?

Läkaren kom och tittade till såren som läkt fint, ärren såg snygga ut på bara en vecka. Han sa även att röntgenbilderna såg bra ut men allt detta var en rätt klen tröst i sammanhanget. Jag frågade läkaren om jag verkligen var tvungen att ha ett gips. ”Kan jag inte få en sån där pjäxa istället som man kan ta av och få lufta lite med?” Han svarade ”med en så pass stor skada är det bättre att hålla allting helt fixerat hela tiden!” Jag tror inte riktigt jag har greppat hur allvarlig den här skadan varit/är, jag  har bara utgått ifrån det jag hört från andra + det dom sa till mig på akuten i Uppsala. Hur som helst byttes mitt blåglittriga gips ut mot ett svart, det känns som att det speglar situationen bättre för det här är fan så långt ifrån glittrigt och glammigt jag komma. Nu måste jag hitta hem i en helt ny vardag och försöka acceptera min sits hur tungt och jävligt det än är.

image

Produktiv sjukskriven

Har haft en jävligt produktiv första dag som sjukskriven – vad som ska poängteras är att det enda jag gjort i vertikalt läge är sorterat tvätt + hängt en maskin. Thats it! Horisontellt däremot har jag sorterat alla bilder på Jessie från maj -15 till juni -16 samt skickat totalt ca 1000 bilder på framkallning. Var duktig och skickade efter hans första 3 månader ganska direkt men sen har det liksom blivit åsidosatt sen dess så det jag beställde idag är alltså alla bilder från maj -15 till och med Jessies 1årsdag (och kanske några veckor efter det). Fan och helvete vad tid det tog! Och jävlar och skit vad mer tid det kommer att ta när bilderna väl kommer och jag ska ta tag i både ”Mitt första år”-boken och fotoalbum. Men, jag ser fram emot det också – det är mysigt att sitta och pyssla med nu när jag inte känner mig stressad över andra saker som ska hinnas med (kan liksom inte göra så mycket annat).

Passade även på att uppdatera mitt försäkringsärende med alla utlägg, dagar på sjukhus osv. Har väl lagt ut en 1000-lapp totalt (då jag kommit upp i något så gammalglammigt som högkostnadsskydd) och skulle få tillbaka 3500 varav 400 kr är till kläder. Jag frågade lite försiktigt om det var något som täcktes av försäkringen – utlägg för nya kläder – då jag inte har ett enda par byxor som jag får på mig över gipset. Har redan klippt sönder 2 par tights och ett par jeans. Det gjorde det egentligen inte men hon sa att hon kunde betala ut så jag kunde köpa i alla fall ett par nya byxor. Vet inte när jag köpte byxor för 400 spänn senast. Jag tycker det börjar bli dyrt över 299 :P.

Efter att ha legat med foten i högläge mer eller mindre hela dagen började det klia lite i kroppen. Nicklas var hemma vid 13:30, vid 14:00 åkte vi och hämtade Jessie och då kom jag på den briljanta idén att åka till Täby och hämta ut våra pass + shoppa lite, hade massa grejer jag ville kolla på. Vi hämtade ut passen och sen var jag slut som artist. Svettades som en jävla gris och hade praktiskt nog tagit på mig en ljusgrå T-shirt som avslöjade precis varenda liten jävla svettdroppe och då kan jag meddela att det rann längst ryggen på mig. Hade till och med svettfläckar under tuttarna. Har aldrig känt mig så ofräsch i hela mitt liv. Okej, jag målar upp det som så mycket värre än vad det var. Svettfläckarna var liksom mest små prickar men ni förstår känslan. Vi sket därför i att shoppa och bokade en allra första klipptid åt Jessie istället. Hans gyllene lockar i all ära men han har varit så jävla svettig i håret senaste tiden så det var dags att få in lite luft i kalufsen.

