Från en trygg gren…

Kommande helg går flyttlasset från Humle- till Bergvägen och nästa vecka är tanken att lägenheten ska få stå tom fram till flyttstädningen. Det har börjat kännas lite verkligt nu – i lördags sålde vi både soffa och matbord + stolar + drog iväg ett lass flyttlådor till mamma och pappa. Dock finns det så JÄVLA mycket kvar att packa och jag förstår inte varför man alltid skjuter upp allting till typ sista sekund. Eller, att vi väntat med allt som finns kvar i lägenheten (har redan dragit ett lass med typ 8 flyttkartonger till Nicklas mamma) är väl inte jättekonstigt – det vi lämnat kvar är ju sånt vi faktiskt behöver i vardagen. Men, vår tanke var att börja med förrådet i helgen som var men vi öppnade inte ens dörren in dit. Det är där vi har överlägset mest att stuva ihop/packa ner/rensa/kasta och av det som står i förrådet använder vi inte ett jävla skit (det står ju i förrådet av en anledning). Så, det lär inte bli jättemycket ”helg” denna helg för bortsett från själva flytten ska även extra golv läggas (vi la bara fram till diskbänken, köparna såg gärna att det låg hela vägen in under) och sen lär vi behöva åka ett gäng vändor till tippen också. Blir matt och svettig bara av att tänka på det.

En liten del av mig vill inte det här – jag är inte så mycket för att bryta sånt som känns tryggt och Humlevägen har varit min trygga punkt så länge nu. Jag (vi alla) har trivts som fisken i vattnet i Lindholmen, det är perfekt på alla sätt och vis – ute på landet fast ändå så nära till allt. Litet, mysigt, familjärt och det känns så sorgligt att behöva lämna det – även om det förhoppningsvis bara är tillfälligt. Sen vill jag ju gärna slippa byta förskola för Jessies del – han trivs verkligen och den tryggheten vill jag inte ta ifrån honom.  Har sett fram emot det här med flytt och husletande så länge men nu känns allt mest bara vemodigt och jobbigt. Att flytta hem till mamma och pappa är inget tungt i sig – det ska bli mysigt att få mellanlanda där men det är ju bara provisoriskt. Det är nästa steg som just nu känns obehagligt stort, radhus/villa – lagfart, pantbrev, amorteringskrav osv. osv. Allt det där man typ fått serverat på silverfat i bostadsrätt ska man nu tackla helt själv. Jag målar troligtvis upp allting som så mycket större/mer komplicerat än vad det egentligen är men som sagt – jag sitter gärna stadigt på grenen istället för att prova vingarna.

Nu finns ju den där villa-volvo-vovve-drömmen och den väger upp allt vemod och med tanke på att det bara är den där jävla villan som saknas så får vi helt enkelt kasta oss hejdlöst ut och hoppas att vingarna bär hela vägen fram till nästa trygga gren. Ja, ni märker ju – sjukt delad i mina känslor kring detta. Skitkul med samtidigt skittråkigt, spännande men samtidigt läskigt. Vad som är tvärsäkert i alla fall är att jag kommer sakna detta:

IMG_6323

blogstats trackingpixel

Utan internet

Internet ligger nere här på jobbet – inte bara för vår del utan hela jävla fastigheten står utan. Jag har ett, idag, helt nätbaserat jobb vilket innebär att det enda jag kan göra just nu är att dricka kaffe och be till högre makter att detta fortsätter dagen ut…. Skoja, så dålig arbetsmoral har jag inte! Men jag föreslog faktiskt att vi skulle köpa hit ett brädspel inför framtida internetstrejker/strömavbrott så att alla vi kontorsråttor har något att fylla dötiden med.

Bra idé tycker jag! Men, nu ska jag jobba igen – intranätet har hittat hem igen efter 1,5 timmes frånvaro – so long!

ps. Jag hade gärna delat internet från telefonen om jag haft en modernare dator med wi-fi. ds

IMG_6316

blogstats trackingpixel

We´re only in it for the drugs

Comfort Control (Nicklas jobb) bjöd på ”julbord” i helgen. Precis som förra året fick inte veta mer än vad vi skulle packa med oss och vilken tid vi skulle mötas på deras kontor. Så, Jessie lämnades hemma hos mamma och pappa 07:00 i lördags morse och sedan bar det iväg mot Uppsala för att ansluta till bilkaravanen som gick därifrån.

Vi hamnade, efter ca 45 min i bil, på samma ställe som förra året – Friiberghs herrgård och det var det nog ingen som klagade över. Utöver det traditionella julbordet finns det nämligen skaldjursbuffé som är helt magisk och att få frossa i allt från räkor till hummer, kungskrabba och ostron + dricka massa vin är fan lyx och lite till. Att dessutom få göra det i lugn och ro utan unge som knappt kan sitta still i tre minuter känns nästan som semester.

