Att sammanfatta ett år

För ett år sedan låg vi kvar på BB för observation för min räkning. På bröstet låg den mest perfekta lilla bebis jag någonsin sett. Att han var vår alldeles egna bebis gick knappt att ta in och jag vet fortfarande inte om jag helt förstått att den där perfekta lilla killen, vars första födelsedag vi firande i helgen, är vår son. Han är liksom för fin och för bra för att vara sann. Jag satt och tittade på honom idag, med kärleksvärk i hjärtat, och kände nästan att jag behövde nypa mig i armen. Sitter han verkligen här bredvid mig? Ett jävla år gammal och helt jävla fantastisk.

Ja, ett år fyllde han alltså i lördags. Ett år stor blev han och man undrar mer än någonsin vart fan de senaste 12 månaderna försvunnit någonstans. Tiden har verkligen blåst förbi och vad jag undrar kanske mest av allt är om jag verkligen har tagit vara på den där tiden som alla tjatat om. Har jag njutit av alla skeden? Har jag observerat och  registrerat varje liten del i utvecklingen? Har jag njutit till max av allt han varit? Jag vet fan inte, har inte en jävlans jävla aning! Vad jag där emot vet är att det senaste året har varit, by far, det häftigaste/vackraste/läskigaste/roligaste/lyckligaste året i mitt liv och om jag fick skulle jag återuppleva just detta år om och om igen.

Nej, all dagar, veckor och månader har inte varit guld och gröna skogar. Det har funnits för tidiga mornar när jag sparkat sönder möbler, det har funnits veckor där tålamodet jämnats med marken, det har funnits kvällar när jag gallskrikit och gråtit i frustration, det har funnits dagar där jag kastat matlådor genom lägenheten så det regnat plastbitar. Men, trots alla mörka perioder så är allt jag ser när jag tänker tillbaka på min sons första år hans leende och allt jag känner lycka och kärlek. Han är lycka och kärlek för mig.

Och min lycka och kärlek har verkligen blivit extra stor på bara någon vecka. Vägde in på 10065 g hos BVC idag och mätte 75 cm, stl 74 kan väl därför klassas som helt utväxt nu. Sjätte tanden (en kindtand) håller på att spricka igenom nu vilket han är måttligt road över. Hans stapplande steg har blivit stadiga och många. Han pekar (med hela handen) på saker och utbrister ”dä” eller ”titta”. Han kan äta själv med sked (men föredrar med händerna) och hjälper gärna till med saker som att räcka mig tvätt ur maskinen (går till maskinen, river ut hälften på golvet, får tag på ett plagg, stapplar tillbaka till mig). Man kan föra små dialoger med honom där han svarar med ansiktsuttryck istället för ord, mest som att han bekräftar att han har förstått. Min lilla människa, nu har vi städat av första året och jag är redo att sätta tänderna kommande – är så spänd på att se vem du utvecklas till <3

image

inhalator

Någon drömnatt fick vi inte direkt. Jessie var som sagt pigg och glad på dagen (samma idag) men på nätterna är det som att allting attackerar med dubbel styrka. Han hostade och grät från 00:00 till 01:30, någonstans där emellan fick vi honom lite  slemlösande som egentligen är en rätt klen hjälp men det var det enda vi hade till hands. Förmodligen var detta värsta natten hittills, febernätterna gick ju att tackla med alvedon men inatt stod vi ju mer eller mindre hjälplösa.

Ringde husläkaren det första jag gjorde imorse för det kan inte vara så att en liten plutt ska behöva härda sig igenom något sånt här utan någon sorts hjälp på traven. Jag är helt för att kroppen ska få sköta det mesta själv och väntar alltid in i det sista med t.ex alvedon men som sagt, någonting att underlätta kroppens eget jobb. Jessie får ju liksom inte ens sova ordentligt och sömn är ju det allra bästa läkemedlet.

Vi hade tid 10:40 på lättakuten där doktorn kunde konstatera både trånga, ansträngda luftvägar och lätt infektion i öronen (vilket kan förklara hans hysteri vid blöjbyten). Infektionen i öronen försvinner av sig självt precis som viruset och precis som jag visste finns ingen medicin mot hosta men däremot fick han något som just underlättar – luftrörsvidgande i inhalator. Dels blir det lättare att andas och dels lättare att hosta upp slemet som verkligen sitter bergfast. Håller tummarna för att detta kan hjälpa honom lite på nätterna för sova ordentligt behöver vi alla tre.

