Vattnet går

Det blev en minst sagt märklig lördag för vår del. Jag vaknade nämligen upp runt 06 i en liten blöt pöl – tänkte ”jahapp, jag har kissat på mig!” Nej, ingen stor grej enligt mig – det hände en gång när jag väntade Jessie också och natten till i lördags sov jag så otroligt bra så min kropp tyckte väl inte att ”kissnödig” var tillräckligt med orsak för att vakna upp drömsömnen. Upp och kissa klart på toan var planen och jag reser mig upp ur sängen. På väg mot toaletten, som ligger 5 m från sängen, börjar det rinna längs benen – jag tänker typ ”är jag så jävla slapp?” och börjar knipa allt vad jag har, går sista stegen in på toaletten för att sedan stanna och betrakta det fortfarande sipprande vattnet längs benen. Då först slår det mig att detta faktiskt skulle kunna vara fostervatten – nej, allt fostervatten måste inte komma som en kaskadspya ur fitty utan beroende på hur bebisen ligger så kan det vattnet som ligger mellan huvudet och öppningen vara allt som kommer ut när fosterhinnan spricker. Jag står liksom förstenad en stund för det känns sjukt orimligt att vattnet helt plötsligt skulle gå, dels så pass tidigt som i v.37 + att jag fortfarande inte haft en enda förvärk eller liknande. Men, sipprandet mellan benen är helt utom min kontroll och jag har absolut inga problem att knipa annars – ”Nicklas!!! Jag tror att mitt vatten kanske har gått…. lite…. eller så har jag pissat ner mig. Jag vet inte!”

Några timmar senare bestämmer jag mig för att ringa förlossningen. Det har inte läckt något och jag är rätt säker på att det inte var vattnet men samtidigt kan jag inte släppa tanken ”men OM det är vattnet då!?” – Då måste ju förlossningen sätta igång inom 48 timmar och det vore ju jävligt nonchalant av mig att inte kolla upp det och i så fall få motsatsen bevisad. BB Stockholm tyckte absolut att jag skulle komma in på en kontroll så det blev att lämna Diesel hos min syster, informera mamma och pappa (som var påväg hem från Grekland), snabbt som fans fan packa en BBväska (in case of real deal) och åka till Danderyd.

Jessie, som fick följa med oss, imponerar på mig varje dag och verkar charma alla han möter. Han känns så klok och så förstående och var helt med på att vi skulle kolla till bebisen i magen och berättade även det för barnmorskan som tog hand om oss. När hon kom och presenterade sig svarade han glatt på vad han hette och sen sa han ”vi titta mammas bebis”, ”bebisen kanske komma ut”. Först blev jag uppkopplad på CTG för att kolla läget med bebisen och hon mådde prima ihop med helt obefintliga sammandragningar/värkar. Jessie kollade fascinerat på monitorn och lyssnade på hjärtljuden. Efter ca 30 min med CTG kollade vi hur hon låg där inne och jag måste säga att Lisa på MVC är jävligt mild i sitt tryckande i jämförelse med denna barnmorska. Det var ”ta ett djup andetag” och sen borrade hon liksom ner händerna i ljumskarna på mig (typ) – Jessie protesterade lite men vi förklarade lugnt att hon skulle känna på bebisen. Hon låg fortfarande högt och rörligt och redan då fattade jag ju att det inte var något vatten som gått på morgonen – med tanke på att huvudet alltså inte ligger som en kork så borde liksom allt vatten kommit på en gång.

Men, vi tog det säkra före det osäkra och gjorde en gynundersökning där hon tog prover på den vätska hon kunde få ut – inget fostervatten där. Jessie och Nicklas satt typ uppe vid mitt huvud under denna undersökning, satt ju i en sån där härlig gynstol, och när vi var klara ville Jessie hoppa ner från Nicklas knä och kolla på mästerverket – ”nu bebisen kommit!” – alltså, han är inte dum alls han men vi fick förklara att bebisen inte alls ville komma ut nu men att hon mådde bra i magen. Jag klädde, rätt lättad, på mig och konstaterade ”jahapp, så kissat på mig alltså!?” men barnmorskan trodde mer på väldigt tunn och riklig flytning (ursäkta info) – som att det skulle kännas fräschare…

