Barnrum

Nu är Jessies rum äntligen klart – bara lister på kattvindsdörrarna som ska upp. Vi var och köpte säng till honom i förrgår – en Vimmerby växasäng från Mavis – som vi monterade ihop igår. Frågade lite försiktigt om han ville sova där men fick ett ”nej, sova den sängen!” och pekade mot vårt sovrum. Hoppas på att väcka hans intresse för sitt eget rum så fort vi får in lite grejer och rummet blir mer levande. De allra flesta av hans leksaker kommer att få stanna på nedervåningen. Jag tänker nämligen att hans sovrum än så länge inte ska bjuda in till så mycket lek utan mest vara mysigt och förknippat med lugn och ro. Några få leksaker men mest böcker och kanske pussel som är lite mer lugna aktiviteter. Tror att man i största möjliga mån ska försöka hålla isär lek och sömn – våra sovrum ska ju vara sparsamt inredda för att man ska kunna komma till ro och stressa av, detsamma måste väl gälla för barnen?

Hur som helst har jag klippt och klistrat ihop en mood board för Jessies rum – men det är svårt. För någonstans vill jag gå ifrån det här stilrena och färglösa som genomsyrar majoriteten av barnrummen idag men med mycket färg och detaljer så har han vips det där rummet där det finns alldeles för mycket att titta på och där man aldrig riktigt kommer till ro. Här är slutresultatet – tips mottages då det här med inredning är helt nytt för mig (har inte brytt mig för fem öre tidigare).

mood

blogstats trackingpixel

Backa 9:18

Efter över 1 veckas intensivt packande/flyttande/renoverande vågar jag nog äntligen påstå att vi börjar landa lite. Saker och ting har börjat hitta sina platser och vi för den delen hittar sakerna.

Våra renoveringsprojekt drog iväg lite – blev lite mer än vad vi tänkt. Vi skulle bara byta golven på övervåningen men det slutade i att mer eller mindre hela övervåningen gjordes om med golv, ytskikt, lister, foder, nytt trappräcke osv. På nedervåningen ändrades planerna om helt – ett litet slussrum mellan kök och tvättstuga skulle blivit lekrum från början men vi valde att låta halva vardagsrummet bli ”barnyta” istället och slussrummet fick bli garderob och den garderoben blev liksom räddningen till en fungerande vardag. Att gå och riva i kartong efter kartong efter underkläder och kläder håller liksom inte mer än max någon dag.

Vad vi insett under denna senaste, hektiska, vecka är att det absolut INTE går att renovera med en tvååring under samma tak (förutom när han sover men då kan man bara typ måla och montera, inte hamra/såga osv). Mamma och pappa har hjälpt till massor, tack och lov – mamma har tagit Jessie så att vi andra kunnat fixa. Jag tog dessutom ledigt två dagar förra veckan och passade på att packa upp, besöka Ikea och annat skittråkigt medan Jessie var på förskolan. Han är ju i en sån här fas där han efterapar precis allt vi gör vilket resulterat i att han också ska såga, banka på väggar, skruva med skruvdragare och måla. Han plastverktyg tycker han är skrattretande – han ska ju dela verktyg med Nicklas och pappa. Detta har lett till diverse utbrott åt bägge håll, lite schyssta märken i väggarna osv. Jag tycker det är helt fantastiskt att se hur han registrerar och applicerar men i stressade situationer som sista veckan har det tyvärr bara varit ett hinder.

Men, nu som sagt har vi så smått börjat forma vår nya vardag i Kårsta och jag ångrar mig inte en sekund. Det ligger något magiskt och idylliskt över Kårsta – allt är liksom bara fint och mysigt och lugnt. Att kunna gå ut på morgonpromenad och endast höra naturen och fåglarna (inget buller från morgontrafiken) är frihet för mig. Igår morse var jag och Jessie ute med Diesel runt 06:00 – gick en runda runt närmsta bondgården och lyssnade på fåglarna, tittade på sovande maskiner och vildkaniner som sprang i hagarna. Jag är så glad att jag får ge Jessie detta – djur och natur. Öppna fält och skog framför asfalt och höga betonghus. Det känns 110% rätt på alla plan – jag längtar liksom hem för första gången på länge.

blogstats trackingpixel

RUL

Appropå bebis så finns det ju faktiskt en del att uppdatera på den fronten. RUL:en var bokad till igår 10/4 men jag kunde inte hålla mig så bokade i all hast om tiden i onsdags förra veckan till i fredags. Jag hade på riktigt avlidit av mina funderingar under helgen annars. Även om jag inte grubblar alls lika mycket denna graviditet (tack och lov) så finns det ju vissa tankar som aldrig går att slå undan: Ser allting bra ut? Har barnet utvecklats rätt? Är allt proportionerligt? Och så största frågan av de alla (mest oväsentliga i världen) – är det en pojke eller flicka?

