Leta boende

Vilken jävla pers det är. Marknaden har ju stått precis tvärstill över jul och nyår (i dom områden vi letar i alla fall), nu har det äntligen börjat dyka upp lite alternativ men då kommer vi till ”persen”. Husen ser ju helt fantastiska ut i annonserna men när man väl åker på visning så är det precis raka motsatsen. Vi var på en visning nu i helgen, jag hade kollat på det radhuset säkert 20 gånger på Hemnet och hade nästan börjat ställa in mig på att ”det här är vårt nästa boende” – men tacka fan för att man åker dit och kollar. På annonsbilderna såg det så fräscht ut, nytt kök + en lättare uppdatering av ett badrum var vad jag hade budgeterat för men hade vi fått för oss att köpa det hade det inte stannat där. Allt var quick-fixat och fulmålat, elen var fuldragen, elskåpet var nog inte uppdaterat sen huset byggdes och det fanns för mycket som retade ögat för att vi ens skulle varit någorlunda tillfredsställda där. Det var jättemycket folk på visningen men än så länge har det bara kommit in ett bud på utropspriset så det var nog inte bara vi som reagerade på standarden i huset.

Nu tar vi nya friska tag i helgen som kommer då det är dags för visning igen – baserat på annonsen ser det uppdaterat och fräscht ut (det har man ju tyckt förr….) men jag har en bättre känsla denna gång. Man vill inte rusa in i något men samtidigt – köper man idag har man troligtvis inte tillträde förrän mars/april – tiden springer liksom iväg lite. Nicklas vill ju gärna att vi ska ha is i magen men jag känner mig redan rastlös och instängd hos mamma och pappa. Det är jättebekvämt och mysigt på alla sätt och vis – vi är fyra vuxna som hjälps åt med mat, barn och hund + att både jag och Nicklas trivs väldigt bra i mammas och pappas sällskap. Men, det här med att ha hela sitt liv nedpackat i kartonger och vara begränsad till det man valt att packa upp är frustrerande. Därför hoppas jag att det känns tillräckligt bra för att våga vara med och buda på det vi ska kolla på i helgen som kommer. Att vänta på något som känns HELT rätt känns lite som att vänta in det perfekta läget att skaffa barn – det finns liksom inget ”helt rätt”. Antingen är läget dumt, huset inte perfekt eller prislappen fel – det blir helt enkelt ett jävla kompromissande från den målbild man har.

blogstats trackingpixel

2016

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Jag bröt foten vilket är mitt första benbrott och min första gipsning – åkte ambulans för första gången i samband med detta också. Som en liten kontrast till detta så dansade jag pole dance för första gången nu i december på Nicklas systers möhippa – fy fan vad roligt (och pissjobbigt) det var! Just det – sålde min första lägenhet också!
13418833_1231895800176840_2523738934512330461_n                     IMG_0077

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Helt ärligt så tror jag inte att jag hade några nyårslöften alls inför 2016 – inga betydelsefulla nog att minnas (och för den delen hålla) i alla fall.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
2016 var ett riktigt babyboom-år och det känns som att mer eller mindre alla jag känner blev gravida eller fick barn. Bland dessa finns ju några extra speciella – Camilla till Nils, Sandra till Saga (nr två), Elina till Fred (nr två), Maria till Ture. Fantastiska mammor, så fina barn.

4. Dog någon som stod dig nära i år?
Det finns väl ingen som står dig närmre än ett husdjur? Och i så fall, tyvärr, ja. Vår älskade hund Buster fick somna in i slutet av maj efter en längre tids kämpade mot åldern och allt som hör den till. Mycket tungt men samtidigt väntat och något vi alla var inställda på sedan en tid tillbaka. Men, den tomheten och sorgen man känner efter går liksom inte att förbereda sig på. Älskade Buster <3

242314_10150247009096007_5490424_o

5. Vilka länder besökte du?
Vi kom äntligen iväg på vår första solsemester tillsammans, jag och Nicklas (och resten av familjen för den delen också) och det var Grekland och Kreta som fick stå för värmen och 2016´s kanske bästa vecka.

image

6. Är det något du saknat år 2016 som du vill ha år 2017?
Lugn – 2016 blev ett av de stressigaste åren i mitt liv tror jag. Dels var det ju dags att hitta in i nya rutiner med jobb och förskola. Fick dessutom för mig att börja spela fotboll igen vilket blev ytterligare en bit att passa in i vardagspusslet. Lagom när vi börjat få ordning på ovanstående bitar så bryter jag ju fotjäveln (tack fotbollen) och hela jävla vardagen vänds upp och ner igen och jag tror aldrig jag varit så frustrerad som jag var under perioden med gips och kryckor. När jag väl var av med både gips och kryckor fick vi plötsligt jättebråttom att renovera vår lägenhet och försöka få den såld och hela den perioden – från renoveringsstart till tillträdesdagen för köparna – var bara en lång rad med deadlines av olika slag, packa ner och packa upp och fan och hans jävla moster. Så ja, lite jävla lugn vore trevligt – lite oplanerade helger osv.

7. Vilka datum från 2016 kommer du alltid att minnas?
27/2
– Jessies första födelsedag
1/6
– Dagen katastofen var ett faktum – bröt foten
2/9-9/9 – Grekland
9/12 – Tillträdesdagen för köparna av vår lägenhet, mycket märklig dag
10/12 – Cissis möhippa som nog kan vara en årets roligaste dagar

8. Vad var din största framgång?
Det måste nog vara slutresultatet av lägenhetsrenoveringen och försäljningen som blev allt annat än vad vi vågat hoppas på.

