Vem är ute och cyklar?

Tänkte kräkas ur mig lite frustration över ett folkslag som verkar sakna förmågan att kommunicera. Ett folkslag som verkar tro att universum kretsar runt dom och att resten av världen helt enkelt får anpassa sig när de ångar fram. Taskigt kanske att generalisera men när det kommer till detta folkslag och deras beteende så är det tyvärr mer regel än undantag. Jag talar om folkslaget cyklister (till denna kategori av folk räknar jag även rullskidåkare numera). Att tjata om hur de blockerar bilvägarna är sen gammalt (och fortfarande sjukt jävla irriterande) men jag har en annan infallsvinkel när det kommer till dessa hjulburna och jag ska förklara min irritation så hold your horses.

I Lindholmen, där vi bor, finns en populär motionssträcka – gångvägen mellan Vallentuna och Lindholmen. 7 km enkel väg och perfekt för löpning/cykling/rullskidåkning och promenader. Det är förmodligen vår flitigast använda hundrunda – mycket långa raksträckor där man kan släppa hundarna med god uppsikt både framåt och bakåt. Två ”incidenter” har nu inträffat på denna sträcka med just cyklist och rullskidåkare och mitt mått är inte bara rågat utan totalt jävla överfyllt sedan länge.

Första incidenten var en blöt eftermiddag/kväll i våras när jag och Nickas var ute med barnvagn och hundar.  Regnet piskade i ansiktet och vi gick båda två med luvorna hårt åtdragna med ett enda mål i sikte – komma hem. Hundarna sprang lösa och höll sig i dikena, vi gick i bredd mitt på gångvägen (vi var ju helt solo så vitt vi kunde se). Vad kan marginalerna till kanterna ha varit? En meter, max. Från ingenstans kommer en rullskidåkare bakifrån och liksom pressade sig förbi mig på denna ynka meters utrymme, halvstabil och viftandes med sina tre meter långa stavar utan att säga ett enda jävla ord. Han i princip tacklade mig i farten och i och med att vi varken sett eller hört honom blev jag först livrädd och sen förbannad och morrar ”Du kan väl för fan säga till att du kommer!” varpå idioten svarar ”Du kan väl kolla bakåt?”. Känns det ens rimligt? Att jag, ute på promenad ska behöva gå och vrida på huvudet stup i minuten för att det när som helst kan komma någon dundrade på rullskidor de inte behärskar och då inte heller behagar öppna käften och ropa ”Ursäkta!” (eller vad fan som helst). Jag köper inte det – alls!

Incident nummer två inträffade i somras när Nicklas i vanlig ordning var och meckade och jag fick gå och brottas själv med två hundar och barnvagn. Denna gång hade jag hundarna kopplade men de gick på fullt sträckta sådana så ja, vi täckte väl upp mer eller mindre hela gångvägens bredd. Jag hade vridit lite på huvudet för att kolla på hundarna och ser då något i ögonvrån. Vänder mig om helt för att upptäcka en cyklistjävel komma i full fart bakom oss – när jag ser honom är han väl 15 m bort men utan en tanke på att påvisa att han kom eller för den delen sakta ner. Då ska jag alltså hala in två envisa muskelhundar på fullt sträckta koppel vilket kräver två händer varpå jag släpper vagnen som hastigast. Med hundarna inhalade är vagnen på väg ner i diket och att försöka styra upp den med en hand var snudd på mission impossible så jag fick stanna och typ bända upp vagnen på gångvägen igen. Samtidigt cyklar den lilla fittan förbi och flinar åt mig – ALLVARLIGT!? Tyckte han att det var kul att min bebis med vagn höll på att välta ner i diket för att han inte kunde hojtat till i tid om att han var på väg när han såg att vi täckte upp hela vägen. Är det en orimlig önskan från min sida, med tre moment att styra tillskillnad från hans ett?

  Sen vågar jag nog påstå att det dundrar förbi cyklister utan att plinga eller säga till i alla fall varannan gång vi går där. Förstår dom seriöst inte vikten av att påannonsera att det kommer upp bakifrån? Först och främst blir man lika rädd av detta plötsliga framträdande varje gång, hjärtat hoppar liksom över ett slag. Och har de inget konsekvenstänk? Om jag plötsligt tar ett steg åt sidan? Styr över vagnen? Någon av hundarna plötsligt drar ut i kopplet? Tro mig, jag spanar bakåt med jämna mellanrum men i och med att framför allt cyklisterna har ett sånt jävla tempo så spelar det ingen roll att jag inte såg en käft på den 1 km långa raksträckan för 1 minut sedan. Ska jag verkligen behöva vrida på skallen var typ tredje sekund när det är så jävla enkelt för dom att plinga/ropa. Nä, dom cyklar väl där i goda tron om att ”hon ser säker mig snart”.

Som tidigare sagt, kanske taskigt att generalisera men de gånger folk faktiskt plingar eller säger till blir jag chockad (och tacksam). Jag flyttar mer än gärna på mitt ekipage och lämnar plats när de kommer annonserade och jag tackar varje gång (ska väl inte behövas alls då det tillhör allmänt jävla folkvett) för att förhoppningsvis förstärka detta positiva tillvägagångssätt – ja, uppenbarligen behöver folkslaget dresseras. Så, nu har jag kräkts klart och frågan som återstår – är det jag som är ute och cyklar här eller ligger det något i det jag säger? Ordet är fritt – spotta tillbaka om så önskas.

Avhandling

Här har det ekat tomt insåg jag. Det blir lätt så när livet kommer i kapp en, eller ja – när ungen börjar på att krypa, stå, klättra överallt och pilla, riva, slita och dra i allt som går. Det är vaktpass för min del från den sekunden Jessie slår upp ögonen på morgonen (vilket alltid är ungefär 2 timmar innan jag kan tänka mig att slå upp mina). Kaffet har blivit mitt livselixir – piggar upp och mättar lite för äta är ju ingen självklarhet längre. Har jag tur är lillskit på bra humör och tillåter mig att kasta i mig lite mat. Har jag min vanliga tur blir det som idag – en framplockad tallrik utan minsta ärta på. Att jag vant mig vid detta är för mig ett jävla under för mitt icke-mamma-jag hade mördat någon 3 gånger om (alltså mördat samma person 3 gånger) om jag inte fått äta när jag var inställd på det. Är det något jag gjort under de här senaste 7 månaderna (förutom ammat, bytt blöjor, bölat av glädje, bölat av frustration, sovit, inte fått sova alls osv) så är det ”utvecklats som människa” – låter sjukt bajsnödigt, I know – men jag har fått ett helt nytt tankesätt kring framför allt prioriteringar och värderingar – ”jag” är inte viktigast längre.

Apropå 7 månader förresten så är det precis vad Jessie städat av här på jorden so far. Vart fan försvann tiden? Han är liksom ingen bebis längre, han är ett barn. Ett barn som sträcker upp armarna mot en när han vill bli buren, som kommer krypande om han inte vill vara själv, som skriker av glädje när man jagar honom (när han i sin tur jagar något han inte får leka med). Ja, nog fan händer det grejer, och visst går tiden för fort men samtidigt är det så jävla häftigt att få följa Jessies utveckling och lika mycket som jag längtar tillbaka till stunden han tog sina första andetag längtar jag till allt vi kan tänkas ha framför oss men framför allt försöker jag vara här och nu med honom – bajsnödigt igen, jag veeeeeeet men det ligger så mycket sanning i allt klämkäckt.

IMG_5890