Äkta

image

När jag var liten lämnade man in fotorullar på framkallning och höll tummarna för att i alla fall en bild blivit bra av alla 100 man avfyrat. Tyvärr har bilder idag tappat lite av det där charmigt fula, det där operfekta. Idag fotar man tills man ser att man har en bra bild och så sparar man den – bara den. Måste allt vara så jävla perfekt? För i strävan mot detta jävla ”perfekta” tappas allt som heter ”personligt” bort. Saker och ting ska förevigas i precis rätt sekund, inte återskapas eller arrangeras för är vi där och petar för mycket är det inte särkilt ärligt och äkta längre.

Den här bilden är så äkta den kan bli, en ögonblicksbild utan varesig arrangemang, sållning eller filter. Det är Nicklas mamma som tagit bilden med sin kassa mobil – ”Jag vet inte ens hur man gör men det blev säkert bra!”. Det blev det, så jävla bra, för hon strulade aldrig till det med att först hitta den bästa vinkeln, sen det perfekta ljuset, sen försöka få Jessie att kolla in i kameran osv. Hon tog ett kort, Jessie faschinerades av blixten och jag som alltid av honom och voilà – resultatet känns som hämtat från tidigt 90tal och är förmodligen den där enda lyckade bilden av alla de där 100 avfyrade.

10 månader

Vi höll på att hamna på akuten idag, Nicklas hade skorna på sig och bilnycklarna i handen. Jessie höll på och klättrade runt vid granen och träkistan som står bredvid och när han sen skulle sätta sig ner så gjorde han det lite för nära kistan och slog i hakan. Det såg inte så farligt ut, varken jag eller Nicklas reagerade särskilt mycket. Jessie blev ledsen så klart och jag gick dit för att plocka upp honom och trösta lite. När jag vänder honom mot mig ser jag till min fasa att hela hans mun är full med blod. Först isade det till i mig men jag sansade mig snabbt och konstigt nog var det jag som lyckades agera lugnt när blodet forsade ut munnen på Jessie. Nicklas gjorde ju sig redo att åka in – ”det är för mycket blod, vi åker NU!” men jag tyckte jag hörde på Jessies gråt att det inte var så farligt och tänkte att när blodet blandas med all saliv ser det värre ut än vad det kanske är och det tog ingen lång stund innan Jessie slutade gråta och blodet slutade forsa. Vad det var som blödde vet vi inte säkert men vi tror att tänderna i underkäken gjorde hål på tandköttet i överkäken där han ännu inte har någon tand. Det var nämligen enda stället vi såg ett litet märken på, i övrigt såg hela munnen intakt ut och 10 minuter efter incidenten var Jessie som vanligt igen och han har ätit bra så det var tack och lov ingen fara på taket denna gång. Men fan vad ont det gör i hjärtat </3.

Passande (?) nog inföll Jessies första blodbad på hans 10månadersdag, idag är det 2 ynka månader kvar tills han firar sin första födelsedag – så jävla mäktigt. Vi har precis lättat från Jessies gudfar med sambo och under middagen utbrast Anna: ”Han är så mycket mera social nu” och han har verkligen börjat bli en liten människa man kan kommunicera med. För varje dag som går får vi mer och mer riktig kontakt. Han vet vart lampan finns, vad nappen är och vilka pappa, mamma, Diesel och katten är och han har senaste veckan medvetet börjat räcka över saker om man frågar ”kan jag få den?” (även när man inte bett om det, får ibland saker tryckta i ansiktet från ingenstans). Han förstår även om man riktar om frågan som ”kan pappa få den?”, ”kan Diesel få nappen?” eller ”ska du lägga den här i?”. Samma sak gäller med ”kan jag få en puss?” (han får till och med till smackljudet ibland fast en stund efter pussen :P) och det är så jävla häftigt att se hur ljuset liksom börjar gå upp för honom. Orden känns inte långt borta och inte heller stå/gå även om vi nog får vänta någon månad till.