Blev dock ett sjukt antiklimax när vi åkte hemåt – hur mycket jag än visste innerst inne att det inte var något på G så tänker man ju någonstans ”men tänk OM!” och så låter man dessa ”tänk om”-tankar vandra vidare. Jag var lättad för det kändes som att det fortfarande fanns en del saker vi behövde ta tag i innan lillans ankomst men jag insåg samtidigt hur lugn och samtidigt taggad jag är. Det är max 4 veckor kvar nu – imorgon går vi in i v. 38 och jag peppar mig själv med att det kan hända när som helst nu (även om jag är rätt säker på att det är mer 4 veckor än typ 2). On the other hand – 4 veckor är ju ingenting, så jävla spännande!

blogstats trackingpixel

Överlevde

Jag har haft lite småångest över att komma tillbaka till jobbet nu sista veckorna innan bebis men denna första (monster)dag på 09:00-19:00 har gått över förväntan rent mentalt- och orkesmässigt. Sen att jag suttit halva dagen och brottats med datorjäveln som gav upp helt efter 10 min i morse och sen vägrade starta upp sig igen är en annan historia. Är positivt överraskad att jag tacklade denna motgång så bra idag – satt tålmodigt och prövade grej på grej i hopp om att komma in på datorn (som startade men sen fastnade i ett laddläge) utan att slå sönder en enda grej för att slutligen inse att det inte fanns mer jag kunde göra och åkte till Elgiganten och lämnade in skiten. Har aldrig upplevt mig så ”rycka på axlarna-lugn” i liknande situation förut – hela mitt jobb hänger liksom på den där datorjäveln men idag var det som att hela min kropp liksom sa åt mig att inte ödsla energi på det.  Och så blev det.

Har målat upp en bild av att kommande sista veckor med jobb och graviditet kommer bli sjukt tunga men idag har visat på raka motsatsen och jag känner mig sjukt lättad. Att lämna Jessie på förskolan gick också över förväntan efter 4 veckors ledighet. Vi har pratat mycket om förskolan senaste dagarna – om barnen och fröknarna och rutinerna – så när vi kom dit kändes allt lika självklart som för fyra veckor sedan och Jessie sken verkligen som en sol när han fick se Linda och Moa (hans fröknar) och han vinkade glatt i fönstret när jag gick.

Kunde dock inte låta bli att gråta lite i bilen efter lämningen. Vi ska liksom vända upp och ner på hela hans trygga värld om några veckor och jag tänker inte sticka under stolen med att jag kämpar mot mycket dåligt samvete till och från. Det känns som att jag berövar honom ensamrätten på mig och Nicklas, på vår uppmärksamhet, på vår kärlek. Jag känner mig liksom taskig och det är en sjukt jobbig känsla. Någon av er med två barn som kände samma när ni väntade nr två? Jag vet att den här känslan kommer att försvinna samma sekund vi får se vårt nästa mästerverk men just nu är det sjukt tungt.

Han har förövrigt utvecklats så sjukt mycket denna sommar, Jessie, och det bekräftade Linda efter hans första dag på förskolan. ”Han är en helt ny person” och framför allt är det språket som bidragit till den stora skillnaden. Han pratar så sjukt mycket och hela tiden och ibland mer än han behärskar. Han är så klok också – observant och lyhörd. Han suger åt sig som en svamp och har man sagt något en gång så sitter det oftast. Det ska bli så spännande att se honom i rollen som storebror – han är väldigt hjälpsam, givmild och omhändertagande så det bådar ju gott. För någon dag sedan bröt jag ihop av ren lesshet på att vara gravid och då vägrade han lämna min sida. Nicklas försökte få med honom ut i vagnen för vila men han svarade bara ”ne, stanna mamma!” och då ska det tilläggas att det allt som oftast bara är Nicklas som gäller.
Mitt älskade lilla hjärta <3

img_2429.jpg

blogstats trackingpixel

v. 36

Tänkte passa på att tacka er för fin respons på namnförslagen – känns som att vi är rätt så överens, ni och jag, med en liten skillnad. Majoriteten av er tycker Jamie eller Lillie, för mig står det nog mer mellan Jamie och Jillie av den enkla anledningen att Lillie är väldigt likt Lilly som är ett av det populäraste namnen just nu. Men, inget är ristat i sten och så får det förbli tills vi träffat vildingen där inne.