Upplägget var ungefär som förra året det också – utomhusaktiviteter från typ 10:00 och fram till 15:00. Vi tävlade i 6 olika lag och temat för tävlingen var Skottland. Dels frågesport och sen tre utmaningsstationer där man fick utmana det andra lagen i reaktionstävling (fånga en pinne som släpps framför en så fort som möjligt), lerduveskytte (med laser, inte hagel) och stockstötning. Aktiviteterna var utspridda över hela herrgårdsområdet och man fick utmana de andra lagen via walkie-talkies och vid varje utmaning satsade man spelmarker. Vann man utmaningen fick man sin insats x2 tillbaka. Förlorade man tog banken (aktivitetsteamet) hela insatsen. Flest spelmarker på slutet av dagen vann. Vi tog ett break i tävlingen för lunch och efter lunchen hade vi en stor utmaning kvar – bygga en katapult (av regel- och trallvirke, två cykelslangar och ett rep) – vi fick en såg, två hammare, lite spik och 50 min på oss. Katapulten skulle funka till två olika sorters tävlingar – en precisions- och en längdtävling. Alltså, så jävla roligt hade vi med och åt varandra under hela dagen. Peter, Nicklas chef, har verkligen ett guldgäng till anställda och allas respektive är helt fantastiska. Trots att detta bara var andra gången jag träffade alla (några till och med första gången) så känner man sig som en rutinerad i gänget (många har liksom gjort detta i 20 år).

Efter aktiviteterna var det fritid (15:00-18:30) – då var sjöbastu + jacuzzi bokat och där hängde (drack och skrattade) vi tills det var dags att göra sig i ordning inför middagen. Efter middagen sen var det musikquiz + liveband (också precis som förra året) och jag och Nicklas dansade från första till sista låt. Vi hade några få tappra som försökte hänga på men över lag var folk rätt tråkiga och satt runt ”dansgolvet” och stirrade. Men det är någonting med trallvänlig livemusik som gör att jag inte kan sitta stil. Dels tycker jag att det är respektlöst mot bandet som spelar men sen är det ju så in i helvete roligt att dansa också. Detta blev ju mina första trevande danssteg sen skadan men spärrarna släppte ganska fort. När sista låten spelats fick jag och Nicklas så mycket beröm av diverse personer som tyckte vi var ”SÅÅÅÅÅÅ duktiga” på att dansa. Att vi såg synkade ut, passade bra ihop och dansade snyggt. Jag och Nicklas skrattade åt detta när vi gick och la oss – visst körde man lite höftrullningar då och då (ibland tätt ihop också) men mest stod vi bara och hoppade och brölade med i musiken. Men, jag har inga som helst spärrar när det kommer till att bjuda på sig själv i såna här sammanhang och nu verkade ju folk nöjda över att ha haft något att kolla på när de inte dansade själva så – win win!

Sammanfattningsvis kan vi väl kalla denna helg för en favorit i repris och jag längtar redan till nästa år. Rubriken har för övrigt inte jättemycket med inlägget att göra mer än att bandet som spelade på kvällen körde ett Ebba Grön-medley på slutet och jag hade helt glömt bort hur mycket jag en gång älskade just Ebba Grön. We´re only in it for the drugs är så nostalgiladdad.
FullSizeRender

blogstats trackingpixel

Såld!

Vilken jävla nerv- och stressprövning denna lägenhetsförsäljning har varit. Det blev 3 visningar istället för 2 vilket innebar att vi mer eller mindre bodde i flyttlådor, jag åkte runt med hela vår garderob (kläderna från den alltså) i bilen och Jessies leksaker + säng stod i förrådet under nästan en veckas tid. In och ut med grejer hela tiden – städa fläckfritt inför varje visning + piffa till och nej, det kanske inte låter som en pärs men lägg på klåfingrig 1,5åring på detta som sysselsatte sig med att rita med tuschpenna på parketten, smällde upp lådlock som gjorde jack i väggen och plockade fram allt vi plockade undan. Jo, då rinner svetten på och tålamodet av en. Sen att man i allt detta finlir ser saker man inte sett tidigare och tankar som ”varför har vi inte gjort något åt det här?” slår en 1,5 timme innan visning bidrar ju inte med något extra lugn direkt. Nicklas övervägde att börja måla kl. 11:00 inför ena visningen som var kl. 12:00 men vi fick helt enkelt hålla tummarna för att så små detaljer inte spelade in i det stora hela.

