#mariasnakenvecka

@somligafetakvinnor på Instagram har dragit igång hashtagen #mariasnakenvecka på samma sociala nätverk – en hashtag som är, jag citerar ovanstående: ”en protest mot hatet mot kroppar som faller utanför normen och en hyllning till allas våra oskylda kroppar som inte vill något annat än göra sitt bästa för oss”. Det hela går alltså ut på att @somligafetakvinnor lägger ut en nakenbild (så naken som instagram tillåter med censur) om dagen hela denna vecka och de som känner sig manade får haka på för att tydligt visa att alla kroppar, oavsett form är fantastiska – på sitt sätt.

Men, givetvis provocerar detta skiten ur folk och det här med respekt mot andra verkar tyvärr inte existerar på sociala medier idag. Yttrandefriheten är något vi ska värna om men inte missbruka – du får tycka precis vad du vill, du får framföra din åsikt men när det kommer till att öppet förminska, håna eller kränka en annan människa så känns inte yttrandefriheten särskilt fin längre – där har den liksom tappat sitt egentliga syfte. Nu verkar inte hat-kommentarerna bita på just denna kvinna, det gör de sällan när man ger sig på någon som är trygg i och med sig själv – det verkar snarare trigga henne till att än mer stå upp för sig själv och sin sak (gå in och läs hennes kommentarfält, det är fan sjukt hur folk beter sig). Det gör dock inte kommentarerna det minsta mer ok för att mottagaren vågar spottar tillbaka med full loskstyrka. Jag förstår mig ärligt talat inte på folk som aktivt går in på hennes (eller andras för den delen) instagram, tittar på hennes bilder för att slutligen kommentera att hon borde bespara oss andra bilderna på hennes kropp, att de inte vill se, att de provocerar dom, att de vill bli blockerade från hennes konto för att slippa ta del av det ”äckliga” hon lägger upp. Detta är alltså människor som gjort ett aktivt val att gå in och titta – det är inte direkt så att @somligafetakvinnor tvingar in folk på hennes konto. Hur fan är man funtad då? Om det äcklar er så jävla mycket – låt bli att gå in och kolla då för i helvete, svårare än så är det inte.

Personligen tycker jag att detta initiativ är fantastiskt för är det något vi måste jobba med idag så är det självacceptans – att gilla sig själv inifrån och ut och skita blankaste jävla fan i vad andra tycker. För det är ju du som lever med din kropp, inte någon annan – och så länge du är nöjd vad spelar då egentligen normer eller andra människors åsikter för roll? Vi måste tagga ner hetsen kring den ”perfekta kroppen”, det finns ändå ingen mall för den utseendemässigt, alla gillar ju olika – men vi kan väl enas om att en perfekt kropp är en kropp som fungerar som den ska. Och så länge den fungerar och bär upp oss varje dag så spelar väl för fan inte formen på den någon som helst roll! @somligafetakvinnor uttryckte sig så fint i en av bilderna, så jag citerar igen:

Jag ser inte en enda ful kropp sen jag började tycka om min egen. Bara intressanta, spännande kullar, dalar och kurvor

Och detta är precis vad kroppen ska vara – intressant och spännande, inte någon jävla måltavla för självhat och framför allt inte någon måltavla för andras hat. Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” har aldrig känt mer passande för jag tror att majoriteten av de som lägger ner tid och energi på att förminska andra i det här sammanhanget har en hel jävla del att jobba på med sin egen självacceptans. Jag kan liksom inte se någon annan förklaring till varför man annars låter sig provoceras av att någon annan älskar sig själv. Låt för i helvete folk få vara stolta över vad de är och hur de ser ut, och prova på lite självrespekt själv. Jag har kommit en lång bit på vägen mot min egen självacceptans (mycket tack vare både Nicklas och Jessie) men jag är fortfarande en bit ifrån helt självälskande. Därför fattade jag ett sånt jävla tycke för detta initiativ och vi får väl se, jag kanske hakar på hashtagen som ett utmanande steg i rätt riktning.

FullSizeRender
Här är jag – i egen hög person med veck på magen för 3 veckor sedan. Tro mig, för 3 år sedan hade jag ALDRIG lagt upp den här bilden. För just vecken på magen la jag då ner hela min själ i att försöka träna bort – jag identifierade mig liksom med hur jag såg ut. Ju tightare kropp desto bättre Victoria – eller? Men, med vänner som alltid älskat mig för den jag är, inte hur jag ser ut och som vågade sätta ner foten när jag spårade ur helt samt med en sambo som älskat mig och attraherats av mig i alla former jag haft under våra år tillsammans – sunt vältränad, tävlingsdeffad, biff, gravid, eftergravid, degig, fyllig osv – har jag sakta lärt mig att JAG är så jävla mycket mer än en platt mage.

blogstats trackingpixel

Seat Mii by Cosmopolitan

Känner att jag måste spinna vidare på Blondinbellas inlägg (och intevju i P4) om Seats samarbete med Cosmopolitan. De har alltså lanserat en bil som är kvinnoanpassad – eller ja, försökt göra en bil som de tror ska tilltala oss kvinnor mer. Eyeliner-formade strålkastare, handväskkrok på handskfacket, lila i standardutförande, liten så att den ska vara lättare att parkera osv.

Alltså, debatten kring den här lanseringen kan dras hur långt som helst just när det kommer till kvinnor och bilar och alla fördomar kring denna kombo. Först och främst – vilka fan har de gjort marknadsundersökningen på? Vem fan har på riktigt önskat att ”stålkastarna borde vara lite mer eyeliner-formade”? Alltså, jag är fullt medveten om utseenden på strålkastarna – snygga strålkastare gör hela fronten på bilen – men eyeliner-formade? Really? Varför ens sälja in stålkastarna som sådana? De ser precis ut som vilka jävla strålkastare som helst på en nyproducerad bil idag.