ljus i tunneln

Efter vad som känns som en evighet i sjukstugan kände jag idag äntligen igen min son igen. Febern har suttit mer eller mindre från onsdag kväll till igår kväll. Idag är första hela dagen utan feber och första dagen med lite energi och leklust. Tidigare har tanken på vabb känts rätt mysig ändå. Jag menar – bli hemringd från jobbet för att bädda ner sig i soffan med en liten sjukling som bara vill vara nära låter ju inte helt avskräckande. Men det finns fan inget värre än att se sitt barn sjukt. Dels den där hjärtskärande gråten som vittnar om att något är jättefel och sen den där ovissheten om vad det är som är fel. Och att behöva tvinga i någon febernedsättande, slemlösande och nässpray utan att kunna förklara att allt kommer att kännas lite lättare efter gör ont i mig. Det sistnämnda i kombination med den där hjärtskärande gråten – nej, jag klarar inte av det. Vill bara skrika FÖRLÅÅÅÅÅT och ta över all skit han dras med. Och det är så frustrerande att inte kunna tala om att hosta, feber och täppt näsa inte är farligt eller att det blir bättre fortare om man sover, dricker och försöker äta lite. Nej, det är inte alls bara att ligga i soffan och hålla om när den man håller om vrider sig som i feberplågor, gråter efter varje hostattack och halvt kvävs av sitt eget snor för att han inte kan fräsa ut det.

Dagarna i sjukstugan har känts långa och hopplösa men äntligen ser jag lite ljus i tunneln. Vi vågade oss till och med iväg på middag hos Therese och Sebbe nu ikväll och Jessie sken som den sol han alltid brukar vara, åt mat med samma glädje som innan febern och röjde runt precis som vi är vana att se honom göra. Förvisso med snorsträngarna hängandes ner över läppen och lite hostattacker då och då men det är som dag och natt mot senaste dagarna och inget läker ett upprivet mammahjärta som det. Håller nu tummarna för en bra natt också – kan nog räkna antalet timmar i sträck vi sovit de senaste 4 nätterna på en halv hand.

image

Landstinget up my ass

Just nu är det irritation/ilska blandat med dåligt samvete här. Har en tid hos Gynmottagningen i Vallentuna nu vid 13:00. Sent i går kväll fick Jessie skyhög feber och har gråtit mer eller mindre konstant sen 23:00 igår. Jag ringde till gynmottagningen så fort vi var uppe i morse och bokade av. Fick dock ett samtal någon timme senare där en jävligt principfast donna klargjorde att ”avbokning måste göras senast 24 timmar innan” vilket inte framgår någonstans, inte ens på svararen man lämnar återbud på. Jag försökte förklara att min son vaknat med hög feber och troligtvis influensa men till svar fick jag ”jaha, ja, men sånna är våra regler i alla fall så jag kommer att skicka en faktura till dig om du nu inte kan komma”.

Alltså, jag förstår att man måste sätta avbokningsregler – vi har det på trafikskolan också, vad vi däremot har som Landstinget inte har är lite jävla sympati för andra människor. Ringer någon till mig på jobbet och avbokar lektion samma dag pga sjukdom/sjukt barn så debiterar jag fan heller dom på lektionskostnaden för sen avbokning. Jag hälsar ”krya på dig/er” och stryker bara lektionen ur schemat. Skjukdomar är väl för fan inget man varken kan kontrollera eller skjuta upp till senare – dom kommer som ett brev på posten och knock outar på nolltid. Hur kan man inte ha överseende med sånt? Det var ju inte så att jag bara avbokade heller utan jag försökte ju få en ny tid en annan dag vilket jag tycker bör visa att detta inte är något jag bara skiter i men nej – här var det tydligen no fuckin’ mercy.

380 spänn för ingenting har jag inte råd med eftersom jag vill göra undersökningen. Avboka idag innebär 380 spänn nu och 380 spänn vid det faktiska besöket så jag sa till den övertrevliga jävla bruden i andra ändan att ”jag får väl packa ner min lilla sjukling i vagnen då och hoppas att han sover under undersökningen men han kan lika gärna gråta som han gjort non stop sen igår kväll. Hoppas det inte stör undersökningen i så fall” Jag skulle lagt till ”han lär smitta och ni har samma entré som  barnvårdscentralen men det kanske inte gör er så mycket så länge ni får era 380kr”. Och dessa människor jobbar inom vården – rimmar ju jävligt illa när patienter måste komma antingen sjuka själva eller med sjuka barn till en miljö där det vistas både gravida och spädbarn.

