Mitt team

Hemkommen från Åland och Damälvan och känner mig alldeles mör trots exakt 0 minuters speltid. Att inte vara på planen och kunna påverka för stunden som tex avbytare har jag ändå upplevt som uthärdligt tidigare men att det nu är den plats jag kommer ha match ut och match in kommer tära ordentligt på mitt stackars psyke. Var alldeles mosig efter gårdagens två matcher och kände mig nästan lika slut som spelarna, vilken jävla pers det är att stå på sidan. Och vilken utmaning sen – att placera spelare, pussla, peppa, fatta snabba beslut, styra, förklara, visa, se brister, hitta lösningar, se allt det fantastiska och berömma. Som sagt, en utmaning men en fruktansvärt rolig sådan och trots att alla matcher inte gick vår väg helt (förlust i första, oavgjort andra och seger i tredje) har jag fått sån mersmak för denna roll, detta lag, dessa tjejer. Allt och alla runt Frösunda SK Dam är rakt igenom fantastiska. Allt är välorganiserat, välplanerat och strukturerat, jag har en otrolig ledar/tränarstab runt omkring mig som inte bara ser till att alla bitar runt omkring funkar utan som även gladeligen går en sväng med barnvagnen eller för den delen underhåller bebis så att jag får sköta mitt och sen har jag ju ett gäng makalöst härliga tjejer som krydda på allt detta.

Dom har verkligen visat mig tillit i detta, ifrågasätter ingenting utan gör bara precis det jag ber dom om i alla lägen (nästan) och är lyhörda. Att de sen har en sån sjuk arbetsvilja, skyhög lagmoral och ett extremt sug efter att förbättra gör att denna uppgift blir rätt enkel för mig. Visst är vi en bra bit ifrån min målbild men att på ynka 3 matcher (på 2×25) ändå lyckats slipa till lite på allt det jag pekat på sen jag tog över känns mycket lovande. Hade ni sett vår första match igår och fått jämföra med den sista som spelades idag så skulle ni förstå. Att vi som div 5-lag dessutom hållit jämna steg med div 3-lag denna helg visar på vilken jävla vilja och hur mycket hjärta det finns hos tjejerna. Nu ska vi bara städa av en inomhuscup nästa helg sen sätter jag gladeligen tänderna i säsongen 2018 på riktigt och jävlar vad det ska dras slipstenar och byggas självförtroenden – jag är så taggad.

Sen är inte det här gänget spelare/ledare bara fantastiska sett till dom som lag utan även som människor – så lättsamma, välkomnande och omhändertagande. Sen minns jag knappt när jag fick skratta så här mycket sist – är lika slut i käkarna som jag är i skallen. Tack för den här helgen tjejer + ledare/tränare, ni är guld!

6E89BE11-E277-45F3-857A-344FF667BFC7

blogstats trackingpixel

Finns ni ens?

Finns ni småbarnsmammor som aldrig tappar det? (frågar åt en kompis)

Nej, men alltså allvarligt. Om du som läser är en småbarnsmamma som aldrig aldrig aldrig blivit så frustrerad och arg att du t.ex. stampat i golvet som småbarnet själv, kastat saker, stängt in dig i annat rum och djupandats, lämnat hemmet så fort den andra föräldern kommit hem etc etc kan du väl kommentera ”jo, jag, den perfekta modern med det oändliga tålamodet finns faktiskt”. Ni andra morsor med icke oändligt tålamod kan väl bara droppa en ”styrkekram” bland kommentarerna. Behöver tonvis av dom just nu.

Jag tror (mer mammas teori kanske) att verkligheten har kommit ikapp min prins, med råge – att hans reaktion på Jamie kommer nu ihop med med en stor dos trots vilket resulterar i ett vardagligt helvete med konstant ifrågasättande och protester. Han har ju varit en ängel sen Jamie kom och är det fortfarande mot henne. Han är verkligen stolt och bryr sig så mycket om henne men i övrigt är han som förbytt. Och mig verkar han inte ha mycket för just nu, alls – troligtvis för att det är jag som måste ta alla tråkiga vardagsgrejer som frukost, påklädning, tidspassningar medan Nicklas ofta bara kan kliva in och göra allt roligt med honom. Detta har resulterat i situationer som följande: Vi går ut och ska åka snowracer på eftermiddagen, Nicklas kommer hem precis när vi kommit ut och tar med dig Jamie in för att börja laga mat. Jessie bryter ihop och gormar att han ”vill åka med pappa”. Jag säger ”Men nu ska pappa laga mat så du får antingen åka med mig eller så går vi in”. Då blänger den jäveln på mig med smala ögon, kliver av snowracern och går in. Ja, ni fattar. Jag är inte rolig alls längre – jag passar bara när han ska sova eller är ledsen.