Han var SÅ duktig, hans frisör lika så. Hon var lärling men kändes jätterutinerad och tacklade Jessie på precis rätt sätt. Gav honom saker att leka med, pratade mycket med honom, var snabb och dessutom jävligt noggrann. Det enda som inte gick hem var trimmern och fönen – SKITläskiga tydligen. Fin blev han i all fall och han ser så stor ut. Kanske inte bara har med klippningen att göra – min lilla kille är helt enkelt inte så liten längre.

image

Inte vara svag

Innerst inne vet jag att jag bara är dum men jag har så jävla svårt att se mig besegrad över någonting. Som den här jävla fotledskadan – jag vill liksom inte låta den kontrollera mitt liv (fast den gör det). Jag har t.ex inte låtit mig själv ta det så lugnt att jag varit helt sjukskriven hela veckan utan var på jobbet redan i måndags. Förvisso jobbade jag bara två timmar då, tre timmar tisdag och onsdag men bara det faktum att dessa få timmar sugit all jävla kraft ur mig talar väl sitt tydliga språk – att den här jävla skadan har mig i ett järngrepp.

Jag är dessutom emot smärtstillande – för mig blir det mest som ett sätt att lura kroppen att den är piggare och fräschare än vad den är vilket lätt gör att i alla fall jag ”överskattar” min förmåga/mitt mående som alltid leder till att jag gör mer än vad jag borde. Igår tog jag därför inte min ”mitt på dagen-dos” för att se hur pass ”ont” jag egentligen hade. Ont är kanske fel ord men det pulserade och bultade rätt ordentligt efter några timmar på jobbet och eftersom jag inte får stödja på foten så är allt stående arbete en sån jävla påfrestning och jag var så jävla genomslut när jag kom hem.

Och så kommer man hem till en full tvättmaskin, en full torkställning och halvstökigt kök och jag tänker: ”men hur jobbigt kan det vara?” och sätter igång och flänger fram och tillbaka mellan kök, badrum och garderober – hoppades på ett ben utan kryckor för att ha händerna fria. Jag tror det tog mig 15 min bara att plocka av torkställningen (vad tar det annars? 3 min?) med alla vilopauser pga av typ kramp i friska benet. Dyblöt av svett gav jag upp när jag hängt tvätten och lämnade över resten till Nicklas som kom hem då.

Jag kan gilla läget att min fot är nyopererad och att jag inte kan spela fotboll eller träna som jag vill och brukar – men det här med att den påverkar hela min vardag så mycket gör mig så in i helvete frustrerad. Allt det där man helst inte gör när man kan göra det (plocka i/ur diskmaskinen, hänga tvätt, bära runt på Jessie, ta ut hunden på kvällskissen etc) – jag skulle göra vad som helst för att få göra det helt obehindrat igen. Och tänk då allt det där jag VILL göra men inte kan – gå ut och leka med Jessie, lämna/hämta på dagis, jobba (ja, jobba!), träna (som vanligt), gå långpromenader, kunna tacka ”ja” till vad som än dyker upp osv. Snacka om att ha blivit vardagsberövad.

Ossian är hemma från sin långresa igen och ska jobba lite åt mig så tro’t eller ej men nästa vecka ska jag vara helt jävla sjukskriven. Vet inte riktigt hur man gör sånt – bara…. vilar…. men jag ska ge det ett ärligt försök. Första återbesöket på DS är redan nu på tisdag för stygnborttagning, röntgen och nytt gips. Håller alla mina tummar, ber till alla gudar och hoppas hoppas hoppas att restriktionen ”markeringsbelastning” skrotas helt och att jag får börja arbeta fram ”maxbelastning” på foten. Känns som att livet skulle bli lite mer värdigt då – jag vill inte vara svag och beroende av andra!