9. Största misstaget?
Årets största misstag var att inte lyssna på kroppen och gå och byta den där sena bortamatchen den 1/6. Jag lät envisheten vinna som vanligt och 5 minuter efter jag hade tänkt ropa på byte (men aldrig gjorde) var fotledsfraktur x3 ett faktum.

image

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja men då hade vi den där förbannade jävla fotledsskadan igen då. 3 frakturer i fotleden, 1 spricka i vadbenet och en malplacerad yttre fotknöl. Tre operationer, gips i sammanlagt 7 veckor, ingen belastning på foten och därmed kryckor i totalt 11 veckor. Värsta sommaren i mitt liv – oförmögen att göra ett skit på egen hand.

11. Bästa köpet?
Min bil tror jag. Det är första gången på mycket länge som jag är helt tillfredsställt med en bil och det är även första gången både jag och Nicklas har tänkt ”praktisk” framför ”rolig”. Det blev en vit V70 med en liten dieselmotor som drar 0,5 i snitt. Från att ha tankat en gång i veckan med vår Passat (V6, 4motion – soppaslukare) tankar vi nu 2 gånger i månaden.

FullSizeRender

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen ovan… Ujujuj

13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Jessie får mig att skratta även när jag inte vill/bör. Han är så fantastiskt rolig och förgyller verkligen alla våra dagar.

IMG_4727

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?
Elektrisk – Marcus och Martinus. Jessies första favoritlåt – i somras lyssnade vi inte på något annat så länge han var vaken i bilen. Faded – Alan WalkerThe Ocean – Mike Perry och Say you won’t let go – James Arthur kommer för alltid ligga mig varmt om hjärtat och få mig att tänka på detta år.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Särskilt ledsen har jag inte varit, men om jag varit gladare än tidigare vet jag inte heller. Varken eller kanske – vi har ju stressat oss igenom detta år och tiden till att känna efter har liksom inte riktigt funnits.

16. Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig mindre, hållit på mindre med den där äckliga jävla mobilen, ställt mindre krav på mig själv

17. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag gett både mig själv och även mig och Nicklas mer tid. Alltså, mer egentid både själv och med Nicklas. Gångerna vi gjort något bara vi två är lätträknade men nu har vi faktiskt fått en middag inklusive barnvakt av mamma och pappa i julklapp så den bokas snarast.

18. Hur tillbringade du julen?
Vi tjuvstartade julen den 23/12 med familjen + kusin Jenny då jag, Nicklas och Jessie inte skulle vara hemma på julafton, min kusin inte skulle komma då och min lillasyster jobbade fr.o.m 25/12. Mycket mysig kväll med tapas och julklappar. Julafton inleddes hemma med mamma och pappa – risgrynsgröt till frukost och sen julklappsöppning för Jessies del. Där efter bar det av till Nicklas mamma för att fira med den lilla släkt som finns – Nicklas mamma, Nicklas morfar, Nicklas morbror och Nicklas kusin. Kusinen hade dock jour på sitt jobb och kom när vi lämnade. Vi avslutade nämligen julafton med Nicklas systrar och alla som hör dom till (respektive, svärföräldrar, Nicklas pappa + bonusmamma osv). Fullt hus och fullt ös med alla barn – Jessie fick träffa tomten för första gången också. Jag var helt övertygad om att han skulle vara livrädd men han tyckte mest att tomten var spännande och rolig.

FullSizeRender

19. Blev du kär i år?
Jag har varit kär sen juni 2013 <3

10511138_10152477999366007_3853513979584393889_n

20. Favoritserie?
Det får bli två och jag var så sjukt skeptisk till dem båda men valde att ge dem en chans och föll handlöst bägge. Ni vet när det är så bra att man typ sitter uppe halva nätter för ”bara ett avsnitt till” (och ”ett” alltid blir 25!).. – Jag talar i alla fall om Vampire Diaries och SKAM!

21. Bästa boken du läste i år?
Alltså jag har blivit så sämst på att läsa! Så, det bästa jag har läst är väl Max- eller Mollyböckerna och dessa har jag inte läst för min skull utan Jessies.

22. Största musikaliska upptäckten?
Åh, detta har varit ett år av typ bara radioplågor men om jag ska lyfta fram någon som växt i mina ögon under 2016 så är det Danny Saucedo, rent musikaliskt då.

23. Bästa filmen?
Ska man komma ihåg alla filmer man sett under ett år? Eller är det kanske så att man inte sett någon riktigt bra om man inte minns någon särskild? Jag har ju ägnat mycket ”filmtid” åt att ta mig igenom Vampire Diaries. Annars är jag generellt en sån som somnar när man kollar film. Jag brukar somna även på bio…

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Alltså, det känns som att bäst före-datumet har gått ut på det här med att önska sig saker i födelsedagspresent/julklapp. Jag vet att jag bad min lillasyster att köpa något fint jag kunde ha på mig eftersom hon jobbar på HM men det var ju inget specifikt. Dock kom hon hem med två fantastiska jumpsuits – så det blev väl en liten önskan som slog in.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Nej.

