Acceptera

Jag älskar att inte ha några förväntningar – typ som på föräldrakursen vi var på i tisdags.
Det första barnmorskan redde ut var just begreppet föräldrakurs och att hon tyckte att det var missvisande. Hon ville hellre kalla det förberedande förlossningskurs och förlossning var just vad vi pratade om och kommer att prata om kommande 2 tisdagar. Hon var ju så jävla bra också, barnmorskan – ung och hade fått tre barn själv och pratade väldigt avskalat och enkelt. De 2 timmarna varken jag eller Nicklas hade sett fram emot särskilt mycket bara flög förbi och alla frågetecken man haft kring just den biten reddes ganska snabbt ut. Och precis som att jag inte hade några förväntningar på kursen har jag inga direkta förväntningar på förlossningen heller – men än att det är det häftigaste jag kommer att få uppleva.

Ignorera – koncentrera – fokusera – acceptera

Förlossningens 4 budord och de finns inget ord som hade kunnat passa mig bättre än acceptera. Det ordet beskriver exakt de tankar jag har kring vår förlossning. Det finns ingenting jag kan göra för att styra förlossningen – inte påskynda, inte hindra, inte hoppa över, inte pausa – ingenting. Jag har därför svårt att första hur man kan måla upp en bild av hur man vill att ens förlossning ska gå till, den är ju så oförutsedd som något kan vara. Ungefär som att försöka styra vädret till sitt sommarbröllop. Risken med att planera allt in i minsta detalj i sitt förlossningsbrev tror jag är besvikelsen när det inte blir alls som man tänkt sig. Besvikelsen i sin tur drar nog ner helhetsbetyget av förlossningen och därför lämnar jag min helt öppen. Jag tänker inte låsa mig fast vid någon ide om att bada/sitta på knä/stå/ligga eller inte ta någon smärtlindring/ta all smärtlindring man kan – allting får anpassas efter situationen och bebis bästa. Barnmorskorna kommer att vara mina gudar och jag tänker följa alla deras råd hela vägen. Jag sätter dock min tro till mig själv att jag ska klara mig på endast syrgas – jag vill inte missa någonting, jag vill vara 100% närvarande i min kropp under detta helt makalöst, sjuka och fantastiska.

Peace

Tror att jag har inlett en lite mindre bekväm fas av graviditeten nu – känner mig sjuk otymplig, sover mest som en påse skit, har massa sura (äckliga, jävla) uppstötningar och jag blir kräkmätt vad jag än äter och hur lite det än är. Jag är dessutom inte hungrig på alls samma sätt som jag brukar vara och detta är väl kanske det största för mig då hela mitt liv brukar kretsa kring mat och måltider. Det är inte jättekonstigt att jag känner som jag känner då lilleman har värsta tillväxtperioden just nu – hormonpåslaget är extra stort vilket kan bidra till lätt illamående + att magsäcken (alla organ) trycks undan av vår växande herre där inne. Ska bli spännande att se om fröken ”frikopplade käkar” kan hitta någon sorts balans i det här 😉

Ikväll väntar första delen av 3 i min och Nicklas föräldrautbildning. Man skulle fylla i på ett papper vilka frågor och funderingar man hade – vi kan inte komma på en enda. Nej, vi har verkligen inte allt på det klara men hur fan ska vi kunna veta nu vad vi kommer att undra över när vi blir föräldrar i februari? Funderingarna då lär ju spränga sönder hjärnan – men nu, nothing. Det är tomt. Hoppas alla andra blivande föräldrar svämmar över av frågor så det finns något att bygga upp kommande 3 tisdagar på.

10809908_752425051471530_328492003_n

Rise Against

Citerar en 20 år ung Victoria, ur ett blogginlägg från 21/3-2011:

”Kan man vara förälskad i musik? Kan man vara kär i ett band? Får jag gifta mig med Rise Against?
Ett evigt tjat om detta band, jag vet, men jag vill få alla att fatta att det här inte är någon puppy love, det här är på riktigt och lördagkvällen fick inte direkt mina känslor att svalna. Jag svävade på moln då, jag svävar fortfarande. Tänker jag tillbaka får jag en klump i halsen, fjärilar i magen, ringningar i öronen – allt! Alla känslor, på en och samma gång. Det låg någonting magiskt över hela kvällen, allt var perfekt. Set listen var oklanderlig, Tim sjöng bättre än på inspelningarna, bandet var overkligt tight, publiken var fantastisk, trycket var enormt, golvet svajade av dans(läs hopp)festen, svetten rann, allt var unbelivably amazing. Besvikelsen när allt var över går inte att sätta ord på, jag ville ha mer, mer, mer. Mina fötter värkte, kroppen var slut, jag var dyngsur av svett, trött som tusan men inget av det hade spelat någon roll, bara jag hade fått stanna kvar, bara fått höra några låtar till. Hade dom fortsatt spela så länge det fanns folk kvar hade jag stått kvar där än.”