Under all jävla kritik

Söndag, jag är fortfarande kvar på DS. Opererades om igår och skulle ligga kvar till idag för läkarrond och nytt gips. Blev hastigt och lustigt flyttad från min avdelning igår också. En av transportkillarna stod plötsligt vid min säng och ba ”namn? du ska till avdelning 14″. ”Vad är det för jävla avdelning, jag ska ingenstans!” Han går ut och pratar med en av sköterskorna som först då kommer in och meddelar mig att just jag, av alla som bara ligger på den jävla avdelningen och tar upp plats, ska byta pga platsbrist. Sa bara att det ju var jävligt trevligt att någon informerade mig om det. Så, jag ligger nu på avdelning 14 – GYNavdelningen. Då ingenting förvånar mig här längre så försökte jag se det positiva – egen TV och jävligt lugnt och det var ju bara över natten.

Och här ligger jag fortfarande. Läkarronden som skulle komma ”precis som vanligt fast du ligger på annan avdelning” glömde bort mig/sket i mig helt. Fick tjata hela förmiddagen innan det äntligen kom upp en doktor från ortopeden. Var hon ortoped då? Nej, hon var ju medicinläkare och visste inte ett skit. Hon frågade mig om jag fick belasta foten och om jag skulle röntgas idag – ungefär exakt samma frågor som jag hade. Här började jag fan koka – finns det INGEN på det här jävla stället som kan komma med lite konkret information? Finns det ingen som tar ansvar för sina handlingar? Nej, istället skickar man folk som kan gömma sig bakom ”jag gör normalt sett inte dom här ronderna”, ”jag vet inte mer än du” eller ”jag har ringt allt vad jag kan men får inte tag på någon!” Medicinläkaren gick iväg för att läsa igenom min journal, kommer tillbaka och säger ”nytt gips imorgon!”. ”Nej! Det blir inget nytt gips imorgon! Jag ska ha nytt gips nu! Jag ska hem! Hade det inte varit för att ni gjort fel hade jag inte varit kvar här alls! Tvinga mig fan inte att vara kvar en dag till då!”

Hon försvann iväg igen och läste på mer och sa att hon skulle hjälpa mig att få komma hem. Jag tyckte verkligen synd om henne och jag sa det när hon kom tillbaka igen medan tårarna sprutade – ”jag vet att det här inte är ditt fel men det känns inge bra att ha blivit opererad två gånger och inte fått prata med någon som är ansvarig eller som kan förklara vad som är gjort, hur jag ska bete mig eller varför denna dundermiss ens ägt rum”. Hon svarade ärligt att ortopederna är bra på lappa ihop ben och leder (om ens det?) men rätt värdelösa på allt annat och att hon vad jätteledsen att allt blivit som blivit.

Hon skrev ut en del av journalen åt mig och vad som väntar nu är: 2 veckor med cirkulärgips med endast markeringsbelastning (knappt någon alls alltså), sen återbesök för röntgen, nytt gips och stygnborttagning. 6 veckor totalt med gips. Om 8-12 veckor ska stelskruvarna tas bort och det är väl först då som jag kan påbörja någon sorts jävla resa tillbaka till mitt ”vanliga jag”.

Men en liten summering av vistelsen på Danderyd: 1 operation blev 2 pga slarv/dundermiss av ortopedläkarna. Om dessa två operationer har jag fått veta 0! Jag blev berövad den enda tryggheten jag hade här – platsen på avdelning 56 med kända ansikten, personal som visste min historik och förstod mig. Har tillbringat senaste dygnet i ett rum, förvisso med egen tv (som man fick hyra för 50 spänn/dygn) men med takhöga avskärmningar mellan sängplatserna så allt jag sett är blåa draperier, inte ett enda fönster. Har inte andats in frisk luft sen i onsdags och är så sugen på att be om att få hela journalberättelsen utskriven ihop med mig själv, dra här ifrån och aldrig sätta min uppfuckade jävla fot här igen. Lämnar hellre över ärendet till några som vet vad de håller på med och har en dialog med sina patienter. Några tips?