26. Vad gjorde du på din födelsedag år 2016?
Alltså, jag vill knappt tänka tillbaka på min sommar för allting känns deppigt. Planen var att jag skulle ha tagit tag i det där 25årsfirandet jag aldrig hade och slå på stort med fest och utgång. Men, det kom ju en viss helvetes jävla fotledsskada och sabbade allt även där. Så, min födelsedag firades hemma med närmst sörjande – mamma, pappa, Erika, Nicklas och Jessie. Jag, Nicklas och Jessie åkte iväg senare på eftermiddagen/kvällen för att käka middag ute. Vi kan väl säga att under då rådande omständighet så var min födelsedag alldeles lagom.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Hehe, ja. Alltså, om jag kunde få min fot obruten så hade förmodligen det här året sett bra mycket ljusare ut när man tittat tillbaka på det. Det kom liksom absolut inget gott ur det och det kommer det inte göra framöver heller – bara något sjukt onödigt som jag kunde undvikit om jag lyssnat på min kropp och som jag nu kommer att få lida för resten av livet.

28. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2016?
Min klädstil är rätt stående – sneakers, svarta byxor, svart t-shirt/tröja/linne. Har däremot börjat jobba fram en lite mer dressad sida på jobbet – blusar/skjortor och kostymbyxor. Absolut inte varje dag men som sagt – jag jobbar på det.

29. Vad fick dig att må bra?
De som har fått mig att må bra och som alltid får mig att må bra är min familj och mina fantastiska vänner. De kan alla få mig att skratta även när jag inte känner för det.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ooooj, det måste ju nästan vara Ian Somerhalder som spelar Damon i Vampire Diaries.

vlcsnap10501488

31. Vem saknade du?
Det här året har jag saknat Malin väldigt mycket – inte alls sett så ofta som vi brukar och borde. Det bästa med Malin är dock att det inte spelar någon roll hur lång tid det går mellan gångerna vi ses – när vi väl ses är det som att tiden stått still och vi bara tar vid där vi slutade senast.

404453_10152904169380424_1380567149_n

32. De bästa nya människorna du träffade?
Fotbollslaget måste jag ju lyfta fram här – många ansikten var förvisso kända sedan tidigare men det är ändå lite känsligt att tränga sig på i en redan stark grupp men dom tog emot mig med öppna armar och den halva säsongen jag hann vara med så hade jag så roligt ihop med dom. Sen måste jag även nämna Malins kille Jocke som jag fick träffa ordentligt först första gången nu på nyårsafton och jag är så glad att just dom två har hittat varandra. Det var så lätt att umgås med honom från sekund ett. Det hade kunnat bli en lång och stel bilfärd från Vallentuna till Yxlan men det kändes som att vi alltid känt varandra.

IMG_7049

33. Hur går tankarna och förväntningarna kring år 2017?
Baserat på dagens magkänsla så kommer 2017 att bli ett magiskt år på alla sätt och vis.
Det vankas bebisar till höger och vänster – min älskade Therese får sin första son i mars, min bästa Matilda får sin andra son i april. Vi flyttar ju med största sannolikhet in i vårt första hus och jag är ganska säker på att detta bara är ett axplock av vad 2017 kommer att bjuda på.

34. Har några av dina vänner gift sig i år?
2016 blev ett bröllopsfattigt år.

35. Vad är dina mål för år 2017?
1. Köpa hus
2. Kunna springa igen (nej, jag kan fortfarande inte springa)
3. Leva mer här och nu
4. Hålla undan telefonen så länge Jessie är vaken
5. Umgås mer med Nicklas – bara vi två

Tack 2016 – året som verkligen fick mig att inse vad som är viktigt och inte.
Välkommen 2017 – det kommer bli jävligt bra tror jag!

2017

blogstats trackingpixel

Hur gick det förra veckan?

Över lag var Jessie en riktig ängel på jobbet förra veckan – charmade de kunder som kom in och var allmänt nöjd och glad. Det bästa var väl när Ingrid kom tillbaka från sin håltimme med en julklapp åt honom på tisdagen som han fick öppna på en gång. Han fick en brandbil med en knapp man kunde trycka på – ja, det är ju uppenbarligen lycka för en snart 2åring med knappar man kan trycka på och som dessutom får sakerna att låta. Just den här brandbilen hade väl ingen behaglig melodi som spelades direkt utan det lät mer som världskrig men den gjorde Jessies dag och höll honom sysselsatt länge.

En liten incident hann vi ju tyvärr med i tisdags och självklart medan jag stod med två kunder och planerade. Jessie hade fått låna ett tangentbord och röjde runt med detta inne i vårt kök men så fick han för sig att springa tillbaka till kontoret och precis när han skulle sladda in till oss så snubblar han och sopar pannan i dörrkarmen – jag såg hur jävla hårt det smällde och förstod hur jävla ont det måste gjort. Bad till högre makter, när jag sprang för att plocka upp honom, att det inte hade gått hål och tack och lov hörde dom mig. Det måste varit någon ynka millimeter från ett jack och sjukhusbesök för bulan hade uppenbarat sig innan jag ens hunnit fram till Jessie och ett kraftigt blålila streck löpte genom bulan. Han grät så mycket att han inte fick luft och samtidigt som mitt hjärta blödde och jag lugnade och tröstade honom försökte jag agera så proffsigt jag kunde och svara på (och framför allt höra) kundens frågor. Tack och lov var de väldigt förstående och tyckte så synd om honom och vi lyckades städa av i alla fall deras ärende relativt smärtfritt. Jessie lugnade sig ganska snabbt och när vi gick in i köket pekade han på kakburken (som jag ställt undan då denna var den första han gick fram till när han vaknade) och med krokodiltårarna fortfarande pärlandes ner för kinderna på honom kunde jag inte säga nej till en till KitKat.

