Inte bryta mönster 

Nej, när det kommer till småbarn så ska man helst inte bryta invanda mönster. Detta fick vi erfara i morse då vi skulle ut till huset för platsgenomgång av besiktningen. Jessies dagis ligger ju på vägen ut till Kårsta så vi tänkte att vi passar på att lämna honom på vägen ut dit. Problemet är ju att det bara är jag som brukar åka och lämna Jessie och jag tänkte att det skulle bli för mycket för honom om vi båda två skulle gå in och lämna honom så jag sa åt Nicklas att sitta kvar i bilen.

Där var katastrofen ett faktum reda då Jessie var fullt medveten om att pappa satt i bilen och började beklaga sig redan innan vi hunnit in på dagisgården. Vi gick in för att bocka av på listan + sätta på ytterkläderna och då bröt han ihop helt – satt och grät ”pappa” gång på gång på gång. Och här önskade jag att vi inte hade en tid att passa för jag hade velat sett till att han blev glad innan jag lämnade över honom men när han fattade att jag skulle lämna över honom bröt han ju om möjligt ihop ännu mer och skrek helt hjärtskärande.

Nicklas undrade varför jag såg så sur ut när jag kom tillbaka till bilen – svaret på den frågan är rätt enkel. Jag ville typ gråta lika mycket som Jessie, det finns fan inget värre än att lämna på detta. Jag skrev till förskolan att de gärna fick höra av sig när/om han lugnade ner sig. Fick ett lugnande svar en stund senare att allt var bra och att han lekte och skrattade – tack och lov.

Imorgon ska jag och Nicklas på begravning – tänker att Jessie har det 1000 resor roligare på förskolan under tiden. Att umgås med massa ledsna människor i en situation han inte alls förstår ännu känns uteslutet. Har i alla fall lärt mig någon av dagens incident så jag åker och lämnar honom själv imorgon även fast vi båda är hemma – det är ju jobbigt nog för honom att jag sticker, fatta att bli lämnad av både mamma och pappa! Alltså, jag förstår honom, verkligen. Det är ju dubbel sorg kontra att hämta ihop på förskolan som blir dubbel glädje istället.


Föråt älskling <3

blogstats trackingpixel

Det som brukade vara jag

Är det inte konstigt hur livet tar vändningar? Att något som varit hela ens liv plötsligt är det som prioriteras sist eller för den delen utesluts helt på dagordningen? Jag talar givetvis om min älskade träning – ja, den ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Skillnaden nu mot 2012/2013 då jag tränade som allra mest är att det finns andra som ligger mig varmt om hjärtat och en vardag som äter upp tiden. Dock mår man ju så bra av träning och jag vill ju gärna att även denna del ska få plats i mitt liv även om det just nu är tight.

Jag har alltid varit den som förespråkat ”no excuses” och alltid hävdat att ”jag har inte tid” är den sämsta ursäkten i världen till att inte träna. Men, man kommer till skeden i livet där man helt jävla enkelt får ta sina egna ord och trycka så långt ner i halsen som de kan komma. För idag är det just tiden i kombination med ork som sätter stopp för det som en gång inte bara var min vardag utan hela min värld. Jag går upp 05:30, jag ska göra mig och son i ordning samt äta och få i son frukost. Jag ska även se till att Diesel fått en ordentlig promenad innan jag och son måste sitta i bilen 07:30. Ni som har småbarn vet att två timmar på morgonen = ungefär 20 minuter som singel. 08:00 börjar jag jobba, 12:00-13:00 har jag lunchrast där jag måste hem och gå ut med Diesel (gärna 50 av de 60 minuterna för hennes skull – hon är tjock…) och när jag sen slutar vid 19:00/17:00 går inte min första tanke till gymmet utan att jag måste skynda hem för att hinna krama och pussa på Jessie + äta middag ihop med familjen innan Jessie ska sova. Mellan 19:00 och 19:30 nattar jag/vi Jessie. Därefter ska Diesel ut igen på en kvällspromenad (då gärna inte bara en kissväng utan en promenad – hon är fortfarande tjock you know….). Någonstans här i klockkrokarna ska man ju hinna diska upp middagen + kanske sätta på en maskin tvätt/hänga nytvättat så låt oss säga att jag är klar med vardagsbestyren 20:30.

