Frigiva tomten

Då var projektet ”frigiva tomten” inletts. Klätterapan flyttade sitt trädfällande från i torsdags till måndag denna vecka. Träden vi skulle ha ner skulle märkas och då detta ligger på Nicklas bord (jag hade kunnat leva med träden på tomten ett tag till) så förväntade jag mig att detta var klart när jag skulle åka i måndags (Nicklas åker innan mig). Nu är det ju Nicklas vi pratar om, även känd som ”mycket snack och lite verkstad” eller ”gör först tänker sen” så när vi gjort oss redo för jobb/förskola och ska ut och sätta oss i bilen är ju träden givetvis inte utmärkta på något sätt. Jag får springa in och hämta sprayfärg och inser när jag ska spraya första trädet att jag inte har en aning om vad Nicklas och Klätterapan kommit överens om – alltså, vilka träd som faktiskt ska ner. Jag märker därför upp alla på framsidan (alla träd på tomten ska ju ner förr eller senare) och lagom när jag är klar rullar Klätterapans bil in på vår väg. Vi hinner då gå igenom alla träden – i deras order stod det endast 4 st men de hade tid att ta ner alla 6 jag märkt upp om vi ville. Jag svarade ”ja” utan att riktigt tänka på konsekvenserna. Vi hade ju nämligen bara bokat fällning – inte avkvistning, uppsågning eller bortforsling så när Nicklas kom hem fick han sig en glad överraskning – fällda träd på precis hela framsidan.

Men, efter lite annonsering om ved på Facebook är nu det mesta redan borta. 2 grannar var och sågade upp precis alla träd igår och tog med allt utom riset och riset visade det sig att vi får dumpa på samfällighetens ”dumpställe” så länge vi inte bygger på höjden. Detta innebär alltså att vi nu snart ”bara” har 11 träd kvar… Dessa 11 tas ner i början på juli och då får vi dessutom hjälp med uppsågning av alla träden och sen har vi inte längre Kårstas enda tomt utan sol! Våra närmsta grannar kom faktiskt och både grattade till ett bra beslut samt tackade för kvällssolen vi gett dom i måndags. Det sjuka är att alla grannar vi pratat med sen vi flyttade in har tagit upp just träden – ”ni borde ju göra något åt alla träden” ”träden kan ju bli ett problem, dom bör ni tar ner” osv. Detta var det första Nicklas sa när vi var och kollade på huset också – ”skitbra men träden måste ner”. Frågan är bara varför ingen gjort något åt asen tidigare – skulle ett få för sig att rasa t.ex. så kan vårt, eller något av närmsta grannarnas hus hälsa hem. Nu är dom snart väck allihopa och problemet (uppenbarligen inte bara vårt då :P) ur världen.

Av det som fälldes i måndags har vi behållit en stor björk – dels till ved men sen kom jag på att björk är rätt så jävla snyggt att ha inomhus, alltså i dess naturliga utförande. Började googla runt lite på vad man kan göra och hittade lite inspiration. Några gardinstänger är planen + någon klädhängare till att börja med så får vi se vad det räcker till :)

j6v0mlmqwnzn7mex7yexnflgo1_400

blogstats trackingpixel

Planlös semester

Snacka om att de senaste två långhelgerna har gett mersmak på ledighet – fy fan vad jag vill ha semester! I år är första gången som jag och Nicklas har lång semester ihop. Sommaren vi träffades hade ingen av oss semester alls (förutom en vecka på Lådna), året efter det tror jag att vi hade två veckor ihop, förra året körde vi överlappande semestrar (Nicklas ledig en, vi ihop två, jag ledig en) för att täcka upp när förskolan var stängd och spara semester till Greklandsresan vi gjorde i senare i september. Sen blev ju inte förra årets semester så värst mycket semester då jag gick gipsad och på kryckor precis hela sommaren. Stackars, stackars Nicklas – allt hans ledighet gick åt till var att passa upp på Jessie eller mig (även om jag försökte sköta mig själv i största möjliga mån).

