Let’s beat cancer

Den där jävla cancern har krupit närmare och närmare mig för varje år – det började med farfar för massor med år sedan. Tror jag var alldeles för liten för att förstå allvaret i det då och det gick bra för farfar. Sen var det min farbrors tur, lite tuffare denna gång då jag dels förstod mer men också för att jag, när jag träffade honom första gången efter behandlingarna, inte kände igenom honom alls. Han plingade på dörren hemma hos mamma och pappa och jag öppnade för att sedan stå och stirra på honom som ett fån, trodde det var någon som gått fel. Det var när han började prata som jag förstod att det var han och höll då på att bryta ihop. Men, det gick bra för min farbror också. Därefter var det mormors tur, ännu lite tuffare då för jag tyckte mormor fått gå igenom tillräckligt med en stroke som tog så mycket frihet ifrån henne. Men, min mormor är en riktig krigare och det gick ju bra för henne med. Man kan se dessa tre besked som en liten hårdare knuff i ryggen för varje gång – med farfar var det som att någon gick in i mig bakifrån men sen bad om ursäkt, med Micke det ungefär samma fast utan ursäkten då. Med mormor kändes knuffen mer avsiktlig och att jag faktiskt tappade balansen av den.

I och med cancerbeskedet jag fick för några veckor sedan har jag inte bara fått en lätt knuff i ryggen – någon har avsiktligt puttat mig så hårt att jag ramlat handlöst rakt ner i kall och blöt asfalt och där ligger jag nu, livrädd och helt oförmögen att ta mig upp. Cancern har tagit min pappa – den tog honom fort och den tog honom hårt. Vad vi under hela sommaren trodde och som vården hävdade var urinvägsinfektion på urinvägsinfektion med totalt urinvägsstopp som komplikation visade sig, efter väldigt sen men mer noggrann undersökning, vara cancer i både prostata och urinblåsa. Komplicerad och aggressiv – så pass aggressiv att prostata och urinblåsa är utom räddning och så pass komplicerad att läkarna inte kan säga mer än att ”vi får ta ett steg i taget”. Han har varit mer eller mindre sängliggande sedan början av augusti – kan knappt sitta pga smärtan i urinblåsan. Han har tappat det mesta av sin annars så goda aptit och därmed även uppåt 40 kg av sin vikt. Han har kvar sin råa, hårda, sarkastiska humor – skämtar mycket med både oss och med personalen på sjukhusen. Skämtar om sånt som inte borde få skämtas om alls i ett sånt här läge. Han får oss att le i detta mörker men han har tappat sitt eget skratt. Jag minns inte när jag hörde honom skratta sist, så där genuint och bubbligt och smittsamt som bara han kan och det är nog det som gör ondast i mig.

Han påbörjade en 5 dagars cellgiftsbehandling i onsdags på Nya Karolinska och nu på onsdag får vi veta vad nästa steg blir – och så här ser det ut hela tiden. Vi får små delmål att sikta in oss på men något slutresultat verkar ingen läkare våga uttala sig om. Pappa håller modet uppe och tar varje nytt litet steg med ro medan jag, mamma och Erika nervöst trampar honom i hälarna. Det är så sjukt frustrerande och energikrävande att vara i en situation man inte kan påverka ett skit – bara irra runt vid sidan av, febrilt sökandes efter tydliga svar men där varje fråga byggs på med ytterligare en istället. Hur mycket cellgifter? När får han opereras? Kan det bli värre? Kommer han kunna leva på ”normalt” efter det här? Hur dåligt mår han? Hur ont har han? När får jag höra hans skratt igen?
Ibland undrar jag om jag över huvud taget har tagit in att det här verkligen händer. När jag själv pratar om det känns det som att jag pratar om någon avlägsen släkting – som att jag ändå har lite distans till det. Men så blir det så jävla verkligt mellan varven, som när fotbollslaget efter sista seriematchen i lördags hade köpt ett armband – ”together fighting cancer” med motiveringen ”vi är ett lag och vi gör allt ihop – vi tränar, vinner och har kul ihop men vi gör också det tråkiga tillsammans” och ville med armbandet säga att dom alla är med mig, är med pappa och slåss mot den här skiten. Och ja, då brast det för mig – sådär brutalt, hulkande och nästan knävikande. Så länge det jag som berättar, jag som väljer när det ska pratas om så kan jag kontrollera det. Men, det är när andra sätter ord på det som det blir verklighet även för mig. Men det är ju i verkligheten dom finns också – dom som stöttar, dom som ser till att man inte är ensam och dom som påminner om att det är mänskligt att känna och att falla, handlöst ner i kall och blöt asfalt. Men framför allt – i verkligheten står dom, likt en jävla armé och vill vara med och slåss mot det här jävla helvetet som drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Det måste gå bra för pappa, jag tänker inte se något annat och jävlar vad vi ska slåss nu!
”Let´s beat cancer – toghether!”