Kidnappa en bebis

Gårdagen skulle ju kunna ha gått till historien som livets kanske sämsta och deppigasta dag. Ruttnade totalt på mitt ”sällskap” på rummet, frågade syrran om det fanns plats i allrummet och ja, det fanns det! Trodde det skulle sitta ett tappert gäng fotbollsglada människor där men när jag haltat bort dit var TVn avstängd och allrummet helt jävla tvärtomt. Hur mer deppigt kan det blir? Men jag satte mig, hellre ensam där framför TVn än på rummet som typ stinker kisspåsar.

Första halvlek gick och jag satt väl mest och glodde ner i telefonen – skrattade åt mina egna (och andras) snapchats och så lagom till andra halvlek kommer, som en blixt från klar himmel, en säng inrullandes i allrummet. ”Varför ser du så glad ut? Är det för att du i alla fall kan hoppa med kryckor?” Frågan kom, med glimten i ögat, från mannen som puttade på sängen. I sängen låg Calle, stackars stackars Calle men ack så jävla roliga/sköna/coola/charmiga 20åriga Calle och med sig hade han sin pappa som var precis av samma skrot och korn som han och hans mamma som var en av de gulligaste människor jag träffat. Och så jävla sociala och öppna hela högen, det var som att vi mötts upp för vårt traditionsenliga kvällshäng på avd 56 – som att vi gjort detta 1000 gånger förr. Alltså, vilket jävla guldsällskap! Jag upprepade gång på gång hur mycket jag uppskattade att dom kommit.

Men alltså, jag drog ju min snyfthistoria om omoperation och besvikelse – tror ni den hamnade längst in i skuggan bakom Calles story. Han var väldigt noga med att påpeka att jag visst fick tycka synd om mig själv och att hans historia inte skulle ta udden av min men kom igen – 6 operationer varav typ 2 har berört hans benbrott, resten hans komartmentsymdrom som han fick i samband med skadan/första operationen. Han hade legat en hel natt med detta och hade dom inte märkt det i tid hade all muskelvävnad i hans ben typ dött. Så majoriteten av hans operationer har alltså gått ut på att först öppna upp hinnorna till musklerna och låta dom blöda fritt och sytt ihop dom lite, lite för varje gång. Han är inne på sin tredje vecka här och har nu fått en sån där metallställning med skruvar rätt in i benet som han ska närmsta 4 månaderna. Asså ni hör ju – jag sitter ju i en drömsits i jämförelse.

Calles föräldrar drog runt 23, vi satt kvar och snackade till 01 om precis allt mellan himmel och jord. När innan ägglossning man ska ligga om man vill ha en son eller dotter –  det här skrev han till och med upp. Att vi skulle kidnappa en bebis på förlossningen – för när Calle hade sin kompartmentsymdrom hade läkarna sagt att man inte kan ha mycket mer ont än så men en kvinnlig läkare hade ju då varit tvungen att inflika ”förutom när man föder barn då”. Kan bli rätt lack på sånt där för vad får man inte ut av all den smärta man genomgår under en förlossning om inte det finaste och bästa i världen? Vad fan får man ut av att ligga och vrida sig i kompartmentsymdrom-smärtor? Inte ett jävla skit förutom fula ärr! SÅ, därför tyckte Calle att han hade förtjänat en bebis för den smärta han gått igenom och därför skulle vi kidnappa en på förlossningen. Vi pratade relationer, backpackresor, vår sjukhusmissär, framtidsplaner och pillerbyten. Vi fick olika smärtstillande och tänkte att vi kunde dela och byta lite för att se om vi kunde få ut mer effekt av dom. Han erbjöd mig även en dos hallucinationsframkallande smärtstillande – bara byta infart lite snabbt och snyggt – men jag tackade nej. Calles, och hans föräldrars, sällskap räddade verkligen min kväll och jag vet att det här är ett sånt där möte jag kommer att minnas för alltid.