Med Jessie var jag tvärsäker från plusset på testet (barnet har inte ens ett kön i v 5, but still) – jag sa ”han” från sekund 1. Denna gång har jag inte alls varit lika säker, det enda jag gått på var min allmänna feeling för att jag bara skulle få pojkar. Men så, under de senaste veckorna, så har det liksom känts konstigt att tänka på en pojke. De bilder jag fått upp när jag tänkt framåt har liksom varit mer av rosa och volang-karaktär – ja, jag hade en svag känsla av det nog inte var en lillebror trots allt.

Väl inne på RUL:en hade vi en sjukt skicklig barnmorska som dels var jävligt säker på handen och alltid fick fram precis det hon ville se på en gång. Hon var väldigt informativ och berättade om precis var enda bild hon stannade till vid och förklarade varför de tittade på det osv. Sjukt intressant – upplevde det inte alls så första gången. Allt såg bra ut, låg rätt i utvecklingen och var proportionerligt. Moderkakan låg, precis som med Jessie, i framvägg. Hon avslutade undersökningen med att fråga om det var något mer vi ville veta – Nicklas tyckte inte vi skulle kolla kön men jag är för nyfiken (nej, jag är kontrollfreak, thats why) så jag svarade ”vi vill nog veta om det är en pojke eller flicka!”. Nicklas bad då barnmorskan att ta en bra bild så att vi sen kunde gissa – hon pausade på en bra bild, visade vad som var rumpa och ben och lämnade sen resten öppet för oss att gissa. Nicklas gick nära nära skärmen och studerade noga, tyckte sig se två pungkulor (det var njurarna) och konstaterade ”jo men det är fan en kille!”. Jag gissade inte alls utan tittade bara vädjande på barnmorskan som gick fram till skärmen: ”dom här tre flikarna som ni ser här är blygdläpparna – så, det är en liten prinsessa!”

”Näe!?” var allt jag fick ur mig innan tårarna började rinna. Nicklas var väl i lite små chock och konstaterade ”fan vad sjukt!”. Vad som ska tilläggas är att denna uppståndelse är av positiv bemärkelse. Det var lyckans tårar som rann längst mina kinder och ”fan vad sjukt!” kan direktöversättas till ”yes!” (Som Nicklas kläckte ur sig när vi fick veta könet på Jessie) – en prinsessa, en välmående liten lillasyster. Ja, sjukt och mäktigt och häftigt och läskigt att jag någonstans visste även denna gång – ”mama knows!” right?

Glad lillskit <3

blogstats trackingpixel

Lilla, stora, älskade människa

Min fantastiska lilla människa är fan inte så liten längre. För varje dag som går upplever jag honom läskigt mycket äldre och klokare. För någon månad sedan lossnade språket helt – från enstaka ord kommer nu både tre- och ibland även fyraordsmeningar. Allt gestikulerande, pekande och ”mmmmmh”:ande är som borta – ”mamma sitta där”, ”Sesse starta bilen”, ”Sesse sitta bak bilen”, ”Katten äta mat”, ”Grilla moffa ute”, ”pappa, kom sova sängen”.

Det är så jävla mäktigt att få följa hans utveckling och för varje ord som kommer ur hans mun växer stoltheten i mig – ibland är jag så stolt att känslorna i mig typ väller över. Tårarna bränner liksom innanför ögonlocken, får klump i halsen och darrar på rösten. Igår kväll, när jag kom hem från jobbet, var precis ett sånt tillfälle. Jag frågade vad Jessie gjort efter dagis – han och Nicklas hade varit hos Mackan och Mackan ju har traktor. Både ”Mackan” och ”Traktor” har länge hetat ”Kacka” (även macka då) men igår chockade Jessie mig totalt med att han varit hos ”Maaaakus” och kollat på ”taaaktooor”.