Det är inte ofta jag har heldagar med Jessie på det här sättet längre (förutom våra fredagar) och jag har insett hur jävla rolig han är att umgås med just nu. Det är så mycket som verkar lossna – förståelse, samband, språket. Jag bubblar liksom över av lycka när han verkligen försöker göra sig förstådd – han håller inte bara på och drar i en med ett halvklagande läte utan han tar kontakt, pekar och säger (försöker i alla fall) vad han vill/ser. Som exempel satt vi och åt lunch för någon dag sedan och Diesel satt under bordet – då sa han ”Mamma, Disah, Baah” (mamma, Diesel, bordet) och pekade under bordet och jag förstod precis vad han menade – ”Mamma, Diesel sitter under bordet”. Och när man då bekräftar honom med ”Ja, precis – Diesel sitter under bordet” blir han så jävla nöjd. Sen att han börjat säga sitt eget namn får mig att smälta helt – han klappar alltid sig själv på bröstet och säger ”Sesse”. Han vet vilka grejer som tillhör vem – frågade honom igår när vi vek tvätt vems mjukisbyxor jag höll upp och han svarade utan att tveka ”pappa” vilket ju givetvis stämde. Han kan peka ut allas bilar hemma – vilken som är min, vilken som är Nicklas och vilken som är pappas. Han har dessutom börjat ordbajsa något kopiöst bara senaste veckan – ”snö”, ”baabii” (brandbil), ”tatta” (vatten), ”bappe” (nappen) och nu lagom till han lärt sig säga napp så behöver han den inte längre. I söndags letade vi febrilt efter napp här hemma men ALLA är borta. Vi ställde in oss på katastrof till nattningen men det känns som att napparna försvunnit av en anledning – han var redo att släppa dom. Han somnade nämligen utan minsta bekymmer och så här har det tuffat på nu i tre dagar – han verkar inte ens reflektera över att nappen (napparna) är borta. Liten blir stor – verkligen! 1 år och 10 månader idag <3

 

blogstats trackingpixel

Vardagspussla

Ja, denna vecka blev ett riktigt vardagspussel. Nicklas åkte till Lund för att jobba idag – det har jag varit inställd på länge och jag hade planen klar för hur jag skulle lösa det med hund + både hämta och lämna på förskolan (jag lämnar, Nicklas hämtar annars). MEN, så blev Jessie dunderförkyld och virusprickig i helgen (antingen är det virusprickar, det brukar han få, eller höstblåsor) och jag har inte mage att skicka honom till förskolan när han inte mår helt 100. Han är förhållandevis pigg och glad men dels kanske han smittar andra och det känns taskigt innan jul (taskigt över lag) + att han ju är mer mottaglig för nya baciller när han risig så – igår beslutade jag mig för att hålla honom hemma resten av veckan. Plötsligt fattades 1000 bitar till det pussel jag lagt för denna vecka. Jag kan ju inte vara borta en hel vecka från jobbet – särskilt inte nu veckan innan jul när vi brukar sälja som bäst. Efter lite bollande fram och tillbaka blev planen som följande:

Igår – inga problem. Jag var hemma på förmiddagen, Nicklas på eftermiddagen (så brukar vi vabba).

Idag – hemma på förmiddagen, höll Jessie vaken så länge jag kunde. Gick till jobbet vid 12:40, Jessie somnade i vagnen. Började jobba 13:00 – Jessie sover än och jag har laddat upp med iPad, böcker, leksaker + att stora whiteboarden står redo till han vaknar. Sen får resten av dagen gå som den går helt enkelt.

Imorgon – vabbar min mamma så att jag får en heldag på jobbet i alla fall <3<3

Torsdag – hoppas jag går lika smidigt som idag för tanken är den samma. Hemma på förmiddagen och sen jobba med Jessie här på eftermiddagen.

Fredag – tack och lov ledig (det är även syster, mamma och kusin)

Ja, jag känner mig faktiskt lite som en super-multitasking-woman idag. Har liksom serverat två måltider + lekt + städat + gått långpromenad med hunden + fixat med julklappar + stått vid en arbetsplats och kollat grävmaskiner innan det var dags att gå mot jobbet. Timade Jessies vila perfekt och har kunnat jobba ostört sen 13:00 och förhoppningsvis 45 min till. Största utmaningen blir väl när han vaknar sen. Ser framför mig hur jag får 1000 kunder och han är pissmissnöjd. Men, jag har ett kak-wildcard att dra om det kör ihop sig helt. Han har dock varit en ängel hela förmiddagen så hoppas på detsamma nu.