IMG_1722

blogstats trackingpixel

Min Jamie

För ett år sedan låg jag förväntansfull men inte fullt så jävla pigg på ett förlossningsrum på BB Stockholm. Tidsspannen från den här dagen är sjukt luddiga – allt är liksom bara en dimma av värkar och feberfrossa. Men, förväntansfull minns jag att jag var – och lugn och vi hade fått vårt rum och ett garanterat ”ingen hemgång”. Eftermiddagen flöt på som tiden lätt gör under en förlossning – allt flyter samman och en timme känns som 10 min. Vi konstaterade att öppningsarbetet gick sjukt långsamt och det var inte förrän feberfrossan var utom kontroll och dom tempade mig på 39 graders feber som vi förstod att allt inte stod helt rätt till. Barnmorskan var ju dock envis och jag hade väl inte heller riktigt gett upp min dröm om en naturlig förlossning heller så vi kämpade på mot febern med epidural och febernedsättande. Sen var det HON som satte ner foten och tydligt visade med ett rusande hjärta på monitorn att hon nog inte orkade så mycket mer. Läkare kallades in och jag fick veta att jag troligtvis (med facit i hand – definitivt) hade en infektion i livmodern och HON var märkbart påverkad av detta. HON fick 15 minuter på sig att komma ner i hjärtfrekvens, det gjorde hon inte och läkaren kom in och bekräftade det jag ändå haft på känn i 9 månader – det blir ett akutsnitt. Och här var väl klockan runt 17:30-18:00. Förberedelserna inför snittet gick snabbt och smidigt och innan jag ens hunnit smälta att det faktiskt var dags för akutsnitt nr 2 så låg jag i operationssalen. För mig var ändå situationen bekant och jag kände mig både lugn och trygg och jag tror att Nicklas upplevde detta snitt som betydligt mer harmoniskt än vårt första.

Klockan 19:47 den 17/9-2017 plockades HON ut. Ren perfektion förpackad i 50 cm och 4224 g. HON – vår fantastiska Jamie som alltså fyller 1 år idag. I ett helt jävla år har hon funnits med oss redan och det har nog varit det kortaste året jag upplevt. Fortfarande 365 dagar men aldrig att dessa har passerat så fort som de 365 senaste. Men hon kom som det mest självklara och det går knappt att tänka sig att vi levt ett liv med bara ett barn och framför allt kan jag inte se livet utan barn alls längre. För dom är ju precis allt i mitt liv – HON och hennes bror. Och från det där lilla knytet som jag fick upp på bröstet strax efter snittet för ett år sedan har vi nu en stor tjej som bara de senaste veckorna knäckt ”gåkoden” med råge. När jag började jobba i början av september tog hon några stapplande steg för att sen ramla och krypa den sista biten fram till målet – nu går hon precis hela tiden och ramlar hon så är hon snabbt uppe igen för egen maskin. Sjukt frustrerad om hon måste sitta still nu också – full fart från tidig morgon till tidig kväll. Hon är den gladaste och mest nöjda unge jag träffat och det har hon varit från sekund ett hon såg dagsljus. Vet att jag slaviskt höll koll på alla utvecklingsfaser och tänder i käften när Jessie var liten mest för att kunna skylla hans rätt allmänna missnöjdhet på något. Med Jamie går allt sånt nästan obemärkt förbi – när det är nya tänder på G märker vi det endast på att hon dregglar massor eller att vi plötsligt ser dom (fem just nu) och när det kommer till utvecklingsfaser så märker vi ju bara att hon utvecklats men att det gått hand i hand med någon kinkig period? Nej…. Älskar mat gör hon också – allt vi serverar trycker hon i sig till skillnad från sin bror som inte äter annat än typ mackor. ”Mamma” är väl mer eller mindre det enda ord hon använder just nu – till allt. ”Pappa” kommer någon gång då och då och nu i helgen förstod jag för första gången vad ”peeeuu” betyder – napp!! (självklart, right?…) Hon har precis börjat intressera sig för böcker och vi brukar läsa en eller två ”Max-böcker” innan hon ska sova och detta till små förtjusta skratt och tjut mellan bläddringarna. Hon är helt fantastisk med djur och älskar dom. Hon hälsar med det gulligaste ”heeeeej”:et och är så fin och försiktig när hon får klappa och pussa. Finns inget gulligare än när hon ska pussas – hon skjuter liksom fram hela huvudet istället för att puta. Här nedan har ni hennes puss-face och det går ju inte att motstå <3