Livet med min lilla krympling känns så mycket enklare när kommunikationen når hela vägen fram åt bägge håll – frustrationen blir mindre och när man förklarar saker så känns det som att han verkligen förstår, det går liksom att föra en diskussion kring saker helt plötsligt. Sen är han fortfarande envis som få, vill gärna ha saker och ting på sitt sätt och tycker att vi ska rätta oss efter hans vilja (gissar att han inte är den enda 2åringen som är så…). Ute är han gärna och helst hela tiden så stundade flytt till stor tomt kan inte komma mer lägligt. Med en hink vatten, en svamp, lite verktyg och något av hans alla fordon så är han sysselsatt i timmar med att tvätta, fixa och mecka. Han snappar verkligen upp precis allt han ser/sett oss göra (och säga), på gott och ont, så nu gäller det verkligen att börja tänka på hur man agerar.

Att han ska få bli storebror på allt detta känns ganska tryggt. Jag är inte särskilt orolig över hans reaktion, han är ganska faschinerad över bebisar och klappar och pussar mycket på magen. Drar alltid upp min tröja och ropar ”Beeeeebis” (han gör det förvisso på sig själv också) men vi försöker prata mycket om det för att förbereda honom så gott det går. Sen handlar nog allt bara om att få honom att känna sig delaktig i bebisen – få hålla, hjälpa till osv. Så länge han får känna sig sedd och viktig så kan man nog hålla svartsjukan på avstånd och jag är tvärsäker på att han kommer bli världens bästa storebror <3

blogstats trackingpixel

Inte bryta mönster 

Nej, när det kommer till småbarn så ska man helst inte bryta invanda mönster. Detta fick vi erfara i morse då vi skulle ut till huset för platsgenomgång av besiktningen. Jessies dagis ligger ju på vägen ut till Kårsta så vi tänkte att vi passar på att lämna honom på vägen ut dit. Problemet är ju att det bara är jag som brukar åka och lämna Jessie och jag tänkte att det skulle bli för mycket för honom om vi båda två skulle gå in och lämna honom så jag sa åt Nicklas att sitta kvar i bilen.

Där var katastrofen ett faktum reda då Jessie var fullt medveten om att pappa satt i bilen och började beklaga sig redan innan vi hunnit in på dagisgården. Vi gick in för att bocka av på listan + sätta på ytterkläderna och då bröt han ihop helt – satt och grät ”pappa” gång på gång på gång. Och här önskade jag att vi inte hade en tid att passa för jag hade velat sett till att han blev glad innan jag lämnade över honom men när han fattade att jag skulle lämna över honom bröt han ju om möjligt ihop ännu mer och skrek helt hjärtskärande.

Nicklas undrade varför jag såg så sur ut när jag kom tillbaka till bilen – svaret på den frågan är rätt enkel. Jag ville typ gråta lika mycket som Jessie, det finns fan inget värre än att lämna på detta. Jag skrev till förskolan att de gärna fick höra av sig när/om han lugnade ner sig. Fick ett lugnande svar en stund senare att allt var bra och att han lekte och skrattade – tack och lov.

Imorgon ska jag och Nicklas på begravning – tänker att Jessie har det 1000 resor roligare på förskolan under tiden. Att umgås med massa ledsna människor i en situation han inte alls förstår ännu känns uteslutet. Har i alla fall lärt mig någon av dagens incident så jag åker och lämnar honom själv imorgon även fast vi båda är hemma – det är ju jobbigt nog för honom att jag sticker, fatta att bli lämnad av både mamma och pappa! Alltså, jag förstår honom, verkligen. Det är ju dubbel sorg kontra att hämta ihop på förskolan som blir dubbel glädje istället.


Föråt älskling <3

blogstats trackingpixel

Det som brukade vara jag

Är det inte konstigt hur livet tar vändningar? Att något som varit hela ens liv plötsligt är det som prioriteras sist eller för den delen utesluts helt på dagordningen? Jag talar givetvis om min älskade träning – ja, den ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Skillnaden nu mot 2012/2013 då jag tränade som allra mest är att det finns andra som ligger mig varmt om hjärtat och en vardag som äter upp tiden. Dock mår man ju så bra av träning och jag vill ju gärna att även denna del ska få plats i mitt liv även om det just nu är tight.

