Vad ska hon heta?

Ja, vad ska hon heta – lillasyster? Som jag nämnt i tidigare inlägg så vill vi ge henne ett lika speciellt namn som vi gav Jessie och sen ska det gärna klinga bra ihop med Jessie – det ska liksom inte råda något tvivel om att de två är syskon. 

Jessie har ju fått ett amerikanskt namn och jag sugs åt det hållet hela tiden – kollar mer på amerikanska namnlistor än svenska. Problemet är bara att jag tycker att de flesta amerikanska tjejnamn liksom kräver ett amerikansk uttal också och så international vill jag inte riktigt ta det. 

De namnen vi (mest jag) nu bantat ned listan till är följande och ni får gärna kommentera vilket ni föredrar – alternativt rangordna dom från bäst till sämst. 

Jamie
Janie
Jillie
Lillie
Lovie

Jamie är det namn vi hade bestämt oss för långt innan jag ens blev gravid – att oavsett om nästa bebis blev en tjej eller kille så skulle hen heta Jamie. Men, jag har mer och mer börjat tycka att namnet låter hårt och kaxigt på en tjej och har därför försökt få in mer ”flickiga” namn men med facit i hand om någon månad kanske det känns helrätt igen. Nu väntar jag spänt på era åsikter – I can take them all. Det kommer hur som helst varken bli en Madeleine eller Sara. Mellannamnen är klara iaf – Ingrid Maria (om ni nu vill väga in dessa i er bedömning) 😛

 

blogstats trackingpixel

5 kvar

Tänk att det var så lätt att välja namn på Jessie. Nicklas ba ”Jag har ett namnförslag! Jessie?!” varpå jag smakade på det och sedan svarade ”Det är jättefint!” och sen var det nog det enda namnet som verkligen var på tapeten och han var en sån självklar Jessie när han kom. Inför denna graviditet så hade jag bestämt ett namn och det namnet skulle vi köra på vare sig nästa unge blev en tjej eller en kille – men, nu är jag inte alls lika säker längre. Från att ha ett namn spikat har jag liksom ändrat till ”det ska i alla fall börja på J”, sen till ”det ska i alla fall sluta på ie” och sen till ”det ska klinga bra med Jessie”. För det vill jag faktiskt – att namnen ska klinga ihop, det ska liksom inte gå att missa att dessa två ”hör ihop” på något sätt senare i livet. Nu är ju bara problemet att Jessie är ett ganska speciellt namn och vad som inte klingar särskilt spännande bredvid Jessie är typ Sara. Att välja ett vanligt namn på lillasyster blir nästan lite som att ställa henne i skuggan av Jessie – som att han ska sticka ut och märkas lite extra framför henne. Det finns endast 34 män i Sverige som har Jessie som tilltalsnamn – jag vill hitta något lika unikt åt lillasyster. Har nu fem namn kvar på en lista av typ 15 och jag får inte sådär supermycket feedback från Nicklas. Han tycker att han fick välja namn på Jessie så det är ”min tur” att välja nu (som att det är något jävla gosedjur man döpa).

Vad tycker ni? Ska vi köra en omröstning här och se vilket av namnen som tilltalar er bäst. Ranka de 5 namnen jag har kvar på listan? Ni kanske till och med har ett sjukt bra namn på lager som ni vill dela med er av. Lämnar dock ingen garanti för att det namnet som tilltalar flest är det vi slutligen väljer 😉 Vad säger ni? Ett separat inlägg om detta?

blogstats trackingpixel

Nedräkning

Snart är tre arbetsdagar, av de fem innan semestern, avverkade – tror aldrig jag längtat så här mycket efter semester någon gång tidigare. Eller, behövt semester så här mycket. Vardagarna är riktigt tunga just nu. Inte för att jag har ett tungt jobb på något sett men jag har lite svårt att hantera den här vardagsstressen just nu. Är generellt ingen stresstålig människa och graviditeten har bara gjort detta värre – hjärtat rusar liksom iväg på noll tid och jag blir sjukt otrevlig vid minsta lilla stresspåslag. Bara att komma iväg på morgonen är en sån jävla kraftansträngning mentalt och när jag väl landar på jobbet skulle jag lätt kunna sova 2 timmar igen. Är i och för sig konstant trött på vardagarna och skulle med lätthet kunna sova bort varenda en av dom men när man kan leva kravlöst och utan tidspress på helgerna känner jag mig precis som vanligt och orkar förhållandevis hur mycket som helst – t.ex. släpa ris från trädfällningen hela midsommarhelgen. Så ja, semestern är minst sagt välkommen och välbehövlig.