Fick precis tag på Nicklas som skulle dundra hem på en gång och vara hemma med Jessie medan jag åker på undersökningen – tack och lov – för mitt samvete hade inte klarat av att packa runt en matt och feberkrampande liten skit mellan bil och vagn för något som tar typ 10 jävla minuter. Och med tanke på att alvedonen inte verkar göra ett skit mot febern så tycker Nicklas att vi ska åka in med honom. Jag är än så länge lugn men vi får se hur dagen fortlöper. Min lilla lilla älskling </3

Härliga morgon

Det här med kärleken till sitt barn – den är jävligt svår att känna när barnet i fråga väljer att göra morgon kl 04:12. Den enda känsla jag kunde frammana imorse (inatt!!!) var frustration med en liten touch av ilska. Jessie är hopplös när det  kommer till morgonsömn, han har aldrig sovit längre än till 07 och de få gånger han sovit till just 07 har vi jublat och tackat för ”sovmorgonen”. Standarden har dock varit 06:00 sen han föddes fram till för någon månad sedan då han ändrade till 04:30-05:00. I morse var nog rekord men jag vägrade gå upp så jag kämpade mot skallningar (Jessie sätter sig upp och kastar sig handlöst åt något håll, oftast mot mitt eller Nicklas huvud), brottade ner Jessie och försöka hyscha ner hans morgonmonolog. Vad som ska tilläggas i denna härliga morgonstund är Diesels eviga tassande in i sovrummet. Hon sover i vardagsrummet och vet mycket väl att hon inte får komma upp i sängen, särskilt inte när jag försöker få Jessie att somna om för kommer hon upp så finns det ingen chans i världen att Jessie somnar om. Då ska han bara klättra på och leka med henne. Men, så fort Diesel hör mig prata kommer hon in och alltså inte bara första gången hon hör mig utan varje gång och varje gång hon tassar in i sovrummet sätter sig Jessie upp och kollar efter henne. Resultatet av detta blir typ:

”Jessie, lägg dig ner. Diesel, gå och lägg dig. Jessie, lägg dig ner, vi ska sova… Tyst nu! Diesel, gå och lägg dig!! Jessie för fan, lägg av nu! Diesel, NEJ!! Jessie, vi ska sova, lägg dig ner! DIESEL FÖR I HELVETE – GÅ OCH LÄGG DIG!! JESSIE, VA FAN – SOOOOOOOOOV!!!”

Jag stod ut till 05:19 sen skickade jag upp Nicklas och Jessie. Anledningen till att jag skickar upp Nicklas är för att han sover sig igenom det här kaoset och hur fan det är möjligt är för mig en jävla gåta och gör mig så jävla irriterad. Nicklas ville hävda att han också hade märkt att Jessie stökade runt – han vaknade när jag fick nog och growlade ut min frustration efter typ 30 minuter.

Klockan är nu 09:30 och Jessie sover som en stock sen en timme tillbaka. Dessa tidiga mornar sätter lite käppar i hjulen för min plan att få in honom i hyfsade förskolerutiner. Där är inte vilan förrän runt 12 – ska han fortsätta vakna runt 04:30 innebär det att han ska hålla sig vaken i mer än sju timmar. Han kommer att bli en sån som däckar i lunchtallriken.

image

För mycket kärlek

image

Jag älskar honom så mycket att det skrämmer mig. Den här mäktiga kärleken är långt mer än vad jag någonsin trodde att jag kunde känna. Elin sa något i stil med att det är så jävla mycket kärlek att det liksom står en upp i halsen och att man typ mår illa och det är sant – precis så känns det. Det är nästan FÖR mycket känslor när jag tittar på Jessie och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av lycka. Och inte fan blir det lättare att hantera känslorna när han nu stapplar omkring på sina små fötter och själv är så stolt att det lyser om honom. Eller att han lärt sig säga ”titta” och säger det precis hela tiden – det är så jävla gulligt att jag vill slå sönder något. Ja, det är ta mig fan sjukt att en så liten människa kan vända upp och ner på allt det man trodde man hade kontroll över. Jag blir liksom tårögd när han äter för att han smackar så gulligt – nu när jag tänker på just det där smacket så kommer det där illamåendet av fullkomligt övervälmående igen. Jag skulle typ behöva en behållare att ösa över lite (mycket) av känslorna i för att ens ha en liten chans att tackla dom.

Att säga att man vill spy eller slå sönder något av kärlek låter ju smått vulgärt så sitter du på någon bättre beskrivning på kärleken till ett barn får du gärna dela med dig av den. Men, så länge ingen annan har något bättre så får jag kaskadspy kärlek över Jessie <3

image

Mitt barn, andras ungar

Vi jämför allt i livet med andra och sen jag blev mamma har jag förstått att barn kanske är det man jämför allra mest – mitt barn kontra andras ungar. Det verkar vara en tävling om vems barn som går snabbast, pratar mest, äter bäst, är lättast att natta osv. Jag fattar verkligen inte hur man orkar lägga så mycket energi på jämföra med hur andra har det när det enda du har makt att påverka är det som är ditt. Jag har träffat så mycket mammor och bebisar de senaste året och en sak står jävligt klart:

Det finns INGA som gör på exakt samma sätt med något. Allas matrutiner ser olika ut, allas nattningar ser olika ut, allas sätt att vara med sina barn ser olika ut. Varför?