Ja, någon med fet disciplin hade kanske dragit till gymmet där, vid 20:30, men nu råkar jag ju ha en till person som ligger mig varmt om hjärtat – Nicklas – och när dagen har hetsat på i ett kör sedan 05:30 är det rätt så jävla skönt att få lägga sig på soffan nära honom och bara vara. Jag hade dock fått upp ett bra flow på vardagen där även träning fick plats – det här var innan juni 2016. Sen gick jag ju och bröt den där jävla foten och där någonstans nollställdes allt som heter motivation till att ens försöka få den där hetsiga vardagen med barn, jobb, träning, hund och livet i övrigt att gå ihop. Men, så fick jag tillbaka en liten nytändning ihop med nytt gymkort i höstas och började liksom se ljuset i den mörka tunnel som alltid blir när jag inte kan/får/orkar träna (vi vet ju alla att endorfiner är bra grejer) – men, vad kommer då inte och snuvar mig på den lilla lilla glöd jag byggt upp om inte en ny graviditet.

Fy fan vad trött jag varit första typ 15 veckorna. Jag har somnat när jag nattat Jessie mer eller mindre varje kväll – alltså sovit 19:30-05:30 (10 timmar) och ändå vaknat helt orkeslös och förstörd. Men hörni, det börjar återigen att ljusna. Vet inte om det är hösten/vintern i sig + ångest över budgivningar som vi aldrig lyckats vinna + stress över att behöva få tag på nytt boende som liksom sugit musten ur en – men det var som att all den här orken jag saknat, egentligen då sen juni 2016 bara över en natt kom tillbaka och jag skämtar inte när jag säger att det var natten efter vi skrivit på kontraktet på huset. En stor jävla börda lättade från axlarna och jag ser liksom inget annat än ljus just nu (hur jävla grå och tråkiga dagarna än är) och jag känner mig liksom pigg och lätt.

Ja, så pigg och lätt jag sprungit två gånger sen förra veckan – jag har inte sprungit sen 1 juni ju! Kanske inte optimalt att ta tag i löpträning på en ihopskruvad fotled vecka 17 in i en graviditet men det känns bra och framför allt är det roligt. Så, lite löpträning i kombo med lätt styrketräning har fått inleda denna period med ny energi och nytt hopp. Jag tänkte faktiskt åka och gymma igår kväll efter långpromenad med mamma och tjock hund men valde faktiskt att inta soffan tillslut ändå – jag vill liksom inte tömma ur den nya energi jag fått helt, jag vet att det är lätt hänt. När jag blir taggad hoppar jag liksom på träningen där jag slutade senast och går rakt in i väggen efter två pass. Jag har liksom svårt att acceptera att omständigheterna ser annorlunda ut nu kontra i höstas eller för den delen 2012/2013 – ”jag tog ju 100 i böj början på 2014, då borde jag väl palla iaf 70 nu….” men riktigt så enkelt är det inte. Nu gäller det att hushålla med de krafter som faktiskt finns och disponera dem väl över alla veckans dagar. Hellre orka lite varje dag än att tömma ut sig helt en dag och ligga golvad dagen efter. Jag har ju fortfarande resten av livet att palla med också – så hade jag aldrig tänkt för 4 år sedan! 

blogstats trackingpixel

Nygifta

Gårdagens bröllop mellan Nicklas syster Cissi och hennes Jocke i Thailand fick skjutas upp pga inte bara dåligt, utan SKITdåligt väder – så, den blandade kompotten av lycka för deras skull, avundsjukan på de som valde att åka dit och ångesten över att själv inte gjort det fick liksom växa sig ännu  starkare till idag då de gjorde ett nytt försök.