Tanken är ju alltså att jag ska tillbaka till jobbet minst 3 veckor om nu lillasyster håller sig till planen, vilket jag betvivlar. Jag ska alltså jobba augusti ut (semester första veckan i augusti) och därefter gå på mammaledighet. Med Jessie gick jag två veckor innan BF och fick sen vänta på honom i fyra – tänkte att jag inte skulle göra den ”missen” igen. Men bara för att jag har en sån tight planering denna gång (och slutar jobba fyra dagar innan BF) så kommer hon väl innan BF. Har dock informerat min ersättare om att han måste stå i startgroparna från mitten på augusti och jag tänker att jag endast tar de där sista jobbveckorna om jag känner mig pigg och fräsch (så fräsch man kan känna sig från v. 36).

Det har fortfarande inte riktigt gått upp för mig att jag inom 10 veckor är tvåbarnsmamma och det kanske mest otippade av allt – att jag inom 10 veckor har en dotter (har alltid sett mig själv som en grabb-mamma). Men, jag har börjat tvinga mig själv att förbereda lite – köpt lite kläder (måste köpa lite till), tänkte ta tag i liggdelen till vagnen snart också (har två sittdelar för tillfället), ställa upp och bädda i ordning spjälsängen och köpa extra sektioner till garderoben. Men det är väl typ vad jag tror måste göras innan hon kommer. Sist följde jag slaviskt en lista jag fick av mina vänner på en av mina två babyshowers – med facit i hand behövdes inte ens hälften av allt det som stod på listan. Då var allt så nytt och läskigt och jag ville förbereda precis allt. Nu vet jag ju att så länge jag har mjölk i tuttarna är livet rätt så najs för den där ungen till en början. Alltså, fatta – Victoria! Du kommer, om allt går som det ska, få åka hem från BB med en till sån här <3

image

blogstats trackingpixel

Idioter

Det känns som att jag är i en jävligt grinig fas just. Alla andra är idioter – på riktigt är jag irriterad över hur generellt dumma i huvudet folk är. Jag lägger så mycket energi på att vara irriterad på dumt folk att det blir jobbigt – antar att det har med hormonerna att göra, att jag känner mig jävligt lättprovocerad. Nog för att jag generellt kan vara rätt vass men just nu är det knappt jag står ut med mig själv. Det liksom brinner på några sekunder. Jag känner plötsligt ett starkt behov av att bokstavligt talat banka in vett i folk huvuden.

Nej, du behöver inte vara orolig – jag tycker inte att du är en idiot. Idioterna är oftast folk jag inte känner utan bara har flyktig kontakt som via telefon eller över receptionsdisken på jobbet. Ja, jag får höra så mycket bajs på jobbet och det jag hakat upp mig mest på sista tiden är alla idioter till föräldrar som kommer in och jämför sina barn. ”Min andra son klarade sig på 5 lektioner så vi tänkte något liknande till den här” (pekar på levande männsika med känslor bredvid sig). Jag är alltid noga med att påpeka att man inte kan jämföra och att alla har olika förutsättningar och att kraven är annorlunda nu kontra några år tillbaka. Att jag ens ska behöva dra argument som ”alla har inte MVG i matte” eller ”alla som spelar fotboll blir inte proffs” för att minska pressen på dessa stackars barn gör mig både ledsen arg. Det värsta jag hört är ”ja, vår äldre son tog bara tre lektioner men för den här (åter igen riktat mot livs levande person bredvid sig med känslor) går det lite trögare!” – indirekt ”vår äldre son är lite bättre än den här!” – sånna föräldrar, mina vänner, är IDIOTER!! Blir så arg att jag knappt kan agera proffsigt – jag har en gång sagt ”fast, så kan man ju inte säga!” varpå mamman snabbt omformulerade sig men skadan är ju liksom redan gjord och det lär inte vara första gången denne son fått höra att hans äldre bror är lite bättre. FY FAN för sånt folk. 