Sen ska han tjafsa emot precis allt. Vad jag än föreslår eller säger att vi ska göra så kontrar han med ett ”NEEEEEÄÄÄÄÄÄÄÄJJJJ!!!” Som denna morgon till exempel – ska ju vara borta hela helgen och hade sett fram emot att umgås hela dagen med honom. Resultat: Han däckar i vagnen kl 10:30 efter att ha tjafsat om frukost, tjafsat om den där helvetes jävla Ipaden, tjafsat om kläder, tjafsat om ytterkläder, tjafsat om att åka i varukorgen på vagnen, tjafsat om att hacka sönder en jävla isfläck, tjafsat om vagnen igen för att slutligen bli helt jävla hysterisk över att solen lös honom lite i ansiktet. Ja, alltså, jag förstår att han däckar efter det, det skulle jag också behöva göra.

Igår morse var jag tvungen att ta ut lite frustration på golvet – stampade allt vad jag kunde från hallen och in i tvättstugan där jag sen stannade en stund och andades. Samma sak då – tjafs om frukost, tjafs om kläder, tjafs om ytterkläder, ”jag vill inte gå ut med Diesel!!!” för att slutligen skrika ”NEJ INTE VÄNTA!!” när jag bad honom vänta med att klättra upp i vagnen tills jag kunde hjälpa honom. Det var då det liksom brast för mig – när inte en enda grej får gå obemärkt förbi. Och om det nu finns folk som har oändligt med tålamod för sånt här så beundrar jag er (vad går ni på och var får jag tag på det!?). Man måste ju liksom lägga sin egen värdighet helt åt sidan om man tar sån här ”skit” från sina barn dag ut och bara vifta bort det. Well, I cant do that, sorry.

14229588-58CA-4055-8482-344B81752EB4

Ps. Jessie är fantastisk och får oss att skratta minst lika mycket som han får oss slita av oss håret. Dont get me wrong there! Tänker iaf inte hymla om att allt är perfekt – för det är det inte, inte någonstans hos någon. Hej då!

blogstats trackingpixel

Huvudtränare

I slutet av 2017 fick jag förfrågan från Frösunda SK dam (som jag spelade en halv säsong med innan jag bröt fotjäveln 2016) om jag inte ville hjälpa till och träna dom. Jag blev erbjuden huvudtränareollen men tackade nej och det var med en stor reservation för begränsad tid och familjeprioritering som jag tackade ja till uppdraget som assisterande tränare. Nu vet ju jag att jag inte är en person som håller mig lite i bakgrunden – antingen är jag med till 110% eller inte alls. Det slutade ju därför med att jag redan vid första träningen tog över helt och därifrån blev det bara så att jag planerade alla träningar (utan att ens blivit tillfrågad) för att Leffe (uttalad huvudtränare) skulle få jobba med målvaktsträningen som han helst ville. Och så har det ju tuffat på sedan dess – jag har planerat träningarna och bestämt upplägg för försäsongen. När Leffe då ringde för två veckor sedan och tyckte det kändes löjligt att han skulle vara huvudtränare när jag mer eller mindre tagit den uppgiften från honom (vilket han bara var glad över) kunde jag väl inte annat än hålla med och sedan tacka ”ja” när han erbjöd mig huvudtränarrollen. Nu är jag alltså huvudtränare för Frösunda SK dam och än så länge är det så jävla kul. Det är ett roligt gäng tjejer med ett sjukt engagemang – de går verkligen in för sina uppgifter och det ska bli skitspännande att se om det går att locka fram dom där sista pusselbitarna till framgång i seriespelet. Jag har så sjukt mycket fotboll i min kropp som måste ut på något sätt och nu när jag inte vågar nöta mer på mitt sargade vänsterben (korsbandsskada + fotledsskada) känns detta som ett jävligt roligt alternativ och förhoppningsvis kan jag inte bara spela fotboll utan förmedla den vidare också.

Till helgen bär det av till Åland och 11mannacup inomhus. Detta blir alltså mitt första ”framträdande” i hetluften och jag är nästan lite nervös. Jag vet ju att jag vill så mycket, samma sak gäller laget – men jag hoppas kunna plocka fram mer av den proffsiga och pedagogiska sidan så får tjejerna stå för den envisa vinnarskallen. Efter helgen ångar tåget igång på riktigt – det vankas en inomhuscup i Norrtälje och sen spelar vi Upplandscupen (som Svenska cupen typ) innan serien startar i april. Jag fick se serieförslaget från förbundet idag och det ser riktigt spännande och kul ut och förutsatt att tjejerna får vara hela och fräscha så har jag en riktigt bra känsla i magen. Hur vida min magkänsla är något man kan lita på får jag återkomma med under våren.

blogstats trackingpixel

Måndagar <3

Måndag är ju inte direkt känd för att vara veckans mest peppande dag kanske, snarare tvärtom – den motigaste jävla dagen av alla sju. Du är liksom inte längre ifrån kommande helg än när du vaknar måndag morgon. Men, för oss har måndagarna nu blivit veckans kanske bästa dag. Vi har nämligen förlängt helgen genom att även Nicklas är hemma föräldraledig. Han har massa dagar kvar på Jessie och har kört halvdagar varje måndag sen Jessie började förskolan i april -16 men nu när Jamie kom bestämde vi oss för att verkligen ta en extra familjedag – måndagar.