Väskkrok på handskfacket? Blir det inte ännu svårare att gräva i väskan efter ringade mobil eller läppstift (….) om den hänger och dinglar än ligger bredvid på sätet? Nu ska den ju varken hänga och dingla, ligga på sätet eller för den delen grävas i under färd av säkerhetsskäl but, a girl’s gotta do what a girl’s gotta do – right? Nä men seriöst, vafan ska väskan hänga på handskfacket för? Den ska typ ligga på golvet i baksätet eller i bakluckan om man ska vara jävligt petigt.

Lila som standardfärg, med champagnefärgad inredning – alltså jag dör så läckert….. ……        ……………..
Varför lila? Alltså allvarligt, ihop med champagne. Nu är ju jag gråskala ut i fingerspetsarna så rätta mig om jag har fel men låter inte den färgkombon mer som typ nagellack mot en blus eller något. Varför ska det skrika ”KVINNAS” om bilen för? Att den är liten är ju liksom bara pricken över i:et på denna hemskt stereotypiska bil.

Som sagt – debatten kan dras långt men jag nöjer mig här och avslutar med det absolut värsta av allt gällande den här bilen, framtagen typ av och för kvinnor:

DET ÄR DEN FULASTE JÄVLA BILJÄVEL JAG HAR SETT I HELA MITT LIV!

Jag skulle fan hellre åka runt i en gammal 740 med borrat avgasrör från mitt födelseår än parkera arslet i den där bilen. Den är sååååå ALLT jag någonsin ratat hos en bil. Jag och Nicklas satt och pratade styling till vår bil i helgen och då sa jag att om det är något jag avskyr så är det bilar som är stylade så det skriker ”TJEJ” om dom (typ rosa lack, ”du blev just omkörd av en tjej”-klibba i bakrutan, lila fälgar, ögonfransar på strålkastarna osv). Nä, jag är då fan så mycket mer för clean styling – mattsvart/mattgrått, feta (som i stora, inte iögonfallande) fälgar och typ tonade rutor – klart!. Seat har alltså misslyckats helt med att få mig på kroken i alla fall – men jag vet inte vad ni andra tjejer tycker. Vilken av dessa skulle ni välja?

car
Kanske orättvis jämförelse men tror ni fattar grejen – varför skulle den, speciellt framtagen för kvinnor, vänstra bilen locka mer kvinnor än den högra? Ekvationen går inte ihop någonstans för mig – om man nu satsar hårt på något sånt här, varför gör man det inte ordentligt då? Skulle säga att denna lilla lila Seat är ett hån mot oss kvinnor – på riktigt!

blogstats trackingpixel

Fysioterapi

Nya ordet för sjukgymnastik – fysioterapi. Jag går alltså inte hos en sjukgymnast utan en fysioterapeut – visst låter det sjukt mycket mer avancerat och viktigt? Hur som helst så heter han Peter – min fysioterapeut – och han är grym. Han har varit 100% ärlig från första sekund och har inte försökt att försköna sitsen jag sitter i på något sett. ”Det kommer bli tufft och vi ska vara glada om det här bli helt ok” (”bli bra” nämns alltså inte ens och han syftar då på min fotled och rehabiliteringen av den). Men, sanningen har varit nyttig för mig och istället för trampa gaspedalen genom golvet och köra i full fart rakt fram tänker jag denna gång skynda jävligt långsamt. Peter håller i tyglarna och jag tänker inte sätta vare sig frisk eller dålig fot utanför mitt träningsprogram – det Peter tycker att jag är mogen för finns redan i programmet så varför äventyra med egna tillägg? Igår var det hur som helst dags för uppdatering av första upplägget där fokus legat på att försiktigt väcka det som vilat så jävla länge (musklerna) och framförallt hitta tillbaka till grundtekniken (när gipset togs av hade jag liksom typ glömt hur man använder foten, både hur man rör på den och hur man går på den). Fokuset har nu flyttats lite – mer styrka men med fortsatt fokus på teknik och muskelkontakt. För var det något Peter kunde anmärka på igår så var det utförandet av övningarna – han hittade till och med brister i något så simpelt som liggande lårcurl. Och jag som ansett mig vara rätt rutinerad och kompetent på just området styrketräning.

Men det är ju detta som är så fascinerande med att få hjälp av folk som verkligen satt sig in i kroppen funktioner och hur den jobbar – både med och mot sig själv. För i just något så simpelt som liggande lårcurlen har jag haft sjuka problem med höger baksida lår (slitskada från alla start/stopp i fotbollen) och jag berättade för Peter att jag inte kunde rubba maskinen från bottenläget med högerbenet för att det huggit som knivar i baksida lår då. Han visade mig ett nytt sätt att ligga på där man låser kroppen så att man inte kan kompensera övningen med andra muskelgrupper, bad mig lägga mig ner och testa med högerbenet. Jag svarade att det inte var någon idé men testade så klart ändå och där låg jag plötsligt och lårcurlade utan minsta jävla smärta i baksida lår. Allt jag fick ur mig var ”fy fan vad sjuk!” (och typ 25 gånger på rad). ”Det är inte baksida lår som är problemet, det sitter troligtvis högre upp än så!”. Med facit i hand har jag alltså inte problem i baksida lår utan mer i rumpan/ryggslutet och jag har dessutom lårcurlat fel så länge jag har lårcurlat (trodde inte ens det var möjligt i en så låst maskin). Sen var han även in och petade i sånt som jag känner mig så sjukt hemma i – typ knäböj och utfallssteg. Jämnfördelar inte vikten (förvisso inte så konstigt nu), aktiverar inte höfterna, tippar i höften osv. osv. Men det är här jag är tacksam för att han är ärlig och just går in och korrigerar och talar om var jag är svag och hur jag ska jobba upp det. Dels visar det på engagemang och kunskap från hans sida och dels blir det en ordentlig väckarklocka för mig. Jag menar – att träna är en sak, att träna och nå snygga resultat är en annan – att träna rätt och medvetet är en tredje. Jag har testat på de två första och ska nu ska jag ge den tredje en ärlig chans. Det är rätt enkelt att skynda sig igenom ett pass lite halvslaffsigt och jag vet att jag själv blir jävligt nonchalant i övningar jag anser mig kunna istället för att alltid vara 150% fokuserad på vad det är man faktiskt gör och kanske ännu viktigare – HUR man gör det.

