Mordisk

I morse var jag mordbenägen – just nu krävs det tydligen inte så mycket för att jag ska bli det. Men nu är det så att vi bor i fitt-Sverige (älskar Svergie… egentligen) där väderomslagen sker oftare än jag byter trosor. Den här tiden på året innebär detta oftast -10 grader på natten/morgonen och sen +10 grader och sol eller +3 grader och regn på dagen. Har det då regnat på dagen för att sedan frysa på under natten kan ni ju gissa statusen på bilen när man kommer ut på morgonen – jo, helt jävla igenisad (imorse så pass att dörrarna knappt gick att öppna).

Nu har ju vi en helt fantastisk funktion på vår bil, en så kallad bränslevärme. Man ställer bara in klockslaget då man vill att bilen ska vara varm och vips så har man inget problem alls med igenisad bil när man ska åka på morgonen. All snö/is på rutorna är borttinad och bilen är varm och härlig när man hoppar in. Det finns dock en liten mínidetalj till det hela – denna fantastiska bränslevärmare behöver visst bränsle för att kunna starta och värma bilen (no…. shit… Sherlock…). Och vem tror ni använder bilen sist om dagarna och alltså först sett när tanklampan tändes och för den delen har tid att stanna till och tanka då också? Exakt – det är fan inte jag utan Nicklas. Om det var första gången detta hände hade jag inte gått bananas men nu är det alltså andra morgonen i rad jag kommer ut och ska starta värmaren (för det har Nicklas heller aldrig lärt sig att göra när han parkerar bilen på kvällen) och bilen bara meddelar att det finns för lite sås i tanken. Detta innebär också att Nicklas alltså struntat i den förbannade tanklampan två bilfärder i rad.

Varför tankar jag inte själv då? Jo, för att mitt morgonschema är timat och klart in i minsta minut. Det ska fixas och ätas frukost, det ska på kläder på både mig och unge (den sistnämnda är halvkul att klä på, särskilt typ 3 lager), hunden ska ut på en ordentlig promenad och därefter ska det lämnas på förskola ute i Lindholmen för att sedan vändas tillbaka till Vallentuna och jobbet. 08:25 måste vi åka hemifrån för att jag inte ska komma för sent till jobbet. Med flyt på alla ovanstående bitar så kommer vi ut med Diesel runt 07:50 vilket innebär max 30 minuters promenad (vilket även är minimum för mitt samvete – förstår inte hur fan detta ska gå ihop när jag börjar 08:00 fr.o.m nästa vecka). Hur som helst så finns det inte tid för att stanna och tanka och än mindre stå och skrapa rutor (eller som igår, sopa bort 5cm snötäcke + skrapa rutor) och dessa bekymmer slipper jag om biljäveln är tankad och bränslevärmaren igång. (Ja, ni märker ju – knappt ett i-landsproblem)

Ringer i alla fall upp Nicklas (som någon timme tidigare skällde ut mig för att han slagit i en låda som jag lämnat öppen) och gormade att om han får skälla ut mig för småsaker så får fan jag göra det samma. Jag frågade hur fan han kan ignorera tanklampan 2 dagar i rad när han vet att jag inte hinner tanka bilen på mornarna. Han svara ”du kommer ju till jobbet utan problem – typ 8 mil till soppatorsk”. Nu rörde det ju sig inte om i fall jag kunde köra bilen eller ej utan att jag vill kunna använda värmaren och den kräver lite mer än dieselångor för att funka. Hans respons: ”men för i helvete – det är väl bara att skrapa!” (det är det… jag vet) Jag la på i örat på honom och fortsatte brottas med vagn och hund i halkan. Väl hemma igen startar jag bilen i hopp om att fläkten ska bort det värsta av isen medan jag går in och lämnar Diesel. När Jessie sitter på plats i bilen tar jag tag i detta ”bara skrapa”-ndet. Ja, det var bara att skrapa – alla rutor utom vindrutan. Där hände inte ett jävla skit hur mycket jag än tog i, testade olika grepp på skrapan, skrapade åt olika håll – men NEJ. Den helvetes jävla kuk isen satt så in i helvete jävla hårt och den där sambon kändes för stunden så in i helvete jävla billig. Tror jag skrapade och svor i typ 5 min – och dom där 5 minuter har inte mitt tighta morgonschema utrymme för – lämnade uppfarten precis 5 minuter för sent.

JAPP – detta var allt som krävdes idag för att göra mig mordbenägen. Jag tog ut det över isskrapan och inget annat (ah, lite Nicklas då) och ja, jag låter som jordens mest lata och bortskämda människa men kan jag få lite medhåll på att man gärna utnyttjar allt som kan göra ens vardag, och i detta fall morgon, lite smidigare.
ps. Nicklas har lämnat lådincidenten imorse bakom sig och jag stressade iväg och tankade bilen på lunchen (när jag egentligen bara ska skynda hem till Diesel) för att kunna ställa bränslevärmaren till Nicklas kom och hämtade bilen vid 16:00 (för att visa hur slipstenen ska dras liksom). Så, nu är vi vänner igen…. ds.

blogstats trackingpixel

Dickpics

Kunde inte låta bli att fastna i en debatt på nyhetsmorgon i morse – en debatt gällande sextrakasserier på nätet där bland annat fenomenet dickpics tog upp. Linnea Claeson (handbollsspelare Skuru IK) har skapat ett instagramkonto – @assholesonline – där hon delar med sig av meddelanden hon själv fått från random män. Hon är cool – hon kontrar varje gång och det kanske mest geniala av allt – hon sprider äcklenas dickpics vidare till deras familjemedlemmar och flickvänner. AMEN to that!! För är det något jag skulle vilja reda ut så är det just fenomenet dickpics och nu får ni gärna dela med er erfarenheter och åsikter om detta för jag förstår helt ärligt inte!