Ett annat vanligt förekommande irritationsmoment är andra bilförare. Jag har alltid kört med ledorden ”alla andra är idioter – lita inte på någon” men det är inte bara ledord utan generellt ett facit. Det är ju typ ett under att man fortfarande lever – eller, nej det är det inte eftersom jag kör enligt ovan och egentligen alltid är beredd på det värsta. I måndags var jag, utan överdrift, 10 m från en frontalkrock – 10 m = noll och inget mellan två mötande fordon vardera framförda i minst 50 km/h. Föraren i bilen jag mötte satt och sms:ade (kollade Instagram, Facebook, mailen, snapchat eller dylikt). På håll ser jag hur han börjar glida över i mitt körfält, tänker först att det är någon jag kanske känner som liksom vill markera ett ”hejhej” men den mötande bilen går aldrig tillbaka in i sitt körfält utan forsätter helt över i mitt och han (ja, jag såg att det var en han) kör rakt emot mig, på min sida av vägen i minst 60km/h. Jag inser med kanske 20-30 m innan frontalkrock att människan jag möter inte har någon som helst koll på vad som händer så jag ställer mig på bromsen. Med 10 m kvar till frontalkrock tittar han uppenbarligen för första gången upp från telefonen (det var här jag såg telefonen) och kastar tillbaka sin bil på rätt sida. Jag hänger på tutan och han fortsätter sin färd som ingenting, troligtvis fortsatt fast i telefonen. Jävlar vad arg jag var, så arg att jag övervägde att vända bilen och köra efter honom. För jag är 99% säker på att han tänkte ”åååh, shit det där var nära. Tur att jag hann kolla upp!” Grejen är bara att det inte är hans förtjänst att vi båda lever någonstans utan MIN för att JAG hade koll och kunde bromsa innan katastrofen var ett faktum. Och jag vill egentligen inte att han ska komma undan med ”det hände ju inget” för det stämmer inte någonstans. Han skrämde livet ur mig och lämnade mig med skyhögt adrenalinpåslag som liksom inte gav med sig på hela bilfärden hem. Han hade nästan ihjäl mig och mitt ofödda barn och jag ångrar idag att jag inte vände bilen för att ge honom min bild av situationen. För hans bild kommer ju förbli att det var han som räddade upp situationen. 

Alltså, det är klart man reagerar – oavsett vilket av ovanstående exempel men ställs inför/utsätts för men jag har svårt att släppa och gå vidare just nu. Jag brusar liksom upp mig gång på gång för samma sak och jag fattar inte varför jag alltid lägger band på mig själv istället för att faktiskt agera så att jag kan släppa och gå vidare. Och nu gäller det ju inte bara ovanstående exempel utan något sånt här dagligen som jag hakar upp mig på. Typ, ”kan folk inte bara vara lite jävla vettiga någon gång?”. 

blogstats trackingpixel

Frigiva tomten

Då var projektet ”frigiva tomten” inletts. Klätterapan flyttade sitt trädfällande från i torsdags till måndag denna vecka. Träden vi skulle ha ner skulle märkas och då detta ligger på Nicklas bord (jag hade kunnat leva med träden på tomten ett tag till) så förväntade jag mig att detta var klart när jag skulle åka i måndags (Nicklas åker innan mig). Nu är det ju Nicklas vi pratar om, även känd som ”mycket snack och lite verkstad” eller ”gör först tänker sen” så när vi gjort oss redo för jobb/förskola och ska ut och sätta oss i bilen är ju träden givetvis inte utmärkta på något sätt. Jag får springa in och hämta sprayfärg och inser när jag ska spraya första trädet att jag inte har en aning om vad Nicklas och Klätterapan kommit överens om – alltså, vilka träd som faktiskt ska ner. Jag märker därför upp alla på framsidan (alla träd på tomten ska ju ner förr eller senare) och lagom när jag är klar rullar Klätterapans bil in på vår väg. Vi hinner då gå igenom alla träden – i deras order stod det endast 4 st men de hade tid att ta ner alla 6 jag märkt upp om vi ville. Jag svarade ”ja” utan att riktigt tänka på konsekvenserna. Vi hade ju nämligen bara bokat fällning – inte avkvistning, uppsågning eller bortforsling så när Nicklas kom hem fick han sig en glad överraskning – fällda träd på precis hela framsidan.