image

Det skulle varit vår kväll

Nu börjas det – incheckningarna, pre-Burstbilderna, Snaparna, Facebookstatusarna. Summerburst på Gärdet, Housefest i dagarna 2. Hade min biljett säkrad och skulle, enligt tradition, gå med min syster. Men! Jag ligger kvar på Danderyds sjukhus och inväntar nästa jävla operation då ålhuvudena till läkare missat att ett helt jävla ben låg helt jävla fel ned mot foten. Detta upptäcktes efter att jag upprepade gånger sedan operationen påpekade att jag hade jääääävligt ont i vaden (hade haft det även innan operationen). Allt jag möttes av var mer värktabletter. En sista tapper själ valde att ta mina ord på allvar, hans namn vill jag ha – han vill jag skicka en stor bukett blommor till. Killen som skulle gipsa om min fot innan hemfärd. Jag drog samma story för honom som för sköterskorna på avdelningen – han tog det gravallvarligt på en gång, tillkallade läkare och ville att detta skulle dubbelkollas ordentligt innan vi gipsade allt.

Vi började med att utesluta blodpropp via ultraljud. Sen bokades det in en ny CT-röntgen och det var alltså här katastrofen uppmärksammades. Någon timme efter röntgen kom en läkare upp med beskedet. ”Jag är jätteledsen, vi måste operera om dig imorgon för skulle vi släppa hem dig så här skulle din fotled förstöras”. Jaha, så pass! Om jag hade skitit i att klaga på konstig smärta och accepterat min egen teori om att det var gipset som gjorde ont så hade jag varit hemma nu med restriktionen att belasta fullt (på en fotled som snart hade varit mer trasig än innan).

Jag vet inte när jag grät så mycket sist! Grät av besvikelse, grät av det faktum att man tror man är i trygga händer men fan heller, grät för att jag bara bara vill hem till min familj, grät för att jag egentligen skulle stått och hoppat på Gärdet idag, kalasfull och i världens bästa sällskap. Istället får jag nu tillbringa ytterligare en jävla kväll i mitt eminenta sällskap bestående av två äldre tanter – en höftledsopererad med kol och astma och en med något sketet problem i ländryggen som ta mig fan aldrig är nöjd, ifrågasätter precis allt och snarkar så jag på riktigt inte ens kunde somna efter en sovdos. När jag ligger och gråter som mest och blir tröstad av en sjuksyster har kärringen mage att tränga sig in och ba ”syster, jag skulle vilja ha mina värktabeletter nu!” ”Jag kommer till dig strax!” ”Syster, mina värktabeletter!” Har sån jävla lust att ställa lika mycket krav som kärringjäveln – kräva att få byta rum, klaga på allt som går att klaga på, meppra på den där jävla signalknappen 40 gånger i timmen, kräva kateter för att jag ”inte orkar resa mig och gå till toan”, ringa på knappen några gånger till bara för att försäkra mig om att kissbehållaren verkligen ligger bredvid mig, be om becken när jag ska skita, trycka satan för att sen inse att det visst bara var gaser (okej, det var så kul så jag och Nicklas fan höll på att avlida). Men nej, här ligger man, tyst som en mus för att inte vara till besvär. Har inte ens påmint sjuksyrran (brorsan?) som lovade att linda om min gipsskena (som sitter så löst att foten typ hänger fritt + har massa vassa kanter som skär rätt in i vaden) för typ tre timmar sedan.

Nej, istället för att ställa massa krav ska jag nog bara be lite försiktigt om en liten permission i rullstol. ”Jag ska bara en vända till Gärdet, jag lovar att fasta från 24:00. Klara vätskor fram till 06 var ok va? Gissar att vodka klassas som klar då!? Ja, jag lovar att vara tillbaka till spritduschen imorgonbitti!” Det här skulle varit vår kväll, min och Erikas. Men, Chris lovade att ta väl hand om min biljett och jag vet att i alla fall den är i trygga händer. Han har lovat att veva satan åt mig (har krävt filmbevis, annars får han swisha helpris). Själv ska jag be om trippla sovdoser så jag kanske kan sova mig igenom grannens stockdragningar.

image

Summerburst 2014 – två fräscha fotleder, Jessie i magen utan att veta om det och i världens bästa sällskap. Dom två – Erika och Chris. ”Vår” kväll får bli er denna gång – glöm fan inte veven!