Jag ska äntligen få mer!! På söndag är det dags igen, Rise Against på Arenan, Fryshuset och jag blir lite lyckobubblig i magen när jag tänker på det. Det är så sjukt vad deras musik gör med mig, vissa låtar är så bra att gåshuden på armarna inte räcker till – jag får gråtklump i halsen också. Musikmässigt är detta min perfect match. Att inga mindre än Pennywise agerar förband (vilket innebär 2 feta flugor i en smäll) gör att denna gång kan bli om möjligt ännu bättre. Ska kolhydratsladda hela lördagen så att kroppen (och framför allt ryggen) orkar med 4 timmars stående i sträck – jag är så sjukt jävla taggad och lycklig!

ds12-0912-rise-4133

Lägg ner morsan!

Det kan inte ha varit lätt att vara kid i min mage. Jag må vara trygg och lugn och säker rent allmänt, men när det kommer till han i magen är jag allt annat än lugn och särskilt inte när det kommer till hans rörelser. När man väl har börjat känna rörelserna tydligt så är detta kvittot på att allting står relativt rätt till där inne (nu är han ju hälften Nicklas så helt 100 kommer han aldrig att bli <3) – du ska känna fosterrörelser varje dag. Men, jag har inte nöjt mig med någon liten vändning hit eller småbuffar dit, jag vill att han ska sparkas ordentligt så de dagar han har varit lugnare än vanligt har jag terroriserat stackarn tills han gett ordentligt svar på tal. Det var barnmorskans tips för att lugna mina nerver lite – ”känner du något litet, buffa till honom och kolla om han buffar tillbaka lite tydligare”. Och OM jag har buffat, har väl säkert väckt honom ur djupast tänkbara sömn ett flertal gånger och då är det lite ketchupeffekten – först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer inget igen och sen kommer den där sträckta vristen som han måste ärvt ifrån mig – typ:
”FÖR I HELVETE MORSAN, LÄGG NER!!”.

Nu växer han dock så det knakar och platsen i magen blir bara mindre och mindre för varje dag så rörelserna blir bara tydligare och tydligare och jag lugnare och lugnare. Idag har han legat uppe vid revbenen och dubbeltrampat – asmysigt….

10731865_359670124200224_1542305854_n

Barnvagnssteget

I morse gjorde jag den sjukaste beställningen i mitt liv – ett stycke barnvagn är på väg hem till mig och Nicklas. Whaaat the fuck! Imorgon är det på dagen 3 månader kvar till beräknad födsel och i helgen fick jag frågan från mina kompisar: ”Har du beställt vagnen ännu?” varpå jag lugnt svarade nej. ”Asså, Vickan! Du borde verkligen beställa typ nu! Det kan vara upp emot 14 veckors leveranstid på barnvagnar!” Nu råkade det vara omgående leverans på våran så vi har den typ imorgon. Barnvagnen har varit det största steget mot allvaret för oss och därför har vi skjutit på det. Känns konstigt att ha massa saker hemma till någon som inte riktigt finns ännu – lite som att ta ut en seger i förskott, allt kan faktiskt fortfarande hända. Men, beställt är beställt. Så, nu är bara frågan om man ska vara så psyko att man packar upp den, bäddar i ordning den och låter den stå i vardagsrummet som en del av inredningen och en daglig reminder på olidlig längtan eller om den kort och gott får vänta i förrådet tills vi närmar oss på riktigt.

Vad jag beställt, på rekommendation från en rad bekanta, är en BRIO Smile 2014 ligg- och sitt del + uppdaterat chassi. I paketet medföljde även BRIO Primo babyskydd samt ett isofix till bilen. Allt skulle ha landat på runt 8500 kr till ordinarie pris – jag fick nu hela kittet för 6230 kr. Skulle nog vilja kalla det för ett kap – så, jag får väl passa på att tipsa om att babyhuset.se har jubilieumsrabatt på 15% idag 13/11 vilket gjorde mitt redan rabatterade barnvagnspaket ännu billigare.

Brio-Smile-paket-Black-charcoal-liggdel-babyskydd-bas_7084

Spy någon annan stans

Stannar kvar i mitt låga tillstånd idag med tror jag – satt på en bänk på gymmet i morse och grät, orkade inte bry mig det minsta om i fall någon såg och vad fan de i så fall tyckte. Hade någon frågat hade de fått ett så enkelt svar som att ”jag saknar min hund”, så att det gör ont faktiskt.