Idag gjorde dom det och jag drog en lättnadens suck och släppte lös en hel flod med tårar när Nicklas andra syster skickade massa bilder och filmer. Alltså, det är det finaste jag sett i mitt liv – vigsel på stranden i solnedgången, Cissi eskorterades ner över sanden av Benny och lämnades över till Jocke som väntade neråt vattnet. Allt såg ut att vara plockat ur en dröm eller ett mittuppslag i en bröllopstidning. Cissi var så obeskrivligt vacker – allt var perfekt, håret, sminket, smyckena, klänningen och så barfota i sanden. 

Vad jag vill komma fram till är väl bara ett stort stort grattis till två av de finaste människorna jag har i mitt liv! Hoppas ni har haft en fantastisk dag och njut nu av resterande 4 veckorna på er semester – jag unnar er detta så så så mycket <3

Alltså, kolla på dom! KOLLA PÅ DOM!! Vill inte ens gifta mig efter detta för det kommer inte bli ens hälften så här fint…. 

blogstats trackingpixel

Shit’s gettin’ real

Pratade precis med Independia Group och har nu bokat en genomgång av besiktningen på huset. Man har ju som köpare en så kallad undersökningsplikt vilket innebär att om dålda fel etc ska täckas av försäkringsbolaget så ska en besiktning vara gjord – precis det samma gäller för säljaren. Alltså bör både säljare och köpare göra en besiktning på huset. Nu har säljarna gjort en besiktning som vi har fått ta del av och istället då för att vi tar ditt ytterligare en person som ska göra samma bedömning till svindyr peng så köper vi in oss i den befintliga besiktningen. Vi har dessutom valt att få en platsgenomgång av den ihop med besiktningsmannen, man kan också välja att gå igenom besiktningen via telefon men vi kände att vi gärna ville se besiktningsmannen peka på allt och dessutom kunna fråga om det vi inte riktigt förstår.

Så, 08:00 torsdag morgon ska vi alltså gå igenom den besiktning som är gjord på huset och det börjar kännas verkligt på riktigt nu. Vi tänkte även passa på att ta lite mått för bl.a. soffa som vi ska beställa när vi ändå är där – är så kluven i om jag vill ha en stor soffa eller flera mindre delar, typ en mindre soffa. Vi har enats i grå soffa i alla fall för det hade säljarna och det gjorde sig jävligt bra i vardagsrummet. Så väldans mycket mer brådskande saker än soffa har vi inte förutom matbord och stolar. Där är jag lite inne på att göra ett eget matbord – stort och rustikt med lite snygga, omaka stolar till men vi får se. So excited och har för första gången suttit och fnulat lite med mood board – vad tror ni om detta till vardagsrummet? Tänk er även grå väggar, vit öppen spis med guld/mässingluckor, samt gul/mässinghandtag på alla dörrar.

Namnlöst-2

blogstats trackingpixel

Herr och fru Brolin Fossli

Jag sitter som på nålar här på jobbet – idag önskar jag verkligen att jag befann mig någon helt annan stans. Närmare bestämt på en strand i Thailand där min fantastiska svägerska Cissi och hennes Jocke om bara några få timmar ska gifta sig. 

Vi hade hela resan lagd i en varukorg i höstas, det var bara en bekräftelse som fattades – vi skulle åkt ner och delat denna dag med dom men valde att prioritera husköp och eventuell flytt denna vår. Med facit i hand idag känns det ju klokt för hade vi åkt hade vi aldrig köpt huset förra veckan. Men jag var så jävla less på att torska budgivningar att jag hade bestämt mig för att om det inte blev något med huset i Kårsta hade jag utan tvekan bokat en sista minuten åt oss för att få vara där.