Men, efter lite annonsering om ved på Facebook är nu det mesta redan borta. 2 grannar var och sågade upp precis alla träd igår och tog med allt utom riset och riset visade det sig att vi får dumpa på samfällighetens ”dumpställe” så länge vi inte bygger på höjden. Detta innebär alltså att vi nu snart ”bara” har 11 träd kvar… Dessa 11 tas ner i början på juli och då får vi dessutom hjälp med uppsågning av alla träden och sen har vi inte längre Kårstas enda tomt utan sol! Våra närmsta grannar kom faktiskt och både grattade till ett bra beslut samt tackade för kvällssolen vi gett dom i måndags. Det sjuka är att alla grannar vi pratat med sen vi flyttade in har tagit upp just träden – ”ni borde ju göra något åt alla träden” ”träden kan ju bli ett problem, dom bör ni tar ner” osv. Detta var det första Nicklas sa när vi var och kollade på huset också – ”skitbra men träden måste ner”. Frågan är bara varför ingen gjort något åt asen tidigare – skulle ett få för sig att rasa t.ex. så kan vårt, eller något av närmsta grannarnas hus hälsa hem. Nu är dom snart väck allihopa och problemet (uppenbarligen inte bara vårt då :P) ur världen.

Av det som fälldes i måndags har vi behållit en stor björk – dels till ved men sen kom jag på att björk är rätt så jävla snyggt att ha inomhus, alltså i dess naturliga utförande. Började googla runt lite på vad man kan göra och hittade lite inspiration. Några gardinstänger är planen + någon klädhängare till att börja med så får vi se vad det räcker till :)

j6v0mlmqwnzn7mex7yexnflgo1_400

blogstats trackingpixel

Planlös semester

Snacka om att de senaste två långhelgerna har gett mersmak på ledighet – fy fan vad jag vill ha semester! I år är första gången som jag och Nicklas har lång semester ihop. Sommaren vi träffades hade ingen av oss semester alls (förutom en vecka på Lådna), året efter det tror jag att vi hade två veckor ihop, förra året körde vi överlappande semestrar (Nicklas ledig en, vi ihop två, jag ledig en) för att täcka upp när förskolan var stängd och spara semester till Greklandsresan vi gjorde i senare i september. Sen blev ju inte förra årets semester så värst mycket semester då jag gick gipsad och på kryckor precis hela sommaren. Stackars, stackars Nicklas – allt hans ledighet gick åt till var att passa upp på Jessie eller mig (även om jag försökte sköta mig själv i största möjliga mån).

Att vi nu har fyra hela veckor tillsammans helt utan planer känns så lyxigt och att semestern är planlös stressar mig inte ett dugg, snarare tvärt om! Eller ja, planlös och planlös – planen är väl att fixa i ordning så mycket som möjligt av det som ”återstår” hemma. Dels allt småfix som lister, lite slipning och lite målning inne men sen har Nicklas också bestämt sig för att måla om huset (alltså, vi har väl bestämt att det ska målas om tillsammans men att det ska ske på semestern får stå för honom) – vitt och grått blir det troligtvis. Vitt tegel och grå träpanel. Nästa vecka kommer dessutom Klätterapan hem till oss och fäller 4 av de typ 20 träd som måste bort från tomten. Vi övervägde att ta ner dom själva i ett stycke (med lite hjälp av kunniga kontakter) men då hade vi behövt ta bort hela staketet, gräva upp vårt finfina äppelträd och riskera att kapa en elledning och allt detta utan försäkringar så där av lejs jobbet bort till Klätterapan som kommer att ta ner träden i etapper. Och när träden väl är nere är det vårt jobb att få bort dom – så, är det någon som behöver ved är det bara att hojta till! Hur som helst finns det ju gott om planer för vår så kallade planlösa semester.