Sen att det ringer föräldrar till jobbet och skäller ut mig för saker som inte jag kan påverka för fem jävla öre gör ju inte dagen lättare. Det är väl för fan inte mitt fel att folks ungar inte lyckas få godkänt på teoriproven, eller? Och Trafikverkets dåliga rutiner kring dispansprov känns inte heller riktigt som mitt bord. Kvinnan i det här fallet sa till slut, efter att ha gått på ett jävla bra tag: ”Det är ju så klart inte ditt fel!” varpå jag svarade så trevligt jag kunde ”Nej, det är ju inte det och därför känns det extra tråkigt att det är jag som får ta emot din skit.” Hon bad om ursäkt några extra gånger innan hon la på men skadan var ju redan skedd. Lite som att spotta någon i ansiktet och sen inse att personen loskan var avsedd för står 50 meter bort. Jag är jävligt noga med vem jag siktar på innan jag avfyrar – jag måste vara 350% säker på att jag har rätt i sak först. Önskar bara att fler kunde tänka först och spy ut sin galla sen.

1ad7cddce93111e28f9422000ae801d3_7

Inte utan dig, D!

Jag har inte varit särskilt humörsvängig under graviditeten hittills (inte mer än vad jag är av naturen i alla fall) utan har snarare varit gladare och positivare än vanligt, känt mig väldigt laid back och tagit allt lite mañana mañana.

Fram till igår!

Det är nämligen så att min före detta har lite delad vårdnad med mig gällande Diesel. Hon må vara min hund och har varit mitt ansvar sen dag ett men jag köpte henne under mitt och min före dettas förhållande och han älskar henne i alla fall nästan lika mycket som jag – lite vårt gemensamma barn liksom. Så, när han frågade om de fick ha Diesel varannan helg (hans nya + bonusbarn avgudar henne också) hade ju inte jag hjärta att säga nej + att lite avlastning och 2 hundfria helger i månaden inte är helt fel. Det har varit lämna Diesel fredag och få tillbaka henne söndag kväll/måndag morgon men så igår fick jag meddelande om att allt verkade fungera jättebra mellan Diesel och deras nykläckta bebis och att de gärna behöll Diesel några dagar till och att vi skulle höras senare i veckan – kvar stod alltså jag utan min trognaste vän i världen som brukar hålla mig sällskap från sekunden jag vaknar på morgonen till sekunden jag somnar på kvällen. Min aspbergersida fick jävligt svårt att lägga ihop matematiken vardag + ingen Diesel. Jag trodde att jag skulle ta det med ro, typ: ”Vad skönt, då kan vi fokusera lite mer på Leah!” eller ”Fan vad kul, då kan jag gå med kollegorna ut och käka lunch för första gången på 3 år!”. Vi har trots allt pratat om att ex + familj kanske skulle börja ha Diesel under längre perioder men när teori blev praktik igår blev jag bara ledsen och känslan satt kvar som en fet klump i halsen när jag vaknade i morse och tårarna rann ner i tekoppen vid frukostbordet.
Jag fattar nog inte riktigt själv hur mycket det där pälsbeklädda psykot faktiskt betyder för mig – borde väl egentligen veta då ingen annan har fått mig att känna mig så uppskattad och älskad men igår och kanske ännu mer idag så blev det så jäkla tydligt. Vad fan är jag utan henne vid min sida?4f96661ab2f311e29e6f22000a9e2992_7

Dags att sluta klaga

Är det inte så att vi kvinnor klagar lite väl mycket på männen när det kommer till detta med att bära och föda barn?

 ”Nä, men då kanske du ska ta och föda istället om du nu är så jävla stark!”
”Naaw, har du lite ont i foten? Testa och föd ett barn din klena jävel!”.

Vet att jag själv kläckt ur mig ”Du får gärna ta över det här om det är så!” under någon meningslös diskussion om någonting ännu mer meningslöst vilket jag tar tillbaka alla dagar i veckan. Jag vill vända på steken! Bör inte vi vara jävligt glada över att det är vi kvinnor som faktiskt får bära på barnet? Borde vi inte skratta oss lyckliga över det vi får uppleva medan männen går i ovisshet och bara ser på? Jag skulle inte byta bort detta mot något i världen!