4FCE8852-64B1-44E1-9E93-D5952B7BD7F4

Jag har nämt det förut men det tåls att upprepas – hon har gjort livet som tvåbarnsmamma enkelt. Önskar att alla fick uppleva sitt barns första år som jag har upplevt hennes första och kanske framför allt alla fick uppleva sitt första år som tvåbarnsförälder som jag har upplevt detta. Visst, mycket frustration men framför allt så mycket kärlek och glädje. Med Jessie var jag orolig jämt, med Jamie har jag litat på min magkänsla fullt ut och tacklat precis allt med ro. Och det där har nog smittat av sig på henne då jag upplever att det är precis så hon tacklar det mesta – med ro och alltid med ett leende på läpparna. Känns löjligt att jag ens försöker få ner i ord hur bra hon är – hon är det bästa som finns, det finaste i livet, min källa till både lugn och lek och lycka. Ett år har redan gått och det ska bli så häftigt att få sätta tänderna i nästa. Grattis på din första (fast andra) födelsedag min älskade unge – jag älskar dig, mer än vad några sketna ord i ett blogginlägg kan beskriva <3

696EB0C1-41C4-43B3-AD32-5477DA9E35B6 AA4E9E5F-0B46-4E04-976D-51C62CD05BBF

blogstats trackingpixel

Autopilot

Det här med att sova hela natten ostört, alltså – den natten kommer man ju vakna upp i panik av just den anledningen, att ingenting stör. ”Vad fan är fel?” För de nätter jag och Nicklas fått sova helt ostört sedan 27/2-15 går nog att räkna på en hand. Trust me, jag har inte trott eller räknat med något annat heller och mig påverkar det inte heller särskilt mycket. Jag kör liksom på någon slags autopilot på nätterna – man somnar själv i sängen vid 23:00 och när man sen vaknar runt 06:00 ligger det två barn i sängen varav en inte ens kan ta sig dit själv. Inatt var inget undantag mer än att situationen vi vaknade till var en för oss helt ny. Jamie bökar runt i sin spjälsäng och är ledsen, Nicklas går dit för att lyfta upp henne och då hör jag första ”skällhostningen”. Jamie försöker ta andetag på andetag men det sitter liksom som ett lock – det är som att hon kan andas in men inte ut. Nicklas får smått panik och väser ”Vickan, hon kan fan inte andas!” men av någon anledning var jag coollugn – autopiloten inkopplad. Jag tog Jamie i famnen och pratade lugnt med henne och sa åt Nicklas att vi skulle gå ner och sättas ute på entrétrappan. Väl ute i friska luften började Jamie ganska snabbt dra ordentliga andetag mellan hostningarna och somnade efter en liten stund i mitt knä med långa, lugna andetag. Förklarade för Nicklas att det var krupp hon hade fått (som jag egentligen inte har någon erfarenhet alls av men ändå fattade att det var på hennes första hostning). Vi läste på lite snabbt om det på vårdguiden medan vi satt där ute på trappan och autopiloten hade varit helt rätt inställd. Vårdguidens rekommendationer var: prata lugnt med barnet, ta frisk luft (det lindrar svullnaden som orsakar kruppen) samt ge kallt vatten (som vi gav henne efter vi läst). När Jamie fått andats frisk luft en stund gick vi upp till sovrummet igen och bullade upp ordentligt med kuddar i sängen (man ska tydligen sova i högt läge när man har krupp) och vi somnade om, dock väldigt väldigt lätt för min del. Märkligt det där – hur man bara vet vad som ska göras fast man har noll erfarenhet av det själv. Hoppas på samma ryggmärgsagerande om barnen någon gång sätter ordentligt i halsen eller blir medvetslösa eller liknande för jag är fan livrädd för att bli paralysera om det blir allvarligt.