Men hur mycket det än finns att göra så är det ju något magiskt med att inte ha tider att passa och få göra allt i sin egen takt. Inte behöva stressa med precis vart enda moment i vardagen utan istället äta frukost i lugn och ro, klä på sig när/om man känner för det, sova middag om man behöver, äta när man hungrig och inte för att det ska passa in i schemat. Tidigare har jag blivit stressad av att bara vara hemma, särskilt under semestern, och mest för att Jessie var så rastlös i lägenheten men han älskar ”hyyyset” och tomten lika mycket som vi och att äventyren liksom kastar sig över honom när vi öppnar dörren är lite ”dream come true”. Och det faktum att vi inte behöver lämna tomten för att stimulera Jessie gör att det infinner sig en helt annan typ utav lugn inför en semester hemma. Nu kommer vi garanterat ta några dagar på landet för att göra absolut inget och Lådna är ju ett stående inslag varje sommar så varför bryta en sån bra trend? 4 veckor kvar nu bara! Och efter semestern jobbar jag max fyra veckor till innan det är dags att välkomna lillasyster till världen – helt galet!

blogstats trackingpixel

Lisa <3

Igår hade jag min första träff hos barnmorskan sen första mötet vi hade någon gång runt v 9. Jag har samma barnmorska som när jag väntade Jessie och jag älskar henne. Hon känns så närvarande och inlyssnande – hon frågade till och med hur det gick med min fot igår. Jag fattade knappt vad hon menade först för jag själv ägnar inte den där fotjöveln en tanke längre – har liksom accepterat och vant mig vid att den kommer förbli ful som stryk och göra ont. På torsdag är det 1 år sedan jag bröt den och det är snart dags för invaliditetsutredning (med andra ord klirr i kassan – fördelen med att vara försäkrad).

Hur som helst – allt såg jättebra ut hos barnmorskan. Hon kollade blodsocker, järnvärde och blodtryck som alla var jättebra. Magen hade växt ”jättefint” och SFmåttet var till min stora förvåning mer eller mindre exakt det samma som med Jessie. Var helt övertygad om att jag var mycket större nu än sist – det har känts så i alla fall. Eller ja, magen kan ju faktiskt vara större – bara inte livmodern. Lyssnade på Skrollans hjärta för första gången – lika mäktigt och fint som första gången jag hörde Jessies hjärta. Blir nervös av förväntan när jag tänker på att det bara är ca 3 månader kvar till våran lilla familj blir ett liv rikare – så sjukt.

Jag och Lisa (min barnmorska) pratade även om förlossningen och hur jag kände inför den nu och jag sa som det var – att jag känner en större oro denna gång. Detta har jag ju skrivit om tidigare och min första förlossning var ju så mysig och jag är rädd att denna ska bli allt annat än det. Sen står jag ju troligtvis inför en helt ny upplevelse i form av vaginal förlossning och det känns också lite läskigt. Förlossning för mig är ju kejsarsnitt. Men jag är inte bara rädd/osäker – jag är supertaggad och känner mig mycket tryggare inför förlossningsstarten och latensfasen (där fick jag total panik sist). Jag anmälde mig och Nicklas till en ny förlossningsförberedande kurs för att lugna nerverna lite och verkligen bena ut alla hjälpmedel som finns till före, under och efter förlossningen. Jag var rätt enspårig i mitt tänk sist (även om jag fick ge efter väl på förlossningen) så jag hoppas kunna ta till mig ännu mer denna kurs. Sen får vi se om vi ens hinner gå alla tillfällena då de sista ligger i slutet på augusti och i teorin kan vi ju vara tvåbarnsföräldrar redan då.

blogstats trackingpixel

Överraskningarnas man

Vet inte om jag är sjukt hormonpåverkad eller om det faktiskt är befogat men jag blev så in i helvete lack på Nicklas nyss. Han är lite av en överraskningarnas man och då inte på något positivt sätt alls (typ överraskat mig positivt 2 gånger på våra 4 år ihop). Han försöker i största möjliga mån att undvika diskussioner och när han på förhand vet att jag kommer ifrågasätta något så försöker han liksom finta bort mig genom att antingen inte berätta alls vad han tänker alternativt kasta det i ansiktet på mig när det inte finns någon återvändo. 