 Och nu sitter min fantastiska (inte för stunden då) svägerska och teasar mig med bilder på hår och make och klänning och hon är ju så vacker så man avlider och min längtan efter dom + min ånger över att inte bokat den här jävla resan växer sig bara större och större för varje påminnelse om vad jag just nu missar (har fortfarande ett hus att trösta mig med tack och lov).

Klockan 12:00 svensk tid har jag nu fått bekräftat att startskottet går och jag har bett om att få det livesänt på Facebook – hoppas hoppas hoppas att någon får tekniken att lira. I övrigt vill jag bara att ni, Cissi och Jocke, ska veta att jag är så glad över att just jag fått chansen att få ha er i mitt liv – ni är så enkla, roliga, öppna och fantastiska människor. Ni, om några, har fått mig att känna mig välkommen i er stora familj som jag till en början tyckte var rätt skrämmande. Ni är så självklara – både för mig som vänner och familj men även för varandra och jag önskar, som sagt, innerligt att jag fått dela denna dag med er. Njut nu av varje sekund idag och av varandra och av resten av er långa fantastiska resa – både i Thailand och livet. Ni ÄR SÅ VÄRDA DETTA! Men kom hem snart för jag saknar er som fans fan!! <3

blogstats trackingpixel

Ljuva helg

För någon månad sedan frågade Elin mig, i min sjukt lyckade Q&A hur en perfekt helg -från fredag till söndag – såg ut. Denna helg är utan tvekan mitt facit – det enda som fattats är typ en middag med vänner men i övrigt har denna helg haft precis allt!

 Gårdagen har ni fått serverad i ett separat inlägg så det känns inte som att vi behöver gå in mer på den komponenten i denna perfekta helg.

I fredags åkte jag och Nicklas tillsammans och hämtade Jessie på förskolan och är det något vi båda är noga med när vi hämtar så är det att gå in och umgås en stund med barn och personal innan vi åker hem. Mest för att stärka relationen ytterligare med personalen och verkligen få tid att höra om hur dagen varit och hur allt går i allmänhet. Och sen även för att visa Jessie vårt engagemang – han ska få chansen att visa oss allt han stolt över eller tycker är roligt osv. Så, vi var väl där i 15-20 minuter innan vi styrde bilen mot Norrtälje och pappas jobb för att dels lämna Diesel (som åkte med mamma och pappa till landet) men också för att städa och tvätta bilen. Nödvändigt ont för oss – rena drömeftermiddagen för Jessie som fick palta runt med vatten, fixa med bilen (som han älskar) + glida runt i bilhallen och titta på alla nya bilar. Efter Norrtälje drog vi raka spåret till Texas Longhorn i Enebyberg för middag – hamburgare och pommes fick alltså avsluta fredagen.

Idag körde vi produktiv förmiddag – städade hela huset (när mamma och pappa ändå var borta) grundligt med klorinflaskan fastlimmad i handen (ääääääälskar klorin!!! inte ens skämt). Även Jessie fick tag på den och sprutade ner hela hallgolvet medan jag och Nicklas städade på varsitt annat håll… Med rent hus unnade vi oss (Jessie) lite nöje så vi drog till Arlandas utkiksplats och kollade när flygplanen lyfte. Vi kom precis till typ 10 starter på rad. Jessie var så faschinerad – ögonen lös och han hade sitt bredaste leende. ”Wooooow” och ”meeeeer” var allt han sa och när vi efter en timmes enformiga (enligt oss då) flygplansstarter valde att åka hemåt igen bröt han givetvis ihop och grät ”meeeeeera, meeeera” hela vägen till bilen. 