blogstats trackingpixel

Ett år

Ett år har gått sen jag satt i den här kontorsstolen på heltid sist – ja, jag är tillbaka på jobbet efter min andra (och troligtvis sista) föräldraledighet. Det har varit ett år av fullt ös – medvetslös. Har nog nämnt att mitt liv som tvåbarnsmamma inte skiljer sig sådär värst mycket från livet som enbarnsmamma – Jamie har varit och är den enklaste ungen på jorden. Men, två barn är fortfarande fler än ett och hade man lite tid över till sig själv med ett barn så är matematiken rätt enkel – man har typ ingen tid över till sig själv med två. Vi har dessutom levt ett rätt hektiskt liv under våren och nu efter semestern. Nicklas har jobbat extra hos sin pappa varje måndag och onsdag (ibland fredag) efter sitt ordinarie jobb (som han nu sagt upp sig på för att jobba heltid hos sin pappa from oktober) och inte kommit hem förrän tidigast 22:30. Tisdagar och torsdagar har jag fotbollsträningar och är borta från 18:30-21:30. Detta har alltså inneburit att vi endast varit en förälder hemma under veckorna hela våren och fram till förra veckan och jag vet inte hur många gånger jag kände mig redo att stämpla ut helt från precis allt. Där av utebliven uppdatering här.

Har inte haft en sekund över till att reflektera över mina känslor kring detta med att börja jobba igen. Alla har frågat ”hur känns det att börja jobba nu då?” och jag har inte kunnat svara för jag har inte känt. Inte känt efter ett dugg. Nu sitter jag här på kontoret, efter 7 timmars arbete och önskar mig någonstans tillbaka till den där hektiska våren. När vi förvisso slet arslena av oss för att få allt att gå ihop men när jag samtidigt hade en hel sommar med familjen framför mig, när jobbet ändå låg 3-4 månader bort. När det var jag och Jamie varje dag. När det var jag, Jessie och Jamie 4 dagar av 7. Nu har jag helt plötsligt tre kvällar i veckan + helgerna och jag inser nu, efter dessa 7 arbetstimmar, hur bestulen jag känner mig på den finaste tiden i livet som aldrig aldrig kommer tillbaka. Jag känner mig inte ett dugg färdig med Jamie – föräldraledigheten med henne har ju varit allt annat än vad tiden hemma med Jessie var. När jag var hemma med Jessie var det ju bara han och jag och alla planlösa dagar. Jamie och jag har ju aldrig riktigt fått det där lugna lunket då vi dels haft storebror hemma med oss två dagar i veckan och resterande dagar måste vi ju anpassa oss efter lämning och hämtning på förskolan. Och sen börjar ju precis allt roligt att hända nu – hon går, hon försöker prata, hon snappar upp allt man gör och försöker härma. Men, jag tröstar mig med att hon har en hel månad hemma med sin fantastiska pappa nu innan förskolan drar igång och därefter tänker vi ge henne (och Jessie) lyxen att fortsätta vara hemma både måndagar och fredagar.

Men, helt ärligt känns det lite skönt att vara tillbaka på jobbet igen. Första dagen har varit lugn och jag har haft ro att ställa in mig på allt som ska göras. Fördelen med att ha jobbat här de senaste 9(!!!) åren är att det verkligen sitter i ryggmärgen – hur jag pratar med kunder, varit allt finns i systemet och på kontoret osv. Kul att prata med vuxna människor också utan att ständigt bli avbruten av ”mamma, mamma!”. Nu kör vi – verkligheten, livet, vardagen 2.0.

blogstats trackingpixel

Hjärtvärk

Jamie Ingrid Maria – dottern jag aldrig trodde jag skulle få – har nu blivit 8 månader. Hon är så charmig så hon smälter alla, inte bara mig. Vet inte hur många hon flirtade och snackade med under vår dagstur till Åland i helgen med fotbollslaget. Hon må vara inne i en rätt tung fas nu, utvecklingsmässigt, där det känns som att det mesta börjar lossna och även om visst är bra mycket gnälligare än vanligt så verkar hon ändå ta det mesta med ro. Hon pratar/jollrar med alla möjliga konsonanter nu men håller sig till vokalen A. Hon säger mer eller mindre ”mamma” (maaamaaa) till mig nu för just (maaamaaa) använder hon bara i en beklagande ton när hon vill till mig. Och, det är mest mig hon vill vara med… eller, bara mig. Skrik och panik när jag lämnar huset och hon äter knappt om jag inte är hemma, som att ingen får mata henne utom jag. Sen har ju det motoriska verkligen släppt nu. Hon kryper, sitter och vill ställa sig upp emot allt och gärna gå omkring med gåvagn eller oss som stöd.

Hon fick högsta betyg av BVC förra veckan där hon minsann passade på att visa alla sina skills på en gång. Väger nu ca 9300 g och är 69 cm lång och är därmed nästan på pricken (på linjen) där Jessie var vid samma ålder.