 Och hur har det gått då? Jo, det var väl som vi fick oss vår nervprövning. Första visningen var söndag 30/10 och andra måndag 31/10. Första budet kom in först tisdag förmiddag och detta låg 100.000 kr under utropspriset (1 495 000). Matias – vår mäklare – kom in till mig på kontoret (vi jobbar i samma kontorsby) och sa ”det är inget bra bud men jag tror vi ska ta det ändå för att skaka igång budgivningen” och Matias har haft mitt fulla förtroende genom hela processen så jag litade på honom och vi accepterade budet – i och med det var alltså budgivningen officiellt igång. Men, en liten klump i magen hade jag. En av grannlägenheterna såldes för 1,6 milj innan visning i våras och vi hade ju förhoppningar om att landa på ungefär detsamma men när detta första bud kom in kunde jag inte släppa tanken ”tänk om det här är enda budet vi får!” och ja, en liten gnutta besvikelse smög sig på för där hade vi slitit hårt i flera veckor och så ligger första budet under utropspris – som ett litet litet slag i ansiktet.

Näst bud kom in – en trevande höjning med 5000, från 1 395 000 till 1 400 000 och här blev jag nästan irriterad – visst jag förstår att folk vill komma undan så billigt (läs så lite dyrt) som möjligt men det här är lite (liiiite) som att skambuda på Blocket vilket jag personligen hatar och aldrig gör själv. Har någon sagt att de vill ha 500 kr för ett par skor och jag vill köpa dom – ja, då köper jag dom för 500 kr. Vill jag inte betala 500 kr för dom – då kollar jag om det finns liknande till bättre pris. As simple as! Hur som helst höll dessa trevande bud på med höjningar på max 20.000 tills en tredje budgivare klev in och satte ner foten med en 65.000höjning (det skulle även visa sig vara denne budgivare som till slut vinner budgivningen). 1,5 var vi uppe i då och där tog budgivningen paus för dagen. Detta var alltså tisdag och på onsdagen var det dags för visning nr 3.

Visning nr 3 städades av och när Matias kom tillbaka till jobbet hade han ett bud med sig: ”1 650 000 och då ska vi skriva papper nu och blåsa av budgivningen” och eftersom budgivningen ändå gått så pass trögt var vi bra sugna på att ta det budet men åter igen litade jag på Matias och han rekommenderade att vi skulle fortsätta med budgivningen. Någonstans var vi ändå rätt nöjda med de 1,5 vi hade fått (med tanke på de 650 000 jag själv gav för lägenheten) så om vi inte skulle komma upp i 1 650 000 i budgivningen gjorde inte så mycket. Vi chansade och tacka fan för det – vid middagsbordet samma kväll tog budgivningen fart ordentligt. Sms:en med bud kom med 30 sekunders intervaller. Vi uppdaterade familj och närmsta vänner för varje bud som kom in och givetvis började ju spekulationerna kring slutpris då också. Vi trodde inte på en krona över 1 650 000. Jag skrattade när Matilda skrev ”den kommer lätt gå för 1,8″ så vi satt mest och gapade när bud på 1,7 kom in och nervösskrattade i chock när 1,750, 1,8  och 1,850 ramlade in. Enmiljonåttahundrafemtio kronor var sista budet för kvällen – det kom in 19:45 och ja, vi kan väl säga att vi sov med ro natten till torsdag. Torsdag morgon kom och 07:22 plingar det till i telefonen. Medan jag går för att hämta telefonen tänker jag både ”är det ett till bud?” och ”nej, det kan det inte vara – sluta gapa efter mer nu!”. Plockar upp telefonen, tänder skärmen och skriker till Nicklas ”ENMILJONNIOHUNDRAJÄVLATUSEN!” – Nicklas var tvungen att se sms:et själv för att tro mig. Vad fan hände? Där gick man med magknip när första budet kom in och så stannar allt på så jävla mycket mer än vad vi någonsin vågat hoppats på – ja, det var det vinnande budet. Matias kom och bekräftade det någon timme senare på jobbet.