Ja, jag skulle nästan vilja kalla henne för sjövild. Vid det här laget ”ska” rörelserna i magen bli mer långa och sega pga det dåliga utrymmet i magen men här tycker jag nästan tempot ökat den senaste veckan – hon ligger fan aldrig still och verkar alltid vara vaken – särskilt när man själv vill ha lite ro som vid middag eller när jag ska sova. Vid senaste kontrollen hos barnmorskan låg hon fortfarande hög och med rörligt huvud – alltså ej fixerad. Fick order från barnmorskan att om vattnet skulle gå innan nästa kontroll så ska jag snabbt lägga mig ner ”så ingen liten arm eller något slinker ut”. När huvudet är fixerat kan ju ingenting annat ta sig emellan men nu skulle alltså en arm kunna trilla ner om vattnet går – betryggande info så här i slutskedet. I tisdags gick vi in i v36. Detta innebär alltså: ca 1 vecka till till färdigbakad bebis, 3 veckor (30 dagar exakt) till bf och max 5 veckor till av denna graviditet. Helt galet att vår familj blir ett helt liv rikare inom en månad.

Jag tänkte passa på att sammanfatta denna graviditet då jag inte tror att den kommer utvecklas särskilt mer. Jag kan börja med att dementera allt ni hört om att man skulle må olika beroende på om man bär på pojke eller flicka – mina graviditeter har varit så gott som identiska på alla sätt och vis. Skillnaderna är att jag är mycket tröttare denna gång vilket har sin naturliga förklaring i att jag inte kan vila när jag vill + delar säng större delen av natten med en viss rörlig 2,5åring  – har helt enkelt inte bara haft mig själv och magen att tänka på och rätta mig efter denna gång. Magen har precis samma form som sist men något (ytterst något) större enligt SFkurvan. Jag har haft helt andra cravings denna gång. Med Jessie var det någon vecka med kebab + längre perioder med vitkål och gröna äpplen. Denna gång har det varit Piggelin (håller i sig än), koriander (i början) och nu fetaost (som jag normalt sett inte gillar) och vitlöksbröd. Gemensam nämnare för bägge graviditeterna är sura godisar, till och med hellre än choklad. Generellt har jag inte varit särskilt sugen på lagad mat även om det alltid är gott när jag väl äter – något som jag märkt nu senast veckorna är att jag är konstant sugen på typ grekisk sallad – alltså fetaost, tomater och gurka med olja på, bara. Konstigt det där – hur man kan bli näst intill besatt av något man annars inte är särskilt förtjust i.

Rent kroppsligt känns det precis som med Jessie. Lite tyngre nu vilket säkert går hand i hand med bristen på vila. Har fått lite ont i korsryggen (alltså, uppåt skuldrorna) denna gång och detta beror nog på bristen på styrketräning denna graviditet. Sist körde jag på med minst 3 pass i veckan till v 38 men energin har inte alls räckt till det den här gången. Renovering av hus och, kanske framför allt, tomt har liksom fått räcka som kroppslig aktivering i kombo med att jaga och släpa på Jessie. Men, jag är sjukt tacksam över att ha fått knata igenom två graviditeter mer eller mindre helt smärtfritt och utan klassiska symptom som illamående, foglossning, dålig sömn och kissa i massor. En skillnad till nu mot sist är dock sammandragningarna som är mycket mer markanta denna gång och började mycket tidigare (livmodern vet vad som gäller denna gång) vilket jag hoppas har lite inverkan på förlossningsstarten. När Jessies förlossning drog igång hade jag knappt haft några kraftigare sammandragningar eller förvärkar så allt kom som ett brev på posten och en käftsmäll samtidigt. Nu har jag sen några veckor tillbaka fått stanna upp ibland, framför allt på promenader, pga så kraftiga sammandragningar. Får väl helt enkelt hoppas att kroppen är lite mer medgörlig denna gång – sist kändes det som att min kropp var lika chockad som jag över att förlossningen var igång och nu i efterhand undrar jag om min då rätt starka kropp faktiskt jobbade lite emot mig/förlossningen. Det kändes liksom som att min kropp jobbade emot värkarna snarare än med – som att en kraft pressade ner och en annan kraft tillbaka. Har ju liksom inte hört någon annan som backat från 9 cm öppen till 7 :P.

Hur som – jag börjar bli riktigt taggad nu, det är nedräkning på riktigt och jag har börjat samla ihop de sista pusselbitarna inför hennes ankomst. Hon är mer än välkommen när som helst efter nästa helg (när mamma och pappa är hemma från Grekland). Tror dock att vi får vänta någon vecka in i september.

img_2202.jpg

blogstats trackingpixel

Ej allmän egendom

Är rätt less på att vara gravid nu. Dels orkar jag inte gå runt och grubbla på vem den lilla människan i magen är längre – jag vill träffa henne och lära känna henne. Jag vill inte fundera längre över hur vår familj kommer att se ut – jag vill uppleva det, eller, behöver uppleva det för allt känns fortfarande så sjukt overklig. Jag kände precis likadant med Jessie, en framtid jag inte vågade ta till mig, men han var ju det mest självklara så fort vi fick se honom – det kommer hon också att vara och därför vill jag bara få sista biten fram till mål överstökad.