Och på tal om Jessie så har ju han verkligen tagit sig ur sin trotsfas som ändå blev rätt kort och mild med facit i hand. Han har socialt tagit ytterligare ett steg fram och han börjar liksom nästan förstå lite skämt och vi kan skratta tillsammans på ett helt nytt sätt. Tidigare har man ju mest skrattat åt honom och han har skrattat för att vi har skrattat. Nu är det som att han själv förstår det roliga och skrattet blir så mycket mer äkta då. Han är så klok, och snäll och försiktig fast tar ändå för sig när han känner sig trygg. Han suger upp info som en svamp och har ett nästan läskigt minne ibland. Han kan referera till saker vi gjorde för över ett år sedan.

Är så stolt över mina små avkommor så jag tror jag spricker ibland (vilken mamma är inte det?) men jag kan liksom inte låta bli att förundras över hur bra vi ändå lyckats so far, jag och Nicklas. Vi fick till och med lite beröm för vårt samarbete under resan i lördags. För helt utan ord får vi bara allt att flyta på hur smidigt som helst – ”ni är så lugna!”. Och ja, det är väl kanske huvudnyckeln till nöjda barn också – att man är samspelade som föräldrar och just kan behålla lugnet. Och ”nöjda” är väl det ord som just nu beskriver båda våra barn ganska bra (även om Jamie är inne i en mer missnöjd period just nu) – dom finner sig liksom i det mesta, tycker allt är spännande och tar liksom allt med ro och glädje. Det värker i hjärtar varje dag av kärleken till dom två – mina hjärtan <3

826AC364-1445-420C-BFB7-17A0E4BA8621

blogstats trackingpixel

Kårsta

Det var med en stor dos vemod jag här om dagen sa upp Jessies förskoleplats på Lindholmens förskola. I augusti börjar han på Kårsta förskola (Jamie börjar i oktober). Varför han inte bytt tidigare är för att jag inte ville förändra för mycket på en gång för honom under förra året. Vi flyttade ut till huset och lagom när han börjat landa i det var det dags för Jamie att ansluta till familjen och för honom då ytterligare en sak att anpassa sig till. Tror det hade blivit alldeles för mycket med ett byte av förskola i samma veva där. Däremot drog jag mig lite för att söka till Kårsta även efter denna period och när jag väl fick arslet ur och sökte till nu i januari fanns det ju så klart inte plats. Hade varit jävligt smidigt nu när jag är mammaledig att kunna gå och lämna/hämta på 5 min. Istället sitter jag nu och åker 1 timme tur och retur två gånger om dagen för att lämna och hämta. Förstod dock, när jag sa upp hans plats, att det inte är Jessie som drabbas hårdast av det (han anpassar sig nog väldigt fort) utan det är jag. Jag hade jättesvårt att bygga upp en tillit till förskolan när jag skolade in Jessie 2016. Det var personalbyte på personalbyte och varje punkt jag byggde min trygghet runt försvann, en efter en. Jag hatade att lämna Jessie i början – grät nästan jämt i bilen efter och hade en klump i magen resten av dagen. Efter något halvår började dock förskolan få sina bitar på plats, Jessie började kännas både trygg och glad och sen dess har jag liksom kunnat slappna av. Han har ju världens bästa pedagoger nu – nästan som att han vill träffa dom mer än sina kompisar efter helgerna.

Och det är ju den här tryggheten jag inte vill lämna. Vetskapen om att mitt barn är i världens bästa händer och känner sig lika trygg på förskolan som hemma med mig är det jag värdesätter högst av allt. Nu ska vi liksom börja om med allt det här och dessutom i två omgångar och JAG vill inte! Jag vill ju att han ska få träffa sina gamla vanliga kompisar efter sommaren  (även om han nog mer än gärna lär känna nya som han dessutom kan springa över och leka till när som helst annars också) och jag vill att han ska få slänga sig i famnen på Linda eller Ylva efter semestern.

Men praktiskt sett blir detta bäst och det finns så mycket barn här i krokarna i hans ålder som alla går på förskolan här och någon gång måste man ju liksom ta sig in i gänget här – vi kan ju liksom inte leva på som ”de nyinflyttade” som ingen vet något om för alltid. Vi vill ju lära känna folk här och framför allt så vill jag ju att barnen får kompisar här – bara låta dörrarna stå öppna på sommaren och allas ungar är överallt och ingenstans. Och appropå att lära känna folk här så träffade jag tre Kårstamammor i veckan med barn födda -17 och -18 (alltså Jamies ålder + att de alla hade äldre barn från 5 år och uppåt). Blev inbjuden på lunch av en av mammorna då hon dragit slutsatsen att jag var föräldraledig efter att ha sett mig dagligen ute med vagnen och dessutom visste att jag var ”ny”inflyttad. ”Vi är några mammor om brukar ses och äta lunch så om du, precis som vi, gillar lite vuxet sällskap också, är du välkommen att haka på!”. Har en känsla av att det aldrig hade hänt om man bott mer centralt men här är alla så välkomnande, familjära och inkluderande. Att tjejerna var hur lättsamma och roliga som helst var ju bara som lite grädde på moset. Nu har jag plötsligt folk på ett stenkasts avstånd att både hänga, träna, promenera och leka i sandlådan med från att ha känt mig rätt ensam och liksom utesluten för att jag bor ”en bit bort” från allt och alla.