Minns en gång när han berättat för mig om en bil han kunde få köpa billigt men som jag inte godkände av den enkla anledningen att han redan typ hade 3 andra redan (ja, han behöver en supervisor när det kommer till bilar och bildelar). Någon dag senare, när vi var ute och gick, så tittade han väldigt nöjt på mig och frågade om jag inte såg vad som stod i carporten. Då hade den jävlen varit och hämtat bilen likt förbannat med motiveringen ”han sa att det var lugnt med pengarna, han behövde dom inte nu!” när jag lackade. Att jag lackade pga att han gjort detta bakom ryggen på mig fattade han inte  alls utan trodde alltså att jag blev sur för att den kostade en sketen summa pengar. När jag frågade hur i helvete han tänkt när vi bara 2 dagar innan kom överens om ”nej” till bilen och han hämtar den ändå svarar han ”tänkte att du kanske skulle bli glad” (superlycklig, verkligen). Det är lite den typen av ”överaskningarnas man” han är…

Grejen är bara att jag börjat lära mig när det är något sånt här på G vilket i sin tur gör mig ännu mer förbannad när bomben väl droppas för det går oftast en halv jävla dag från första tecken till action. Första tecken = när han bestämt något, action = när han berättar för mig att det ska ske. Vad som sker är alltså alltid något som har med bilar och bildelar att göra. Och vilka är tecknena då? Jo, frenetiskt kollande på telefonen – man ser tydlig skillnad på slösurf eller plansmide. Extra tydligt blir det ju när telefonen ”måste” fram tex vid middagsbordet i dag när hans mamma är över på middag och vi sitter och pratar. Nästa tecken är när han börjar plocka bland sina grejer i ”garaget” (gamla pannrummet i huset har blivit hans provisoriska garage), kontrollerar delar – kollar telefonen – plockar vidare – mäter/räknar. Nästa tecken efter det är när han diskret gör sig i ordning: vi satt i soffan och fikade, han iförd T-shirt och shorts – han försvinner iväg en stund (var troligtvis in en till vända i garaget också) och kommer sen tillbaka iklädd tjocktröja och långbyxor. Alltså, jag vet – egentligen inget konstigt med det alls men nu råkar jag veta exakt hur min man funkar och hade hans plan varit att ligga kvar i soffan hade han aldrig gått och bytt om. Jag var till och med en millisekund från att fråga ”och vad ska du göra?” men avvaktade. Sista tecknet är när han blir sjukt rastlös i situationen man är i – idag, fika i soffan med hans mamma. Han kan liksom inte sitta still och är inte ett dugg delaktig i det man gör, man märker hur han vill få ett avslut på det liksom. Dessa tecken är alltså genomgående varje gång han har något ”fuffens” på g. 

Vet inte om hans mamma kände på sig att han började bli rastlös men hon tackade i alla fall för sig i samband med hans nervöstrampande. Han följde henne till bilen, kommer tillbaka in och säger lite i förbifarten ”jag åker iväg en sväng bara!” Och nej, jag kan inte bara svara: ”okej!” för jag vet att hans svängar inte är 10 min bort. Klockan är här närmare 21:00 och dialogen såg väl typ ut så här:

Jag: Jaha? Och vart ska du då?

Nicklas
: Ööööh, köpa en grej!

Jag
: Vadå köpa en grej? Du köpte för i helvete ”en grej” för 1000 spänn här om dagen! (Åter igen, han behöver supervisor för sånt här)

Nicklas
: Men snälla, det är bultar för 300 kr.

Jag
: Jaha? Och vart ska du hämta dom här billiga bultarna då?