Lördag-söndag är oftast fullspäckade vare sig man vill eller inte. Alla andra är lediga och det känns som att man försöker maxa dessa dagar med umgänge och annat man bara måste passa på att göra ”när man är ledig”. Måndagarna däremot känns verkligen som bara vår dag – de flesta som vi annars umgås med jobbar som vanligt och i och med att vi aktivt valt att vara hemma just denna dag tillsammans ser vi till att inte planera något på annat håll denna dag.

Igår var nog bästa måndagen hittills. Vi kom upp hyfsat tidigt tack vare två morgonpigga ungar (Jamie brukar annars kunna sova länge), käkade frukost i lugn och ro och kollade lite barnprogram innan vi klädde på oss och gick ut i krispiga 8 minus. Vi tog oss upp till Kårstaskolan där några av byns eldsjälar spolat en helt perfekt is över hela fotbollsplanen (så fin is att Kåres bandylag spelade match där i lördags) för att åka lite skridskor. Efter kanske 30 minuters åkning ihop med Kårstaskolans alla ungar gick vi hem för att slänga i oss lite lunch innan nästa äventyr väntade. Jessie fick dra en nap i bilen medan Nicklas uträttade ett ärende i Arninge – därefter styrde vi bilen mot Sportsclub i Vallentuna och deras simhall för att bada. Jessie var helt lyrisk – han älskar att bada och vi hade mer eller mindre hela undervisningsbassängen (som är varm) + plaskpoolen helt för oss själva. Bubbelkoppen fick vi dela lite med de få motionssimmare som var där. Men, över lag tvärlugnt i simhallen och Jamie fick göra sin pooldebut. Hon var lika faschinerad som sin bror så det blir väl en liten fisk av henne också snart.

Efter nästan 90 minuters bad var ungarna helt färdiga (Jamie höll på att somna i bubbelbadet) och vi begav oss hemåt, stannade bara till på Ica för att hämta vår matkasse (familjekasse, 5 middagar för 4 pers varje vecka – klockrent). Väl hemma mös jag med barnen framför brasan/TVn medan Nicklas lagade mat. Snacka om att man behöver tanka kvalitativ familjetid – jag känner mig alltid så lycklig efter våra måndagar. Alla andra dagar kantas ju av vardagsstressen eller för den delen helgstressen men måndagarna blir alltid så kravlösa och harmoniska.

FBB79DC9-DAF0-4BD4-B0AC-FB0069D09EB4

blogstats trackingpixel

4 månader

4 månader blev hon förrgår, min lilla skatt, och det firade vi med BVCbesök och vaccin. Hon växer så det knakar – 7330 g tung och 62 cm lång. Det är 1,3 kg och 3 cm på 1,5 månad. Vi har börjat tacka av stl 62 som hon verkligen bara ångade förbi. Hann knappt börja använda de kläderna förrän de började bli trånga och korta. Köpte ett nytt paket blöjor i stl 3 förra veckan också men insåg att även dessa är historia nu. Blir nästan stressad över hur fort hon växer.

4 månader innebär att det är dags för lite smakportioner. Jag har inte bråttom här alls, tänker att jag gör som med Jessie – när hon kan sitta någorlunda själv börjar vi med grötportioner och lite puréer. Tills dess får hon nöja sig med att smaka från mitt finger. Hittills har hon fått smaka på Schwarswaldtårta, coleslaw och potatissallad – allt har varit succé och hon har nästan blivit förbannad när hon inte fått mer. Jag har en känsla av att hon kommer ha ett helt annat matintresse än vad Jessie har/har haft. Han har aldrig varit särskilt road av mat och är det fortfarande inte – tror Jamie landar i precis raka motsatsen.

Allmänt så leker livet med bebis på fortfarande. Hon är jordens nöjdaste unge även om hon börjat protestera lite mot att man lämnar hennes synfält nu. Vi provade mata henne med flaska för första gången för några veckor sedan och det har funkat hur bra som helst, hon har till och med fått prova ersättning som hon slukat utan vidare (hör kanske ihop lite med det jag nämnde ovan). Flexibiliteten ökade genast några hack tack vare detta! Nu har jag gärna henne med mig på det mesta ändå men det är skönt att veta att det funkar och vi försöker underhålla med ett flaskmål om dagen (urpumpat då).

Hon har börjat skratta så där fantastiskt så det knyter sig i halsen på mig av kärlek. Hon är så gott som alltid glad. Hon vaknar alltid med ett leende eller för den delen väcker mig med ett. Hon kan liksom ligga och småsparkas och snacka för sig själv på morgonen och så fort jag slår upp ögonen och tittar på henne så ler hon det bredaste hon kan. Jessie var precis likadan. Hon sover fortfarande som Törnrosa själv hela nätterna med max ett matbreak (där hon verkligen bara äter snabbt och somnar om). På självaste 4 månadersdagen nattade vi både henne och Jessie uppe för första gången och där låg dom och sov ihop som två änglar hela kvällen <3 Hon har blivit en fena på att greppa saker och stoppa dom i munnen (på gott och ont, nu gäller det att hålla koll efter smådelar till Jessies alla leksaker) och hon har precis hittat sina fötter som hon nu gärna ligger och drar i och det är ju bara för jävla gulligt.