blogstats trackingpixel

Det går bra nu

Serien är nu i fullgång och efter lördagens match toppade vi den. Dock med både en och två matcher fler spelade än andra lag men efter lördagens seger hemma mot Wigör med 8-0 kändes den där topplaceringen befogad. Vi inledde serien med en riktigt svajig match mot ett av seriens vinsttippad lag, Films – ingenting funkade, vi låg liksom ett halvt steg efter precis hela tiden och kämpade verkligen i uppförsbacke från sekund ett till domarn blåste av. Vi förlorade den matchen med 2-0 och fick höra från både höger och vänster att ”så här bra motstånd har ni aldrig haft!”. Grejen var bara att SÅ bra var inte vårt motstånd – dom hade en grym målvakt men i övrigt var det vi som liksom lät dom spela, vi gjorde dom bra.

Jag fick ägna hela första träningen efter den matchen till att prata – reda ut positioner, grundidé kring spelet och varje spelares egna engagemang och ansvar. Vi ändrade dessutom uppställning där – från den klassiska 4-4-2 till en 3-5-2uppställning.

Matchen därpå spelade vi mot Brottby och efter två riktigt bra träningar med dels mycket folk men också ett jävla engagemang och en sjukt positiv stämning var spelet som förbytt. Vi var både etta, två och trea på bollarna, tjejerna spelade bitvis så fin fotboll (med ett och två tillslag, max) så att jag fick gåshud. Det kändes verkligen som att vi hittade i alla fall 95% rätt i både uppställning, positioner på tjejerna och i spelet.

Lördagens match kändes om möjligt än mer klockren med ett helt nytt tempo i spelet. Tjejerna spelar dessutom med sånt jävla självförtroende, alla vill liksom vara delaktiga mot tidigare då vissa gärna backat undan lite och inte vågat/velat ta plats. Från att bollhållare haft max ett passningsalternativ hade vi i lördags minst tre tydliga alternativ hela tiden. Känner mig så sjukt stolt och det är så kul att se dels hur tjejerna utvecklas på individuell nivå men också hur vi växer som lag för varje träning och match. Är så sjukt taggad på fotboll just nu – vilan från i lördags till imorgon kväll har känts som en evighet. Imorgon kör vi veckans enda träning – på onsdag har vi bortamatch mot Östhammar och vi ställs mot ett helt annat typ av motstånd än de senaste två matcherna så nu gäller det verkligen att hinna skruva upp nivån ett hack under träningen imorgon. Har sån sjukt bra magkänsla och längtar faktiskt lite efter vassare motstånd för jag är så spänd på att se hur spelet håller när pressen ökar lite.

8B004C68-72DF-4E8E-B85E-88314B4D9E24

blogstats trackingpixel

Without you

Vet helt ärligt inte hur många fler hyllningar av Avicii mitt psyke klarar av. Har aldrig blivit så berörd av en ”främmande” människas bortgång och jag har känt mig nedstämd och haft väldigt nära till tårar sen jag nåddes av nyheten för en vecka sedan. Jag får en stor klump i halsen så fort jag hör någon av hans låtar och för varje ny hyllning man ser eller hör så rinner tårarna – så älskad, så stor, så mäktig.

Exakt vad det är som berör mig så mycket kan jag inte riktigt sätta fingret på. Att jag har en känsla, ett minne, en tid i livet kopplad till nästan varenda av hans låtar? Att ”Wake me up”, trots sin mörka text, är mitt och Nicklas ledmotiv och förmodligen den låten jag för alltid kommer lyfta som ”världens bästa låt, någonsin”? Att Tim bokstavligen gav sig själv helt till den sinnessjuka musikbranschen för att aldrig få sig själv tillbaka? Att han försökt lyfta sina psykiska (och fysiska) problem till ytan men gång på gång fått dem nedtryckta igen? Att han mått så dåligt att han idag inte finns mer för att vi skulle få dansa och ha kul? Troligtvis är det en blandning av allt detta – lycka och kärlek, smärta och sorg – och det gör så sjukt ont, inte bara i hjärtat utan långt in i själen. Och vad som gör mig mest ledsen och arg är det faktum att hans livslåga släcktes alldeles för tidigt pga att man blundat för hans problem och fortsatt pressa honom på mer dans, längre fest. Det har alltså fått gå så långt att det enda sättet för honom att få vila ordentligt och få sinnesro var att ta sitt liv. 28 år ung och fortfarande med så mycket outforskat, så ofärdig – för att vi skulle få dansa vidare, till låtar där han gång på gång förmedlade sitt mörker.