Att vi nu har fyra hela veckor tillsammans helt utan planer känns så lyxigt och att semestern är planlös stressar mig inte ett dugg, snarare tvärt om! Eller ja, planlös och planlös – planen är väl att fixa i ordning så mycket som möjligt av det som ”återstår” hemma. Dels allt småfix som lister, lite slipning och lite målning inne men sen har Nicklas också bestämt sig för att måla om huset (alltså, vi har väl bestämt att det ska målas om tillsammans men att det ska ske på semestern får stå för honom) – vitt och grått blir det troligtvis. Vitt tegel och grå träpanel. Nästa vecka kommer dessutom Klätterapan hem till oss och fäller 4 av de typ 20 träd som måste bort från tomten. Vi övervägde att ta ner dom själva i ett stycke (med lite hjälp av kunniga kontakter) men då hade vi behövt ta bort hela staketet, gräva upp vårt finfina äppelträd och riskera att kapa en elledning och allt detta utan försäkringar så där av lejs jobbet bort till Klätterapan som kommer att ta ner träden i etapper. Och när träden väl är nere är det vårt jobb att få bort dom – så, är det någon som behöver ved är det bara att hojta till! Hur som helst finns det ju gott om planer för vår så kallade planlösa semester.

Men hur mycket det än finns att göra så är det ju något magiskt med att inte ha tider att passa och få göra allt i sin egen takt. Inte behöva stressa med precis vart enda moment i vardagen utan istället äta frukost i lugn och ro, klä på sig när/om man känner för det, sova middag om man behöver, äta när man hungrig och inte för att det ska passa in i schemat. Tidigare har jag blivit stressad av att bara vara hemma, särskilt under semestern, och mest för att Jessie var så rastlös i lägenheten men han älskar ”hyyyset” och tomten lika mycket som vi och att äventyren liksom kastar sig över honom när vi öppnar dörren är lite ”dream come true”. Och det faktum att vi inte behöver lämna tomten för att stimulera Jessie gör att det infinner sig en helt annan typ utav lugn inför en semester hemma. Nu kommer vi garanterat ta några dagar på landet för att göra absolut inget och Lådna är ju ett stående inslag varje sommar så varför bryta en sån bra trend? 4 veckor kvar nu bara! Och efter semestern jobbar jag max fyra veckor till innan det är dags att välkomna lillasyster till världen – helt galet!

blogstats trackingpixel

Lisa <3

Igår hade jag min första träff hos barnmorskan sen första mötet vi hade någon gång runt v 9. Jag har samma barnmorska som när jag väntade Jessie och jag älskar henne. Hon känns så närvarande och inlyssnande – hon frågade till och med hur det gick med min fot igår. Jag fattade knappt vad hon menade först för jag själv ägnar inte den där fotjöveln en tanke längre – har liksom accepterat och vant mig vid att den kommer förbli ful som stryk och göra ont. På torsdag är det 1 år sedan jag bröt den och det är snart dags för invaliditetsutredning (med andra ord klirr i kassan – fördelen med att vara försäkrad).

Hur som helst – allt såg jättebra ut hos barnmorskan. Hon kollade blodsocker, järnvärde och blodtryck som alla var jättebra. Magen hade växt ”jättefint” och SFmåttet var till min stora förvåning mer eller mindre exakt det samma som med Jessie. Var helt övertygad om att jag var mycket större nu än sist – det har känts så i alla fall. Eller ja, magen kan ju faktiskt vara större – bara inte livmodern. Lyssnade på Skrollans hjärta för första gången – lika mäktigt och fint som första gången jag hörde Jessies hjärta. Blir nervös av förväntan när jag tänker på att det bara är ca 3 månader kvar till våran lilla familj blir ett liv rikare – så sjukt.

Jag och Lisa (min barnmorska) pratade även om förlossningen och hur jag kände inför den nu och jag sa som det var – att jag känner en större oro denna gång. Detta har jag ju skrivit om tidigare och min första förlossning var ju så mysig och jag är rädd att denna ska bli allt annat än det. Sen står jag ju troligtvis inför en helt ny upplevelse i form av vaginal förlossning och det känns också lite läskigt. Förlossning för mig är ju kejsarsnitt. Men jag är inte bara rädd/osäker – jag är supertaggad och känner mig mycket tryggare inför förlossningsstarten och latensfasen (där fick jag total panik sist). Jag anmälde mig och Nicklas till en ny förlossningsförberedande kurs för att lugna nerverna lite och verkligen bena ut alla hjälpmedel som finns till före, under och efter förlossningen. Jag var rätt enspårig i mitt tänk sist (även om jag fick ge efter väl på förlossningen) så jag hoppas kunna ta till mig ännu mer denna kurs. Sen får vi se om vi ens hinner gå alla tillfällena då de sista ligger i slutet på augusti och i teorin kan vi ju vara tvåbarnsföräldrar redan då.