Det känns verkligen som att hon börjar hänga med mer nu – hon är liksom inte bara med fysiskt utan verkligen med. Tittar fokuserar när man pratar och försöker själv göra sig hörd. Hon älskar Jessie – hon kan titta på honom läääääänge, väldigt utforskande och faschinerat och samma där, alltid med ett leende – som att hon verkligen vill ställa sig in hos honom. Jag tror även att han fått upp lite nya ögon för henne – som att han också märker av att hon är med på ett helt annat sätt. Idag, när jag diskade vände jag mig om för att kolla läget i babygymmet där hon låg. Då hade han gjort henne sällskap och låg bredvid och gav henne olika leksaker och mumlade på i någon halvmonolog/konversation – ja, då värker hjärtat av kärlek.

Det ska bli spännande att se nu när/om hon knäcker ål-koden. Jessie ålade ju omkring från ca 4,5 månad och det känns som att faktiskt hakar på det. Inga egentliga tendenser att faktiskt komma framåt än men man ser hur hon funderar och provar när man lägger något framför henne. Hon har däremot fattat att hon kan förflytta sig genom att rulla hon ligger ju aldrig kvar där man droppar ner henne. Ja, ni märker – jag skulle kunna skriva en bibel om allt som händer med denna lilla människa. Det är precis lika coolt den här gången som med Jessie <3

1F803243-C696-46A4-86DD-A995634593F0

blogstats trackingpixel

2017

2017 gick till historien som ett av det bästa åren hittills i mitt liv. Vi fick bästa tänkbara start med ett positivt graviditetstest den 2/1 men det var nog det enda positiva med första månaderna av året. Resten av dem kantades av dels gravidgrejer som ovisshet, hjärtklappning, brutal trötthet och illamående men också en fruktansvärd stress pga husletande, visningar och budgivningar som aldrig gick vår väg. När vi fick Nicklas morfars cancerbesked kändes det som att det nog inte kunde bli motigare, mörkare eller tråkigare. Det kunde det och det gick fort. 4 veckor efter beskedet om cancern gick Nicklas morfar bort. Den 20/2, 7 dagar innan Jessies 2 års dag och vi hann aldrig berätta för honom om hans kommande barnbarns barn. Han var en fantastisk människa och jag är så ledsen över att han aldrig fick träffa Jamie. Men, på ett sätt känns det ändå lite fint – att en generation ”lämnar plats” åt en annan, när en stjärna släcks tänds en annan – ja, ni fattar.

B457FAB0-7316-4661-B98B-51CE6293AA7D

Den 27/2 fyllde våran prins 2 år och av en slump (eller ödet?) fick vi se Jamie för första gången samma dag. Det var ett stort orosmoln som drog undan när jag fick se det tickande hjärtat och de sprattlande armarna och benen och efter denna dagen känns det som att allt vände mot det positiva.

01A08B73-D00D-43A3-A0E0-EC628E513BA1

I mitten på mars gick vi på en visning på ett hus i Kårsta och vi älskade precis allt med huset (förutom träden på tomten). 16 mars meddelade mäklaren att säljarna ville skriva kontrakt med oss trots att budgivningen inte var helt avslutad. Alla papper var påskrivna samma kväll och vi fick inflyttningsdatum 1 månad fram. Sjukaste steget vi tagit ihop och där och då kändes allt väldigt surrealistiskt – vi, husägare? Här drog en rejäl våg av planering, beställningar och shopping igång.

274F3EA4-2A4D-4329-B543-DEDFBF97A6DF

7 april var det dags för rutinultraljud och jag fick äntligen svaret på varför jag bara sett rosa och rosetter när jag försökt föreställa mig lillebrorn som jag intalat mig låg där inne – I magen simmade ju en välmående liten tjej runt. Eftersom jag alltid trott att jag bara skulle få pojkar kom ju detta som en liten överaskning, postiv sådan då lyckotårarna rann ner för kinderna när barnmorskan visade.

4EA24E5F-73D4-4DBD-8F65-D440C24C6DA8

Onsdag den 12/4 fick vi äntligen (efter egentligen ingen väntan alls) nycklarna till huset och mission ”renovering” påbörjades under påskhelgen. Vi nötte på dag ut och dag in med nya golv och nya ytskikt på övervåningen för att slutligen sova vår första natt, och officiellt flytta in, den 17/4. Det var en sjukt intensiv vecka och för mig en gåta hur jag orkade hålla igång – jag som knappt kunnat ta mig ur sängen på mornarna sen jag blev gravid. Men i samma veva som vi flyttade in var det som att varenda bit i livspusslet (utom en var på plats) och all energi återvände.