Sen har vi ju den här biten med att vara allmän egendom som gravid. Jag upplevde det knapps alls med Jessie men min barnmorska bekräftade att är man höggravid på vintern syns och märks man knappt. På sommaren är man mycket mer avklädd och graviditeten syns på ett annat sätt – därav har jag märkt av det här med att vara allmän egendom på ett helt nytt plan och jag kan inte påstå att det är enbart positivt. Vissa sköter det snyggt – som idag t.ex. har jag fått två jättefina kommentarer. Nicklas gudmor kom fram och klappade försiktigt på magen och sa ”jag vet att man inte ska göra så här men vilken gullig mage du har!” Undrade dessutom hur jag mådde och hur långt det var kvar av intresse då hon själv ska bli farmor snart. Sen var det kassörskan på Ica som utbrast ”Vilken snygg mage du har, jättesnygg!” – har aldrig hört någon formulera sig så men när hon sa just snygg så kände jag mig snygg också (precis som att man känner sig tjock om någon formulerar sig så). Men när min ”kära” svärmor för några dagar sedan utbrast ”det spelar ingen roll vad du säger – nu är du STOR! Både tuttarna och magen är mycket större den här gången! Är du säker på att de inte kan ha missat att det är två!?” så brast det och jag fräste ifrån och lämnade vardagsrummet. 1. Jag har bildbevis och SF-mått som bevisar att jag är nästan precis lika stor denna gång som sist. 2. Jag har själv stirrat på skärmen på TVÅ ultraljud där det endast tickat ETT hjärta och funnits ETT barn. Och svärmor är inte första som slänger ur sig ”oj, är du säker på att det inte är två!?” – känns som den kanske absolut dummaste jävla kommentar man kan slänga ur sig till en gravid (som att den lilla detaljen att man bar på tvillingar skulle ha undgått en under en hel jävla graviditet). Att säga ”vad tjock du är nu!” eller ”oj vad stor du blivit!” är INTE någon komplimang utan raka motsatsen. Förstår inte varför man över huvudtaget får för sig att kommentera just storleken på en gravid kvinna – som att det vore något banbrytande att magen växer i takt med människan där inne. Eller ja, egentligen anse sig ha rätten att kommentera en gravid kvinna överlag (positivt som negativt). Det är ju inte direkt så att vi går och slänger ur oss diverse ”oj, vad stor rumpa du har”, ”vilka snygga armar du har!” eller ”vilka härliga kinder du har!” till random folk. Varför är det helt plötsligt ok att kommentera hur någon annan ser ut när denne någon är gravid? 

Nä, om man nu känner ett extremt behov att yttra sig till/om en gravid kvinna är mitt tips att hålla dig till riktiga komplimanger: ”vad vacker du är!” ”vilken fin mage du har!” men bespara dig frågor som ”hur känns det?” (en graviditet är oftast en jävla storm av just känslor och du har inte tid att lyssna på den utläggningen) eller ”längtar du?” – dummaste jävla frågan man kan få (efter ”är du säker på att det inte är två?”) ”Nä men alltså jag älskar att vara gravid, den här lilla människan min kropp skapat och burit är inte så superintressant i jämförelse…..” – klart som fan man längtar, det har man väl för fan gjort sen man plussade första testet (ja, jag har gjort ett gäng första tiden både med Jessie och nu för att jag känt mig så sjukt ogravid i början)

Slutligen känner jag mig så sjukt tung just nu och är så jävla trött så att få återgå till min vanliga kropp + få gå hög på amningshormoner ett tag tackar jag inte nej till. Känner mig helt enkelt färdig med graviditet nu och redo för uppgradering av familjen – får troligtvis vänta minst fem veckor till i alla fall 😛 