Är det någonting jag har tagit med mig från denna skadeperiod så är det hur jävla viktigt det är med en funktionell kropp. Två månader med en sketen fotjävel i gips och hela jävla vardagen vändes ju upp och ner. Jag vill funka och därför tänker jag ge min fot all den tid den behöver för att bli så bra den kan bli. Med endast en månads rehab i bagaget kan jag säga att det ser lovande ut och Peter var uppriktigt förvånad över hur bra foten verkar ha läkt och svarat på träningen på så pass kort tid efter så pass omfattande skada. Ingen smärta, bra rörlighet, går helt obehindrat och kan träna på hyfsat hårt med bra gensvar från kroppen inom de ramar Peter satt upp. Så jag kan ändå se, inte bara en utan massor med ljusglimtar i den bäcksvarta tunnel jag fumlat runt i sen 1:a juni. #blirsentimentalavrehab

14317589_10154372182351007_614748629350030626_n

blogstats trackingpixel

Kreta

Då har vi bockat av vår första resa som familj på to-do-listan, för den delen min och Nicklas första resa ihop också. Fredag 2/9 drog vi till Kreta – en vecka all inclusive med min mamma, pappa och lillasyster. Har aldrig känt ett sånt behov av att få komma iväg som denna gång – efter denna piss-sommar med gips och fittkryckor hade jag så mycket sol- och badtimmar samt aktiv kvalitetstid med familjen (har ju mest suttit och glott hela sommaren) att ta igen.

Och hur gick resan då? Jo, tack. Både dit och hem gick väl så smärtfritt som det kunde gå. Jessie kändes som självklarheten själv i sammanhanget – som att han aldrig gjort annat än flugit kors och tvärs. Han sov väl ca 1 av de 3,5 timmarna båte dit och hem. Resten av tiden fördrev vi med pussel och ”var är?”-spel, Marcus och Martinus och Jessies absoluta favvofår Shaun. Man kan tydligen ha jävligt roligt med kräkpåsarna också. Vi la ner saker i kräkpåsen och gav den till Jessie gång på gång och varje gång la vi ner något nytt i den (som att han fick en present varje gång han fick tillbaka påsen) och han var överlycklig. Nä, folk målar upp flygresor med barn som katastrofala (visst, nu flög vi bara 3,5 timme but still) men våran hade verkligen inte kunnat flyta på smidigare.

Och hur var resan då? Jo tack! Precis så bra som jag hoppats på – fint hotell, fint och bra poolområde, helt ok mat (buffé blev rätt tråkigt efter några dagar men Jessie älskade det), långgrunda vackra stränder, nöjd unge, varm sol, varmt hav och bästa tänkbara sällskap. Det var perfekt och så jävla välbehövligt. På en vecka försökte jag ta igen så mycket jag kunde av allt det jag missat under sommaren och då framför allt vara med Jessie helt obehindrad – vilken fantastisk känsla det var! Att kunna kasta sig runt i vattnet med honom, leka i lekparken med honom, själv gå med vagnen när han skulle sova och jaga efter honom alla gånger han stängde av öronen och stack. Och att Jessie anpassade sig till allting så smidigt gjorde ju helheltsintrycket om möjligt ännu bättre. Han liksom bara fann sig i precis allt och verkade nästan njuta precis som vi – åt allt som serverades, sov hela nätterna i egen säng, kunde nattas kvällstid i vagen så vi andra kunde äta i lugn och ro. Han kunde ligga och chilla i en solstol med någon av sina böcker eller något pussel på mobilen, han var helnöjd vid som i både poolen och havet – älskar vatten och älskar sand. Han liksom sken ikapp med solen hela veckan.

Kommer alltid att kunna titta tillbaka på denna resa som en av de finaste – just för att det var den första jag gjorde med min alldeles egna familj. Något speciellt är det ju med alla dessa ”första gången” – just att få vara en del av när någon upplever något för första gången i sitt liv. Nu förstår ju inte Jessie hur stort det är att t.ex flyga eller ens vad det innebär men att få finnas där med honom, inge trygghet och få honom att känna sig bekväm i en nya situation är mäktigt.