AD76C214-364D-493F-9634-1237D77CF61C

Resten av våren och hela sommaren höll vi hos hemma – fixade inne, fällde träd (typ 20 st as till tallar) och grävde om tomten. Har aldrig varit så tillfredsställd med att bara vara ”hemma” tidigare. Det blev snarare så att jag inte ville åka iväg alls. Men, under semestern pallrade vi oss ändå iväg på en trip till Kolmården samt en långhelg ute på Lådna med Nicklas familj. Sista semestern som ”lilla familjen”. Ju längre in på sommaren vi kom desto tyngre och tröttare blev jag. Upplevde inte alls denna graviditet som lika rolig, spännande och mysig. Jag har älskat att vara gravid men denna gång visste jag ju precis vad som väntade efter målgången och det är ju så många miljoner gånger bättre än graviditeten. Jag jobbade till sista veckan i augusti – lillan var beräknad 4/9 och hoppades på att hinna få två veckors vila innan hon ville titta ut.

EC76F81B-1E71-4D73-9231-86363D31D253

Hon ville inte titta ut, precis som sin bror, och jag gick och vankade och väntade. Det är dyrt att vänta på bebis för när man går runt hemma i tristess börjar man se allt sånt där som fattas. Köpa och sätta upp gardinstänger och gardiner, köpa och placera ut diverse små inredningsgrejer, köpa och sätta upp tavlor. Jag var nog på vippen med att köpa färg och börja måla också men tog mig i kragen i placerade den då 90 kg tunga kroppen (nej, inte ett skämt) i soffan när jag gick in i v 42. När jag börjat ställa in mig på igångsättning den 19/9 gick plötsligt vattnet den 16/9 och vi förstod att den där allra sista pusselbiten till livspusslet var påväg. Efter ett minst sagt omtumlande dygn som slutade med infektion i livmodern och ett akut snitt fick vi äntligen träffa vår prinsessa. Jamie sa hej till livet kl. 19:47 söndagen den 17/9, 1 vecka och 5 dagar över tiden (precis som sin bror) och vår sista pusselbit föll på plats.

9EF95B2C-A74C-40A8-99EB-0BD0AC87FF0C

Pga infektionen fick vi ligga kvar på BB några extra dygn men den 20/9 stod jag inte ut längre. Jag hade saknat Jessie så jag mådde illa och efter nästan ett dygn utan Nicklas på plats (Jessie saknade oss väldigt mycket också) anslöt båda mina killar och det var dags för det första mötet mellan storebror och lillasyster. Att jag inte hann filma det mötet (glad dock att jag upplevde det fullt ut i stället) – det är det vackraste jag sett i mitt liv. Jessie hade tagit med sig nappar till Jamie och han var inte ett dugg intresserad av att hälsa på mig utan stegade rakt förbi mig och frågade var bebisen var. Han klättrade försiktigt upp bredvid henne i sängen, sa något i stil med ”dom här är till dig” och la napparna bredvid henne och sen klappade han henne på magen. Alltså, jag blir tjock i halsen bara av att tänka på det <3

1D67314D-6014-46DD-81A8-8B1F3FECCBA5

Så, från den 20/9 då jag fick tillåtelse att åka hem, har resten av hösten mer eller mindre bara handlat om att vara och att njuta. Jag har nog fått jordens i särklass snällaste ungar (peppar peppar) – Jessie så klok och snäll och hjälpsam och Jamie bara glad och nöjd och enkel.

IMG_3272

Vi firade jul x2 hemma hos oss och det blev nästan precis som jag föreställt mig den där första julen hemma i mitt alldeles egna hus. Det enda vi fick hoppa var den öppna elden då det var svettigt värre redan utan eld. Ett firande med min familj + Nicklas mamma med plockbuffe, julklappsspel och så mycket julklappar åt barnen att Jessie tillslut ledsnade på att öppna. Annandagen var Nicklas familj här och vi käkade kravlös tacos och marrängsviss, kusinerna raceade runt som vanligt (om än mer sams än någonsin) och tomten kom på besök igen.

5EFAF9A4-2143-40E7-8277-DB3233AE23EA

Slutligen avslutade vi året i bästa tänkbara sällskap. Malin och Jocke kom och vakade in det nya året med oss – det blev spontan trerätters (handlade samma eftermiddag), drinkar, sällskapsspel och 12-slagspromenad runt Kårsta för att leta fyrverkerier. Jessie höll sig mirakulöst vaken ända till dess. Vi inledde 2018 med Fattiga Riddare till sen frukost i samma goda sällskap samt två omgångar Settlers of Catan och det får väl någonstans sätta standarden för 2018, hoppas jag. Kunde inte önskat en bättre start på detta år.

E83F43AD-485F-4D8B-ADC8-23201EC09A0A

1F7BFE16-E5E3-40DE-BCE7-C769B730DBD3

blogstats trackingpixel

3dje advent, 3 månader

En fin dag på många sätt idag. Musikhjälpen 2017 är precis avslutad och har tänt hoppets stjärna över mänskligheten – i alla fall här i norr. Över 74 miljoner har vi tillsammans samlat in för att kunna förändra livet för barn som på ett eller annat sätt sålts och utnyttjas sexuellt. Förhoppningsvis har vi dessutom hjälpt till med ett stort steg mot att förinta detta fenomen helt. Detta är ett ämne som väckt så otroligt mycket känslor i mig och tydligt i resten av svenska folket också då både engagemang och insamlade kronor är rekordsiffror med råge – tack för det Sverige. Tack för att det finns kärlek och ljus att plocka fram i allt hat och mörker.