IMG_6685

blogstats trackingpixel

Flyttkaos

Alltså, jag ska aldrig mer flytta (jo, det ska jag – förmodligen relativt snart igen) – FY FAN säger jag bara. Jag tänkte att vi lätt skulle hinna flytta allting i helgen men fan heller. Sen att jag och min älskade sambo tänker jävligt olika gör inte saken mycket enklare. Jag vill gärna strukturera upp allting, se till att varje flyttlåda håller en röd tråd (typ badrum, kök, kläder etc) och att man sorterar bort allt man inte ska ha på en gång. Nicklas tycker istället att allting bara ska göras så fort som möjligt och kastar därför bara ner allt och vips så har mina ”röda tråd”-kartonger förvandlas till ”diverse” allihopa. Rensar man på en gång behöver man ju aldrig mer tänka på det men Nicklas menar att vi kan ju rensa en låda i taget när vi väl fått ut allt. För det lär ju hända! Nej, det kommer att sluta med att vi står och packar upp skit vi inte alls behöver i nästa boende.

 Att vi sparade förrådet till sist (planen var att ta det först) var ju vårt kanske största misstag. Jag har sagt till Nicklas så många gånger att ”vi måste tag i förrådet – det är så jävla mycket skit där inne” varpå han alltid svarat ”vadå för skit? vi har ju redan rensat, det är inte så mycket som du tror!”. NÄNÄ?! När vi väl tog tag i det där förbannade jävla förrådet resulterade det i två fulla Citroen Jumpy-skåp med grejer till Nicklas mamma och ett fullt skåp (alltså packat från vägg till vägg och golv till tak) med grejer som skulle kastas. Kastlasset skickade vi in i bilen i söndags kväll – åkte hem och käkade middag hos mamma och pappa (där vi för övrigt bor nu) och enades därefter om att det fan fick räcka med slit för den dagen. Skåpbilen skulle ju pappa dock ha med sig tillbaka till jobbet – TOM – måndag morgon vilket ledde till att jag och Nicklas hängde på låset till Hagbytippen igår morse. Vi stod utanför grindarna 05:50 – tippen öppnar 06:00. Kan man få en bättre start på veckan än att springa runt på en jävla soptipp och kasta grejer?

Igår kväll var det dags igen – på onsdag kommer nämligen flyttstäd och då ska allting vara klart och borta. Pappa åkte med för att lägga den sista biten golv men det visade sig att han behövde både ett och tre verktyg vi inte hade tillgängliga så golvläggningen sköts upp till idag. Jag och Nicklas drog en repa (av ovan nämna två) till Nicklas mamma med grejer. Nicklas mamma bor inte direkt granne med oss utan det är 50 min bilresa enkel väg – vi hade packat klart bilen 21:10 och lämnade alltså Vallentuna då. Vi var tillbaka igen vid 23:00 och då tyckte Nicklas att vi skulle hämta ett lass till och köra till mamma och pappa men jag vägrade. Någon jävla måtta får det vara – vi ska ju palla med övriga delar av livet också. Så, vad som kvarstår nu (och som ska vara klart idag) är väl ett halvt flyttlass med mer grejer som ska kastas, en hel förvarningsbänk med återvinningsgrejer (kartong, tidningar etc), en flyttlåda, en bas, en gitarr och så det förbannade jävla golvet. Men, jag ser ändå ljuset i tunneln. När vi stämplar ut ikväll (inatt?) så är vårt jobb klart – finally!

Fyra snabba tips inför eventuell kommande flytt:

1. Tro aldrig ”jag har inte så mycket saker!” – det har du, så jävla mycket mer än du kan ana
(jag trodde inte jag ägde en enda snöskyffel – hittade tre i förrådet)
2. Se till att du och eventuell partner har någon sorts plan över HUR ni packar och vad som ska vart
(Vi har packat en och samma kartong ut ur bilen, in hos mamma och pappa, ut till garaget,
in i bilen igen och sen ut hos Nicklas mamma)

3. Helgen innan utflytt är INTE gott om tid
4. Börja sortera all skit du uppenbarligen har i god tid (alltså inte helgen innan)
(det du inte visste att du hade kan du kasta på en gång –
lika så det du stoppade 
undan för 3 år sedan och aldrig sett sedan dess)

blogstats trackingpixel

Från en trygg gren…

Kommande helg går flyttlasset från Humle- till Bergvägen och nästa vecka är tanken att lägenheten ska få stå tom fram till flyttstädningen. Det har börjat kännas lite verkligt nu – i lördags sålde vi både soffa och matbord + stolar + drog iväg ett lass flyttlådor till mamma och pappa. Dock finns det så JÄVLA mycket kvar att packa och jag förstår inte varför man alltid skjuter upp allting till typ sista sekund. Eller, att vi väntat med allt som finns kvar i lägenheten (har redan dragit ett lass med typ 8 flyttkartonger till Nicklas mamma) är väl inte jättekonstigt – det vi lämnat kvar är ju sånt vi faktiskt behöver i vardagen. Men, vår tanke var att börja med förrådet i helgen som var men vi öppnade inte ens dörren in dit. Det är där vi har överlägset mest att stuva ihop/packa ner/rensa/kasta och av det som står i förrådet använder vi inte ett jävla skit (det står ju i förrådet av en anledning). Så, det lär inte bli jättemycket ”helg” denna helg för bortsett från själva flytten ska även extra golv läggas (vi la bara fram till diskbänken, köparna såg gärna att det låg hela vägen in under) och sen lär vi behöva åka ett gäng vändor till tippen också. Blir matt och svettig bara av att tänka på det.