Vi skrev kontrakt med köparna (kan inte tänka mig bättre efterträdare) för två veckor sedan, köparna har besiktigat lägenheten (pga av noja efter tidigare husköp som sket sig vid besiktningen så, fullt förståeligt) och det fanns inget väsentligt att anmärka på – vi ska se till att lägga golv hela vägen in under diskbänken (vi har lagt det fram till diskbänken bara) + fixa nytt handtag till badrumsfönstret innan deras tillträdesdag och med tanke på slutpriset så känns det överkomligt. Nästa helg börjar vi flytta ut (hem till mamma och pappa igen) och tanken är väl att vi ska vara utflyttade och klara helgen efter det. Har inte reflekterat över hur snart det är och det är med jävligt blandade känslor jag gör det här. Jag ska lämna min safe spot, mitt älskade älskade Lindholmen, mina kära grannar – förhoppningsvis är vi tillbaka där snart men på ny adress <3

blogstats trackingpixel

Att sälja sin första egna pärla

Här har det varit tyst i nästan precis en månad och detta med anledning av att vi – lite hastigt och lustigt fått för oss att sälja vår lägenhet. Eller, hastigt och lustigt är det inte – vi har planerat för detta länge – grejen är bara att vi aldrig tagit tag i det. Nu kom det förvisso en fotledsskada emellan oss och våra egentliga planer, att fixa under och strax efter semestern i somras. Nya planen var sen att ta tag i det så fort vi kom hem från Grekland men vardagen höll oss i något jävla järngrepp och helgerna lyckades vi alltid ha uppbokade. Men, man kommer ingen vart om man inte prioriterar att lägga tid på det så ytterligare ny plan var att ta uteplatserna första helgen i oktober (rensa undan, klippa buskar, möblera och fotografera) men det slutade med att vi blåste ur hela hallen och åkte x antal vändor till tippen den helgen också och sen var vi liksom igång och har varit sen dess. Varje helg och vardagkväll har vi nu slitit fram till tisdag förra veckan då mäklaren + fotograf kom för att fota slutresultatet inför annonseringen (nej, så snabba puckar var vi inte inställda på). Sovkontot låg (ligger väl fortfarande) fetback – jag och Nicklas gick nog inte och la oss innan 00:30 en enda kväll under denna period. Och vad vi nu fixat inför försäljningen är: nytt golv (+lister och socklar) i hall + kök samt nya ytskikt (målat 4 vändor), målat om i badrummet, inrett hallen från scratch, förnyat massa inredning (mattor, filtar, kuddar etc) och för att endast ha haft kvällarna efter att Jessie somnat + delar av helgerna (när vi haft barnvakt) så vill jag nog påstå att det är JÄVLIGT bra jobbat.

Stort tack måste väl riktas till dels Glenn som hjälpte Nicklas att lägga golvet medan jag höll Jessie borta från lägenheten, dels mamma och pappa som ställt upp som både barnvakter och arbetskraft i lägenheten och sen till Therese som stylade hela lägenheten inför fotograferingen. Kan knappt tro att det är mitt hem när jag tittar på bilderna – det är för fint! Jag är nästan lite för nöjd med resultatet – att flytta känns plötsligt inte lika angeläget MEN vi måste ha större och då spelar det ingen roll hur fina våra 61,4 kvm är. Hur som helst fortsatte allt att ånga på i rasande fart efter fotograferingen i tisdags (därav känns allt just hastigt och lustigt). Annonsen låg ute onsdag, första visningen är nu på söndag 30/10 och andra på måndag 31/10. Idag fick jag se broschyren som mäklaren fixat och den var så fin – jag har inte hunnit greppa att allt det här verkligen händer och hur roligt det än ska bli att få börja på ny kula (nej, vi har inte hittat något nytt än men två rum står snart lediga hos mamma och pappa så vi mellanlandar troligtvis där i jakten på vårt drömboende) så är det verkligen med stor sorg i hjärtat som jag lämnar min lägenhet efter 6 år – mitt första egna boende. <3

Här ska ni få se vad som hänt de senaste 6 åren – översta bilden i varje bild är från broschyren jag själv fick när jag köpte, nedre bilden är annonsbilderna nu. Och som nämnt är det Therese som stylat den – skulle helst ha henne hemma och dona hos mig dagligen. Annonsen har ni för övrigt här.

IMG_5928

IMG_5929

IMG_5930

IMG_5931

IMG_5932

IMG_5933

blogstats trackingpixel

#mariasnakenvecka

@somligafetakvinnor på Instagram har dragit igång hashtagen #mariasnakenvecka på samma sociala nätverk – en hashtag som är, jag citerar ovanstående: ”en protest mot hatet mot kroppar som faller utanför normen och en hyllning till allas våra oskylda kroppar som inte vill något annat än göra sitt bästa för oss”. Det hela går alltså ut på att @somligafetakvinnor lägger ut en nakenbild (så naken som instagram tillåter med censur) om dagen hela denna vecka och de som känner sig manade får haka på för att tydligt visa att alla kroppar, oavsett form är fantastiska – på sitt sätt.