Vad händer?

Vilket jävla drama det här börjar bli. Har sedan skadan inte haft särskilt ont i fotleden utan den värsta smärtan har suttit i vaden och då inte vid sprickan i vaden utan mer liksom i vadmuskeln typ. Det gör extra ont när jag måste lägga upp benet som i högläge och all tyngd läggs på vaden – den värken har hållit mig vaken så många nätter nu. Min tanke har varit (och är fortfarande) att det är gipset som har tryckt och orsakat värken.

Igår kväll tjatade jag på sköterskorna här från typ 19:00 om det gjorde ont och att jag inte kunde ligga på något skönt sätt. Resultatet: Dom försökte hjälpa mig att hitta ett skönt sätt att vila benet på (som att jag inte testat allt redan) och tryckte sen i mig mer smärtstillande. Tillslut krävde jag en sovdos (typ 23:00) som knappt hjälpte den heller med värk som vägrade ge med sig och dessutom en kärring i sängen bredvid som dragit stockar sen 20:00.

Så, imorse när jag åkte ner för att få nytt gips berättade jag som det var för killen som skulle gipsa. Han såg blodallvarligt på mig och frågade varför avdelningen inte hade gjort något. Han kallade på läkare, läkaren klämde och kände lite och bokade sedan tid på ultraljud för befarad blodpropp. Väl på ultraljudet får jag veta att det även är bokat en ny ct-röntgen. Alltså, dom har röntgat mig två gånger redan – vad kan dom i så fall ha missat?

Ultraljudet visade tack och lov ingen blodpropp så jag skickades upp på rummet för att vänta in röntgen. Väl på rummet kommer vår matkille in, tittar lite sorgset på mig och ba ”Ingen lunch va? Du ska fasta?” Jag svarade ”Va? Nej, jag är ju klar! Det kan inte stämma!” Men jo, mycket riktigt – in kommer sköterskan och meddelar att jag inte får äta något mer. ”Om dom måste göra något mer efter röntgen!”

Alltså VA VA VA VA??  Om röntgen skulle visa på något mer som behöver åtgärdas kommer jag fan gå i taket! 2 jävla röntgen har dom gjort och hur i helvete skulle dom kunna ha missat något så avsevärt? Jag fortsätter dock stenhårt att tro på min egen teori om att de är sämst på att gipsa – igår tex la dom ner mitt nygipsade ben rätt ner på en kudde så det stelnade ju helt jävla platt och gav liksom inte vaden något jävla utrymme alls. Nu har som ju rivit upp gipset och det värker inte alls längre (även om det är jävligt öm fortfarande). Vad fan är det som händer? Jag skulle ju för fan bara få ett nytt gips (som inte trycker satan mot vaden) och åka hem!

image

Mina killar

Okej, jag tar tillbaka allt jag sa om att det är rätt najs att vara här – det finns ingenstans jag hellre skulle vara just nu än hemma med mina killar. Jag har inte träffat Jessie sen i tisdags kväll – han snarkade högt när jag åkte i onsdags morse – och det börjar kännas i hjärtat nu. Fick FaceTime:a med honom en stund idag men det gjorde ju nästan bara saken värre – att se och höra men inte få klappa och krama om. Och Nicklas, min klippa, hade jag helst haft här dygnet runt med mig. Ja må skriva mycket om vilket jävla arsle han är emellanåt men helt ärligt så är han världens bästa människa (med lite skavanker när det kommer till tid och planering). Han har varit 100% stöttande i det här och hjälpt mig med allt jag behövt hjälp med, han hjälper till även när jag inte bett om det.

