Vecka 42

Jag har verkligen försökt släppa kontrollen när det har kommit till vår graviditet – det finns egentligen ingenting jag kan påverka och att gå över tiden har jag någonstans vetat hela tiden att jag skulle göra. Närmsta släkt och vänner har fått gissa förlossningsdatum, längd och vikt och på den listan hade jag själv gissat på 20/2 (vårt första bf-datum, innan ultraljudet) men den gissningen var nog mer en förhoppning än en ärlig gissning för när jag pratat med folk och de frågat vad jag tror så har jag svarat ”jag kommer bli igångsatt” hela graviditeten.

Igår var vi på ultraljud på Danderyd för att kolla till lillen. Jag var skitnervös: tänk om han hade tappat ett ben, tänk om det bara var livmodern som växt – inte han, tänk om någonting är fel och vi måste åka dirket till förlossningen – var jag mentalt redo för det? Vad som avgjorde om vi skulle åka direkt upp till förlossningen eller hem till väntan igen var inte avsaknaden av något ben utan mängden fostervatten och storleken på lillens mage. Och där inne ligger en välgödd kille, med stor och fin mage i gott om vatten. Att barnmorskan använde uttryck som ”det här var en jättefin bebis” som dessutom var ”jätteduktig” (låg helt rätt) gjorde mig så lugn. Det beskedet gav mig energi till de här sista fem dagarna – på söndag sätts vi igång om vår ”jätteduktiga bebis” inte är så jävla duktig trots allt ;).

Men här har vi mitt sista bekymmer. Nej, ingenting går att kontrollera, det blir som de blir, jag har inte tänkt eller planerat något alls – utom gällande den där jävla igångsättningen. Jag vill få första värkarna hemma, jag vill ringa till förlossningen och bli ombedd att ta det lugnt och vänta kvar hemma, jag vill gå och plocka ihop de sista grejerna som ska med till BB mellan smärtvågorna, jag vill uppleva bilfärden till förlossningen, jag har verkligen längtat efter att få sätta tänderna i latensfasen och vara så där grym att när man väl kommer in till BB så är bebis ute efter en timme – jag vill INTE bli igångsatt och få genomlida alla jävla faser på inne på förlossningen. Det känns som att helhetsintrycket kommer att dras ner rejält när processen blir så jävla utdragen. Bara tanken på att behöva gå och vänta in värkarna som normalt sett ska ta en med storm gör mig rastlös och stressad. Så snälla, snälla, älskade bebis – kom ut för egen maskin, tror det blir roligast för oss båda <3 image

Tidsoptimisten

Vänta, vänta, vänta. 6 dagar över tiden och idag skickade Lisa (barnmorskan) remiss till Danderyd för ultraljud. Så, tittar inte mr J ut nu i helgen så ska vi kolla till honom ordentligt på måndag. Lite olustig situation, det där med ultraljudet. Vi kan bli hemskickade med beskedet ”allt ser jättebra, vänta på ni” men vi kan också bli direkt uppskickade till förlossningen för igångsättning/kejsarsnitt. Hur fan ställer man om inför något sånt?

Tredje veckan hemma har jag städat av nu också och nu börjar tiden gå riktigt segt och i och med att allt känns så pass bra som det gör blir jag smått stressad av att inte göra någonting. ”Passa på att vila” säger ju alla hela tiden men vila tillfredsställer inte mig alls. Vad fan jag ska göra om jag måste vänta en hela vecka till? Har ju städat av klippa/färga håret och fixa naglarna. Any ideas?

Känns som att jag och Nicklas kommer att få ett helvete med den här herren – han jävlas ju redan med oss. Sen är ju både jag och Nicklas jordens tidsoptimister och har väl aldrig passat en avsatt tid under vår tid tillsammans så den genen har väl varit jävligt svår för lillen att inte få. Nä du, bebis – det är hög tid att komma nu, en vecka sena har aldrig vi varit.

Längtan

Om man bortser från den sjuka längtan jag känner inför att få träffa han som levt i och av mig de senaste nio månaderna så finns det några andra saker jag längtar så sjukt mycket efter.

1. Röra mig obehindrat – alltså, knyta skorna utan andnöd, gå promenader utan sammandragningar, vända mig i sängen utan att stöna, klä på mig utan att bli frustrerad osv.

2. Springa – alltså inte bara ta något löpsteg utan verkligen springa, maxlöpa, få känna mig fri i min egen kropp. Just nu känner jag mig fången i något som inte alls är jag.

3. Ha jeans på mig – nej, mammajeans räknas inte för de sitter inte snyggt. Jag har verkligen gått och suktat efter ett par slitna, tighta jeans sista tiden och det konstiga är att jag normalt sett aldrig har jeans nästan. Men jag ser en våroutfit framför mig – ett par nikesneakers, ljusa slitna jeans, vitt linne, baseball/bombarjacka och keps. Tänk er detta bredvid barnvagnen, 110% klockrent.

Nä, jag är inte bara less på att vänta på min bebis, jag är less på att anpassa allting efter graviditeten. Nu vill jag kunna röra mig på det sätt jag är van vid, inte det på det sätt som ger mest plats åt magen. Och jag vill klä mig i sånt jag tycker är snyggt och som jag trivs i, inte det som är mest praktiskt och sitter åt minst.