Men, givetvis provocerar detta skiten ur folk och det här med respekt mot andra verkar tyvärr inte existerar på sociala medier idag. Yttrandefriheten är något vi ska värna om men inte missbruka – du får tycka precis vad du vill, du får framföra din åsikt men när det kommer till att öppet förminska, håna eller kränka en annan människa så känns inte yttrandefriheten särskilt fin längre – där har den liksom tappat sitt egentliga syfte. Nu verkar inte hat-kommentarerna bita på just denna kvinna, det gör de sällan när man ger sig på någon som är trygg i och med sig själv – det verkar snarare trigga henne till att än mer stå upp för sig själv och sin sak (gå in och läs hennes kommentarfält, det är fan sjukt hur folk beter sig). Det gör dock inte kommentarerna det minsta mer ok för att mottagaren vågar spottar tillbaka med full loskstyrka. Jag förstår mig ärligt talat inte på folk som aktivt går in på hennes (eller andras för den delen) instagram, tittar på hennes bilder för att slutligen kommentera att hon borde bespara oss andra bilderna på hennes kropp, att de inte vill se, att de provocerar dom, att de vill bli blockerade från hennes konto för att slippa ta del av det ”äckliga” hon lägger upp. Detta är alltså människor som gjort ett aktivt val att gå in och titta – det är inte direkt så att @somligafetakvinnor tvingar in folk på hennes konto. Hur fan är man funtad då? Om det äcklar er så jävla mycket – låt bli att gå in och kolla då för i helvete, svårare än så är det inte.

Personligen tycker jag att detta initiativ är fantastiskt för är det något vi måste jobba med idag så är det självacceptans – att gilla sig själv inifrån och ut och skita blankaste jävla fan i vad andra tycker. För det är ju du som lever med din kropp, inte någon annan – och så länge du är nöjd vad spelar då egentligen normer eller andra människors åsikter för roll? Vi måste tagga ner hetsen kring den ”perfekta kroppen”, det finns ändå ingen mall för den utseendemässigt, alla gillar ju olika – men vi kan väl enas om att en perfekt kropp är en kropp som fungerar som den ska. Och så länge den fungerar och bär upp oss varje dag så spelar väl för fan inte formen på den någon som helst roll! @somligafetakvinnor uttryckte sig så fint i en av bilderna, så jag citerar igen:

Jag ser inte en enda ful kropp sen jag började tycka om min egen. Bara intressanta, spännande kullar, dalar och kurvor

Och detta är precis vad kroppen ska vara – intressant och spännande, inte någon jävla måltavla för självhat och framför allt inte någon måltavla för andras hat. Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” har aldrig känt mer passande för jag tror att majoriteten av de som lägger ner tid och energi på att förminska andra i det här sammanhanget har en hel jävla del att jobba på med sin egen självacceptans. Jag kan liksom inte se någon annan förklaring till varför man annars låter sig provoceras av att någon annan älskar sig själv. Låt för i helvete folk få vara stolta över vad de är och hur de ser ut, och prova på lite självrespekt själv. Jag har kommit en lång bit på vägen mot min egen självacceptans (mycket tack vare både Nicklas och Jessie) men jag är fortfarande en bit ifrån helt självälskande. Därför fattade jag ett sånt jävla tycke för detta initiativ och vi får väl se, jag kanske hakar på hashtagen som ett utmanande steg i rätt riktning.

FullSizeRender
Här är jag – i egen hög person med veck på magen för 3 veckor sedan. Tro mig, för 3 år sedan hade jag ALDRIG lagt upp den här bilden. För just vecken på magen la jag då ner hela min själ i att försöka träna bort – jag identifierade mig liksom med hur jag såg ut. Ju tightare kropp desto bättre Victoria – eller? Men, med vänner som alltid älskat mig för den jag är, inte hur jag ser ut och som vågade sätta ner foten när jag spårade ur helt samt med en sambo som älskat mig och attraherats av mig i alla former jag haft under våra år tillsammans – sunt vältränad, tävlingsdeffad, biff, gravid, eftergravid, degig, fyllig osv – har jag sakta lärt mig att JAG är så jävla mycket mer än en platt mage.

blogstats trackingpixel

Seat Mii by Cosmopolitan

Känner att jag måste spinna vidare på Blondinbellas inlägg (och intevju i P4) om Seats samarbete med Cosmopolitan. De har alltså lanserat en bil som är kvinnoanpassad – eller ja, försökt göra en bil som de tror ska tilltala oss kvinnor mer. Eyeliner-formade strålkastare, handväskkrok på handskfacket, lila i standardutförande, liten så att den ska vara lättare att parkera osv.