Nicklas
: I Stockholm

Och ja, här brann min stubin av helt – han ska alltså, 21:00 en fredag kväll, sätta sig och åka in till Stockholm för att köpa några helvetes jävla bultar som han inte kan göra något med ändå just nu. Att dessutom påstå att de är billiga när han ska plöja nästan 8 mil tur och retur med bil för att hämta är ett skämt! Vad som gör mig mest arg är att han själv inte fattar hur idiotiskt det både låter och är. Sånt där tar man väl för fan när man ”ändå är ute och åker” eller något och jag tvivlar starkt på att det var sån sjuk efterfrågan på dessa helvetes jävla begagnade skitbultar att om han inte åkte nu nu nu så hade något annat riksmongo gjort det. Att han dessutom besvarar mitt ”Varför måste du åka just precis nu? Du behöver inte dom här bultarna nu ändå!” med en 3årings ”För jag vill haaaaaa dom” får det om möjligt att koka ännu mer i mig. Som sagt, det kanske har lite med hormoner att göra men när samma visa upprepas varje gång och när han vägrar fatta bättre (som något så enkelt som säga till direkt – ”ikväll tänkte jag åka och köpa bultar, så du vet”) finns fan inte mycket tålamod kvar alltså. 

#tonårsman #snarttrebarnsmamma #givmigstyrka

 

blogstats trackingpixel

I sitt rum

Igår fick vi för oss att försöka få Jessie att sova i sin egen säng i sitt eget rum. Han har ju sovit i egen säng förut men i samband med att vi gjorde i ordning inför visning av lägenheten i november, och hans spjälsäng bars ner till förrådet, har han alltså sovit mellan oss. Under tiden vi bodde hos mamma och pappa kändes det inte som läge att hålla på och strula eftersom vi visste att det var provisorisk och att nya mönster snart skulle brytas igen. 

Varför vi nu väntat så pass länge sen inflytt i huset med att ens prova sova själv har mest haft att göra med att hans rum inte varit helt klart. Sen ville jag ju såklart att han skulle känna sig 100% trygg här innan vi började bråka med honom om detta. Något bråk blev det dock aldrig – han såg väl lite undrande ut och sa att vi skulle gå till andra sängen men då sa vi bara ”nej, vi ska sova här nu!” och det köpte han rakt av. Nicklas låg med Jessie i sängen och läste ”Max kaka” två gånger, jag satt i sackosäck bredvid sängen. Efter några minuters monolog där han bla rabblade färger hörde jag hur andetagen blev tyngre och tyngre och inom loppet av 10 min sov han.

Vi gick ner utan större förhoppningar, tänkte att han säkert vaknar och ropar om några minuter igen men kvällen gick och vi gick upp och la oss runt 23:00 – somnade väl någon halvtimme senare. Sen vaknade jag, konstigt nog utvilad och pigg, kl 05:45, utan Jessie i sängen. Jag kommer ihåg känslan från när han sov sin första hela natt när han var bebis och jag vaknade och tänkte ”det kan inte stämma” – tänkte precis samma imorse och var tvungen att gå in och kolla till honom. Men där låg han och sov gott på tvären i sängen. Han brukar annars kunna vara smått frustrerad på nätterna, som att det är för trångt, men jag har inte hört ett ljud ifrån honom inatt mer än ett ”mamma” i sömnen. Vi sover nog alla så mycket bättre när vi slipper trängas.
Jag gick tillbaka och la mig i vår säng för är det något jag sett fram emot så är det att få höra de där små tassande stegen från barnrummet in till vårat. Det tog inte så lång tid – 5-10 min senare hörde jag hur det prasslade i sacksäcken (vi la den som lite skydd vid fotändan) och sen kom det där tassandet. Han sa inte ett ljud utan stapplade bara in helt yrvaken i vårt rum – klättrade upp mellan oss och gosade in sig. Det var precis lika fantastiskt som jag alltid föreställt mig. Denna första natt kunde ju inte gått bättre och jag är så stolt över honom och att dessutom få vakna pigg är en magisk jävla känsla <3

<- igår kväll / imorse ->

blogstats trackingpixel

PK-Morsan

Har sagt det förr, säger det igen: Jag kommer bli en jobbig morsa!
Alltså, jobbig i den bemärkelsen att jag kommer sitta med skitlångt pekfinger på föräldramöten och ifrågasätta precis allting kring mitt (och andras) barn. Någonting väckte min reaktion i morse – jag har dock inte gått så långt som att ifrågasätta ännu då det tog mig lite på sängen. Jag har endast pratat av mig med både Nicklas och med mamma, mest för att dubbelkolla om det är jag som är dum i huvudet eller om detta faktiskt kan vara något att anmärka på. Vad detta rör sig om är absolut inget allvarligt – dom ska fira ”Förskolans dag” idag på Jessies förskola och till detta happening fick barnen alltså klä ut sig om man ville.