blogstats trackingpixel

Överraskningarnas man

Vet inte om jag är sjukt hormonpåverkad eller om det faktiskt är befogat men jag blev så in i helvete lack på Nicklas nyss. Han är lite av en överraskningarnas man och då inte på något positivt sätt alls (typ överraskat mig positivt 2 gånger på våra 4 år ihop). Han försöker i största möjliga mån att undvika diskussioner och när han på förhand vet att jag kommer ifrågasätta något så försöker han liksom finta bort mig genom att antingen inte berätta alls vad han tänker alternativt kasta det i ansiktet på mig när det inte finns någon återvändo. 

Minns en gång när han berättat för mig om en bil han kunde få köpa billigt men som jag inte godkände av den enkla anledningen att han redan typ hade 3 andra redan (ja, han behöver en supervisor när det kommer till bilar och bildelar). Någon dag senare, när vi var ute och gick, så tittade han väldigt nöjt på mig och frågade om jag inte såg vad som stod i carporten. Då hade den jävlen varit och hämtat bilen likt förbannat med motiveringen ”han sa att det var lugnt med pengarna, han behövde dom inte nu!” när jag lackade. Att jag lackade pga att han gjort detta bakom ryggen på mig fattade han inte  alls utan trodde alltså att jag blev sur för att den kostade en sketen summa pengar. När jag frågade hur i helvete han tänkt när vi bara 2 dagar innan kom överens om ”nej” till bilen och han hämtar den ändå svarar han ”tänkte att du kanske skulle bli glad” (superlycklig, verkligen). Det är lite den typen av ”överaskningarnas man” han är…

Grejen är bara att jag börjat lära mig när det är något sånt här på G vilket i sin tur gör mig ännu mer förbannad när bomben väl droppas för det går oftast en halv jävla dag från första tecken till action. Första tecken = när han bestämt något, action = när han berättar för mig att det ska ske. Vad som sker är alltså alltid något som har med bilar och bildelar att göra. Och vilka är tecknena då? Jo, frenetiskt kollande på telefonen – man ser tydlig skillnad på slösurf eller plansmide. Extra tydligt blir det ju när telefonen ”måste” fram tex vid middagsbordet i dag när hans mamma är över på middag och vi sitter och pratar. Nästa tecken är när han börjar plocka bland sina grejer i ”garaget” (gamla pannrummet i huset har blivit hans provisoriska garage), kontrollerar delar – kollar telefonen – plockar vidare – mäter/räknar. Nästa tecken efter det är när han diskret gör sig i ordning: vi satt i soffan och fikade, han iförd T-shirt och shorts – han försvinner iväg en stund (var troligtvis in en till vända i garaget också) och kommer sen tillbaka iklädd tjocktröja och långbyxor. Alltså, jag vet – egentligen inget konstigt med det alls men nu råkar jag veta exakt hur min man funkar och hade hans plan varit att ligga kvar i soffan hade han aldrig gått och bytt om. Jag var till och med en millisekund från att fråga ”och vad ska du göra?” men avvaktade. Sista tecknet är när han blir sjukt rastlös i situationen man är i – idag, fika i soffan med hans mamma. Han kan liksom inte sitta still och är inte ett dugg delaktig i det man gör, man märker hur han vill få ett avslut på det liksom. Dessa tecken är alltså genomgående varje gång han har något ”fuffens” på g. 

Vet inte om hans mamma kände på sig att han började bli rastlös men hon tackade i alla fall för sig i samband med hans nervöstrampande. Han följde henne till bilen, kommer tillbaka in och säger lite i förbifarten ”jag åker iväg en sväng bara!” Och nej, jag kan inte bara svara: ”okej!” för jag vet att hans svängar inte är 10 min bort. Klockan är här närmare 21:00 och dialogen såg väl typ ut så här:

Jag: Jaha? Och vart ska du då?