Alltså, debatten kring den här lanseringen kan dras hur långt som helst just när det kommer till kvinnor och bilar och alla fördomar kring denna kombo. Först och främst – vilka fan har de gjort marknadsundersökningen på? Vem fan har på riktigt önskat att ”stålkastarna borde vara lite mer eyeliner-formade”? Alltså, jag är fullt medveten om utseenden på strålkastarna – snygga strålkastare gör hela fronten på bilen – men eyeliner-formade? Really? Varför ens sälja in stålkastarna som sådana? De ser precis ut som vilka jävla strålkastare som helst på en nyproducerad bil idag.

Väskkrok på handskfacket? Blir det inte ännu svårare att gräva i väskan efter ringade mobil eller läppstift (….) om den hänger och dinglar än ligger bredvid på sätet? Nu ska den ju varken hänga och dingla, ligga på sätet eller för den delen grävas i under färd av säkerhetsskäl but, a girl’s gotta do what a girl’s gotta do – right? Nä men seriöst, vafan ska väskan hänga på handskfacket för? Den ska typ ligga på golvet i baksätet eller i bakluckan om man ska vara jävligt petigt.

Lila som standardfärg, med champagnefärgad inredning – alltså jag dör så läckert….. ……        ……………..
Varför lila? Alltså allvarligt, ihop med champagne. Nu är ju jag gråskala ut i fingerspetsarna så rätta mig om jag har fel men låter inte den färgkombon mer som typ nagellack mot en blus eller något. Varför ska det skrika ”KVINNAS” om bilen för? Att den är liten är ju liksom bara pricken över i:et på denna hemskt stereotypiska bil.

Som sagt – debatten kan dras långt men jag nöjer mig här och avslutar med det absolut värsta av allt gällande den här bilen, framtagen typ av och för kvinnor:

DET ÄR DEN FULASTE JÄVLA BILJÄVEL JAG HAR SETT I HELA MITT LIV!

Jag skulle fan hellre åka runt i en gammal 740 med borrat avgasrör från mitt födelseår än parkera arslet i den där bilen. Den är sååååå ALLT jag någonsin ratat hos en bil. Jag och Nicklas satt och pratade styling till vår bil i helgen och då sa jag att om det är något jag avskyr så är det bilar som är stylade så det skriker ”TJEJ” om dom (typ rosa lack, ”du blev just omkörd av en tjej”-klibba i bakrutan, lila fälgar, ögonfransar på strålkastarna osv). Nä, jag är då fan så mycket mer för clean styling – mattsvart/mattgrått, feta (som i stora, inte iögonfallande) fälgar och typ tonade rutor – klart!. Seat har alltså misslyckats helt med att få mig på kroken i alla fall – men jag vet inte vad ni andra tjejer tycker. Vilken av dessa skulle ni välja?

car
Kanske orättvis jämförelse men tror ni fattar grejen – varför skulle den, speciellt framtagen för kvinnor, vänstra bilen locka mer kvinnor än den högra? Ekvationen går inte ihop någonstans för mig – om man nu satsar hårt på något sånt här, varför gör man det inte ordentligt då? Skulle säga att denna lilla lila Seat är ett hån mot oss kvinnor – på riktigt!

blogstats trackingpixel

Fysioterapi

Nya ordet för sjukgymnastik – fysioterapi. Jag går alltså inte hos en sjukgymnast utan en fysioterapeut – visst låter det sjukt mycket mer avancerat och viktigt? Hur som helst så heter han Peter – min fysioterapeut – och han är grym. Han har varit 100% ärlig från första sekund och har inte försökt att försköna sitsen jag sitter i på något sett. ”Det kommer bli tufft och vi ska vara glada om det här bli helt ok” (”bli bra” nämns alltså inte ens och han syftar då på min fotled och rehabiliteringen av den). Men, sanningen har varit nyttig för mig och istället för trampa gaspedalen genom golvet och köra i full fart rakt fram tänker jag denna gång skynda jävligt långsamt. Peter håller i tyglarna och jag tänker inte sätta vare sig frisk eller dålig fot utanför mitt träningsprogram – det Peter tycker att jag är mogen för finns redan i programmet så varför äventyra med egna tillägg? Igår var det hur som helst dags för uppdatering av första upplägget där fokus legat på att försiktigt väcka det som vilat så jävla länge (musklerna) och framförallt hitta tillbaka till grundtekniken (när gipset togs av hade jag liksom typ glömt hur man använder foten, både hur man rör på den och hur man går på den). Fokuset har nu flyttats lite – mer styrka men med fortsatt fokus på teknik och muskelkontakt. För var det något Peter kunde anmärka på igår så var det utförandet av övningarna – han hittade till och med brister i något så simpelt som liggande lårcurl. Och jag som ansett mig vara rätt rutinerad och kompetent på just området styrketräning.