Jo, för att alla barn är så jävla olika – precis som att jag och Matilda är olika. Eller jag och Sandra. Eller Sandra och Nicklas. Så VARFÖR jämför vi? Vad spelar det för roll hur mycket kompisens barn väger, vilken storlek han/hon har, när han/hon går och lägger sig för natten eller hur många timmar i sträck han/hon sover. Vad har det för betydelse om min son var 5 månader när han kröp och min bästa väns barn inte har lust att krypa alls vid 7,5? Barn utvecklas i så olika tempon och har helt olika behov och det måste få vara så! Vissa verkar nästan hetsa sina barn till utveckling för att dom inte ligger i fas med någon jämngammal. Och varför tycker vi så mycket om andra och andras sätt att göra? Det är jättegivande, viktigt, nyttigt och framförallt kul att ventilera och byta erfarenheter med andra mammor men när just när man börjar tycka för mycket som t.ex ”Va? Lagar du inte egen mat?”, ”Va? Sover han fortfarande i eran säng?”, ”Va? Ska han börja dagis redan?”, ”Ofta han inte kryper än?” osv så inkräktar man annans territorium och denna annan måste lämna en utförlig motivering till sitt val av agerande. Man ska inte behöva motivera ett skit. Vi måste låta andra göra på sitt sätt utan att vi ska tycka en massa om det. Det där sättet funkar ju uppenbarligen för dom annars hade dom aldrig gjort så. Och precis lika lite som du vill att någon lägger sig i ditt sätt vill någon att du lägger dig hennes/hans. Jag säger inte att jag inte gjort/gör det själv men jag försöker verkligen att lägga mitt fokus på det enda som borde ha mitt fokus – nämligen det som är mitt.

Mitt barn, mitt sätt, mitt liv. 

Till vänster här nere har ni mitt barn, dom andra tre är mina bästa vänners ungar. Tre ungar, helt olika från mitt barn men dom är helt fantastiska på sina helt egna vis. Jag tycker om dom mycket, så mycket som det är tillåtet att tycka om andras ungar utan att det blir obehagligt <3

image

Rekommendation

Efter vår dust och minst sagt misslyckade affär med M12 Bil AB hade jag tappat allt jävla förtroende för bilhandlare. Men, en bil behövde vi och när vi landat, typ två månader efter kaoset i Kungsängen, var det dags att hoppa på hästen igen och börja leta. Jag ville egentligen inte för bara tanken på att dra igång samma jävla process igen fick ångesten att växa (ja, så bra förtroende gav M12 Bil oss för bilhandlare) men, compact living i pappas lilla Peugeot 307 funkade inte så vi hade inte så mycket val.

Vi landade till slut hos Carson här i Vallentuna och efter inte särskilt mycket eftertanke bestämde vi oss för en VW Passat V6 4-motion (hade en likadan fast äldre för tre år sedan och det är den bästa bil jag haft). Ett törstigt as på 250 hk men då vi kunde casha bilen så kändes det överkomligt med högre bensinkostnad (potejto potato i månadskostnad) + att både jag och Nicklas prioriterar körglädje ganska högt (typ högst) bland kraven på bil. Ska man nu köra om t.ex. så ska man kunna göra det ordentligt.

Nu har vi förvisso fått lämna ifrån oss bilen två gånger redan – en gång för nytt batteri och senaste veckan för byte av elmotor till parkeringsbromsen, bromsbelägg och baktorkare (den gör inte så mycket nytta vevandes över regplåten….) och nog har det varit frustrerande att återigen köpa en bil som stått mer på verkstad än vad vi kunnat använda den MEN skillnaden denna gång är att vi fått tillbaka bilen med felen åtgärdade till skillnad från affären med M12 Bil där BMWn hade samma fel + några till när vi hämtade den. Denna gång har det dessutom aldrig varit något snack utan jag har kunnat vända mig till Carson som själva först kopplat upp bilen och kollat felkoder (inte bara släckt lampor hit och dit utan att åtgärda felen) och sedan hänvisat mig till Bilmetropolen som stått för själva reparationerna, Carson i sin tur har stått för alla kostnader.

DETTA kallas service och det är precis så här det ska funka när man köper bil – ny som begagnad. M12 Bil lyckades ju inte ens genomföra ägarbyte på 5 veckor. Vi köpte Passaten hos Carson en söndag – tisdag morgon stod bilen på mig. Och från att ha haft noll förtroende för bilhandlare har nu Carson, ihop med Bilmetropolen visat att det finns hopp. Trevligt bemötande och bra service – detta är ”kort” och gott en varm rekommendation.

image