image image image image image image image

blogstats trackingpixel

Jessie

Det kanske bästa semestern som varit är all tid jag har fått spendera med Jessie. Hade jag fått välja hade jag velat påbörja min föräldraledighet nu – han är inne i en sån häftig och rolig period just nu och det finns inte en tråkig stund när han är vaken. Han är en sån fantastisk liten människa med så mycket personlighet och humör åt alla håll och kanter. Han snappar upp precis allt vi gör just nu och gör detsamma själv. Han har dessutom utvecklat en helt ny förståelse när man pratar med honom och kan dessutom koppla ihop det med ovanstående (saker han sett att vi gör). Till exempel vet han precis vad han ska göra om jag frågar om han kan hjälpa mig att sätta på tvätten – han stoppar in kläderna i tvättmaskinen och vet sen precis vart vi har tvätt- och sköljmedel och plockar ut det i precis samma ordning som jag gör. Först tvättmedlet, sen sköljmedlet. Han vet till och med vilken knapp han startar tvättmaskinen på. Alltså? Vad hände med bebisen jag hade hemma för några månader sedan? Förra helgen när vi satt i vardagsrummet frågade jag honom om han var hungrig. Han svarade med sitt entusiastiska ”huuuu”. Jag frågade ”Vill du ha mat?”, han ”huuuu”:ade igen, klättrade ner från soffan och försvann ut i köket. Efter ett tag hör vi hur det börjar prassla varpå Nicklas går dit för att kolla läget, stannar när han ser och vinkar till sig mig – jag smyger dit jag med och då har det lilla geniet öppnat frysen, plockat ut grejer och lagt på köksbordet – ärtor, majs, bär, pyttipanna och bacon. Alltså, jag var så stolt så hjärtat på riktigt svämmade över av kärlek – det är det gulligaste jag sett i hela mitt liv. Hur han liksom öppnade lådorna, inspekterade, sköt in dom igen, letade vidare – som att han hade en tydlig middagsplan. Pratar gör han också, massor. Det känns som att det kommer nya ord varje dag – nu är det ju typ bara vi som förstår men jag tänkte förtydliga allt med ett Jessies bästa-lexikon
(och då skiter vi i det självklara som mamma, pappa, titta, där osv):

Disah – Diesl
Jeah – Leah
Vohe – Vovve
Kacka – Macka
Gokah – Gurka
Öjah – Blöja
Kocka – Klocka
Ofah – Morfar

Grejen är ju den att han verkligen använder orden/namnen i rätt sammanhang också. Har han badat öppnar han själv blöjskåpet och säger ”öjah”, ber om ”kacka” vid frukosten och det kanske gulligaste av allt är när han ropar på ”Disah!” när han t.ex. tappat just ”kackan” på golvet. Mitt älskade lilla hjärta – vi har skrattat så tårarna sprutat både med honom men även åt alla hans påhitt och uttryck. Tänk att jag (och Nicklas tydligen) har skapat och börjat forma honom – helt jävla sjukt.

IMG_4754

blogstats trackingpixel

Kräftkrig

Vi är på landet, vi åkte ut igår för att fiska kräftor till dagens kräftskiva här ute. Jag, Nicklas, Fernis och Jessie la ut de första burarna vid 17-tiden igår. Vid 20 tiden ser vi fler båtar åka längst med våra flöten på andra sidan sjön varpå Nicklas och Fernis tar med sig kastspön ner till bryggan låtsas fiska lite för att spionera. Jag ser uppifrån stugan att en av båtarna ror förbi vår brygga och stannar till för att prata med Nicklas. Efter några minuter börjar Nicklas stega upp mot tomten igen och jag ser på hans steg att han är arg.

Tydligen har männen i båten sagt att vi får fiska hur mycket fisk vi vill men för kräftorna måste vi ha tillstånd från markägaren (låter rimligt eller?) för att få fiska. Markägaren är en bonde som vi lånar mark av så pappa ringde honom direkt för att kolla om detta stämde. Bonden skrattade och sa typ ”fiska på ni, jag hatar kräftor”. Nicklas, Fernis och pappa går därefter ner till bryggan igen för att prata med männen i de två båtarna som återigen är och ror runt våra burar (de sa att de skulle hjälpa oss att ta upp dom eftersom vi ”inte fick fiska där”). Nicklas visslar på dom för att få dom till bryggan men någon gormar något i stil med ”vill ni något får ni komma hit”. En av båtarna hade elmotor, vår båt lågfastsurrad men det var tydligen för mycket begärt för dom att svänga förbi oss (när dom nu dragit igång detta om tillstånd) så Nicklas och Fernis fick ro över till andra sidan sjön igen. De talade om för männen att vi dubbelkollat med Bonden och att vi visst fick fiska. En av dem var givetvis tvungen att ringa och dubbelkolla detta. När det visade sig att vi hade rätt drog han på sig skämskudden och drog utan någon egentlig ursäkt.