Nicklas
: Ööööh, köpa en grej!

Jag
: Vadå köpa en grej? Du köpte för i helvete ”en grej” för 1000 spänn här om dagen! (Åter igen, han behöver supervisor för sånt här)

Nicklas
: Men snälla, det är bultar för 300 kr.

Jag
: Jaha? Och vart ska du hämta dom här billiga bultarna då?

Nicklas
: I Stockholm

Och ja, här brann min stubin av helt – han ska alltså, 21:00 en fredag kväll, sätta sig och åka in till Stockholm för att köpa några helvetes jävla bultar som han inte kan göra något med ändå just nu. Att dessutom påstå att de är billiga när han ska plöja nästan 8 mil tur och retur med bil för att hämta är ett skämt! Vad som gör mig mest arg är att han själv inte fattar hur idiotiskt det både låter och är. Sånt där tar man väl för fan när man ”ändå är ute och åker” eller något och jag tvivlar starkt på att det var sån sjuk efterfrågan på dessa helvetes jävla begagnade skitbultar att om han inte åkte nu nu nu så hade något annat riksmongo gjort det. Att han dessutom besvarar mitt ”Varför måste du åka just precis nu? Du behöver inte dom här bultarna nu ändå!” med en 3årings ”För jag vill haaaaaa dom” får det om möjligt att koka ännu mer i mig. Som sagt, det kanske har lite med hormoner att göra men när samma visa upprepas varje gång och när han vägrar fatta bättre (som något så enkelt som säga till direkt – ”ikväll tänkte jag åka och köpa bultar, så du vet”) finns fan inte mycket tålamod kvar alltså. 

#tonårsman #snarttrebarnsmamma #givmigstyrka

 

blogstats trackingpixel

I sitt rum

Igår fick vi för oss att försöka få Jessie att sova i sin egen säng i sitt eget rum. Han har ju sovit i egen säng förut men i samband med att vi gjorde i ordning inför visning av lägenheten i november, och hans spjälsäng bars ner till förrådet, har han alltså sovit mellan oss. Under tiden vi bodde hos mamma och pappa kändes det inte som läge att hålla på och strula eftersom vi visste att det var provisorisk och att nya mönster snart skulle brytas igen. 

Varför vi nu väntat så pass länge sen inflytt i huset med att ens prova sova själv har mest haft att göra med att hans rum inte varit helt klart. Sen ville jag ju såklart att han skulle känna sig 100% trygg här innan vi började bråka med honom om detta. Något bråk blev det dock aldrig – han såg väl lite undrande ut och sa att vi skulle gå till andra sängen men då sa vi bara ”nej, vi ska sova här nu!” och det köpte han rakt av. Nicklas låg med Jessie i sängen och läste ”Max kaka” två gånger, jag satt i sackosäck bredvid sängen. Efter några minuters monolog där han bla rabblade färger hörde jag hur andetagen blev tyngre och tyngre och inom loppet av 10 min sov han.

Vi gick ner utan större förhoppningar, tänkte att han säkert vaknar och ropar om några minuter igen men kvällen gick och vi gick upp och la oss runt 23:00 – somnade väl någon halvtimme senare. Sen vaknade jag, konstigt nog utvilad och pigg, kl 05:45, utan Jessie i sängen. Jag kommer ihåg känslan från när han sov sin första hela natt när han var bebis och jag vaknade och tänkte ”det kan inte stämma” – tänkte precis samma imorse och var tvungen att gå in och kolla till honom. Men där låg han och sov gott på tvären i sängen. Han brukar annars kunna vara smått frustrerad på nätterna, som att det är för trångt, men jag har inte hört ett ljud ifrån honom inatt mer än ett ”mamma” i sömnen. Vi sover nog alla så mycket bättre när vi slipper trängas.
Jag gick tillbaka och la mig i vår säng för är det något jag sett fram emot så är det att få höra de där små tassande stegen från barnrummet in till vårat. Det tog inte så lång tid – 5-10 min senare hörde jag hur det prasslade i sacksäcken (vi la den som lite skydd vid fotändan) och sen kom det där tassandet. Han sa inte ett ljud utan stapplade bara in helt yrvaken i vårt rum – klättrade upp mellan oss och gosade in sig. Det var precis lika fantastiskt som jag alltid föreställt mig. Denna första natt kunde ju inte gått bättre och jag är så stolt över honom och att dessutom få vakna pigg är en magisk jävla känsla <3