Jag har alltid varit den som förespråkat ”no excuses” och alltid hävdat att ”jag har inte tid” är den sämsta ursäkten i världen till att inte träna. Men, man kommer till skeden i livet där man helt jävla enkelt får ta sina egna ord och trycka så långt ner i halsen som de kan komma. För idag är det just tiden i kombination med ork som sätter stopp för det som en gång inte bara var min vardag utan hela min värld. Jag går upp 05:30, jag ska göra mig och son i ordning samt äta och få i son frukost. Jag ska även se till att Diesel fått en ordentlig promenad innan jag och son måste sitta i bilen 07:30. Ni som har småbarn vet att två timmar på morgonen = ungefär 20 minuter som singel. 08:00 börjar jag jobba, 12:00-13:00 har jag lunchrast där jag måste hem och gå ut med Diesel (gärna 50 av de 60 minuterna för hennes skull – hon är tjock…) och när jag sen slutar vid 19:00/17:00 går inte min första tanke till gymmet utan att jag måste skynda hem för att hinna krama och pussa på Jessie + äta middag ihop med familjen innan Jessie ska sova. Mellan 19:00 och 19:30 nattar jag/vi Jessie. Därefter ska Diesel ut igen på en kvällspromenad (då gärna inte bara en kissväng utan en promenad – hon är fortfarande tjock you know….). Någonstans här i klockkrokarna ska man ju hinna diska upp middagen + kanske sätta på en maskin tvätt/hänga nytvättat så låt oss säga att jag är klar med vardagsbestyren 20:30.

Ja, någon med fet disciplin hade kanske dragit till gymmet där, vid 20:30, men nu råkar jag ju ha en till person som ligger mig varmt om hjärtat – Nicklas – och när dagen har hetsat på i ett kör sedan 05:30 är det rätt så jävla skönt att få lägga sig på soffan nära honom och bara vara. Jag hade dock fått upp ett bra flow på vardagen där även träning fick plats – det här var innan juni 2016. Sen gick jag ju och bröt den där jävla foten och där någonstans nollställdes allt som heter motivation till att ens försöka få den där hetsiga vardagen med barn, jobb, träning, hund och livet i övrigt att gå ihop. Men, så fick jag tillbaka en liten nytändning ihop med nytt gymkort i höstas och började liksom se ljuset i den mörka tunnel som alltid blir när jag inte kan/får/orkar träna (vi vet ju alla att endorfiner är bra grejer) – men, vad kommer då inte och snuvar mig på den lilla lilla glöd jag byggt upp om inte en ny graviditet.

Fy fan vad trött jag varit första typ 15 veckorna. Jag har somnat när jag nattat Jessie mer eller mindre varje kväll – alltså sovit 19:30-05:30 (10 timmar) och ändå vaknat helt orkeslös och förstörd. Men hörni, det börjar återigen att ljusna. Vet inte om det är hösten/vintern i sig + ångest över budgivningar som vi aldrig lyckats vinna + stress över att behöva få tag på nytt boende som liksom sugit musten ur en – men det var som att all den här orken jag saknat, egentligen då sen juni 2016 bara över en natt kom tillbaka och jag skämtar inte när jag säger att det var natten efter vi skrivit på kontraktet på huset. En stor jävla börda lättade från axlarna och jag ser liksom inget annat än ljus just nu (hur jävla grå och tråkiga dagarna än är) och jag känner mig liksom pigg och lätt.

Ja, så pigg och lätt jag sprungit två gånger sen förra veckan – jag har inte sprungit sen 1 juni ju! Kanske inte optimalt att ta tag i löpträning på en ihopskruvad fotled vecka 17 in i en graviditet men det känns bra och framför allt är det roligt. Så, lite löpträning i kombo med lätt styrketräning har fått inleda denna period med ny energi och nytt hopp. Jag tänkte faktiskt åka och gymma igår kväll efter långpromenad med mamma och tjock hund men valde faktiskt att inta soffan tillslut ändå – jag vill liksom inte tömma ur den nya energi jag fått helt, jag vet att det är lätt hänt. När jag blir taggad hoppar jag liksom på träningen där jag slutade senast och går rakt in i väggen efter två pass. Jag har liksom svårt att acceptera att omständigheterna ser annorlunda ut nu kontra i höstas eller för den delen 2012/2013 – ”jag tog ju 100 i böj början på 2014, då borde jag väl palla iaf 70 nu….” men riktigt så enkelt är det inte. Nu gäller det att hushålla med de krafter som faktiskt finns och disponera dem väl över alla veckans dagar. Hellre orka lite varje dag än att tömma ut sig helt en dag och ligga golvad dagen efter. Jag har ju fortfarande resten av livet att palla med också – så hade jag aldrig tänkt för 4 år sedan! 

blogstats trackingpixel

Nygifta

Gårdagens bröllop mellan Nicklas syster Cissi och hennes Jocke i Thailand fick skjutas upp pga inte bara dåligt, utan SKITdåligt väder – så, den blandade kompotten av lycka för deras skull, avundsjukan på de som valde att åka dit och ångesten över att själv inte gjort det fick liksom växa sig ännu  starkare till idag då de gjorde ett nytt försök.