Bilden nedan är på mig och min jättestora, jättetjocka (eller bara jättesnygga) mage + min bara jättesnygga sambo – bilden är tagen av vår fantastiska son <3

blogstats trackingpixel

Lådna

Har precis nattat Jessie och sitter nu helt själv i soffan och det är knäpptyst – för första gången sedan i onsdags kväll är det liksom stilla. Vi körde en weekend på Lådna (ons kväll – idag) ihop med Nicklas fantastiska familj vilket är hans pappa + bonusmamma, två systrar med respektive och så Jessies fem kusiner. Att åka dit och tro att man ska få en lugn stund är ju typ som att tro att det kommer snöa på julafton – helt jävla osannolikt. Ja, det är jävligt skönt att sitta här helt själv och inte behöva vara social med någon eller räkna in ungar, eller trösta, eller lösa konflikter, eller bli arg men samtidigt skulle jag inte byta bort dessa dagar mot något. Alla skratt, gemenskapen, samarbetet och alla fantasiska (och hemska) ungar väger liksom upp allt tjat och gnäll som ändå blir.

Vi har haft helt ok väder som bjudit på lite sol alla dagar samt tillåtit endast bikini fredag, lördag och idag (alltså strålande sol mer eller mindre hela dagarna). Ungarna har sysselsatts med allt ifrån flakmoppeåkning (inte Jessies favvo dock), hovfiske, båtåkning, lekparkshäng, bad och vi vuxna har ju fått agera lekledare, badvakter, bryggvakter och chaufförer till ovanstående aktiviteter.

Vi tog oss iväg på ett, på förhand, Mission Impossible – restaurangbesök på Möja. Jag hade smått ont i magen innan vi åkte iväg alla 14 med båten och såg bara tragedi framför mig. 6 otåliga ungar på en trerätters sittning. Jag har nog aldrig blivit så positivt överraskad tror jag. I två och en halv timme satt ungarna stennöjda vid bordet och mumsade hamburgare och glass utan ett endaste tjat eller bråk och skrik. Vi var typ det lugnaste sällskapet på restaurangen och då det enda med barn.

Igår kväll var första kvällen alla barnen var i säng i tid och ingen vuxen somnade vid nattning. Vi plockade då fram sällskapsspel och lägsta tänkbara nivå på diskussioner. Vi tjafsade och skrattade så tårarna sprutade och där och då fick jag mig en liten reminder om vilket jävla privilegium det är att få vara en del av den här familjen, hur mycket jag tycker om dom alla och hur roligt vi alltid har tillsammans. Minns det som igår när jag och Nicklas syster Cissi tog vår första promenad tillsammans för nästan precis 4 år sedan på precis samma plats – Lådna. Det hade precis gått upp för henne och resten av Nicklas familj att jag träffade/dejtade/var tillsammans med Nicklas (det hade han nämligen inte själv sagt något själv om inför vår ankomst till Lådna, han hade bara sagt att tre kompisar skulle med – jag, Fernis och Kenta). Jag och Cissi gick och pratade om just det lustiga i att Nicklas inte sagt någonting om mig varpå hon sen sa att hon tyckte att jag passade Nicklas och det kanske finaste av allt – att jag smälte in bra i familjen. Tas man emot med öppna armar är det svårt att inte smälta in och jag har känt mig hemma, både på Lådna och med familjen Fossli, från det att jag satte foten på bryggan i juli 2013.

img_1849.jpgimg_1851.jpgimg_1855.jpgimg_1859.jpgimg_1856.jpgimg_1867.jpgimg_1971.jpg

blogstats trackingpixel

Vad ska hon heta?

Ja, vad ska hon heta – lillasyster? Som jag nämnt i tidigare inlägg så vill vi ge henne ett lika speciellt namn som vi gav Jessie och sen ska det gärna klinga bra ihop med Jessie – det ska liksom inte råda något tvivel om att de två är syskon. 

Jessie har ju fått ett amerikanskt namn och jag sugs åt det hållet hela tiden – kollar mer på amerikanska namnlistor än svenska. Problemet är bara att jag tycker att de flesta amerikanska tjejnamn liksom kräver ett amerikansk uttal också och så international vill jag inte riktigt ta det. 

De namnen vi (mest jag) nu bantat ned listan till är följande och ni får gärna kommentera vilket ni föredrar – alternativt rangordna dom från bäst till sämst. 