Det är tungt och det kommer att få vara det ett tag nu. Jag tänker fortsätta spela hans låtar på repeat tills de har fastnat hos mina barn, det känns som min plikt att föra hans namn, hans historia och hans musik vidare till nästa generation – han lämnade nämligen två viktiga budskap efter sig. Att du vågar sätta ord på dina känslor och tankar, alltid och sen att du vågar ta emot någon annans historia, vågar öppna öronen och inte bara höra utan också lyssna. Tack Tim för att du gav oss precis allt av dig, varenda liten detalj och förlåt för att vi fattade alldeles för sent. Det låter så konstigt att säga om en person man aldrig träffat men – du har haft och kommer för alltid att ha en stor plats i både mitt hjärta och i mitt liv. Vila i frid Avicii <3

”I tried carrying the weight of the world, but I only have two hands. Wish that I could stay forever this young, not afraid to close my eyes. Life will pass me by if I dont open up my eyes, well thats fine by me. Wake me up when its all over”

056AB96A-4D7A-4A8C-B6C7-F12BB4C5B997

blogstats trackingpixel

7 månader

Ett inlägg i månaden räcker väl? Tycker ni inte? Ska försöka ta tag i det här med att skriva igen – främst för min egen skull. Just nu går jag mest och maler och ältar saker i huvudet – att få ner det i skrift är som att sätta punkt och gå vidare, i alla fall för mig. Jag mår bra av att skriva men de senaste månaderna har jag varit snudd på ensamstående då Nicklas meckat ihop sin bil och jag har varit så sjukt mentalt utmattad så de få ”ensamstunder” jag fått har jag ägnat åt sånt som inte kräver så mycket tankeverksamhet – typ serier eller sova :P.

Tänkte hur som helst städa av Jamies månadsrapport för hon blev ju sju månader förra veckan. Dock börjar dessa rapporter kännas lite tjatiga – hon är gladast i världen, nöjd och så jävla snäll. Det är inget hymmel, jag undrar (peppar peppar) om jag faktiskt fått jordens snällaste bebis. Vi har nu fasat ut även nattamningen och detta gjorde vi utan en enda skriknatt. Jag bara provade att inte slänga fram tutten en natt utan lägga henne på armen och peta in nappen istället och där somnade hon ju enkelt om på några minuter och vips så hade jag tackat av amningen för denna gång och jag har liksom inte ens reflekterat över det. Med Jessie fick jag bråka både dag- och nattetid men Jamie har liksom känts 100% trygg i sig själv hela tiden och enda anledningen till att nattamningen fick stanna kvar ett tag extra var ju för att jag inte ville släppa taget om den. Hon sover nu hela natten i sin egen säng, vaknar runt 05 och somnar då om bredvid mig i vår säng. Jessie har även han börjat sova länge i sin egen säng (efter en period där han vaknade och skulle över till vår säng innan vi ens gått och lagt oss). Och det här med att få breda ut sig i sängen eller för den delen somna sked med Nicklas istället för någon av ungarna – ja, det är fan lyx (och nej, jag har inte höga krav på ”lyx”).

Hon är numera döpt också, den där Jamie! Förra söndagen, 15/4, döptes hon i samma kyrka som Jessie och den här positiva röda tråden i hennes liv gick ju inte av här heller. Hon var lite småkinkig i kyrkan så länge vi satt still (början av cermonin) men så fort det började hända lite grejer – själva dopmomentet med vattnet, alla barn som kom fram i kyrkan, sånger osv – ja, då var hon ju lika nöjd som alltid. Och cermonin blev så fin – full av liv, precis som ett barndop ska vara! Även dopfikat blev lyckat och hon log sig igenom även detta – nöjd i den famn som ville hålla henne. Och att hon har så mycket fina människor i sitt liv, både familj och vänner, som kom och överöste henne med kärlek i alla dess former – det är få förunnat <3

Bortlämnad har hon blivit också för första gången, ihop med sin bror. Eller ja, bortlämnade och bortlämnade – jag och Nicklas lämnade över barn och hus till min mamma och pappa i helgen för att fira Nicklas svåger som fyllde 30. Det var första natten utan båda barnen och ni kan säkert gissa hur det hade funkat. Ja, bra så klart. Inga problem alls – båda ungarna passade även på att ta sovmorgon, lät mormor och morfar sova till 07:00. Själva får vi gå upp som senast 06:00…. Men, det var fantastiskt att få åka iväg och faktiskt få släppa på precis varenda spärr utan en tanke på att behöva åka hem och ta ansvar.