Idag gjorde dom det och jag drog en lättnadens suck och släppte lös en hel flod med tårar när Nicklas andra syster skickade massa bilder och filmer. Alltså, det är det finaste jag sett i mitt liv – vigsel på stranden i solnedgången, Cissi eskorterades ner över sanden av Benny och lämnades över till Jocke som väntade neråt vattnet. Allt såg ut att vara plockat ur en dröm eller ett mittuppslag i en bröllopstidning. Cissi var så obeskrivligt vacker – allt var perfekt, håret, sminket, smyckena, klänningen och så barfota i sanden. 

Vad jag vill komma fram till är väl bara ett stort stort grattis till två av de finaste människorna jag har i mitt liv! Hoppas ni har haft en fantastisk dag och njut nu av resterande 4 veckorna på er semester – jag unnar er detta så så så mycket <3

Alltså, kolla på dom! KOLLA PÅ DOM!! Vill inte ens gifta mig efter detta för det kommer inte bli ens hälften så här fint…. 

blogstats trackingpixel

Shit’s gettin’ real

Pratade precis med Independia Group och har nu bokat en genomgång av besiktningen på huset. Man har ju som köpare en så kallad undersökningsplikt vilket innebär att om dålda fel etc ska täckas av försäkringsbolaget så ska en besiktning vara gjord – precis det samma gäller för säljaren. Alltså bör både säljare och köpare göra en besiktning på huset. Nu har säljarna gjort en besiktning som vi har fått ta del av och istället då för att vi tar ditt ytterligare en person som ska göra samma bedömning till svindyr peng så köper vi in oss i den befintliga besiktningen. Vi har dessutom valt att få en platsgenomgång av den ihop med besiktningsmannen, man kan också välja att gå igenom besiktningen via telefon men vi kände att vi gärna ville se besiktningsmannen peka på allt och dessutom kunna fråga om det vi inte riktigt förstår.

Så, 08:00 torsdag morgon ska vi alltså gå igenom den besiktning som är gjord på huset och det börjar kännas verkligt på riktigt nu. Vi tänkte även passa på att ta lite mått för bl.a. soffa som vi ska beställa när vi ändå är där – är så kluven i om jag vill ha en stor soffa eller flera mindre delar, typ en mindre soffa. Vi har enats i grå soffa i alla fall för det hade säljarna och det gjorde sig jävligt bra i vardagsrummet. Så väldans mycket mer brådskande saker än soffa har vi inte förutom matbord och stolar. Där är jag lite inne på att göra ett eget matbord – stort och rustikt med lite snygga, omaka stolar till men vi får se. So excited och har för första gången suttit och fnulat lite med mood board – vad tror ni om detta till vardagsrummet? Tänk er även grå väggar, vit öppen spis med guld/mässingluckor, samt gul/mässinghandtag på alla dörrar.

Namnlöst-2

blogstats trackingpixel

Herr och fru Brolin Fossli

Jag sitter som på nålar här på jobbet – idag önskar jag verkligen att jag befann mig någon helt annan stans. Närmare bestämt på en strand i Thailand där min fantastiska svägerska Cissi och hennes Jocke om bara några få timmar ska gifta sig. 

Vi hade hela resan lagd i en varukorg i höstas, det var bara en bekräftelse som fattades – vi skulle åkt ner och delat denna dag med dom men valde att prioritera husköp och eventuell flytt denna vår. Med facit i hand idag känns det ju klokt för hade vi åkt hade vi aldrig köpt huset förra veckan. Men jag var så jävla less på att torska budgivningar att jag hade bestämt mig för att om det inte blev något med huset i Kårsta hade jag utan tvekan bokat en sista minuten åt oss för att få vara där.

 Och nu sitter min fantastiska (inte för stunden då) svägerska och teasar mig med bilder på hår och make och klänning och hon är ju så vacker så man avlider och min längtan efter dom + min ånger över att inte bokat den här jävla resan växer sig bara större och större för varje påminnelse om vad jag just nu missar (har fortfarande ett hus att trösta mig med tack och lov).