Väl hemma igen bunkrade vi upp med en fet sushilunch innan vi begav oss ut på baksidan för att kratta lite. Vi gick väl ut vid 14:00 – gick in 16:30. Lite krattning resulterade i storstädning av tomten samt eldning och är det något Jessie kan hålla sig sysselsatt med i timmar, svinnöjd, så är det att vara på tomten. Han liksom njuter av att gå runt och småpyssla med diverse – kratta lite, gräva lite, kasta ut alla löv man krattat ihop, klättra, åla, rulla, leka med Diesel, sitta och titta på elden, mata fåglarna osv. Det är så jävla lätt att vara förälder på tomten och idag fick jag verkligen mersmak av trädgårdspyssel – jag kan se oss vara ute en hel dag och fixa, grilla korv, elda för att sen komma in helt mosiga framåt middagstid, gärna detta i några goda vänners sällskap också där man avslutar med brakmiddag och vin. 

Den här helgen stämplar jag ut förbannat jävla nöjd – den har som sagt haft mer eller mindre allt man kan önska (utom den där middagen med vänner då). Nu återstår bara en fet portion köttfärssås och spaghetti (önskar så in i helvete att jag kunde tillägga ”ett glas rövin” också) och så sista avsnittet av ”Innan vi dör” på SVT 21:00 – har ni inte sett den serien – SE DEN!! Så irriterande jävla spännande med cliff hangers mellan avsnitten så man skruvar sig av frustration när klockan slår 22:00. 

blogstats trackingpixel

Skansen

Med ett ansvar (hunden) ur huset kändes det som att det var dags att göra något roligt med Jessie. Jag vet att han är helnöjd med att gå ut på gatan och kolla bilar men vad jag också vet är att han älskar djur i alla dess former och storlekar och jag hade även själv ett visst behov att få lämna Vallentuna – se något annat än närmsta omgivningen runt huset. Så – det stod mellan Fjärilshuset och Akvaria i djurväg, Nicklas föreslog utkiksplatsen vid Arlanda (för att kolla flygplan då, inte djur) – vi landade inte i något av alternativen utan hamnade till slut på Skansen. Bra val – vem av oss du än frågar. 

Det tog ett tag innan Jessie alls fattat att det fanns djur på området – han var nämligen svinnöjd med att springa runt på det tomma området framför Skansenscenen samt stå och slå på ett stort betongfundament. Han blev skitförbannad när Nicklas plockade upp honom för att vi överhuvudtaget skulle komma fram till djuren. Men, väl framme vid första hönan var Jessie i sitt esse – det syns på hela hans kroppsspråk hur hemma han är bland djur och han lyser verkligen upp som en perfekt sommardag. 

Lill-Skansen var väl egentligen alldeles lagom – inga transportsträckor, mycket olika djur samt lite lekelement. Men, mamman och pappan i fråga var astaggade på älgar, vargar och björnar så vi tog en repa bland de nordiska djuren också men där någonstans efter mycket promenerande (vi lämnade dumt nog vagnen i bilen) tog Jessies energi tvärslut och det enda han ville göra var att sparka löv så vi tog paus för lunch och funderade på att bege oss tillbaka till bilen. Kom dock på att vi betalat inträde även till akvariedelen så vi tankade Jessie full med korv, Festis och bulle och höll tummarna för att han inte skulle bryta ihop helt när vi tog oss an sista delen av djurutbudet.

Men akvariet va? ”Woooooow” kom ur hans mun vid varje bur/tank/terrarium vi stannade vid. Aporna var häftiga, surrikaterna hysteriskt roliga – dom gräver mycket och det tycker han är så sjukt roligt även när Diesel gör så ni kan ju tänka er underhållningen i när typ 6 surrikater sprätter runt samtidigt. Fiskar är han så fascinerad av att han sätter sig framför akvariumen när vi är i djuraffären så ni kan ju tänka er detta! Vi kan väl sammanfatta det som lycka från start till mål denna förmiddag och man kunde liksom se hur nöjd han var från topp till tå och det är lycka för mig! 