Jamie
Janie
Jillie
Lillie
Lovie

Jamie är det namn vi hade bestämt oss för långt innan jag ens blev gravid – att oavsett om nästa bebis blev en tjej eller kille så skulle hen heta Jamie. Men, jag har mer och mer börjat tycka att namnet låter hårt och kaxigt på en tjej och har därför försökt få in mer ”flickiga” namn men med facit i hand om någon månad kanske det känns helrätt igen. Nu väntar jag spänt på era åsikter – I can take them all. Det kommer hur som helst varken bli en Madeleine eller Sara. Mellannamnen är klara iaf – Ingrid Maria (om ni nu vill väga in dessa i er bedömning) 😛

 

blogstats trackingpixel

5 kvar

Tänk att det var så lätt att välja namn på Jessie. Nicklas ba ”Jag har ett namnförslag! Jessie?!” varpå jag smakade på det och sedan svarade ”Det är jättefint!” och sen var det nog det enda namnet som verkligen var på tapeten och han var en sån självklar Jessie när han kom. Inför denna graviditet så hade jag bestämt ett namn och det namnet skulle vi köra på vare sig nästa unge blev en tjej eller en kille – men, nu är jag inte alls lika säker längre. Från att ha ett namn spikat har jag liksom ändrat till ”det ska i alla fall börja på J”, sen till ”det ska i alla fall sluta på ie” och sen till ”det ska klinga bra med Jessie”. För det vill jag faktiskt – att namnen ska klinga ihop, det ska liksom inte gå att missa att dessa två ”hör ihop” på något sätt senare i livet. Nu är ju bara problemet att Jessie är ett ganska speciellt namn och vad som inte klingar särskilt spännande bredvid Jessie är typ Sara. Att välja ett vanligt namn på lillasyster blir nästan lite som att ställa henne i skuggan av Jessie – som att han ska sticka ut och märkas lite extra framför henne. Det finns endast 34 män i Sverige som har Jessie som tilltalsnamn – jag vill hitta något lika unikt åt lillasyster. Har nu fem namn kvar på en lista av typ 15 och jag får inte sådär supermycket feedback från Nicklas. Han tycker att han fick välja namn på Jessie så det är ”min tur” att välja nu (som att det är något jävla gosedjur man döpa).

Vad tycker ni? Ska vi köra en omröstning här och se vilket av namnen som tilltalar er bäst. Ranka de 5 namnen jag har kvar på listan? Ni kanske till och med har ett sjukt bra namn på lager som ni vill dela med er av. Lämnar dock ingen garanti för att det namnet som tilltalar flest är det vi slutligen väljer 😉 Vad säger ni? Ett separat inlägg om detta?

blogstats trackingpixel

Nedräkning

Snart är tre arbetsdagar, av de fem innan semestern, avverkade – tror aldrig jag längtat så här mycket efter semester någon gång tidigare. Eller, behövt semester så här mycket. Vardagarna är riktigt tunga just nu. Inte för att jag har ett tungt jobb på något sett men jag har lite svårt att hantera den här vardagsstressen just nu. Är generellt ingen stresstålig människa och graviditeten har bara gjort detta värre – hjärtat rusar liksom iväg på noll tid och jag blir sjukt otrevlig vid minsta lilla stresspåslag. Bara att komma iväg på morgonen är en sån jävla kraftansträngning mentalt och när jag väl landar på jobbet skulle jag lätt kunna sova 2 timmar igen. Är i och för sig konstant trött på vardagarna och skulle med lätthet kunna sova bort varenda en av dom men när man kan leva kravlöst och utan tidspress på helgerna känner jag mig precis som vanligt och orkar förhållandevis hur mycket som helst – t.ex. släpa ris från trädfällningen hela midsommarhelgen. Så ja, semestern är minst sagt välkommen och välbehövlig.

Tanken är ju alltså att jag ska tillbaka till jobbet minst 3 veckor om nu lillasyster håller sig till planen, vilket jag betvivlar. Jag ska alltså jobba augusti ut (semester första veckan i augusti) och därefter gå på mammaledighet. Med Jessie gick jag två veckor innan BF och fick sen vänta på honom i fyra – tänkte att jag inte skulle göra den ”missen” igen. Men bara för att jag har en sån tight planering denna gång (och slutar jobba fyra dagar innan BF) så kommer hon väl innan BF. Har dock informerat min ersättare om att han måste stå i startgroparna från mitten på augusti och jag tänker att jag endast tar de där sista jobbveckorna om jag känner mig pigg och fräsch (så fräsch man kan känna sig från v. 36).