När jag, Nicklas och Fernis sen ror ut för att tömma burarna en första gång vid 23-tiden och kommit ungefär halvvägs med tömningen hör jag något bakom oss och lyser ut med ficklampan. Då kommer en av båtarna från tidigare smygandes på oss i bäckmörkret (inte den man som ringt och dubbelkollat med bonden). I båten sitter två äldre män, varav en dyngpackad + en pojke i 10årsåldern. Vi skiter till en början i dom men så börjas det: ”Får ni något?” ”Ni vet att ni inte får spara kräftor under 13cm?” ”Ni vet att ni inte fiskar på bondens vatten nu va?” Vi börjar diskutera när han anklagar oss för att tjuvfiska och det blir snabbt ganska otrevligt – vi försöker förklara att bonden sagt åt oss att fiska på och inte på något specifikt område av sjön (troligtvis för att han äger större delen av den) men dom hävdar att vi är på någon annas vatten, dock sa dom aldrig vems. Den dyngpackade mannen sa att han ägde en bit av sjön, vi frågade vilken, den andra mannen svarade ”200 meter uppåt i sjön”. När vi frågade varför i helvete dom då lag ut burar där vi lagt våra (200 m ifrån hans del av vattnet) svarade han typ ”men jag får väl också tjuvfiska precis som ni”. Jag kontrade bara med att allt detta vara handlade om att han var sur för att vi snott hans kräftställe vilket han tillslut erkände. Han sa också att han fiskat exakt där i 50 år och att han blev sur när nyinflyttade kom och trängde sig på. ”Nyinflyttade!!!?” frågade jag då. ”Vi har haft det här stället i 18 år!!” ”NEJ!” svarar idiotjäveln då som att han skulle veta bättre än mig. ”Jo, vi köpte stället -98!”. ”Åh fan, är det så länge sen?” säger han då (vad som ska poängteras är att det endast är denna dyngpackade man som pratar). Han har tillslut inget att komma med längre (fortsätter dock hävda att vi inte är på Bonden Mattssons vatten), vill slutligen skaka hand för att ”ni var ju faktiskt trevliga” men jag avböjer artigt hans handskak med ett ”men du var inte särskilt trevlig”. Då går han igång igen medan hans polare börjar ro bort ”plocka fan inte upp dom små”, ”vi borde konfiskera deras burar”, ”vi kanske ska åka med dom till bryggan och kontrollera kräftorna” och ”nu ger ni fan i våra burar!”.

Alltså, jag var helt skakis av adrenalinpåslag när vi äntligen tagit alla burar och rodde hemåt. Det var riktigt obehagligt. Dels att dom smög sig på oss i bäckmörker (sjön är dessutom nattsvart i sig), att han ville komma så nära och diskutera att han höll hårt i kanten på vår båt (han var så nära att jag kände hur han osade alkohol), att han några gånger såg ut att vara påväg över i vår båt för att han var så upprör och det värsta av allt var att han hade ett barn bredvid sig hela tiden.

När vi rodde ut i morse för att kontrollera burarna igen var alla våra tomma. Igår kväll snittade vi typ 6-7 kräftor per bur (hade 15 ute) och vi fattar ju att dom varit ute en gång till efter oss och tömt burarna. Vilka jävla människor det finns. Istället för att samsas och se allt som en rolig grej (det är väl ännu roligare att man är fler med samma intresse, typ kunna byta betestips, kokrecept osv) men nej – istället ska vi snudd på döda varandra för några skentna kräftor. Den här dyngpackade mannen tog bort precis allt det roliga med den här helgen (den otacksamma jäveln har till och med fått vår gamla flytbrygga för ett tag sen, kanske ska ta och ro tillbaka den). IDIOT!

image

blogstats trackingpixel

Plåster och klistermärke

Det känns nästan som att det är meningen att Jessie inte ska komma in i det är med att gå på förskolan. Först några bra dagar och sen blir det alltid ett avbrott pga av sjukdom eller som idag – skada.

Nicklas lämnade Jessie runt halv nio på förskolan och jag började åka mot jobbet vid tio i nio. Jag hann inte ens lämna Lindholmen förrän jag får vända pga att förskolan ringt till Nicklas om att Jessie gjort sig illa och troligtvis behövde uppsöka i alla fall vårdcentral. Vad som hänt är alltså att Jessie ramlat ute på gården och fläkt upp/tappat typ hela nageln på ett finger – han blöder mycket och har jätteont. Jag parkerar bilen utanför förskolan, ringer dom och uppdaterar mig om exakt vad som hänt och hur han verkar må. Den fröken jag pratar med svarar att han lugnat ner sig och att de plåstrat om honom, att hon tyckte det såg ganska otäckt ut men att hon inte riktigt visste hur/vad man skulle göra. Så, innan jag går in och visar mig för Jessie (hade jag gjort det hade jag inte kunnat lämna honom igen om det visade sig att det inte var så farligt, SKITtaskigt mot honom) försöker jag få tag på vårdcentralen för rådgivning – kommer endast till en växel där jag får lämna telefonnummer och de ringer upp ”omkring klockan halv 12″. Lär ju ha tid att vänta på det….

Jag ringer vårdguiden istället och när jag förklarat allt frågar hon ”är du med barnet nu?” – ”nej, jag sitter utanför hans förskola och tänker inte gå in om jag inte måste!” – ”då får jag inte hjälpa dig, om du inte kan säga exakt hur det ser ut, vilket finger, hur mycket det blöder så kanske jag ger dig fel rådgivning”. Alltså, jag har precis sagt till henne att det blöder mycket och att det är en nagel som är i stort sett helt av, vilken info mer behöver hon? Hur många millimeter av nagel som är kvar? Hur många bloddroppar exakt det kommer? Spelar verkligen vilket finger det rör sig om någon som helst roll? Är det olika restriktioner beroende på om det är pek- eller långfinger? Pekfingret – ingen fara, långfingret – åk till akuten!? (jag förstår att det är viktigt att de får korrekt information innan de ger råd, men jag hade inte kunnat ge henne mer info än att det rörde sig om ringfingret med facit i hand)

Jag fick tillslut tag på ett direktnr till distriktssköterskan, för akut rådgivning, på vår vårdcentral efter ett jävla letande på nätet och ytterligare uppspelade av den där jävla telefonsvararen. Hon tyckte absolut att vi skulle komma dit på direkten men bad mig ändå gå in på förskolan, med henne i luren, och tala om exakt hur det såg ut och, åter igen, vilket finger det gällde. Jessie bröt ihop helt när han såg mig och han var märkbart påverkad av sin lilla skada, inte blev det en gnutta bättre när vi var tvungna att riva av de två plåster de hade satt på. Alltså, det skriket var hjärtskärande </3.