<- igår kväll / imorse ->

blogstats trackingpixel

PK-Morsan

Har sagt det förr, säger det igen: Jag kommer bli en jobbig morsa!
Alltså, jobbig i den bemärkelsen att jag kommer sitta med skitlångt pekfinger på föräldramöten och ifrågasätta precis allting kring mitt (och andras) barn. Någonting väckte min reaktion i morse – jag har dock inte gått så långt som att ifrågasätta ännu då det tog mig lite på sängen. Jag har endast pratat av mig med både Nicklas och med mamma, mest för att dubbelkolla om det är jag som är dum i huvudet eller om detta faktiskt kan vara något att anmärka på. Vad detta rör sig om är absolut inget allvarligt – dom ska fira ”Förskolans dag” idag på Jessies förskola och till detta happening fick barnen alltså klä ut sig om man ville.

Ja, det var detta som väckte reaktion hos mig och jag ska förklara varför.
Dels fick vi information om detta igår (möjligen förrgår eftermiddag, via ett papper som jag inte läst ännu – mitt fel dock) så Jessie var inte utklädd mer än att han hade sitt adidasställ som ju faktiskt är avsett för ”flicka” egentligen, det kanske gills som utklädnad då? Nu vet han inte vad ”klä ut sig” innebär och bryr sig inte för fem öre heller så ur ”sen info”-synpunkt spelar det mindre roll för just oss. Däremot möttes jag av ett gäng tjejer i hallen när jag var på väg tillbaka till bilen efter att ha lämnat Jessie. Den ena tjejen hade precis kommit och var givetvis iförd en lång, fin, blå ”Elsa-klänning” (likt de flesta av hennes tjejkompisar, grabbarna var ju givetvis superhjältar) medan en av tjejerna såg mer ut som en standardprinsessa med tyllkjol, krona och slöja/mantel.

”Jag hade ingen Elsaklänning så jag fick ha det här istället”
säger tjejen tyllkjolen och det var där och då jag hajade till. Mitt hjärta gjorde liksom lite ont för man hörde på den lilla tjejen i tyllkjolen att hon SÅ gärna också hade haft en Elsaklänning och helt plötsligt har en simpel ”valfri utklädnad” blivit en form av klassfråga för även om barnen är små så kommer det att jämföra – Vem har häftigast superhjältedräkt? Vem har finast Elsa-klänning? Varför är inte han/hon utklädd alls?

Det är inte självklart att alla barn har något att klä ut sig i hemma – när informationen dessutom når ut så pass sent finns kanske inte ens tid att fixa något i sista sekund. Och även om informationen går ut i tid så kommer det alltid finnas familjer som inte har möjlighet att lägga pengar på något så onödigt (för det är det faktiskt) som en Spidermandräkt. Barn har dessutom inga filter – undrar dom så frågar dom och om någon då inte är utklädd så kommer denne outklädda att behöva stå till svars för det – vare sig anledningen är ”jag vill inte” eller att det faktiskt inte fanns något hemma att klä ut sig i. Eller som i den lilla flickan med tyllkjolens fall – hon kände uppenbarligen att hon behövde förklara varför hon inte hade en Elsa-klänning innan någon ens undrat för att hon någonstans vet att det är Elsa-klänning som är ”the real deal”. Hur ”valfritt” det än står att det är i informationen så kommer alla barnen att påverkas av det. Sånt här gör mig ledsen, på riktigt – extra ledsen när jag möter nästa tjej precis utanför entrédörren, outklädd och med stora tårar rullandes ned för kinderna. Hade inte mage att stanna och tjuvlyssna på anledningen men helt omöjligt är det ju inte att hennes föräldrar missat detta (precis som vi) och hon nu måste gå in på förskolan där alla hennes kompisar är antingen fina prinsessor eller superhjältar (något enstaka djur fanns väl också) och hon bara vanlig. Och vi pratar om barn mellan 1 och 5 år – alltså vafan! Utklädnad fyller ju absolut ingen som helst funktion heller. Det finns inget vits med det alls! Förskoledagen flyter ju i övrigt på precis som vanligt – det är ju inte så att barnen tilldelats roller som de ska spela för en dag utan det blir bara ett tillfälle där man tydligt kan visa vilka som har/inte har.