Det har fortfarande inte riktigt gått upp för mig att jag inom 10 veckor är tvåbarnsmamma och det kanske mest otippade av allt – att jag inom 10 veckor har en dotter (har alltid sett mig själv som en grabb-mamma). Men, jag har börjat tvinga mig själv att förbereda lite – köpt lite kläder (måste köpa lite till), tänkte ta tag i liggdelen till vagnen snart också (har två sittdelar för tillfället), ställa upp och bädda i ordning spjälsängen och köpa extra sektioner till garderoben. Men det är väl typ vad jag tror måste göras innan hon kommer. Sist följde jag slaviskt en lista jag fick av mina vänner på en av mina två babyshowers – med facit i hand behövdes inte ens hälften av allt det som stod på listan. Då var allt så nytt och läskigt och jag ville förbereda precis allt. Nu vet jag ju att så länge jag har mjölk i tuttarna är livet rätt så najs för den där ungen till en början. Alltså, fatta – Victoria! Du kommer, om allt går som det ska, få åka hem från BB med en till sån här <3

image

blogstats trackingpixel

Idioter

Det känns som att jag är i en jävligt grinig fas just. Alla andra är idioter – på riktigt är jag irriterad över hur generellt dumma i huvudet folk är. Jag lägger så mycket energi på att vara irriterad på dumt folk att det blir jobbigt – antar att det har med hormonerna att göra, att jag känner mig jävligt lättprovocerad. Nog för att jag generellt kan vara rätt vass men just nu är det knappt jag står ut med mig själv. Det liksom brinner på några sekunder. Jag känner plötsligt ett starkt behov av att bokstavligt talat banka in vett i folk huvuden.

Nej, du behöver inte vara orolig – jag tycker inte att du är en idiot. Idioterna är oftast folk jag inte känner utan bara har flyktig kontakt som via telefon eller över receptionsdisken på jobbet. Ja, jag får höra så mycket bajs på jobbet och det jag hakat upp mig mest på sista tiden är alla idioter till föräldrar som kommer in och jämför sina barn. ”Min andra son klarade sig på 5 lektioner så vi tänkte något liknande till den här” (pekar på levande männsika med känslor bredvid sig). Jag är alltid noga med att påpeka att man inte kan jämföra och att alla har olika förutsättningar och att kraven är annorlunda nu kontra några år tillbaka. Att jag ens ska behöva dra argument som ”alla har inte MVG i matte” eller ”alla som spelar fotboll blir inte proffs” för att minska pressen på dessa stackars barn gör mig både ledsen arg. Det värsta jag hört är ”ja, vår äldre son tog bara tre lektioner men för den här (åter igen riktat mot livs levande person bredvid sig med känslor) går det lite trögare!” – indirekt ”vår äldre son är lite bättre än den här!” – sånna föräldrar, mina vänner, är IDIOTER!! Blir så arg att jag knappt kan agera proffsigt – jag har en gång sagt ”fast, så kan man ju inte säga!” varpå mamman snabbt omformulerade sig men skadan är ju liksom redan gjord och det lär inte vara första gången denne son fått höra att hans äldre bror är lite bättre. FY FAN för sånt folk. 

Ett annat vanligt förekommande irritationsmoment är andra bilförare. Jag har alltid kört med ledorden ”alla andra är idioter – lita inte på någon” men det är inte bara ledord utan generellt ett facit. Det är ju typ ett under att man fortfarande lever – eller, nej det är det inte eftersom jag kör enligt ovan och egentligen alltid är beredd på det värsta. I måndags var jag, utan överdrift, 10 m från en frontalkrock – 10 m = noll och inget mellan två mötande fordon vardera framförda i minst 50 km/h. Föraren i bilen jag mötte satt och sms:ade (kollade Instagram, Facebook, mailen, snapchat eller dylikt). På håll ser jag hur han börjar glida över i mitt körfält, tänker först att det är någon jag kanske känner som liksom vill markera ett ”hejhej” men den mötande bilen går aldrig tillbaka in i sitt körfält utan forsätter helt över i mitt och han (ja, jag såg att det var en han) kör rakt emot mig, på min sida av vägen i minst 60km/h. Jag inser med kanske 20-30 m innan frontalkrock att människan jag möter inte har någon som helst koll på vad som händer så jag ställer mig på bromsen. Med 10 m kvar till frontalkrock tittar han uppenbarligen för första gången upp från telefonen (det var här jag såg telefonen) och kastar tillbaka sin bil på rätt sida. Jag hänger på tutan och han fortsätter sin färd som ingenting, troligtvis fortsatt fast i telefonen. Jävlar vad arg jag var, så arg att jag övervägde att vända bilen och köra efter honom. För jag är 99% säker på att han tänkte ”åååh, shit det där var nära. Tur att jag hann kolla upp!” Grejen är bara att det inte är hans förtjänst att vi båda lever någonstans utan MIN för att JAG hade koll och kunde bromsa innan katastrofen var ett faktum. Och jag vill egentligen inte att han ska komma undan med ”det hände ju inget” för det stämmer inte någonstans. Han skrämde livet ur mig och lämnade mig med skyhögt adrenalinpåslag som liksom inte gav med sig på hela bilfärden hem. Han hade nästan ihjäl mig och mitt ofödda barn och jag ångrar idag att jag inte vände bilen för att ge honom min bild av situationen. För hans bild kommer ju förbli att det var han som räddade upp situationen. 