Det är för övrigt söndag och tredje advent idag. Förmiddagen ägnades åt en snabbstros på Vallentunas julmarknad (som inte bjudit på några överraskningar sen jag var 10) och därefter köpte vi vår första alldeles egna gran. En fin gran på så många fler sätt än rent visuellt (den är verkligen superfin rent visuellt). Det är den första julgranen vi klär i vårt alldeles egna hus och det känns som en riktig milstolpe i livet. Särskilt när jag tänker tillbaka på hur jag liksom drömt om den stunden. Hur man tänkt att det skulle se ut och så och så har man mer eller mindre nailat sitt drömboende och den där första drömgranen. Det är dessutom den första granen vi klär ihop som fyra i familjen. Nu var det förvisso bara jag som glatt studsade runt granen och kletade fast kulor men ni fattar grejen. Den här granen kommer att ha ett sentimentalt värde också. Runt förra julen hade vi ju som målsättning att få fira denna jul i vårt alldeles egna hus men inte fan trodde vi att vi skulle få göra det med ytterligare en familjemedlem.

78B0ABC7-1E83-460E-8FF5-21293BF9EE3A

Och appropå den där ytterligare familjemedlemmen så blir hon hela 3 månader idag. Min lilla, fast nu ändå rätt stora, snorpa. Hon är fortfarande världens enklaste, snällaste och gladaste bebis. Finner sig i allt och är nöjd bara hon få vara med. Sover väl inte riktigt lika flitigt på dagarna längre om hon nu inte får sova i vagnen ute – då plöjer hon lätt fyra timmar. Men, mycket mer lättväckt nu så det funkar inte att flänga runt in och ut ur bilen med henne sovandes nu. Nätterna känner jag mig fortfarande sjukt bortskämd med. Hon skruvar lite på sig när hon vill äta, käkar lite och somnar sen om (max en gång/natt). Hade det inte varit för hennes sjukt morgonpigga bror så hade vi fått sova med lätthet till 09:00.

Hon vill inte längre ligga ner (mer än när hon sover då). Vill sitta i famnen och liksom hänga med. Lägger man henne ner så pressar hon upp huvudet som i en situp och slappnar inte av förrän hon får komma upp igen. Hon är fett stark och förflyttar sig runt (och hamnar ibland utanför) babygymmet. Detta genom halvvändningar från rygg till mage och en jävla massa sprattel. Händerna är jävligt goda också så det är ett jävla smaskande och dreglande. Hon pratar massor och blåser salivbubblor – ja, det är så gulligt så man smäller av. Jag kan inte annat än fortsätta tacka henne för att hon gör livet som tvåbarnsmamma så enkelt! Hon är magisk och fantastisk på alla sätt och vis <3

B69EF92A-9DC3-4333-94EF-93BCAB82F1B6

blogstats trackingpixel

1700

Alltså, Nicklas chef slutar aldrig att överraska när det kommer till de årliga julfesterna (som under 3 år vi varit med inte varit juliga alls). Alla är alltid helt ovetandes om vart vi ska – vi får bara en tid då vi ska infinna oss på Comfort-Controls kontor i Uppsala. 2015 och 2016 hamnade vi på Friberghs herrgård med fem-kampsaktiviteter under dagen, bastu, jacuzzi och havsbad på eftermiddagen, skaldjursbuffé till middag och sedan groggbuffe och musikquiz med liveband som avslutning på kvällen och sen givetvis övernattning och frukostbuffé.

Så, det var ju med en del förväntningar vi åkte och lämnade Jessie hos mamma och pappa igår morse för att sedan skynda vidare mot Uppsala. Efter en snabb samling på kontoret styrde vi karavanen av bilar (vi var väl 30 pers) mot okänd destination med Nicklas chef i spetsen. Och vi åkte och åkte – och åkte och åkte. 1,5 timme senare (efter att ha fått stanna och vänta in folk som halkat ur karavanen) entrade vi till slut Eskilstuna och Sundbyholms slott – ett jättevackert slott precis intill Mälaren. Vi inledde med en lunch i slottskällaren för att sedan ta tag i dagens aktivitet som var en form av skattjakt där vi i slumpade lag med hjälp av ledtrådar skulle lösa gåtor och hitta koder till massa kassaskrin som låg utspridda på slottsområdet. Jävligt roligt och dessutom bra ice-breaker. Nu har jag ju träffat och ”känner” de flesta men alla är alltid lite trevande till en början. En annan ice-breaker var ju Jamie som vi tog med oss (då jag inte känt mig alls redo att ens prova flaska) och hon sög ju åt sig precis alla och med bebis har man genast något gemensamt med de flesta i i alla fall detta sällskap.