Slutligen är det en jävla fart på damen nu. Man kan liksom inte vända ryggen till alls längre för hon är borta direkt. Ålar fortfarande omkring men tendenser till att komma upp på knä och krypa finns. Hon sitter själv nu också men har inte lyckats sätta sig upp för egen maskin ännu. Vill dessutom gärna stå och gå med assistans nu – stäcker man gram händer när hon kommer ålandes så tar hon tag också liksom drar sig upp till stående så det är väl bara en tidsfråga innan hon kommer på att hon kan göra detta mot saker. Sammanfattningsvis fortsätter livet med Jamie att vara enkelt och fyllt av så mycket leenden och skratt – hon är helt jävla fantastisk <3

F5F372F6-7273-4A51-8BDF-1917830E636B

B7752798-4633-453C-B935-9E460EF3E658

2E6D4F5E-88A2-4BAE-B8D2-B1E6C7D07EB7

blogstats trackingpixel

6 månader

Och vips så har vår glada skitunge blivit ett halvår. Och som hon förgyller vår vardag med sitt näst intill konstanta leende, högljudda snackande (med oftast endast vokaler) och sin nöjda tillvaro. Hon älskar mat (riktig alltså) och att äta – dock är hon lika ”kräsen” som sin bror var och vägrar barnmatsburkar. Hon grimaserar när man försöker med både gröt och välling också men där tänker jag inte ge upp. Barnmatsburkarna där emot är inget jag tänker lägga någon energi på – jag skulle också välja hemlagad mat alla dagar i veckan framför smaklös, vattenutspädd puré. Hon äter just nu tre riktiga mål om dagen – frukost, lunch och middag. Ammar lite däremellan som typ mellis + en sen kvällsamning och en tidig morgonamning. Hon har absolut ingenting emot flaska eller ersättning och jag börjar känna mig redo att släppa amningen nu men det är med en stor portion vemod och en liten portion bekvämlighet som jag ändå håller fast fortfarande. Vill på ett sätt inte att den fina perioden ska vara över men samtidigt känns det som att jag borde passa på medan hon är samarbetsvillig.

Hon började ju förflytta sig framåt för en månad sedan drygt men vi har då pratat några få centimetrar innan hon gett upp av frustration. Frustrationen har hållit i sig sedan dess – ett jävla gnäll när hon legat på golvet – fram till för en vecka sedan då hon knäckte koden på riktigt. Och samma sekund hon tog de där riktiga krältagen så upphörde allt gnällande. Det var liksom som en pusselbit som fattades för henne. Nu väntar jag bara på att hon ska börja försöka sätta sig upp – jag anar tendenser så frågan är bara när det lossnar. Hon är fortfarande en riktig mammagris och är klockan efter 18:00 blir hon asarg när Nicklas tar henne. Måste därför finta henne när jag ska iväg på tex kvällsträning. Ikväll fick jag se till att hon var glad och nöjd (efter att Nicklas försökt ta henne och det slutade med panikskrik) sen lägga henne på golvet med massa leksaker för att slutligen sakta backa därifrån medan Nicklas satte sig där för att leka med henne. Verkade funka för allt hade varit lugnt medan jag var borta.

Men, om man bortser från att hon är mammig på kvällen så är hon generellt fortfarande jordens nöjdaste och gladaste unge. Hon bara liksom finner sig i allt, uppskattar allt och alla och är liksom glad om hon får vara med bara. Ni skulle se lyckan i hennes ögon när hon får ”vara med Jessie och leka” – han sitter och leker, icke inkluderande, bredvid henne, men, bara att få observera honom och nästan få känna på hans leksaker duger mer än gott åt henne. 6 månaderskontrollen i måndags gick hon igenom med massa lovord – måttbandet visade 67 cm och vågen 8125 g.

Tack för de rikaste 6 månaderna i mitt liv. Jag vet att det är en galen värld – men bättre än innan du var här <3

64E04DAF-63E2-40B0-AA58-75D845A2314B

blogstats trackingpixel