Väl på vårdcentralen fick vi komma in nästan direkt till doktorn, Jessie började gråta av blotta åsynen av honom – tror att förstod precis vad som var på G. Doktorn tvättade rent såret med sprit och tryckte/kände lite. Jessie grät så han knappt fick luft. Vi fick åka hem med ett nytt plåster och ett klistermärke – det var alltså ingen fara men vad doktorn ville kolla var att ingenting åkt in under den lilla bit av nageln som fanns kvar eller att det blivit en blödning under den. Så mycket drama för en liten liten nagel men om förskolan är orolig så blir man ju själv orolig och det såg bra mycket värre ut än vad det visade sig vara.

Min lilla stjärna fick åka hem och sova + vara hemma resten av dagen. Hade inte mage att åka tillbaka med honom till förskolan efter att ha bråkat så mycket med honom (pillat på hans ömma finger, hållit fast honom hos doktorn osv). <3

IMG_4748

blogstats trackingpixel

Ett öppet brev

Till verksamhetschefen, Ortopedkliniken – Danderyds sjukhus

Den 1 juni spelar jag fotbollsmatch, hoppar in i en närkamp och landar på en vikt vänsterfot. Hör ett äcklig knakande och förstår direkt att någnting är av. Någonting visar sig, efter ambulansfärd till Akademiska i Uppsala, vara 3 frakturer längst ner på skenbenet samt en spricka långt upp på vadbenet. Läkaren på Akademiska undrar ordagrant ”Hur fan har du lyckats med detta?” och med dom orden förstår jag att det är en rätt omfattande skada. De bedömer foten som för svullen för att operera på en gång och då jag är skriven i Stockholm skickas en remiss till er och jag skickas hem med gipskena för att invänta kontakt ifrån er.

Jag blir kallad till er den 7/6 för att kolla avsvullnad och planera för operation. Svullnaden har lagt sig bra och läkaren jag träffar då anser foten som ”operabel”  – jag läggs in på avd 56 redan dagen efter, den 8/6 men blir informerad om att det kan dröja innan jag får operationstid. Jag opereras till slut morgonen den 9/6. Operationen verkar ha gått bra och allt känns till en början lika så med bedövning och smärtstillande i kroppen. Under dagen börjar dock en värk krypa sig på och då inte runt fotleden och det opererade området utan i hela underbenet och mest, vad jag upplever det som, i vaden. Så fort jag lägger ner benet mot höglägeskudden jag fått så värker det ordentligt i i stort sett hela underbenet – enda gången värken ger med sig är när jag håller upp benet och vaden får ”häng fritt” (så fritt den kan i gipsskena). Jag påpekar detta för sköterskorna gång på gång men besvaras ganska nonchalant med ”det gör väldigt ont första dygnet” som att jag trodde att det skulle vara smärtfritt att skruva i fotleden – klart jag fattar att det gör ont, men jag har opererats i fotleden och nu värker hela benet och främst vaden. Sent på kvällen, efter x antal tillkallningar på sköterska där jag gång på gång blir rätt ignorerad, klipper tillslut en av dom upp bandaget till gipsskenan då jag upplever att det är denna som trycker mot vaden – gipset hade nämligen fått stelna mot stumt underlag och var helt platt på baksidan (sjuksköterskan reagerar faktiskt på detta, just att skenan var helt platt) och denna frigörelse hjälpte lite grann. Hon lindar om allt lite lösare än innan + skjuter i mig mer smärtlindring och hoppas att jag ska sova gott. Det gör jag inte, för fortfarande, så fort jag försöker vila benet mot höglägeskudden värker det så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag lugnar mig själv med att det nog fortfarande är gipset som spökar och att det ändå ska bytas ut under morgondagen.

Förmiddagen den 10/6 är tanken att jag ska träffa sjukgymnast, gipsas om, invänta läkarrond och få åka hem. Jag blir nedskjutsad till Ortopedmottagningen för omgipsning. Gipskillen frågar om allt gått bra (då vi setts vid mitt första besök hos er 7/6) varpå jag svarar att jag tror det (inte hört något från någon läkare ännu) men berättar även för honom att jag har sjukt ont i benet/vaden och att jag trott att det är gipset som trycker. Han ser oroad ut och säger ”Det ska du inte ha! Har du berättat om det här för sköterskorna på avdelningen?” Jag svarar ja, men att de bara skjutit i mig mer smärtlindring och viftat bort det. Han tycker att det är riktigt illa att ingen reagerat ordentligt, han själv tycker ju att det låter allt annat än normalt. Han klipper upp gipsskenan och börjar trycka försiktigt på baksidan av underbenet och frågar vart det gör ont – det gör ont typ överallt. Han ser allt annat än positiv ut och ringer på läkare direkt. Läkaren känner också igenom benet och bokar direkt en tid för ultraljud för att utesluta blodpropp. Hon ville inte gipsa om mig eller skicka hem mig förrän detta var gjort – tack och lov. Väl uppe på avdelningen igen får jag veta att även en ny röntgen är bokad och här börjar det isa lite i min mage. Men, bäst att vara på den säkra sidan.