Fjärde tanden är på väg ut och vi har bråkat mycket med maten senaste månaden – så fort tänderna ska upp blir han så jävla kräsen. Bananpannkakorna slinker alltid ner, har dessutom lyckats lura i honom lax, potatis och grönsaker när det serverades i pannkaksform (ihopmosat med ägg och stekt). Blodpudding och kokt ägg är nya favoriterna och funkar alltid men generellt bråkas det nästan varje gång han sätter sig i matstolen (tills han får det han vill ha). Klappar händerna gör han nu också och gärna samtidigt som han äter och har händerna fulla med mat. Han klappade första gången hos mamma och pappa när jag och Nicklas var iväg på julbord. Jävla unge och snuva oss på det – mamma och pappa fick stolt visa upp det när vi kom hem igen…

Tiden går förjävla fort men det finns så mycket han ska lära sig och få uppleva och jag ser fram emot precis varenda dag för att man just nu inte vet vilka skills han sovit fram under natten – ja, så fort går det. Och precis lika fort som tiden springer förbi växer hans hår. Det känns som att han vaknar med mer hår för varje morgon och till alla er som sa ”han ser lite rödlätt ut” när han var spädis kan jag bara bekräfta det jag vetat innan han ens kom – han blir ljusblond, precis som Nicklas var som liten, nästan vitt. Min alldeles egna lilla människa, jag älskar dig så det gör ont <3image

Lucka 24

Egentligen är luckorna slut i och med att kalendern tjuvstartades men enligt min kalenderräkning har jag bara öppnat 23 riktiga luckor så jag trycker in en 24:de lucka så jag kan avsluta den här kalenderjäveln med värdighet. Så, lucka 24 blir:

Ert första rövtöntiga familjefoto framför julgransjävelnimage

Vid närmare eftertanke dock så känns det inte rövtöntigt med familjefoto och någon julgransjävel är det inte heller. Det känns faktiskt obligatoriskt med en bild framför granen (som i sig är jävligt obligatorisk), våran bild är dock ingen tvättäkta julbild utan efterarrangerad igår morse (juldagen). Jag övervägde att bli besviken på mig själv för att jag inte dokumenterade mer av Jessies första jul men kom fram till att jag ju faktiskt var 100% där och delade den med honom istället för att flaxa runt med en kamerajävel. Sen är min son rastlösheten själv och med dukar, tända ljus och paketpapper man kan äta överallt fanns inte många sekunder kvar att ägna åt bilder (några blev det ändå). Sen är det, som nämnt tidigare, mer regel än undantag att mobiler och kameror ligger orörda på våra familjesammankomster.

Men en mysig första jul som familj hade vi i alla fall. Den firades hemma hos mina föräldrar ihop med både mormor, morfar och morbror samt farmor, farfar, farbröder och kusiner. Vi hade första året ”utan julklappar” som i år innebar att man hade köpt en julklapp till en specifik person. Vem man skulle köpa till avgjordes via lottdragning för några veckor sedan. Mycket roligt och det kanske roligaste av allt var alla otippade ”God jul …. önskar ….” typ som att Nicklas hade köpt till min morbror som han träffat två gånger eller att min morbror hade köpt till min farfar. Jessie blev dock överöst med fina julklappar från samtliga och kärlek och uppmärksamhet var det ingen brist på heller. Hans första jul blev precis allt som jag hoppades att den skulle bli <3

Lucka 23

imageSå här börjar vi julaftons morgon hos oss i år

Jessie fick starta sin julafton tidigt då ”moster” Malin och ”moster” Therese hade varsin julklapp till honom som de ville ge innan deras egna julfirande drog igång vid 10:00. Så, 08:00 knackade det på dörren och vår lilla snoris blev bortskämd med både Stinky-tshirt och ett fotoalbum fullproppat med Jessies första 10 månader. Jessie smakade mest på klapparna och jag grät en osynlig skvätt av tacksamhet för att dessa två finns i hans (och mitt) liv.

Lucka 22

imageEn bild som symboliserar året som gått

Det här är första bilden som togs på Jessie och Nicklas och det var första gången Nicklas höll Jessie. Sköterskorna hade sagt åt Nicklas att ta Jessie (som låg på mig) när de skulle fixa med mig och jag såg skräcken i hans ögon – han hade aldrig plockat upp ett spädbarn själv. Men, genom något så enkelt som att plocka upp Jessie den där första gången blev Nicklas så självklar i sin papproll och den där synen – mitt barn i min mans armar – den var precis så där magisk och pirrig som jag drömt om. Och varför denna bild får symbolisera året som gått är för att de är just dessa två som det här året har handlat om för mig. Mina två största kärlekar och att se dom två tillsammans får mitt hjärta att slå dubbelslag – mina killar, mitt allt <3

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender.