Männen kommer aldrig förstå hur fan man kan vara asglad ena sekunden och sjukt jävla ledsen tre sekunder senare. De kommer heller aldrig förstå den värmen vi känner när barnet rörelser känns för första gången. De kommer aldrig få känna hur en spark inifrån verkligen känns eller uppleva hur barnet vänder sig och flyttar på hela magen. Jag har försökt förklara känslan för Nicklas men det är ju så långt ifrån samma sak som man kan komma. Alla kvinnor som jag pratat med om förlossningen säger att det är det häftigaste de gjort i sitt liv – detta är någon männen aldrig kommer att få testa – de får istället stå vilsna vid sidan av, se den de älskar i plågor och vara helt oförmögna att göra något utom att badda pannan som inte hjälper, massera ryggen som heller knappt hjälper eller säga positiva saker som bara gör oss förbannade.

Så, istället för vilja lämna över uppgiften till männen eller klaga på att de inte förstår någonting kanske vi ska glädjas åt de sjukt häftiga vi får uppleva och försöka involvera männen så mycket vi bara kan så att perioden fram tills barnet kommer, som för de allra flesta män bara är ett stort frågetecken, blir lika glasklar för dom som för oss.

Fantastiska kropp

För ett år sedan var jag 3 veckor ifrån min första Fitnesstävling. Jag älskade att vara rippad, stoltserade med mitt 6pack så fort jag fick chansen och tränade i de minsta shorts och de kortaste tröjor jag kunde hitta. Jag kunde inte se någon som helst anledning att dölja det jag slet så hårt för – jag var i mitt livs form och trodde aldrig att jag skulle kunna acceptera något annat än tydliga muskelkonturer över allt. I morse stegade jag in i simhallen på gymmet med handduken i handen (inte lindad runt mig) och jag kände mig precis lika självsäker och stolt i min liiite för trånga bikini idag som jag gjorde i min minimala bikini på scenen 30 november 2013. Jag är i mitt nya livs bästa form, ca 20 kg tyngre än för ett år sedan och i en HELT annan typ utan kropp. Men jag trivs som fan med min växande mage, mina fylligare kinder och mitt bredare arsle och jag ser ingen som helst anledning till att försöka dölja denna fantastiska förändring, denna fantastiska kropp.

För fantastisk är precis vad jag skulle vilja kalla min kropp – denna kropp som stått pall för alla mina påhitt under de senaste 18 åren. Fotboll 2-4 dagar i veckan 1996-2009 och kroppen skrattade av lycka. Ett trasigt korsband 2009 med domen ”ingen mer fotboll” sa min kropp ”fuck the hell off” till och genomgick operation och lång, tung rehabilitering för att stå på fotbollsplanen 8 månader senare starkare och bättre än någonsin. 2010-2012 stod kroppen ut med fotboll 3-4 dagar i veckan + gym 3-4 pass i veckan. Det var motivationen som till sist sa tack och adjö till fotbollen och som välkomnade tyngre styrketräning 6 pass i veckan 2012-2013 med öppna armar. Kroppen hängde inte bara med motivationen och de nyfunna intresset utan tog stormsteg förbi och utvecklades i rasande fart. Hösten 2013 bestämde sig motivation, intresse och psyke för att testa kroppen i en utmaning – Fitnessfestivalen och Luciapokalen. Kroppen tog sig segrande ur denna utmaning med sjuka resultat medan psyket fått sig en ordentlig prövning och motivationen näst intill förintades. Under våren 2014 fick kroppen påminna hjärnan på ett bestämt men ändå ganska milt sätt att lite lugn och ro, ibland i alla fall, förmodligen inte skulle göra någon skada utan bara nytta. Hjärnan fattade vinken och inledde ett gott samarbete med kroppen men efter bara någon månads harmoni och balans var det visst en biologisk klocka som skulle vara med och leka också. Och min kropp är trogen alla som ställer någons sorts krav på den och här sitter jag nu, gravid i vecka 26, och har (peppar peppar) haft en så oförskämt lätt graviditet ,hittills, att jag nästan skäms.

Allvarligt nu! Hur känns en sammandragning? Vad fan är foglossning? Hur mycket vågar jag marka på gymmet? Varför känner jag mig lätt fast jag gått upp nästan 10 kg?

Jag har min kropp att tacka för allt – den är anpassningsbar, stark och samarbetsvillig i alla lägen. Den har bara sagt ifrån med lite axelproblem och det är milt om man ser det till hur den hade kunnat må idag med värk för varje steg jag tar t.ex. Därför har jag, just nu, inte mage att ens klaga liiite på ett extra fettveck där eller en ny grop i baksida lår här. Det som händer i min kropp just nu och det som min kropp stöttar till 200% är bara just fantastiskt och jag kunde inte varit mer stolt över den än vad jag är just precis nu.

Namnlös