Åker ner på ultraljud – ingen propp. Åker upp på avdelningen igen och väntar på lunchen. När den matansvariga killen kommer in tittar han lite sorgset på mig och säger – ”fasta igen hörde jag”. Vadå fasta igen? Varför då? Och varför vet inte jag om detta? Sköterskan kommer in efter att jag ifrågasatt matkillen men det stämde (informationen hade bara inte nått mig först) – jag var satt på ny fasta ”ifall det skulle bli en till operation” – och varför skulle det bli det? Det var som att ni kände på er att ni missat något. På läkarronden får jag inte veta ett skit eftersom ”du ska röntgas igen” – jo, men jag genomgick fortfarande en operation dagen innan och vill gärna veta vad som var är gjort och hur den operationen har gått, men nej, inte ett ord. Röntgas till slut för tredje gången totalt sen olyckan och ca en timme (kanske mer) efter röntgen kommer en läkare upp med bilder som visar att hela min yttre fotknöl ligger fel. ”Vi kommer att behöva operera dig en gång till. Skulle vi skicka hem dig så här skulle din fotled förstöras helt”. Här brinner det för mig – skicka hem mig var ju precis vad ni hade tänkt göra, hade jag köpt min egen teori om att det var gipset som orsakade värken och inte sagt något mer hade jag varit hemma vid det här laget  med en fotled som snart skulle vara mer trasig än innan jag opererades då jag dessutom fått restriktionen ”maxbelastning”. Läkaren lämnar mig snabbt med ett ”jag är jätteledsen” när mina tårar börjar spruta och kvar sitter jag som ett stort frågetecken, väldigt illa till mods. Hur är detta ens möjligt? Har dom på riktigt missat något så tydligt så att till och med jag kunde se på bilden att det låg fel, fel, fel? Kontakten med denne läkaren är alltså den första och enda läkarkontakt jag har fram till operation nr 2 och frågorna som cirkulerar i mitt huvud var SÅ många.

Jag opereras igen morgonen den 11/6 och får väl anta att det blev bra denna gång då jag fortfarande står helt utan information. Under eftermiddagen 11/6 när jag ligger på mitt rum på 56:an kommer plötsligt en av vaktmästarna och frågar ”Vad heter du? Du ska till avdelning 14” – jag svarar att jag inte ska någonstans och frågar vad avdelning 14 är. ”Jo, du ska med mig, till gynavdelningen”. Jag började skratta och tror att han skämtar med mig – här har jag precis genomgått inte en (som det var tänkt) utan två operationer och har precis hunnit landa lite i allt tumult och ska då helt plötsligt och oannonserat flyttas till GYNAVDELNINGEN – det var som ett hån, ett gapskratt rakt i ansiktet. Jag blir förbannad varpå vaktmästaren går ut och pratar med en av sjuksystrarna – DÅ först kommer hon in till mig och meddelar att de har platsbrist och att jag måste byta avdelning – ”men du kommer att få information imorgon som planerat på läkarronden – dom kommer att komma till dig även fast du ligger på en annan avdelning”. Klen tröst i sammanhanget. Vaktmästaren börjar rulla iväg min säng när jag kraftigt irriterad påpekar att jag gärna vill ha med mig mina grejer om just precis jag nu måste byta avdelning. Sjuksystern, med ett lika irriterat uttryck, slänger ihop mina grejer i en påse.

Det blir söndag 12/6 och jag är helt inställd på att få åka hem. Allt jag väntar på är läkarronden och ett nytt gips. Och jag väntar, och väntar och väntar och väntar och väntar. Ringer på sköterskan inte bara en utan säkert 5-6 gånger under förmiddagen och undrar när den utlovade läkarronden kommer. Hon försöker ringa till ortopeden men får gång på gång inget svar och meddelar detta till mig med lätt frustration i rösten (jag förstår henne, jag är minst lika frustrerad). Jag ringer hem till min familj då jag känner mig, ursäkta ordvalet men jävligt utlämnad och ensam när allt jag vill ha är information om vad som hänt/händer, vad jag har att förvänta mig, hur jag ska bete mig osv men inte får någonting att gå på, absolut ingenting. Min pappa blir riktigt upprörd när jag berättar om döläget så han ringer er, exakt vilken avdelning/mottagning han pratar med är oklart men han var mycket arg.

En halvtimme senare får jag besked att det är en läkare från ortopeden på väg för ja, ni hade glömt att skicka över en läkare till gynmottagningen där jag som ortopedpatient låg. Och är det en ansvarig läkare som kommer då? Någon som är insatt i mitt ärende – vad som gjorts, hur allting gått, varför det blivit som det blivit? Nej, det är en medicinläkare som inleder vårt möte med att ursäkta sig – ”jag brukar normalt sett inte gå dessa ronder” och där tappade ni det lilla förtroendet jag har kvar för er. Inte nog med att ni opererat mig två gånger pga av miss från er sida eller gett mig någon sorts information om någonting så har ni alltså mage att skicka upp en läkare som inte vet mer än jag (som är helt ovetandes om precis allt). Hon ställer frågor som ”får du belasta på foten?”, ”ska du röntgas igen?” osv – jag svarar med gråten i halsen ”det var precis vad jag hoppades att du skulle ge mig information om”. Hon fortsätter att ställa frågorna jag vill ha svar på och jag blir nästan arg – ”du skulle komma hit för att ge mig information, inte ställa frågor – om det är någon som ska ställa frågor så är det jag”. Hon försvinner iväg för att läsa min journal (gör man inte det innan man går ut på en läkarrond?). Hon kunde tack och lov läsa sig till vilka restriktioner som gällde och kom tillbaka för att meddela mig. Hon säger även att jag ska gipsas om ”imorgon”, alltså måndag 13/6 för det var först då som var gipsmottagningen var öppen men där sätter jag själv stopp för denna mardrömsvistelse på sjukhuset. ”Jag ska inte gipsas om imorgon, jag ska gipsas om nu – jag ska åka hem idag!” Hon är tillmötesgående och fixar så att jag får gipsas om på akuten, hjälper till med recept på smärtlindring och skriver slutligen ut mig.