En liten del av mig vill inte det här – jag är inte så mycket för att bryta sånt som känns tryggt och Humlevägen har varit min trygga punkt så länge nu. Jag (vi alla) har trivts som fisken i vattnet i Lindholmen, det är perfekt på alla sätt och vis – ute på landet fast ändå så nära till allt. Litet, mysigt, familjärt och det känns så sorgligt att behöva lämna det – även om det förhoppningsvis bara är tillfälligt. Sen vill jag ju gärna slippa byta förskola för Jessies del – han trivs verkligen och den tryggheten vill jag inte ta ifrån honom.  Har sett fram emot det här med flytt och husletande så länge men nu känns allt mest bara vemodigt och jobbigt. Att flytta hem till mamma och pappa är inget tungt i sig – det ska bli mysigt att få mellanlanda där men det är ju bara provisoriskt. Det är nästa steg som just nu känns obehagligt stort, radhus/villa – lagfart, pantbrev, amorteringskrav osv. osv. Allt det där man typ fått serverat på silverfat i bostadsrätt ska man nu tackla helt själv. Jag målar troligtvis upp allting som så mycket större/mer komplicerat än vad det egentligen är men som sagt – jag sitter gärna stadigt på grenen istället för att prova vingarna.

Nu finns ju den där villa-volvo-vovve-drömmen och den väger upp allt vemod och med tanke på att det bara är den där jävla villan som saknas så får vi helt enkelt kasta oss hejdlöst ut och hoppas att vingarna bär hela vägen fram till nästa trygga gren. Ja, ni märker ju – sjukt delad i mina känslor kring detta. Skitkul med samtidigt skittråkigt, spännande men samtidigt läskigt. Vad som är tvärsäkert i alla fall är att jag kommer sakna detta:

IMG_6323

blogstats trackingpixel

Utan internet

Internet ligger nere här på jobbet – inte bara för vår del utan hela jävla fastigheten står utan. Jag har ett, idag, helt nätbaserat jobb vilket innebär att det enda jag kan göra just nu är att dricka kaffe och be till högre makter att detta fortsätter dagen ut…. Skoja, så dålig arbetsmoral har jag inte! Men jag föreslog faktiskt att vi skulle köpa hit ett brädspel inför framtida internetstrejker/strömavbrott så att alla vi kontorsråttor har något att fylla dötiden med.

Bra idé tycker jag! Men, nu ska jag jobba igen – intranätet har hittat hem igen efter 1,5 timmes frånvaro – so long!

ps. Jag hade gärna delat internet från telefonen om jag haft en modernare dator med wi-fi. ds

IMG_6316

blogstats trackingpixel

We´re only in it for the drugs

Comfort Control (Nicklas jobb) bjöd på ”julbord” i helgen. Precis som förra året fick inte veta mer än vad vi skulle packa med oss och vilken tid vi skulle mötas på deras kontor. Så, Jessie lämnades hemma hos mamma och pappa 07:00 i lördags morse och sedan bar det iväg mot Uppsala för att ansluta till bilkaravanen som gick därifrån.

Vi hamnade, efter ca 45 min i bil, på samma ställe som förra året – Friiberghs herrgård och det var det nog ingen som klagade över. Utöver det traditionella julbordet finns det nämligen skaldjursbuffé som är helt magisk och att få frossa i allt från räkor till hummer, kungskrabba och ostron + dricka massa vin är fan lyx och lite till. Att dessutom få göra det i lugn och ro utan unge som knappt kan sitta still i tre minuter känns nästan som semester.

Upplägget var ungefär som förra året det också – utomhusaktiviteter från typ 10:00 och fram till 15:00. Vi tävlade i 6 olika lag och temat för tävlingen var Skottland. Dels frågesport och sen tre utmaningsstationer där man fick utmana det andra lagen i reaktionstävling (fånga en pinne som släpps framför en så fort som möjligt), lerduveskytte (med laser, inte hagel) och stockstötning. Aktiviteterna var utspridda över hela herrgårdsområdet och man fick utmana de andra lagen via walkie-talkies och vid varje utmaning satsade man spelmarker. Vann man utmaningen fick man sin insats x2 tillbaka. Förlorade man tog banken (aktivitetsteamet) hela insatsen. Flest spelmarker på slutet av dagen vann. Vi tog ett break i tävlingen för lunch och efter lunchen hade vi en stor utmaning kvar – bygga en katapult (av regel- och trallvirke, två cykelslangar och ett rep) – vi fick en såg, två hammare, lite spik och 50 min på oss. Katapulten skulle funka till två olika sorters tävlingar – en precisions- och en längdtävling. Alltså, så jävla roligt hade vi med och åt varandra under hela dagen. Peter, Nicklas chef, har verkligen ett guldgäng till anställda och allas respektive är helt fantastiska. Trots att detta bara var andra gången jag träffade alla (några till och med första gången) så känner man sig som en rutinerad i gänget (många har liksom gjort detta i 20 år).

