Psykisk terror

1 sak ni inte visst om mig:
Jag är världens största kontrollfreak.
Ja, ni som känner mig väl är myyyycket medvetna om detta, I know. 

Igår började min efterträdare på jobbet att gå parallellt med mig, Ossian har skött mitt jobb alla somrar när jag varit på semester så det är ingen rookie i receptionen vi pratar om. Trots att jag vet att han vet precis vad han pratar om eller hur han ska göra känner jag hur det kryper i mig när saker inte blir gjorda eller sagda på det sättet jag tänkt. Jag vill liksom gå in och rätta för att han inte formulerar sig som jag, inte sätter fakturastämpeln på exakt den plats där jag brukar eller för den delen inte skriver tid för körlektion snyggt och mitt på pappret till eleverna (no offence Ossian, det är jag som är fucked up, inte du). Måste ändå någonstans försöka att gradvis lämna över helt till honom, han måste ju få sätta sin etikett på jobbet då det faktiskt är hans om mindre än tre veckor.

Att vara kontrollfreak och gravid är ingen superkombo direkt heller. Jag har haft jättesvårt att njuta fullt ut av min graviditet pga att jag varken kan styra utveckling eller resultat. Själva förlossningen oroar mig inte så mycket, där har jag faktiskt accepterat att det blir som det blir, går som det går och att jag kommer vara omringad av kompetenta människor som vet bättre än jag själv. Men ovissheten om när kiddo tänkt komma, hur han ser ut, om han verkligen är en han, om han är frisk osv äter typ upp mig inifrån. Ett jättefint ultraljud, jättebra hjärtslag, ”perfekt” SF-kurva och klockrena värden är liksom inte kvitto nog för mig. Om jag inte hade haft Nicklas och hans lugn vid min sida hade jag förmodligen varit på 14 ultraljud bara senaste 7 dagarna. Har gått helt maktlös i snart 9 månader med en näst intill konstant oroskänsla i kroppen. Inte en oroskänsla som i att jag tror att något är fel utan mer oro som i ”inte ro”, inte helt avslappnad, inte 100% i mål och ju närmare jag kommer mitt svar ju mer desperat efter det blir jag. Fysiskt sett mår jag så jävla bra man kan må men psykisk börjar det bli riktigt tungt nu. Ska och skaffa mig lite lugn, förhoppningsvis, hos barnmorskan nu i eftermiddag som räcker ungefär dagen ut. Återkommer.

MVH ett kontrollfreak med noll kontroll, nedan helt jävla bekymmersfri
10407344_10152410946521007_3153141529146499735_n

Baby J

Veckorna tuffar på och vi är inne på slutspurten nu. På söndag går vi in i vecka 36, idag har 87% av graviditeten passerat och på måndag inleder jag min nästnäst sista arbetsvecka på minst 1,5 år. Igår ansökte jag om min första föräldrapenning – planerade och ansökte för 3 månader framåt så jag slipper lägga energi på Försäkringskassans krångliga jävla system första tiden med kiddo.

Så, hur mår vi?
Jag mår fortfarande oförskämt bra för man kan väl knappast klassa ”jag känner mig tung” som något större problem. Inte att jag förmodligen ser ut som en valross när jag ska upp ur soffan, flåsar som en 90kgs överviktig karl när jag ska knyta skorna eller påminner om ett sånt där smidigt kylskåp när jag ska vända mig i sängen heller – det hör väl mest bara till. Har inte ont någonstans men måste nog börja trappa ner på träning ytterligare då det känns som att jag blivit överkörd av ett tåg när jag styrketränat. Och ja, ni kan vara lugna – överkörd av ett tåg = 30 min messtyrka känns som efter 90 min rövtung styrka under mina glansdagar. Kiddo stökar runt precis som han ska – trycker sina små gossiga fossingar rätt upp i revbenen på mig och boxas mycket i sidan av magen så det hugger så där härligt. Tror han brås på sin sjuk rastlösa pappa för han ligger ta mig fan nästan aldrig still och de få gånger han är lugn blir jag skitorolig i stället och jävlas med honom tills han vaknar. 😉
Pappa Nick mår också bra men börjar bli otålig och klagar på att tiden går sjukt sakta just nu (vilket den gör, så sjukt jävla sakta går den). Första 8 månaderna sprang förbi och när det nu är en sketen månad kvar så känns det mer som 2 steg fram, 3 tillbaka. Men, 36 dagar är nothing, kiddo skulle ju dessutom kunna få för sig att titta ut om 20 (eller 50…) så det är bara att fortsätta stega framåt och hitta små delmål i vardagen.

Nej, han ska inte heta Kiddo. Jag hade 1000 pojknamn på min lista men när det väl kom till kritan nu och man verkligen ska sätta ett av dessa namn på en person så fick listan bantas ner ordentligt. Namnet ska ju inte bara passa en gullig liten bebis utan en snorunge på dagis, en pojke i 3:an, en grabb i högstadiet, en snubbe på gymnasiet och en man i arbetslivet. 4 namn står kvar på listan, 1 namn sticker ut (det enda Nicklas bidragit med till listan också…) och vi har väl så gott som bestämt oss – nu återstår det bara att se om det klär honom. Vi väntar på dig, baby J <3

10881577_10152910009191007_2750535297484308003_n