Varför inte satsa på något där alla med säkerhet kan delta? Typ att förskolan fixar med ansiktsmålning – alla blir erbjudna, alla har möjlighet att avstå – ingen prestige, ingen extrakostnad för familjerna, inga konflikter, inget jämförande. Att alla barn växer upp med olika förutsättningar är fakta och så kommer det alltid att vara men det behöver inte på något sätt förstärkas av förskola/skola och tryckas i ansiktet på barnen. Jag lovar, de kommer att märka i sinom tid  ändå.

Mvh PK-Morsan
(ja, ibland känns det fan lite extra jävla nödvändigt)

                                        b b (1)

blogstats trackingpixel

Bikinikroppen

Det här med att klä sig när man är gravid kan, i särskilda fall, vara jättekul – jag kan verkligen känna mig jättefin ibland. Oftast är det dock precis raka motsatsen – jag provar allt jag har i garderoben, allt känns skitfult och jag ser (genom mina ögon) ut som en jävla flodhäst. Det slutar oftast med en tråkig enfärgad t-shirt och ett par jeans. Dock är detta raka motsatsen mot graviditeten med Jessie – då hatade jag jeans och gick endast iklädd leggins/strumpbyxor och klänningar. Sist var jag höggravid över vintern – nu ska jag vara det över sommaren och jeans och t-shirt kommer att få hälsa hem inom en snar framtid och min garderob måste uppdateras med fina och sköna klänningar samt bikini då fjolårets nya bikinisar hånskrattade mig rätt i ansiktet när jag provade dem i fredags.

Och här klämmer ju skorna lite – fina OCH sköna klänningar tycks inte existera. Det är antingen en fin klänning i icke medgörlig spets eller en ful bomullsklänning som det liksom skriker ”MORSAAAA” om. Om ni sitter inne på något hemligt lager av snygga klänningar får ni gärna hojta till för jag har liksom börjat ge upp hoppet om att få känna mig fin denna sommar. Tydligen måste man ha baddräkt eller badlinne och morsatrosor på stranden i sommar också – detta är nämligen det enda som erbjuds i badklädesväg för gravida. Hade inte bangat på en baddräkt om det inte var för att alla är så sjukt fula över rumpan – ni vet, trosvarianten som täcker hela arslet utan att vara hipsters, gärna med en skarp kan också som liksom gräver sig in lite där rumpan är som absolut fulast. Jag har förstått att man ska skydda magen från direkt solljus men va fan ska röven straffas för? Den vill jag gärna ha så mycket i solen jag bara kan utan att behöva ta till stingen (nej, den synen besparar jag gärna oss alla). 

Jag har nu gjort en beställning på Asos – två, på bild, fina och förhoppningsvis sköna klänningar samt en vild chansning på ett par höga bikinitrosor för icke gravida i stl 40/L istället för 38/M för jag vägrar helt ärligt att glida runt i badlinne. Nu väntar jag med spänning på att allt ska dimpa ner i brevlådan – tror dock att det kommer att komma en besvikelse med paketet. Jag har aldrig flyt när jag beställer grejer men hoppas ju någonstans att denna gång är ett av mycket få undantag. För övrigt – tror ni inte trosorna borde kunna funka? Det är ju liksom ställbara i sidan!

IMG_0102

FullSizeRender (2)

blogstats trackingpixel

Nykär

Vilken jävla dag det blev igår – heldag (åkte hemifrån 07:00, var hemma hos mamma och pappa 19:30) på Lunda Flygfält och Streetrace SM för hela slanten. Jessie var väl typ i himmelriket på jorden och mest då för att han kunde sysselsätta sig mer eller mindre hela dagen med att antingen ”köra lassbil” eller ”köra rässbil”. Att titta på alla vrålande monster på startlinjen var han väl mindre exalterad över – enda gången det gick att locka med honom dit utan motstånd var ju när Mackan (Maaaaakyyys) skulle köra. Nej, Jessie är mer för att sitta och ratta alternativt hjälpa till att skruva – Mackans pappa kände igen både Mackan och Nicklas i Jessie och kunde nästan lova att det skulle bli en liten meck av honom också. Jag kan nästan lova det jag med, förutsatt att Nicklas och Mackan håller sitt intresse levande ett tag till – om en sådär 14 år är det dom som meckar och Jessie kör (nej, det är inget 18årskrav på banracing). Till vidare får han dock nöja sig med att vara stödmeck och skruva på sånt som redan sitter fast osv.