Efter aktiviteterna var det fritid (15:00-18:30) – då var sjöbastu + jacuzzi bokat och där hängde (drack och skrattade) vi tills det var dags att göra sig i ordning inför middagen. Efter middagen sen var det musikquiz + liveband (också precis som förra året) och jag och Nicklas dansade från första till sista låt. Vi hade några få tappra som försökte hänga på men över lag var folk rätt tråkiga och satt runt ”dansgolvet” och stirrade. Men det är någonting med trallvänlig livemusik som gör att jag inte kan sitta stil. Dels tycker jag att det är respektlöst mot bandet som spelar men sen är det ju så in i helvete roligt att dansa också. Detta blev ju mina första trevande danssteg sen skadan men spärrarna släppte ganska fort. När sista låten spelats fick jag och Nicklas så mycket beröm av diverse personer som tyckte vi var ”SÅÅÅÅÅÅ duktiga” på att dansa. Att vi såg synkade ut, passade bra ihop och dansade snyggt. Jag och Nicklas skrattade åt detta när vi gick och la oss – visst körde man lite höftrullningar då och då (ibland tätt ihop också) men mest stod vi bara och hoppade och brölade med i musiken. Men, jag har inga som helst spärrar när det kommer till att bjuda på sig själv i såna här sammanhang och nu verkade ju folk nöjda över att ha haft något att kolla på när de inte dansade själva så – win win!

Sammanfattningsvis kan vi väl kalla denna helg för en favorit i repris och jag längtar redan till nästa år. Rubriken har för övrigt inte jättemycket med inlägget att göra mer än att bandet som spelade på kvällen körde ett Ebba Grön-medley på slutet och jag hade helt glömt bort hur mycket jag en gång älskade just Ebba Grön. We´re only in it for the drugs är så nostalgiladdad.
FullSizeRender

blogstats trackingpixel

Såld!

Vilken jävla nerv- och stressprövning denna lägenhetsförsäljning har varit. Det blev 3 visningar istället för 2 vilket innebar att vi mer eller mindre bodde i flyttlådor, jag åkte runt med hela vår garderob (kläderna från den alltså) i bilen och Jessies leksaker + säng stod i förrådet under nästan en veckas tid. In och ut med grejer hela tiden – städa fläckfritt inför varje visning + piffa till och nej, det kanske inte låter som en pärs men lägg på klåfingrig 1,5åring på detta som sysselsatte sig med att rita med tuschpenna på parketten, smällde upp lådlock som gjorde jack i väggen och plockade fram allt vi plockade undan. Jo, då rinner svetten på och tålamodet av en. Sen att man i allt detta finlir ser saker man inte sett tidigare och tankar som ”varför har vi inte gjort något åt det här?” slår en 1,5 timme innan visning bidrar ju inte med något extra lugn direkt. Nicklas övervägde att börja måla kl. 11:00 inför ena visningen som var kl. 12:00 men vi fick helt enkelt hålla tummarna för att så små detaljer inte spelade in i det stora hela.

 Och hur har det gått då? Jo, det var väl som vi fick oss vår nervprövning. Första visningen var söndag 30/10 och andra måndag 31/10. Första budet kom in först tisdag förmiddag och detta låg 100.000 kr under utropspriset (1 495 000). Matias – vår mäklare – kom in till mig på kontoret (vi jobbar i samma kontorsby) och sa ”det är inget bra bud men jag tror vi ska ta det ändå för att skaka igång budgivningen” och Matias har haft mitt fulla förtroende genom hela processen så jag litade på honom och vi accepterade budet – i och med det var alltså budgivningen officiellt igång. Men, en liten klump i magen hade jag. En av grannlägenheterna såldes för 1,6 milj innan visning i våras och vi hade ju förhoppningar om att landa på ungefär detsamma men när detta första bud kom in kunde jag inte släppa tanken ”tänk om det här är enda budet vi får!” och ja, en liten gnutta besvikelse smög sig på för där hade vi slitit hårt i flera veckor och så ligger första budet under utropspris – som ett litet litet slag i ansiktet.

Näst bud kom in – en trevande höjning med 5000, från 1 395 000 till 1 400 000 och här blev jag nästan irriterad – visst jag förstår att folk vill komma undan så billigt (läs så lite dyrt) som möjligt men det här är lite (liiiite) som att skambuda på Blocket vilket jag personligen hatar och aldrig gör själv. Har någon sagt att de vill ha 500 kr för ett par skor och jag vill köpa dom – ja, då köper jag dom för 500 kr. Vill jag inte betala 500 kr för dom – då kollar jag om det finns liknande till bättre pris. As simple as! Hur som helst höll dessa trevande bud på med höjningar på max 20.000 tills en tredje budgivare klev in och satte ner foten med en 65.000höjning (det skulle även visa sig vara denne budgivare som till slut vinner budgivningen). 1,5 var vi uppe i då och där tog budgivningen paus för dagen. Detta var alltså tisdag och på onsdagen var det dags för visning nr 3.

Visning nr 3 städades av och när Matias kom tillbaka till jobbet hade han ett bud med sig: ”1 650 000 och då ska vi skriva papper nu och blåsa av budgivningen” och eftersom budgivningen ändå gått så pass trögt var vi bra sugna på att ta det budet men åter igen litade jag på Matias och han rekommenderade att vi skulle fortsätta med budgivningen. Någonstans var vi ändå rätt nöjda med de 1,5 vi hade fått (med tanke på de 650 000 jag själv gav för lägenheten) så om vi inte skulle komma upp i 1 650 000 i budgivningen gjorde inte så mycket. Vi chansade och tacka fan för det – vid middagsbordet samma kväll tog budgivningen fart ordentligt. Sms:en med bud kom med 30 sekunders intervaller. Vi uppdaterade familj och närmsta vänner för varje bud som kom in och givetvis började ju spekulationerna kring slutpris då också. Vi trodde inte på en krona över 1 650 000. Jag skrattade när Matilda skrev ”den kommer lätt gå för 1,8″ så vi satt mest och gapade när bud på 1,7 kom in och nervösskrattade i chock när 1,750, 1,8  och 1,850 ramlade in. Enmiljonåttahundrafemtio kronor var sista budet för kvällen – det kom in 19:45 och ja, vi kan väl säga att vi sov med ro natten till torsdag. Torsdag morgon kom och 07:22 plingar det till i telefonen. Medan jag går för att hämta telefonen tänker jag både ”är det ett till bud?” och ”nej, det kan det inte vara – sluta gapa efter mer nu!”. Plockar upp telefonen, tänder skärmen och skriker till Nicklas ”ENMILJONNIOHUNDRAJÄVLATUSEN!” – Nicklas var tvungen att se sms:et själv för att tro mig. Vad fan hände? Där gick man med magknip när första budet kom in och så stannar allt på så jävla mycket mer än vad vi någonsin vågat hoppats på – ja, det var det vinnande budet. Matias kom och bekräftade det någon timme senare på jobbet.