Alltså, det är klart man reagerar – oavsett vilket av ovanstående exempel men ställs inför/utsätts för men jag har svårt att släppa och gå vidare just nu. Jag brusar liksom upp mig gång på gång för samma sak och jag fattar inte varför jag alltid lägger band på mig själv istället för att faktiskt agera så att jag kan släppa och gå vidare. Och nu gäller det ju inte bara ovanstående exempel utan något sånt här dagligen som jag hakar upp mig på. Typ, ”kan folk inte bara vara lite jävla vettiga någon gång?”. 

blogstats trackingpixel

Frigiva tomten

Då var projektet ”frigiva tomten” inletts. Klätterapan flyttade sitt trädfällande från i torsdags till måndag denna vecka. Träden vi skulle ha ner skulle märkas och då detta ligger på Nicklas bord (jag hade kunnat leva med träden på tomten ett tag till) så förväntade jag mig att detta var klart när jag skulle åka i måndags (Nicklas åker innan mig). Nu är det ju Nicklas vi pratar om, även känd som ”mycket snack och lite verkstad” eller ”gör först tänker sen” så när vi gjort oss redo för jobb/förskola och ska ut och sätta oss i bilen är ju träden givetvis inte utmärkta på något sätt. Jag får springa in och hämta sprayfärg och inser när jag ska spraya första trädet att jag inte har en aning om vad Nicklas och Klätterapan kommit överens om – alltså, vilka träd som faktiskt ska ner. Jag märker därför upp alla på framsidan (alla träd på tomten ska ju ner förr eller senare) och lagom när jag är klar rullar Klätterapans bil in på vår väg. Vi hinner då gå igenom alla träden – i deras order stod det endast 4 st men de hade tid att ta ner alla 6 jag märkt upp om vi ville. Jag svarade ”ja” utan att riktigt tänka på konsekvenserna. Vi hade ju nämligen bara bokat fällning – inte avkvistning, uppsågning eller bortforsling så när Nicklas kom hem fick han sig en glad överraskning – fällda träd på precis hela framsidan.

Men, efter lite annonsering om ved på Facebook är nu det mesta redan borta. 2 grannar var och sågade upp precis alla träd igår och tog med allt utom riset och riset visade det sig att vi får dumpa på samfällighetens ”dumpställe” så länge vi inte bygger på höjden. Detta innebär alltså att vi nu snart ”bara” har 11 träd kvar… Dessa 11 tas ner i början på juli och då får vi dessutom hjälp med uppsågning av alla träden och sen har vi inte längre Kårstas enda tomt utan sol! Våra närmsta grannar kom faktiskt och både grattade till ett bra beslut samt tackade för kvällssolen vi gett dom i måndags. Det sjuka är att alla grannar vi pratat med sen vi flyttade in har tagit upp just träden – ”ni borde ju göra något åt alla träden” ”träden kan ju bli ett problem, dom bör ni tar ner” osv. Detta var det första Nicklas sa när vi var och kollade på huset också – ”skitbra men träden måste ner”. Frågan är bara varför ingen gjort något åt asen tidigare – skulle ett få för sig att rasa t.ex. så kan vårt, eller något av närmsta grannarnas hus hälsa hem. Nu är dom snart väck allihopa och problemet (uppenbarligen inte bara vårt då :P) ur världen.

Av det som fälldes i måndags har vi behållit en stor björk – dels till ved men sen kom jag på att björk är rätt så jävla snyggt att ha inomhus, alltså i dess naturliga utförande. Började googla runt lite på vad man kan göra och hittade lite inspiration. Några gardinstänger är planen + någon klädhängare till att börja med så får vi se vad det räcker till :)

j6v0mlmqwnzn7mex7yexnflgo1_400

blogstats trackingpixel