Hur mycket jag än hatar bilmeckandet (när man inte ser Nicklas på en vecka, dag som kväll som natt) så kan jag inte låta bli att älska resultatet av det – fungerande bil på tävling. För det är någonting jävligt mysigt med atmosfären kring biltävlingar – bra stämning rakt igenom (kan nog inte bli annat när folk som delar samma passion möts i samma inhägnad), vrålande motorer, däckrök och genomgående bra väder (ställs alltid in vid dåligt väder nämligen). Sen finns det en komponent som sätter pricken över i:et och det är att se Nicklas i sitt esse – finns inget som väcker den där nykärskänslan i mig som att se honom i meckkläder vid en bil. Han är liksom aldrig så sexig som i dessa sammanhang. Fattar inte vad det är för fel på mig men jag går tydligen igång på smutsiga händer, hörselkåpor, däckrester i ansiktet och så arbetsbyxor, svart t-shirt (Nicklas har för övrigt universums snyggaste underarmar, därav extra läcker i t-shirt) och Air Force – ja det är liksom mirakelkuren för att få mig på plattfall. Funkar dock inte med någon annan – jag menar, alla ser ju ut så på dessa typ av event. Det krävs en speciell för att liksom bära kostymen med värdighet. Med Jessie vid sin sida går ju känslorna om möjligt ännu mer bananas och det är nog tur att den där dottern är kvar på insidan för den dagen han glider runt med henne på armen också i ett sånt här sammanhang så kommer jag att tappa det helt.

IMG_0096 IMG_0097

blogstats trackingpixel

Idyllen

Jag måste ju vara den ultimata vagnstestaren – jag lyckas alltid hamna med vagnen på det mest konstiga vägar/stigar/ställen. Igår blev det en 5 km lång promenad i kvällssolen och den promenaden bjöd på precis alla typer av underlag – skogsstig, gammal tågbanvall, traktorstig, stenväg (alltså, väg av större stenar, inte grus), grusväg och så lite asfalt. Med mig på promenaden hade jag Diesel och så Jessie i nya vagnen.

Överlag så älskar jag redan Donkeyn. Den är snygg, smidig, lättstyrd, praktiskt, fjäderlätt och tar sig faktiskt fram helt ok/bra på alla ovanstående typer av underlag. På stenvägen behövde jag dock låsa framhjulen och trots detta var det riktigt tungputtat och Jessie fladdrade runt som en vante i sittdelen – tänkte bara ”tur man inte har en liten spädis i en liggdel nu” för där hade denne troligtvis inte legat kvar. I den typen av terräng finns det bara en vagn som funkat/funkar hittills och det är Brio Happyn som jag köpte på Blocket för 500 spänn för två år sedan – vår pansarvagn. Det finns inget den vagnen inte klarar förutom att bli hopfälld och transporterad någonstans – det har typ tagit 20 min de två gånger vi försökt (och gett upp).

Om man bortser från den lilla brottningsmatchen jag och Åsnan hade så var promenaden helt magisk. Jessie satt nöjd med en burk jordgubbar och banan i vagnen, solen värmde trots den faktiskt ganska sena timmen och jag gick i endast en tunn tröja och shorts. Det är någonting med landskap i kombination med riktig sommarkvällsvärme som sprider en sån sjuk lycka i hela min kropp. Allting var bara så vackert, på bara två varma dagar har allt blivit så mycket grönare och nu luktar det dessutom sommar ute. Önskar jag hade haft någon att dela den magin med igår – Jessie var ju mer fascinerad av alla hästar och kor vi gick förbi. Vetskapen om att denna typ av omgivning är vårt nya hem och något vi har daglig tillgång till utan uppoffring känns så lyxigt.