Efter ”skattjakten” som mitt lag för övrigt kom trea körde vi en liten eftermiddagsfika och det var väl då dagens största bomb släpptes. Kvinnan som höll i själva aktiviteten gick klädd i 1700-talskläder och Nicklas chef ställde sig bredvid henne under fikat och klingade i glaset för uppmärksamhet. Frågade sedan oss alla om vi tagit med oss finkläder till middagen. Alla svarade ja varpå han kontrade med ”Vad bra men ni kommer inte behöva dom! Ni ska få klä er i sånna här kläder” och pekade på kvinnan i 1700-talsklänningen. Trodde han skämtade först men när vi fikat klart fick alla gå ner till sömmerskan som hade hängt fram kläder till precis alla i sällskapet och jävlar vad vi gick igång hos henne. Det skulle provas och bytas färger och storlekar och jag såg i och med detta än mer fram emot kvällen då vi alltså skulle äta middag i sann 1700-tals anda inne på slottet.

Klockan var här 15:30 kanske och från 16:00 hade Nicklas chef abonnerat tre jacuzzis som låg i mitt emellan alla hotellstugor som vi bodde i. Jamie, som sovit mer eller mindre hela dagen, fortsatte i de spåret och lät oss bubbelbada under den tiden vi hade tillgång till baden. Vi fick väl sedan två timmars fritid som vi ägnade åt Jamie och att få på oss utstyrslarna till middagen. Vi inledde sedan kvällen i hotellets reception med välkomstbubbel, fotografering i de fantastiska kläderna + att vår satir/toastmaster (också 1700talsklädd) för kvällen kom och presenterade sig med en trumpetfanfar från ingenstans. Han pratade tidsenligt, var sjukt påläst och framför allt jävligt rolig. Där efter bar det av ner till slottet för avfyrning av kanoner och sedan trerättersmeny (dock i modern tappning med carpaccio, oxfilé och hjortrontarte) och med spex och sång från satiren. Vi var dessutom enda sällskapet på slottet som klätt ut oss och även de enda som inte åt julbord så vi drog mycket uppmärksamhet till oss och fick gång på gång komplimanger för kläderna. Vissa trodde till och med att vi var anställda och en del av slottsupplevelsen 😛 Vi hade så sjukt trevligt, Jamie var dock vaken mer eller mindre hela middagen och hade rätt svårt att komma till ro i allt stoj som blev (fullt förståligt). Klänningen var ju inte amningsvänlig för fem jävla öre heller så jag var tvungen att gå iväg och knyta upp den varje gång hon behövde äta/närhet men på det stora hela var hon ändå nöjd och glad och fick så mycket beröm och komplimanger.

Vi avslutade kvällen med musikquiz och trubadur i slottskällaren och allt man känner efter en sån kväll är tacksamhet över att man får vara med på sånna här grejer. Vilket jävla företag han hamnat på, Nicklas – dels med en sån generös och grym chef men också med så fantastiska kollegor + respektive. Och trots den rätt udda utstyrseln var det länge sedan jag kände mig så vacker/elegant. Nicklas var ju inte så pjåkig i sina knästrumpor, kråsskjorta och rock heller 😍

8D05F03E-ECCB-4612-B6A4-FEE7FF11CB85

C22E951B-BF21-4386-89B3-5CE0FB822A07

2D7523CC-7CC0-48B6-A349-40B707CB96C9

DCFEB5AC-BC7A-4CCA-B5DA-539CE830541A

blogstats trackingpixel

Ny tradition

Så var december här – på ett sätt min favoritmånad för jag älskar allt som har med julen att göra (pynt, dofter, ljus osv) och på ett sätt en av det mest stressiga då jag dels har svårt för måtta när det kommer till ovanstående och sen har jag även senaste åren känt att det har funnits för många platser jag velat/känt mig tvungen att vara på. Vi har alltid flaxat runt på jul, enda sen jag var liten. Julafton firades alltid först hos mormor och morfar och sen hos farmor och farfar. När vi blev äldre delades firandet upp på de tre juldagarna för att hinna fira med alla. Sen jag och Nicklas träffades har vi firat på tre ställen på julafton – med min familj, med Nicklas mamma och sist med Nicklas pappa och systrar. Att träffa familjen på julen är självklart och jag har älskat att flänga runt men med två barn känns detta flaxande inte särskilt roligt längre. Innerst inne tycker jag ju att julen ska ju vara lugn och mysig. Den bästa, och enda julen jag verkligen minns från när jag var yngre, är den när alla vi skulle fira med blev sjuka och det endast var jag, mamma, pappa och Erika som firade – då var det precis så där lugnt och mysigt.

Jag och Nicklas bestämde redan innan förra julen att så fort vi skaffade hus var det slut på flängandet. Så fort vi hade ett hus skulle julen firas där. Nu har vi vårt hus och vi tänker därmed inte flytta på oss en millimeter på julafton utan min familj + Nicklas mamma kommer hit och förhoppningsvis är det starten på en ny tradition. Vi tänkte dessutom att om vi nu rör om i grytan så ska vi göra det ordentligt. Hör och häpna svenska folket – vi tänker skita i julmaten!! Ja, det kanske låter smutsigt och förrädiskt men när jag satt och skrev ihop listan på vem som skulle köpa vad slog det mig att det fan inte finns något på det där julbordet som man äter för att det är supergott utan endast för att man ska, för att det hör till. Men nej, inte i år. Hos oss blir det tapas/plockmat där alla får plocka med sig det de vill bjuda på. Tänker mig lite ost och chark, räkor, små snittar av olika slag, minipizzor, röror och sen en minibuffe med efterrätter. Fokuset (stressen) ska liksom inte ligga på maten och när man får äta den och i vilken ordning. ”Vi måste vänta till efter Kalle!!” ”Små tallrikarna är till sillen!!!!” ”Du kan ju inte börja med köttbullarna!!” ”Man äter det kalla först, SEN det varma!”. Nu blir det en tallrik och på den får du lägga vad du vill precis när du vill. Fokuset ska ligga på att vi ska ha trevligt/roligt/mysigt. Leka med barnen, kanske spela spel, dricka glögg framför brasan, dansa runt granen osv.