Men det är ju detta som är så fascinerande med att få hjälp av folk som verkligen satt sig in i kroppen funktioner och hur den jobbar – både med och mot sig själv. För i just något så simpelt som liggande lårcurlen har jag haft sjuka problem med höger baksida lår (slitskada från alla start/stopp i fotbollen) och jag berättade för Peter att jag inte kunde rubba maskinen från bottenläget med högerbenet för att det huggit som knivar i baksida lår då. Han visade mig ett nytt sätt att ligga på där man låser kroppen så att man inte kan kompensera övningen med andra muskelgrupper, bad mig lägga mig ner och testa med högerbenet. Jag svarade att det inte var någon idé men testade så klart ändå och där låg jag plötsligt och lårcurlade utan minsta jävla smärta i baksida lår. Allt jag fick ur mig var ”fy fan vad sjuk!” (och typ 25 gånger på rad). ”Det är inte baksida lår som är problemet, det sitter troligtvis högre upp än så!”. Med facit i hand har jag alltså inte problem i baksida lår utan mer i rumpan/ryggslutet och jag har dessutom lårcurlat fel så länge jag har lårcurlat (trodde inte ens det var möjligt i en så låst maskin). Sen var han även in och petade i sånt som jag känner mig så sjukt hemma i – typ knäböj och utfallssteg. Jämnfördelar inte vikten (förvisso inte så konstigt nu), aktiverar inte höfterna, tippar i höften osv. osv. Men det är här jag är tacksam för att han är ärlig och just går in och korrigerar och talar om var jag är svag och hur jag ska jobba upp det. Dels visar det på engagemang och kunskap från hans sida och dels blir det en ordentlig väckarklocka för mig. Jag menar – att träna är en sak, att träna och nå snygga resultat är en annan – att träna rätt och medvetet är en tredje. Jag har testat på de två första och ska nu ska jag ge den tredje en ärlig chans. Det är rätt enkelt att skynda sig igenom ett pass lite halvslaffsigt och jag vet att jag själv blir jävligt nonchalant i övningar jag anser mig kunna istället för att alltid vara 150% fokuserad på vad det är man faktiskt gör och kanske ännu viktigare – HUR man gör det.

Är det någonting jag har tagit med mig från denna skadeperiod så är det hur jävla viktigt det är med en funktionell kropp. Två månader med en sketen fotjävel i gips och hela jävla vardagen vändes ju upp och ner. Jag vill funka och därför tänker jag ge min fot all den tid den behöver för att bli så bra den kan bli. Med endast en månads rehab i bagaget kan jag säga att det ser lovande ut och Peter var uppriktigt förvånad över hur bra foten verkar ha läkt och svarat på träningen på så pass kort tid efter så pass omfattande skada. Ingen smärta, bra rörlighet, går helt obehindrat och kan träna på hyfsat hårt med bra gensvar från kroppen inom de ramar Peter satt upp. Så jag kan ändå se, inte bara en utan massor med ljusglimtar i den bäcksvarta tunnel jag fumlat runt i sen 1:a juni. #blirsentimentalavrehab

14317589_10154372182351007_614748629350030626_n

blogstats trackingpixel

Kreta

Då har vi bockat av vår första resa som familj på to-do-listan, för den delen min och Nicklas första resa ihop också. Fredag 2/9 drog vi till Kreta – en vecka all inclusive med min mamma, pappa och lillasyster. Har aldrig känt ett sånt behov av att få komma iväg som denna gång – efter denna piss-sommar med gips och fittkryckor hade jag så mycket sol- och badtimmar samt aktiv kvalitetstid med familjen (har ju mest suttit och glott hela sommaren) att ta igen.

Och hur gick resan då? Jo, tack. Både dit och hem gick väl så smärtfritt som det kunde gå. Jessie kändes som självklarheten själv i sammanhanget – som att han aldrig gjort annat än flugit kors och tvärs. Han sov väl ca 1 av de 3,5 timmarna båte dit och hem. Resten av tiden fördrev vi med pussel och ”var är?”-spel, Marcus och Martinus och Jessies absoluta favvofår Shaun. Man kan tydligen ha jävligt roligt med kräkpåsarna också. Vi la ner saker i kräkpåsen och gav den till Jessie gång på gång och varje gång la vi ner något nytt i den (som att han fick en present varje gång han fick tillbaka påsen) och han var överlycklig. Nä, folk målar upp flygresor med barn som katastrofala (visst, nu flög vi bara 3,5 timme but still) men våran hade verkligen inte kunnat flyta på smidigare.