Ja, det var detta som väckte reaktion hos mig och jag ska förklara varför.
Dels fick vi information om detta igår (möjligen förrgår eftermiddag, via ett papper som jag inte läst ännu – mitt fel dock) så Jessie var inte utklädd mer än att han hade sitt adidasställ som ju faktiskt är avsett för ”flicka” egentligen, det kanske gills som utklädnad då? Nu vet han inte vad ”klä ut sig” innebär och bryr sig inte för fem öre heller så ur ”sen info”-synpunkt spelar det mindre roll för just oss. Däremot möttes jag av ett gäng tjejer i hallen när jag var på väg tillbaka till bilen efter att ha lämnat Jessie. Den ena tjejen hade precis kommit och var givetvis iförd en lång, fin, blå ”Elsa-klänning” (likt de flesta av hennes tjejkompisar, grabbarna var ju givetvis superhjältar) medan en av tjejerna såg mer ut som en standardprinsessa med tyllkjol, krona och slöja/mantel.

”Jag hade ingen Elsaklänning så jag fick ha det här istället”
säger tjejen tyllkjolen och det var där och då jag hajade till. Mitt hjärta gjorde liksom lite ont för man hörde på den lilla tjejen i tyllkjolen att hon SÅ gärna också hade haft en Elsaklänning och helt plötsligt har en simpel ”valfri utklädnad” blivit en form av klassfråga för även om barnen är små så kommer det att jämföra – Vem har häftigast superhjältedräkt? Vem har finast Elsa-klänning? Varför är inte han/hon utklädd alls?

Det är inte självklart att alla barn har något att klä ut sig i hemma – när informationen dessutom når ut så pass sent finns kanske inte ens tid att fixa något i sista sekund. Och även om informationen går ut i tid så kommer det alltid finnas familjer som inte har möjlighet att lägga pengar på något så onödigt (för det är det faktiskt) som en Spidermandräkt. Barn har dessutom inga filter – undrar dom så frågar dom och om någon då inte är utklädd så kommer denne outklädda att behöva stå till svars för det – vare sig anledningen är ”jag vill inte” eller att det faktiskt inte fanns något hemma att klä ut sig i. Eller som i den lilla flickan med tyllkjolens fall – hon kände uppenbarligen att hon behövde förklara varför hon inte hade en Elsa-klänning innan någon ens undrat för att hon någonstans vet att det är Elsa-klänning som är ”the real deal”. Hur ”valfritt” det än står att det är i informationen så kommer alla barnen att påverkas av det. Sånt här gör mig ledsen, på riktigt – extra ledsen när jag möter nästa tjej precis utanför entrédörren, outklädd och med stora tårar rullandes ned för kinderna. Hade inte mage att stanna och tjuvlyssna på anledningen men helt omöjligt är det ju inte att hennes föräldrar missat detta (precis som vi) och hon nu måste gå in på förskolan där alla hennes kompisar är antingen fina prinsessor eller superhjältar (något enstaka djur fanns väl också) och hon bara vanlig. Och vi pratar om barn mellan 1 och 5 år – alltså vafan! Utklädnad fyller ju absolut ingen som helst funktion heller. Det finns inget vits med det alls! Förskoledagen flyter ju i övrigt på precis som vanligt – det är ju inte så att barnen tilldelats roller som de ska spela för en dag utan det blir bara ett tillfälle där man tydligt kan visa vilka som har/inte har.

Varför inte satsa på något där alla med säkerhet kan delta? Typ att förskolan fixar med ansiktsmålning – alla blir erbjudna, alla har möjlighet att avstå – ingen prestige, ingen extrakostnad för familjerna, inga konflikter, inget jämförande. Att alla barn växer upp med olika förutsättningar är fakta och så kommer det alltid att vara men det behöver inte på något sätt förstärkas av förskola/skola och tryckas i ansiktet på barnen. Jag lovar, de kommer att märka i sinom tid  ändå.

Mvh PK-Morsan
(ja, ibland känns det fan lite extra jävla nödvändigt)

                                        b b (1)

blogstats trackingpixel