Klockan 12:00 svensk tid har jag nu fått bekräftat att startskottet går och jag har bett om att få det livesänt på Facebook – hoppas hoppas hoppas att någon får tekniken att lira. I övrigt vill jag bara att ni, Cissi och Jocke, ska veta att jag är så glad över att just jag fått chansen att få ha er i mitt liv – ni är så enkla, roliga, öppna och fantastiska människor. Ni, om några, har fått mig att känna mig välkommen i er stora familj som jag till en början tyckte var rätt skrämmande. Ni är så självklara – både för mig som vänner och familj men även för varandra och jag önskar, som sagt, innerligt att jag fått dela denna dag med er. Njut nu av varje sekund idag och av varandra och av resten av er långa fantastiska resa – både i Thailand och livet. Ni ÄR SÅ VÄRDA DETTA! Men kom hem snart för jag saknar er som fans fan!! <3

blogstats trackingpixel

Ljuva helg

För någon månad sedan frågade Elin mig, i min sjukt lyckade Q&A hur en perfekt helg -från fredag till söndag – såg ut. Denna helg är utan tvekan mitt facit – det enda som fattats är typ en middag med vänner men i övrigt har denna helg haft precis allt!

 Gårdagen har ni fått serverad i ett separat inlägg så det känns inte som att vi behöver gå in mer på den komponenten i denna perfekta helg.

I fredags åkte jag och Nicklas tillsammans och hämtade Jessie på förskolan och är det något vi båda är noga med när vi hämtar så är det att gå in och umgås en stund med barn och personal innan vi åker hem. Mest för att stärka relationen ytterligare med personalen och verkligen få tid att höra om hur dagen varit och hur allt går i allmänhet. Och sen även för att visa Jessie vårt engagemang – han ska få chansen att visa oss allt han stolt över eller tycker är roligt osv. Så, vi var väl där i 15-20 minuter innan vi styrde bilen mot Norrtälje och pappas jobb för att dels lämna Diesel (som åkte med mamma och pappa till landet) men också för att städa och tvätta bilen. Nödvändigt ont för oss – rena drömeftermiddagen för Jessie som fick palta runt med vatten, fixa med bilen (som han älskar) + glida runt i bilhallen och titta på alla nya bilar. Efter Norrtälje drog vi raka spåret till Texas Longhorn i Enebyberg för middag – hamburgare och pommes fick alltså avsluta fredagen.

Idag körde vi produktiv förmiddag – städade hela huset (när mamma och pappa ändå var borta) grundligt med klorinflaskan fastlimmad i handen (ääääääälskar klorin!!! inte ens skämt). Även Jessie fick tag på den och sprutade ner hela hallgolvet medan jag och Nicklas städade på varsitt annat håll… Med rent hus unnade vi oss (Jessie) lite nöje så vi drog till Arlandas utkiksplats och kollade när flygplanen lyfte. Vi kom precis till typ 10 starter på rad. Jessie var så faschinerad – ögonen lös och han hade sitt bredaste leende. ”Wooooow” och ”meeeeer” var allt han sa och när vi efter en timmes enformiga (enligt oss då) flygplansstarter valde att åka hemåt igen bröt han givetvis ihop och grät ”meeeeeera, meeeera” hela vägen till bilen. 

Väl hemma igen bunkrade vi upp med en fet sushilunch innan vi begav oss ut på baksidan för att kratta lite. Vi gick väl ut vid 14:00 – gick in 16:30. Lite krattning resulterade i storstädning av tomten samt eldning och är det något Jessie kan hålla sig sysselsatt med i timmar, svinnöjd, så är det att vara på tomten. Han liksom njuter av att gå runt och småpyssla med diverse – kratta lite, gräva lite, kasta ut alla löv man krattat ihop, klättra, åla, rulla, leka med Diesel, sitta och titta på elden, mata fåglarna osv. Det är så jävla lätt att vara förälder på tomten och idag fick jag verkligen mersmak av trädgårdspyssel – jag kan se oss vara ute en hel dag och fixa, grilla korv, elda för att sen komma in helt mosiga framåt middagstid, gärna detta i några goda vänners sällskap också där man avslutar med brakmiddag och vin. 

Den här helgen stämplar jag ut förbannat jävla nöjd – den har som sagt haft mer eller mindre allt man kan önska (utom den där middagen med vänner då). Nu återstår bara en fet portion köttfärssås och spaghetti (önskar så in i helvete att jag kunde tillägga ”ett glas rövin” också) och så sista avsnittet av ”Innan vi dör” på SVT 21:00 – har ni inte sett den serien – SE DEN!! Så irriterande jävla spännande med cliff hangers mellan avsnitten så man skruvar sig av frustration när klockan slår 22:00. 

blogstats trackingpixel