Hem åker jag alltså som det största frågetecknet någonsin – vad är det som har hänt de senaste dagarna? Varför har jag inte fått någon som helst information om vare sig min första eller min andra operation? Varför blev det över huvudtaget två operationer? Bör man inte röntga fotleden från alla håll och vinklar från början för att försäkra sig om att man just inte missat något? Med tanke på att våldet vid olyckstillfället var mot fotleden och jag trots detta hade spricka långt upp på vadbenet – bör man inte dubbelkolla vadbenet längre ner då? Ska jag som patient verkligen behöva undra över allt detta? Det känns inte okej, inte någonstans. Jag sitter nämligen fortfarande som ett lika stort frågetecken, snart två månader sedan vistelsen hos er, som när jag lämnade sjukhuset och jag vill ha svar på alla mina frågor. Gällande dundermissen av det malplacerade vadbenet skulle jag vilja göra någon sorts anmälan om fel(?)bedömning/behandling.

Med mycket ris kommer också lite ros. Jag har tyvärr inga namn men den gipskille som jag träffade 7/6, 10/6 samt vid omgipsningen 21/6 är en riktig klippa och han förtjänar att veta det. Han är rakad/skallig och har ett ärr på läppen. Han tog mina ord på allvar tillskillnad från dom som verkligen borde gjort det (vårdpersonalen på avdelningen) + att han överlag känns engagerad – rätt man på rätt plats.

Sen skulle jag även vilja ge en eloge till den läkare som jag träffade vid min avgipsning 18/7 – väldigt tydlig och informativ, verkade kunna hela min journal utantill och hade bra och raka svar på alla mina frågor. Fler av samma kaliber som dessa två och jag hade aldrig behövt skicka det här brevet (förstår dock att det är lättare sagt än gjort).

 

blogstats trackingpixel

En liten seger

Jag behöver inte längta efter att få kunna göra något så simpelt som att lämna Jessie på dagis längre. Jag gjorde det i morse, helt själv. Jag är så less på att låta den här jävla skitfoten låsa hela min vardag så istället för att se problemen har jag fnulat på lösningarna. Mitt största dilemma under den här perioden har varit hur vi ska ta oss från lägenheten. Hur får man ner en 1,5åring säkert för en lång trappa när man själv knappt kan ta sig ner med livet i behåll? Jo, hörrni, i helgen knäckte jag den nöten – man gör det till en rolig lek och studsar ner på rumpan sida vid sida. Hur i helvete kan jag inte ha tänkt på det tidigare? Att sedan få Jessie till bilen är noll bekymmer då bilen (bilar överlag) är hans favvogrej i världen, han går ju liksom dit direkt utan avstickare. Vi kom alltså iväg helt smärtfritt i morse och han gick själv från bilen och in på dagisgården och det var en sån jävla vinst för mig. JAG KAN FAN SJÄLV!!

Men, väl inne på dagisgården var det slutfirat för min del. Det var Jessies första dag efter fyra veckors ledighet och innan ledigheten var han sjuk och gick knappt alls på dagis på nästan tre veckor. Nicklas och han var där och hälsade på igår för att avdramatisera det hela i alla fall lite grann men i morse fattade han vinken direkt och hade börjat gråta innan jag ens visat en tendens till att lämna honom. När jag lämnade över honom till personalen grät han inte längre utan gallskrek och jag var en millisekund ifrån att sno tillbaka honom och ta med honom till jobbet. Vägen till bilen var SÅÅÅ lång och hans skrik avtog inte ju närmre bilen jag kom utan eskalerade snarare – det blev en tung och uppgiven bilfärd till jobbet. Fick tack och lov ett samtal från hans fröken Jila 30 min senare. Hon hade försökt skicka en bild till mig men förstod sig inte på stenåldersmobilen dom har så hon ringde istället för att meddela att han var glad igen och lekte och skrattade. Det var en stor och tung sten som lättade från mammahjärtat då <3

IMG_4727

blogstats trackingpixel

Tystnadsmotivering

Här har det varit tyst och det av flera anledningar. Förstår inte varför jag känner att jag behöver förklara mig men här kommer ursäkterna i alla fall och hoppas att dom är skäl nog till tystnaden.

1. Jag har haft tre veckors semester där jag prioriterat att vara närvarande i livet och ”carpe diema” all vaken tid i den mån jag kunnat med tanke på anledning 2.

2. Jag är fortfarande handikappad. Förvisso är gipset borta men jag får fortfarande inte stödja på foten (i två veckor till) och tro mig – det suger så sjukt mycket energi att inte vara det man vill vara – aktiv, hurtig, engagerad osv

3. På grund av ovanstående har jag fortfarande svårt att ta hand om min egen son själv vilket gör att jag är i ständigt behov av någon annans hjälpande hand (vilket ibland nästan är förnedrande). Därför har jag velat vara så delaktig jag kan vara med Jessie och social med dom som dragit tyngsta lasset med honom.

Så, kort och gott har det varken funnits tid eller intresse till detta. Men, nu börjar vardagen smyga sig på igen med allt som hör den till (även detta då). Idag är första dagen tillbaka på jobbet – känns skönt med lite rutiner igen. Om två veckor får jag äntligen börja gå (även om jag smygstartat lite fast jag absolut inte bör/får) och jag kan då påbörja resan tillbaka till mitt vanliga jag. Vad jag längtar mest efter är att få jaga efter Jessie, lämna honom på dagis, gå ut med Diesel, inte behöva planera vart enda litet steg jag tar och framför allt kasta kryckfittorna åt helvetets helvete.

blogstats trackingpixel