Och hur var resan då? Jo tack! Precis så bra som jag hoppats på – fint hotell, fint och bra poolområde, helt ok mat (buffé blev rätt tråkigt efter några dagar men Jessie älskade det), långgrunda vackra stränder, nöjd unge, varm sol, varmt hav och bästa tänkbara sällskap. Det var perfekt och så jävla välbehövligt. På en vecka försökte jag ta igen så mycket jag kunde av allt det jag missat under sommaren och då framför allt vara med Jessie helt obehindrad – vilken fantastisk känsla det var! Att kunna kasta sig runt i vattnet med honom, leka i lekparken med honom, själv gå med vagnen när han skulle sova och jaga efter honom alla gånger han stängde av öronen och stack. Och att Jessie anpassade sig till allting så smidigt gjorde ju helheltsintrycket om möjligt ännu bättre. Han liksom bara fann sig i precis allt och verkade nästan njuta precis som vi – åt allt som serverades, sov hela nätterna i egen säng, kunde nattas kvällstid i vagen så vi andra kunde äta i lugn och ro. Han kunde ligga och chilla i en solstol med någon av sina böcker eller något pussel på mobilen, han var helnöjd vid som i både poolen och havet – älskar vatten och älskar sand. Han liksom sken ikapp med solen hela veckan.

Kommer alltid att kunna titta tillbaka på denna resa som en av de finaste – just för att det var den första jag gjorde med min alldeles egna familj. Något speciellt är det ju med alla dessa ”första gången” – just att få vara en del av när någon upplever något för första gången i sitt liv. Nu förstår ju inte Jessie hur stort det är att t.ex flyga eller ens vad det innebär men att få finnas där med honom, inge trygghet och få honom att känna sig bekväm i en nya situation är mäktigt.

image image image image image image image

blogstats trackingpixel

Jessie

Det kanske bästa semestern som varit är all tid jag har fått spendera med Jessie. Hade jag fått välja hade jag velat påbörja min föräldraledighet nu – han är inne i en sån häftig och rolig period just nu och det finns inte en tråkig stund när han är vaken. Han är en sån fantastisk liten människa med så mycket personlighet och humör åt alla håll och kanter. Han snappar upp precis allt vi gör just nu och gör detsamma själv. Han har dessutom utvecklat en helt ny förståelse när man pratar med honom och kan dessutom koppla ihop det med ovanstående (saker han sett att vi gör). Till exempel vet han precis vad han ska göra om jag frågar om han kan hjälpa mig att sätta på tvätten – han stoppar in kläderna i tvättmaskinen och vet sen precis vart vi har tvätt- och sköljmedel och plockar ut det i precis samma ordning som jag gör. Först tvättmedlet, sen sköljmedlet. Han vet till och med vilken knapp han startar tvättmaskinen på. Alltså? Vad hände med bebisen jag hade hemma för några månader sedan? Förra helgen när vi satt i vardagsrummet frågade jag honom om han var hungrig. Han svarade med sitt entusiastiska ”huuuu”. Jag frågade ”Vill du ha mat?”, han ”huuuu”:ade igen, klättrade ner från soffan och försvann ut i köket. Efter ett tag hör vi hur det börjar prassla varpå Nicklas går dit för att kolla läget, stannar när han ser och vinkar till sig mig – jag smyger dit jag med och då har det lilla geniet öppnat frysen, plockat ut grejer och lagt på köksbordet – ärtor, majs, bär, pyttipanna och bacon. Alltså, jag var så stolt så hjärtat på riktigt svämmade över av kärlek – det är det gulligaste jag sett i hela mitt liv. Hur han liksom öppnade lådorna, inspekterade, sköt in dom igen, letade vidare – som att han hade en tydlig middagsplan. Pratar gör han också, massor. Det känns som att det kommer nya ord varje dag – nu är det ju typ bara vi som förstår men jag tänkte förtydliga allt med ett Jessies bästa-lexikon
(och då skiter vi i det självklara som mamma, pappa, titta, där osv):

Disah – Diesl
Jeah – Leah
Vohe – Vovve
Kacka – Macka
Gokah – Gurka
Öjah – Blöja
Kocka – Klocka
Ofah – Morfar

Grejen är ju den att han verkligen använder orden/namnen i rätt sammanhang också. Har han badat öppnar han själv blöjskåpet och säger ”öjah”, ber om ”kacka” vid frukosten och det kanske gulligaste av allt är när han ropar på ”Disah!” när han t.ex. tappat just ”kackan” på golvet. Mitt älskade lilla hjärta – vi har skrattat så tårarna sprutat både med honom men även åt alla hans påhitt och uttryck. Tänk att jag (och Nicklas tydligen) har skapat och börjat forma honom – helt jävla sjukt.

IMG_4754

blogstats trackingpixel