Lucka 21

imageEn bild på någon som är din förebild inom föräldraskap

Förmodligen denna kalenders enklaste lucka. På bilden ser ni mina föräldrar, mina största förebilder inom föräldraskap. De har lyckats uppfostra och tackla två helt olika individer – jag och min syster var så olika man kunde bli – men vi fick båda den uppmärksamhet, tid och kraft som krävdes från mamma och pappa. Erika var riktigt strulig ett tag (inget hemligt och något vi skrattar åt idag) och hennes uppror hade kunnat bryta ner mamma och pappas förhållande helt men istället tacklade dom motgångarna ihop och kom ur vår tonår mer sammansvetsade än någonsin.

Dom har ställt upp för mig och Erika i vått och torrt, med- och motgångar, ifrågasatt och satt stopp när det behövts och alltid puschat, sporrat och stöttat oss mot våra mål. Jag är så tacksam för min uppväxt med två 110% närvarande föräldrar och så lycklig över att Jessie kommer att få 110% delaktiga morföräldrar. Och jag hoppas att jag och Nicklas kan föra den trenden vidare <3

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender.

Lucka 20

imageEn bild du lovat dig själv att aldrig visa för någon (utom Malin och Therese då)

Hade tänkt visa en bild från förlossningen där jag glider runt med gåstol i schyssta förlossningstrosor  men jag pallar inte med min dator just nu så ni får hålla till godo med denna vackra bild från telefonen. Det är alltså en selfie tagen ur min allra bästa vinkel – skickades till Malin i ett god natt-sms (hon sover nämligen bättre om detta fridfulla nylle är det sista hon ser innan hon somnar). Men det är just bara Malin (och Therese) som får ta del av dessa kvalitétsselfies i vanliga fall. Så, varsågoda.

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender.

Lucka 19

imageEn bild på den maträtt du ätit mest under året

Nej, jag vet att det inte är mat men det är mina livselixir (framför allt kaffet). Detta är vad som hållit och håller mig vid liv om dagarna sen Jessie kom för så där väldans mycket tid över till äta har han aldrig gett mig. När det kommer till mat är det alltid Nicklas som fixar och han är en jävel på att variera så att peka ut en specifik maträtt som vi ätit mest av går ändå inte. Så, kaffe it is!

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender. 

Lucka 18

imageDen bilden du har som bakgrund på din telefon

Behöver jag ens motivera varför jag vill se just denna bild varje gång jag trycker på telefonen? Han är så overkligt vacker och jag har liksom gjort honom helt själv (liiiite hjälp fick jag av hans pappa, liiiiiiiiiiiiiite) <3

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender.

Lucka 17

imageEn bild från din senaste graviditet

Har skärmdumpat sista magbilden jag la upp på instagram. Bildtexten och min blick säger väl allt om min sinnesstämning där och då – hopplöshet. Hade precis inlett min andra vecka över tiden och hade fortfarande inte fått ens ett litet tecken på att Jessie ville komma ut. Han väntade ända till 41+4 innan han började ge lite signaler, 3 dagar från igångsättning. Men hur dryg väntan dom där nio månaderna (och två plusveckor) än var så älskade jag att vara gravid. Min kropp samarbetade från sekund ett och kroppsligt hade jag NOLL bekymmer. Drog mitt sista styrkepass på gymmet vecka 38 (men då var det tuuuuuuugnt) och tog min sista promenad med hundarna någon timme innan latensfasen drog igång med full styrka. Jag längtar efter att få bli gravid igen, dock längtar jag inte efter något syskon åt Jessie ännu och tyvärr utesluter ju det ena det andra. Så, jag får sukta efter preggomagen tills jag är mogen att tackla resultatet av den.

Detta är en del av Johanna Kajsons julkalender.