Pynt och sånt tänker jag dock inte tumma på alls och helgen fick jag äntligen lite feeling för att fixa i ordning – nu är det allt jag kan tänka på nästan. Vill nog nästan våga påstå att vårt hus är finast att passera i Kårsta – med utebelysning och alla stjärnor/ljusstakar i fönstrena. Vi pratade om detta i helgen på tjejmiddag – om man pyntar för andra eller för sig själv. Visst pyntar jag för mig själv men allt som sätts upp i fönster + utomhus tar ju alla andra del av också och jag vill att folk går förbi mitt hus och tänker ”fy fan vad mysigt!!!”. Jag vet ju själv hur jag går och granskar andras julbelysningar tex 😛 Pynta inomhus gör jag dock endast för min skull! Har plockat ihop några fina vinterbuketter med gran, tall, en och äppelkvistar som står utspridda i små och stora arrangemang och luktar jul. Ska fixa några julstjärnor och hyacinter också för att sluta den där doftcirkeln. Är generellt inte så mycket för växter inomhus (för att jag ej lyckas hålla dom vid liv, någonsin) men det händer ju någonting så fort man får in växter/blommor – det är som balsam för både själ och luktsinne. Så, liiite mer växter, lite apelsiner med nejlikor och kanel + självaste julgranen så är vi nog redo för vårt första alldeles egna julfirande.

Svårt att få till en rättvis bild av belysningen – den måste upplevas irl när det är helt svart ute. 

7CB68E82-A17C-41C8-AC7C-2E0ADC4D5626A024BD85-98ED-4AF8-A6D1-16FBF0575265 E608BAB9-01AB-4C0B-B0AE-63B39748AE54

blogstats trackingpixel

Puttinutt

Jag är nog de tomma löftenas enväldige härskarinna. I alla fall när det kommer till allt jag ”inte ska göra” med mina barn. Minns t.ex. hur sjukt lång sån lista jag hade innan Jessie kom och jag dag för dag liksom bröt det ena löftet efter det andra. Vi pratar om saker som ”jag ska aldrig ansluta till någon mammamaffia som går med barnvagnarna i bredd”, ”jag ska aldrig hänga i Täby centrum och dricka kaffe” och ”jag ska göra precis allt jag vill – barnet har ju en pappa också och det finns nappflaskor”. Ja men ni fattar, allt sånt där man inte ens bör få uttala sig om innan man HAR barn för det finns inget man kan bestämma kring ett barn – det är barnet som bestämmer allt utom kläder då fram tills de blir så pass stora att de kan sätta sig på tvären även där. Här om dagen (tips Matilda!!) skulle Jessie promt ha på sig sin FULA Blixten McQueen-tshirt till förskolan, egentligen kan han väl få ha det men till det andra jag hade plockat fram såg det KAOS ut. Där av sa jag till Jessie ”jag tror det är bättre att McQueentröjan stannar hemma så den inte går sönder för det vore ju tråkigt. Den får vänta på dig här hemma så kan du ta på den igen när vi kommer hem”. Han köpte det med endast lite protest när tröjan skulle av. En viss liten risk finns det väl att tröjan går sönder väl? Det var ju inget ljug eller så!

MEN – för att återgå till ämnet med ”tomma löften”. Med vetskapen om att vi väntade en flicka (Jamie i magen alltså) så var jag ju igång igen. ”Jag ÄR verkligen inte puttinuttig och jag gillar inte rosa! Inga klänningar eller strumpbyxor heller!” HAHAHAHA, who THE FUCK am I trying to fool? Rosa är ju hur fint som helst, klänningar är to die for och strumpbyxor till en body kan ju utan tvekan vara det gulligaste som finns. För att inte tala om alla dessa hårband med knutar och rosetter som är totalt meningslösa då bebisar i denna ålder sällan har så mycket hår om ens något hår alls. Men – SÅ fint!! Allt sånt här är det givetvis någon annan som köpt (eller ja, jag har typ inte köpt ett enda plagg över huvudtaget) till Jamie och sen har jag smält helt när hon haft det på sig. Skrattade lite för mig själv när jag insåg vad jag plockat ihop för outfit åt henne idag. Våga fan aldrig uttala dig om rosa och klänningar innan du har din alldeles egna lilla prinsessdocka att klä på varje dag!

Halvkass färgåtergivning – allt är iaf gammelrosa och fett puttinuttigt!

776E1E6F-5A63-40E8-90FF-A1F0C23D3E0C

blogstats trackingpixel