Vi skrev kontrakt med köparna (kan inte tänka mig bättre efterträdare) för två veckor sedan, köparna har besiktigat lägenheten (pga av noja efter tidigare husköp som sket sig vid besiktningen så, fullt förståeligt) och det fanns inget väsentligt att anmärka på – vi ska se till att lägga golv hela vägen in under diskbänken (vi har lagt det fram till diskbänken bara) + fixa nytt handtag till badrumsfönstret innan deras tillträdesdag och med tanke på slutpriset så känns det överkomligt. Nästa helg börjar vi flytta ut (hem till mamma och pappa igen) och tanken är väl att vi ska vara utflyttade och klara helgen efter det. Har inte reflekterat över hur snart det är och det är med jävligt blandade känslor jag gör det här. Jag ska lämna min safe spot, mitt älskade älskade Lindholmen, mina kära grannar – förhoppningsvis är vi tillbaka där snart men på ny adress <3

blogstats trackingpixel

Att sälja sin första egna pärla

Här har det varit tyst i nästan precis en månad och detta med anledning av att vi – lite hastigt och lustigt fått för oss att sälja vår lägenhet. Eller, hastigt och lustigt är det inte – vi har planerat för detta länge – grejen är bara att vi aldrig tagit tag i det. Nu kom det förvisso en fotledsskada emellan oss och våra egentliga planer, att fixa under och strax efter semestern i somras. Nya planen var sen att ta tag i det så fort vi kom hem från Grekland men vardagen höll oss i något jävla järngrepp och helgerna lyckades vi alltid ha uppbokade. Men, man kommer ingen vart om man inte prioriterar att lägga tid på det så ytterligare ny plan var att ta uteplatserna första helgen i oktober (rensa undan, klippa buskar, möblera och fotografera) men det slutade med att vi blåste ur hela hallen och åkte x antal vändor till tippen den helgen också och sen var vi liksom igång och har varit sen dess. Varje helg och vardagkväll har vi nu slitit fram till tisdag förra veckan då mäklaren + fotograf kom för att fota slutresultatet inför annonseringen (nej, så snabba puckar var vi inte inställda på). Sovkontot låg (ligger väl fortfarande) fetback – jag och Nicklas gick nog inte och la oss innan 00:30 en enda kväll under denna period. Och vad vi nu fixat inför försäljningen är: nytt golv (+lister och socklar) i hall + kök samt nya ytskikt (målat 4 vändor), målat om i badrummet, inrett hallen från scratch, förnyat massa inredning (mattor, filtar, kuddar etc) och för att endast ha haft kvällarna efter att Jessie somnat + delar av helgerna (när vi haft barnvakt) så vill jag nog påstå att det är JÄVLIGT bra jobbat.

Stort tack måste väl riktas till dels Glenn som hjälpte Nicklas att lägga golvet medan jag höll Jessie borta från lägenheten, dels mamma och pappa som ställt upp som både barnvakter och arbetskraft i lägenheten och sen till Therese som stylade hela lägenheten inför fotograferingen. Kan knappt tro att det är mitt hem när jag tittar på bilderna – det är för fint! Jag är nästan lite för nöjd med resultatet – att flytta känns plötsligt inte lika angeläget MEN vi måste ha större och då spelar det ingen roll hur fina våra 61,4 kvm är. Hur som helst fortsatte allt att ånga på i rasande fart efter fotograferingen i tisdags (därav känns allt just hastigt och lustigt). Annonsen låg ute onsdag, första visningen är nu på söndag 30/10 och andra på måndag 31/10. Idag fick jag se broschyren som mäklaren fixat och den var så fin – jag har inte hunnit greppa att allt det här verkligen händer och hur roligt det än ska bli att få börja på ny kula (nej, vi har inte hittat något nytt än men två rum står snart lediga hos mamma och pappa så vi mellanlandar troligtvis där i jakten på vårt drömboende) så är det verkligen med stor sorg i hjärtat som jag lämnar min lägenhet efter 6 år – mitt första egna boende. <3

Här ska ni få se vad som hänt de senaste 6 åren – översta bilden i varje bild är från broschyren jag själv fick när jag köpte, nedre bilden är annonsbilderna nu. Och som nämnt är det Therese som stylat den – skulle helst ha henne hemma och dona hos mig dagligen. Annonsen har ni för övrigt här.

IMG_5928

IMG_5929

IMG_5930

IMG_5931

IMG_5932

IMG_5933

blogstats trackingpixel