Jessie stod pall från 10:00 till 13:30 på Skansen men somnade på mindre än 3 minuter i bilen sen då det bar av mot hans farmor. Efter en eftermiddag där med mer djur (hästar och hundar) samt lek och mat kunde jag nu bära in honom från bilen hemma utan att han lyfte på ögonlocken ens när jag klädde av honom – här har du en, just nu, perfekt lördag Lindahl 😉


blogstats trackingpixel

VAB

​Har ju varit hemma och vabbat tis, ons och tors förmiddag denna vecka (Nicklas kör eftermiddagarna) men idag går Jessie på föris som vanligt. Kom precis att tänka på att jag får hämta honom tidigt idag och kände en våg av längtan efter kl 14:00 och honom. Man vänjer sig så fort vid mycket tid med honom vilket gör att dagar som idag (efter vabbveva) blir lite extra tunga. Att solen dessutom lyser och man vet att man hade kunnat göra så mycket roligt ute idag gör inte dessa få timmar på jobbet lättare att härda ut direkt.
Det finns ju en liten morot i att jag, om ca 6 mån, kommer att kunna ha honom hemma varje dag om han vill (och förutsatt att vi får ett samarbetsvilligt småsyskon). För han är så rolig att vara med (för det mesta, ibland jävligt asjobbig också) – han är påhittig, busig och egensinnig på ett oftast positivt sätt och han får oss att skratta så mycket och ofta. Det är sjukt att man kan längta så efter någon man sa hej då till för bara fem timmar sedan och som man dessutom vet att man kommer träffa igen om ännu färre än så.

Och appro på vår fantastiska Jessie så ska ju han, om allt går som det ska, få ett syskon om de där ca 6 månaderna och än förstår jag faktiskt inte hur jag ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar Jessie. Jag vet att det inte är några som helst bekymmer – det blir tydligen så att man bara älskar alla ännu mer för varje ny individ man introducerar i familjen. Men, det är svårt att ta in och än så länge svårt att se framför sig också. Men, allt kanske blir lite mer verkligt nu när man får chansen att landa i sitt eget liv och framför allt förbereda inför vad som komma skall. Men, dom här sista månaderna med endast Jessie att rå om ska jag verkligen försöka insupa varenda liten minut jag får med honom.

Ja, se och häpna – han får käka Donkenmat när han är sjuk. Men vet ni, precis så är jag uppvuxen! När jag och min syster var små jobbade pappa som utesäljare (förvisso när vi var så pass stora att vi kunde vara hemma själva) och kom alltid förbi hemma med en meny från Donken och det är nog därför vi alltid blev friska så fort (och för den delen ibland var hemma men inte ett dugg sjuka). 

blogstats trackingpixel

Att ta steget

Visst fan är det här med hus ett stort steg – det är ingen liten investering/spendering (vilket av det kan bara tiden och marknaden avgöra) man gör. Vid tidigare budgivningar har det någonstans inte känts helt hundra – antingen pga huset i sig eller som i senaste budgivningen (innan detta) prislappen. Men där här gången kändes det inte ens jobbigt att lägga det sista budet – kroppen fylldes liksom med hopp istället för ångest (som den gjort tidigare). Det tog inte lång tid från mitt sista bud till mäklaren (Matias, som sålde min lägenhet) kom och bekräftade att säljarna ville skriva med oss och den lättnaden som sköljde över mig då går inte riktigt att sätta ord på.

Vi ska äntligen få börja bygga upp vårt alldeles egna. Lägenheten var ju min och kändes väl aldrig som något gemensamt projekt så utan mer som något ytterst tillfälligt i väntan på det här. Nu har vi dessutom inte haft någon egen vardag sen början av december förra året utan delat vardag med mina föräldrar. Inget ont om det alls, det har fungerat helt smärtfritt och vi har haft väldigt roligt dessa månader. Men det känns helt fantastiskt att äntliga få bygga upp sin alldeles egna vardag igen.