IMG_9967
IMG_0001
IMG_9982
IMG_9981

blogstats trackingpixel

Egen vardag

Jag har inte riktigt tänkt på vad fan det är vi faktiskt har gått igenom och åstadkommit det senaste halvåret – renovering och försäljning av lägenhet, flyttat hem till mamma och pappa, blivit gravid igen, letat nytt boende, budat på hus efter hus, köpt vår pärla i Kårsta och nu renoverat den och flyttat in. Det här halvåret har liksom ångat på i ett jävla tempo för det känns som max två månader och det är väl först nu när alla stora bitar fallit på plats och vi hunnit landa ordentligt i vår nya vardag som jag för första gången börjat reflektera över allting.

För det första kan jag ju bara konstatera att allting egentligen flutit på så in i helvete smidigt. Det är ju som bäddat för katastrof när man flyttar hem till föräldrarna igen – denna gång med sambo, barn och husdjur dessutom. Men, vi gled in i mamma och pappas vardag som ett gäng kameleonter och jag tror att det kändes mer konstigt för mina föräldrar nu när vi flyttade där ifrån än när vi flyttade in. Samtidigt kan man ju inte sticka under stolen med att det tagit så sjukt mycket på krafterna att försöka att aldrig vara till besvär eller i vägen utan istället ligga steget före hela tiden för att mer ses som en tillgång. Det känns som att jag var ett energivrak under tiden vi bodde hos mamma och pappa – fine, jag får inte glömma den lilla detaljen att jag gick igenom hela graviditetens första del då och bara det snor ju åt sig all energi. Men jag tror även att anpassningen till någon annans vardag sög ut sin del av kraften och livsenergin. Det jobbiga har nog dock suttit mest mentalt – vi har ju varit fyra vuxna istället för två på alla vardagsbestyr inkl. barn och hund så det jobbiga har mest suttit mentalt tror jag.

Vi har dock haft fruktansvärt roligt under dessa månader – det är som att allting blir lite roligare ju fler man är som kan skratta. Jag är så tacksamma för att mamma och pappa släppte hem oss på obestämd tid och med så öppet sinne för hela situationen. Jag tror nämligen att de upplevt detta precis lika smidigt som vi har gjort. Jag tror där emot att vi flyttade där ifrån i helt rätt tid – hade vi bott kvar ett tag till hade nog irritationerna över allt och inget börjat smyga sig på. Är gräset grönare på andra sidan nu då? Väl inflyttade i nytt hus i nytt område, längre bort än tidigare?

Ja, det är det! Så jävla grönt och grönare blir det för varje dag nu (av helt naturliga skäl som vår och så). Har nog skrivit det förut men vi trivs verkligen som 5 fiskar i det finaste av vatten – ja, både Diesel och Ozzy är helnöjda dom med. Livet känns liksom inte alls så tungt och motigt som det ändå gjort senaste halvåret (mycket som sagt pga graviditeten också, och mörk trist vinter). Men det var ändå någon ny liten glöd som tändes när vi fick nycklarna och att längta hem varje dag är en fantastisk känsla. Man har liksom blivit mer harmonisk nu när man gör allting på sina egna villkor och för sig själv. Jag behöver inte dubbelkolla om tvättmaskinen är ledig, inte plocka ur diskmaskinen innan någon annan hinner se att det är rent för att inte upplevas som lat. Någon sorts inre stress måste jag dessutom gått runt med innan flytten för jag hade sjuka hjärtklappningar till och från och mer eller mindre varje dag (haft det sedan typ dag 1 av graviditeten) men i samband med att vi skrev på papperna för huset så försvann hjärtklappningen. Det finns ju en gräns för hur mycket stress, av olika slag, kroppen klarar. Graviditet och oviss framtid gillade inte min kropp alls men som sagt – samma sekund som allt kring huset var klart började kroppen samarbeta igen. Sjukt egentligen. Nu gäller det bara att rida på denna våg av positivitet och energi och njuta av att vi hittat hem i vår nya, mysiga vardag på vår alldeles egna lilla väg i Kårsta. Om mindre än fyra månader ställs den ju om på nytt igen och lär inte finna något tydligt mönster igen på tidigast 6 månader – därefter känner jag att det får räcka med omställningar i vårt liv för ett bra tag fram över – thats for sure!

 IMG_9691

blogstats trackingpixel