En #tb till när man inte var ett dugg bekväm – bara jävligt snygg

image

1+1=3

Nu lever lillen på lånad tid där inne – idag gick vi in i vecka 41 och det med jävligt blandade känslor. Skönt för att jag och Nicklas bara har varandra att tänka på fortfarande och vi försöker verkligen njuta och vila men hur mycket man än försökt att ställa in sig på övertid så kommer den lite som en besvikelse.

Sen är det den här märkliga känslan av att vänta på något man inte ens vet hur man ska handskas med, att ha packat väskor för en resa utan avresedatum eller att kolhydratsladda för ett marathonlopp man inte vet när man ska springa. Det finns ju lite tjusning med att inleda och avsluta varje dag med spänning och förväntan men samtidigt är det olidligt att konstant bli snuvad på svaret på alla de frågor som poppat upp senaste nio månaderna.

Men någonstans i detta kaos av känslor och tankar så är vi oförskämt lugna och mår oförskämt bra. Ut kommer han ju, bara inte igår… Eller idag… Eller imorgon. Men snart! Snart blir vi två tre <3

image

Oförskämt lätt

God morgon! Vecka 40 har anlänt och om 6 dagar går bebisens hyreskontraktet ut. Ska man gå på känslan jag har i kroppen så är det väl kanske 2 månader kvar till bf. Jag går fortfarande spänt och väntar på något som kanske skulle kunna liknas vid en värk men so far är det bara lilleman som bråkar omkring så det gör ont. För några månader sedan var jag på stackarn nästan jämnt för att han skulle röra på sig, nu är man glad de få stunder han faktiskt ligger still.

Jag har så sjukt svårt att fatta att vi faktiskt ska få träffa kiddo snart, att jag har gått en full graviditet och knappt märkt av den alls. Klart det känns att man bär omkring på några extra kilon men rent allmänt har jag mått precis som vanligt, mår precis som vanligt. Vad graviditeten kommer att lämna för spår på min kropp återstår ju att se men hittills har den inte gjort sig särskilt påmind:

Jag har inte fått en enda hudbristning, hormonranden går knappt att urskilja, inga problem med varesig rygg eller fogar och jag har än så länge inte svullnat om händer eller fötter (kommer förvisso om jag sitter still mycket men det har det alltid gjort). Jag har vägrat att vanka när jag går, har inte känt något behov av det heller förutom nu på slutet vid kraftiga sammandragningar. Jag har kunnat träna på precis som vanligt hela tiden, körde senaste styrkepasset på gymmet i onsdags. Tror dock att jag rundar av graviditeten nu men endast promenader/lättare konditionsträning – kroppen har fullt upp med att förbereda sig inför förlossningen så jag tänker ge den det. Jag sover fortfarande hyfsat bra på nätterna och förmodligen gör lilleman det också. Han håller igång som fan från sen eftermiddag till typ 23 och sen är han coollugn (eller så sover jag hårt) fram till 05-06 när jag måste kissa. Så, ska man sammanfatta min graviditet (kroppsligt då) i två ord så blir det: oförskämt lätt.

Jag hoppas att jag får fortsätta den sista, yttepyttelilla biten på resan på samma bekväma och lättsamma sätt. Nu ska vi kicka igång vecka 40 och be till alla gudar att vi inte behöver inleda en 41:a. image

10 dagar kvar, more or less

Var ska man börja? – Nej, ingen bebis ännu. Är inne på min tredje lediga dag och har ännu inte fått ett enda lite tecken på att kiddo skulle vilja komma ut. Det är 10 dagar kvar till bf – förhoppningsvis blir det lite mindre, förmodligen blir det desto mer. Vi, jag, mår oförskämt bra fortfarande. Folk frågar om det börjar bli tungt och mitt svar står sig – nej! Känner mig pigg, hyfsat fräsch, sover rätt gott på nätterna, har inte ont i några fogar, har inte haft några förvärkar. Genomgående tips från alla bekanta är att vila och njuta. Njuta gör jag faktiskt lite, av lugnet och av känslan att inte ha ett enda måste. Jag njuter av att klyschigt nog få ta dagen som den kommer – att varje dag kan vara dagen jag och Nicklas får träffa vår son för första gången gör det hela så mycket mer spännande :)

En sak som jag märkt nu när magen inte ens går att dölja med jacka är hur fantastiskt många graviditetsexperter det finns. Förstår inte varför man gått runt och känt sig så ensam, varenda kvinna som varit i kontakt med graviditet (känner någon som väntar barn, läst om någon som fått barn osv) sitter ju på miljoner av tips och vet tydligen mer om min situation än jag själv. Jag tycker att jag har härdat ut bra och svarat så vänligt på de återkommande (jävla) frågorna bra länge nu men när nakna kvinnor i omklädningsrummet på gymmet står och stirrar drömskt på mig och en liksom svävar fram och frågar ”Har magen sjunkit något?” är det mest bara obehagligt. När den frågan dessutom hade följdfrågan: ”Vet du när den började sjunka?” blev jag nästan rädd. Hon hmm:ade instämmande när jag svarade som att allt verkade stämma enligt hennes tidigare noteringar kring beräknad födsel, kön på barnet osv. Creepy lady!

Nähä? Fånga dagen var det va? Ska husmora mig lite nu, gå ut med Diesel och sen bli utstirrad på gymmet. Och hörrni, med dessa uppdateringsintervaller hörs vi väl lagom till när bebis blir 2 veckor gammal, eller något. Stay tuned.

image