Vad jag längtar extra mycket efter just nu är vår- och sommartomten. Säljarna sa att det är magiskt på sommaren och det var deras egna sommarbilder i annonsen som jag fastnade för. Grön, lummig och stor tomt med fritt växande träd, buskar och blommor – inga planteringar eller rabbatter. Sen finns det ju två fina sjöar i Kårsta som är badbara (inte många vatten i Vallentuna som är det) vilket kommer att göra somrarna ännu mer kvalitativa när man kan sätta sig på cykeln och rulla till sjön istället för att packa hela bilen full för att åka 20-30 min till närmsta bra badplats.

Vad jag också längtar till är första julen – vi har ju längtat så efter att få fira vår egen jul och vi sa det nu i julas: ”Förutsatt att vi flyttat till hus nästa jul så är alla välkomna till oss – vi tänker inte flytta på oss!”. Vi (jag och Nicklas) har flugit runt som löv i storm under julhelgerna sen vi blev tillsammans och det finns liksom inget mysigt och lugnt med det alls. Nu kan jag liksom se alla samlade i de stora vardagsrummet med en stor frodig gran i ena hörnet och eld i öppna spisen i det andra hörnet.

Ja, jag ser så mycket framtid här och jag längtar! Tack och lov pratar vi inga tre-fyra månader till tillträde utan mindre än en månad. Är både taggad och nervös och rädd och lycklig på samma gång <3

blogstats trackingpixel

Äntligen

Efter 4 budgivningar kan vi nu äntligen dra en lättnadens suck – idag, 19:00, skrev vi på kontraktet. Den 13/4 får vi nycklarna till vårt alldeles egna hus!

Jag kan ärligt säga att detta har varit en av de värsta resorna jag har gjort – fylld av förhoppning, förtvivlan och frustration. Varje budgivning har sugit så mycket must ur en och att vara näst högsta bud gång på gång ökar ju inte hoppet och modet direkt. Vi hade till och med räknat ut oss själva i denna budgivning då två nya budgivare plötsligt anslöt från ingenstans och rätt högt upp bland buden också. Men, det kan straffa sig att tänka för mycket, det gjorde det i det här fallet då den budgivaren vi tillslut stod emot bad om lång betänketid mellan varje bud och då ledsnade tillslut säljarna och valde att skriva med oss.

Vi landar nu i Kårsta, 25 min utanför centrala Vallentuna. Nej, det var inte alls vad vi tänkte gällande läget men när prisbilden ser ut som den gör så hade vi inte så mycket alternativ om vi ville stanna i Vallentuna. Det gick upp högt även här – nästan en miljon över utropspris men det känns riktigt bra.

130 kvm hus på 1 och 1/2 plan med 1300 kvm skogstomt som på sommaren blir vackert grön och lummig. Huset ligger ett stenkast från Roslagsbanan och fina promenadstråk utanför dörren. Det finns både förskola och skola upp till 6:an 5 min från dörren och säljarna var supernöjda med förskolan där de hade sin dotter. Mycket barnfamiljer och god grannanda vilket bådar gott.

Att säljarna redan fixat nytt boende och börjat flytta gör alltså att vi får tillträde om mindre än en månad och det känns så surrealistisk och häftigt på samma gång. God smak har de också för det finns inget konkret som vi måste fixa i huset pga att det ser förjävligt ut. Allt är liksom färdigt att bo i.

Det har gått så fort att jag knappt hunnit smälta det, la mitt sista bud runt 16:00 idag, 19:00 skrev vi som sagt på papperna. Nu har vi en månad på oss att börja kolla inredning/möbler. Vid sålde ju mer eller mindre hela vårt bohag ihop med lägenhetsförsäljningen så vi börjar liksom helt på ny kula – vilket jag någonstans tycker är bara skönt. Ska man starta nytt kapitel ska man göra det ordentligt <3

Jag lär återkomma i detta ärende – men nu ska jag suga på karamellen och dricka lite mer alkoholfritt bubbel!

blogstats trackingpixel