Det är nu snart exakt tre år sedan vi träffades och på de här tre åren har vi hunnit komma varandra så nära som två människor förmodligen kan. Det finns liksom inget att dölja på något plan! Han rakade mig på alla ställen jag inte kom åt själv inför min fitnessdebut, han har sett mig ur alla tänkbara vinklar under Jessies förlossning och nu har han hållit ett vakande öga på mig under så väl toabesök som spritduschar  inför operationen (närmare bestämt 3 av 4). Vad som ska tilläggas är att dessa spritduschar har varit långt ifrån sexiga. Hemma satt jag i liksom fotänden av badkaret med ryggen in mot badkaret, inte mot kanten, med gipsade benet inplastat och ut över badkarskanten. Igår, här på sjukhuset, satt jag på en mintgrön toastol på hjul (för att duschpallen var alldeles för hög) med gipsade benet i en svart sopsäck och skrubbade bokstavligt talat varje millimeter av kroppen med blåa skumtrasor. Tror ju inte att han gick igång på det direkt. Men, att Nicklas är med gör mig ungefär -0,5% obekväm – det känns mest bara självklart. Sen att han tar det hela med världens klackspark gör ju det hela om möjligt bara mer naturligt. Jag sa det när jag satt halvt gränsle över duschkanten hemma (önskar verkligen jag hade en bild att bjuda på här) ”Nej, det är inte mycket vi har att dölja för varandra” varpå han svarar ”Nej, och det är ju bra!”. Ni kanske inte tycker det, ni kanske tycker att man ska hålla vissa privata grejer för sig själv (som typ toabesök etc) men jag lever hellre så här – helt utan spärrar för det har gjort krissituationer som typ denna så mycket enklare att ta sig igenom.

Jag har verkligen roffat åt mig världens i särklass bästa killar och att inte få vara hemma och kramas med dom nu, killa i deras nackar när dom sover, pussa på dom i smyg – ja, det svider i hjärtat.

image

Nu börjas det

Operationen är klar. Det tog bara ett och ett halvt dygn från första tänkta tid till den definitiva. Så tre dagar på fasta blev det med ett avbrott för middag tisdag och onsdag – kommer vara så jävla mager efter det här. Jag blir kvar på DS till imorgon – ska få nytt gips + att jag ärligt talat nog inte hade velat ligga hemma just nu med en son som är uppe och klättrar och en Nicklas som har både mig och Jessie att passa upp på. Här är ju hjälpen ett knapptryck bort om det är något och det känns tryggt och bra.

Jag mår bra om man bortser från känslan i fotleden – smärta är fel att säga. Visst, det gör ont, men det är mer en sjukt obehaglig känsla. Jag vet ju att dom har skruvat i fotleden och det känns som att det är just skruvarna som känns. Fotleden är liksom totalt jävla låst och spänner som fan.

Som sagt, det känns bra att ligga här – 2 dygn och lite till blir det från att jag kom in igår morse och blev liggande hela dagen utan en tillstymmelse till operationstid till imorgon när nya gipset är lagt. Började böla nyss när jag tänkte på Jessie och Diesel – dom enda som inte fattar någonting av den här situationen. Jag har ju förvisso fått vara hemma med Jessie, nattat honom, suttit med när han ätit och lekt och myst i soffan men jag är ju inte alls den mamma som jag brukar vara och jag undrar verkligen hur han upplever det. Och min stackars Diesel fick flytta hem till mamma och pappa direkt efter skadan. Hon är världens snällaste och bästa hund men är så jävla klumpig och har noll feeling för hur hon ska agera runt mig. De gånger vi sets har hon ju blivit så glad att hon hoppat helt galet. Det märks rätt tydligt på henne att det här har påverkat även henne. Att inte få vara hemma som vanligt, eller med oss för den delen. Och kan man inte förklara för Jessie så kan man ju ännu mindre förklara för henne.

Nä, nu får det gå undan här ifrån så jag kan ta hand om mina bebisar som vanligt <3

image