Jag själv har nämligen aldrig, i hela mitt snart 27åriga liv, någonsin bett om en dickpic. På riktigt? Vad fan ska jag med en bild på främmande mäns kön till? Men trots det faktum att jag aldrig bett om en har jag garanterat fått över 40 dickpics av fritt främmande snubbar. Jag kom aldrig så långt i tankarna som att faktiskt dela dessa vidare, har väl visat någon kompis som mest. Linnea meddelade en av snubbarna som skickat dickpic att hon skickat bilden vidare till hans mamma, syster samt hans flickvän för att visa för dem vilken typ av människa han var. Hans respons var något i stil med: ”ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER? DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!”

Vem är det som är dum i huvudet egentligen? Som skickar könsbilder till en fritt främmande människa och sen tror att de landar säkert där och aldrig delas med någon annan? Är det något man lärt sig som tjej så är det att vara jävligt försiktig med vad skickar för typ av bilder till folk för att de så jävla lätt kan hamna på villovägar. Gäller inte detsamma för snubbar då eller? Nä, det här med att tvinga sitt kön på någon, vare sig det är bildform eller fysisk sådan, ska inte få gå obemärkt förbi. Läste bara här om dagen att en av medlemmarna i gruppen Albatraoz, under ett gig, ”fick feeling” och drog tag i håret på en tjej i publiken och tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Tack och lov filmades detta, polisanmäldes och las ut på Facebook för precis alla att ta del av. Gruppen förlorade därmed sitt skivkontrakt och sin agent! Folk säger ifrån – äntligen!!!

Men, åter till ärendet – dickpics. Varför? Vem får snilleblixten ”jo men ja!! Jag tror fan jag ska ta och fotografera mitt kön, ska bara runka upp det lite först. Och sen, sen ska jag nog fan ta och skicka den till någon, vem kan tänkas vilja ha?”. INGEN, trust me, INGEN vill ha din dickpic!! Jag har inget emot snoppar, trust me (igen) men alltså rent visuellt är de ju inte det vackraste som finns att titta på, eller ja – inte vackra alls, någonstans. Så vad ska jag då med en bild till? På något jag rent visuellt tycker ser rätt motbjudande och äckligt ut? Främsta frågan kanske – varför tror snubbar att jag vill ha den?

Det är som att vissa män fortfarande har kvar den där djuriska genen där man måste ha något att visa upp för honorna – som typ älgen med sina horn. Något praktfullt och majestätiskt som får honorna att hopa sig runt hanen. Grejen är bara att vi människohonor har kommit så pass långt i vår egen utveckling att vi först och främst inte behöver en hane över huvud taget men om vi nu letar efter en är det liksom inte alls är någon praktfull och majestätisk (liten, sned, äcklig) påle vi ger vika för – nej, ledsen! Skulle satsa mina kort på typ personlighet, självstädighet och självmedvetenhet, intellekt och lyhördhet istället. Är det så enkelt kanske att om man saknar ovanstående kvalitéer så har man bara ett kort att spela – kuken? Grejen är att detta fenomen hade varit fullt ok om det var så att bilderna var efterfrågade men jag vågar nog dra till med att i 99% av fallen är de INTE det. Flera av gångerna jag utsatts för detta har konversationen sett ut som följande:

Dickpicarn: Skicka en bild på dig
Jag: *skickar en bild på mig
Jag: Nu får du skicka en bild på dig!
Dickpicarn: *skickar bild på sin kuk

Som att det är allt han är – resten är liksom inte väsentligt, har jag sett kuken har jag sett allt som är värt att se. Har aldrig vetat hur jag ska responda på sånt där (fram tills nu, tack Linnea Claeson) – har till och med spelat vidare några gånger för att inte göra snubbe än obekväm (15 respektive 23åriga Victoria, WHAT!!!???) som att det skulle vara synd om honom om jag plötsligt slutade skriva eller för den delen uttryckte precis vad jag kände för stunden: ”H A H A H A H A”. Nä hörrni, blir inte ett dugg klokare av att dividera detta fram och tillbaka med mig själv (bara arg och frustrerad) så hjälp mig sätta fingret på varför i helvete vissa män tror att vi vill ha deras kön tryckta rätt upp i fejset när vi inte ens gett en minimal hint om att vilja det. Kanske finns det till och med en dickpic-skickande man som gärna förklarar för oss helt jävla oförstående!

IMG_7729

blogstats trackingpixel

Heltid

Från och med 1 mars är det alltså dags att börja jobba heltid igen. Har inte jobbat en 40timmars vecka sedan januari 2015 men nu är det alltså dags. Kommer sakna mina och Jessies lediga fredagar men med stundande husköp och budgetförändringar känns detta oundvikligt. Tycker dock att jag dealat till mig ett bättre schema till mars än vad jag går på just nu. 

Idag jobbar jag måndag-torsdag 09:00-18:00. Från 1 mars blir det måndag 08:00-19:00, tisdag-torsdag 08:00-17:00 och fredag 08:00-14:00. Att sluta 18:00 alla veckodagar (utom fredag då) har varit ganska tungt och då inte för att det är sent på något sett utan för att tiden med Jessie efter jobbet blir så stressig. Med flyt är jag hemma till 18:10, mellan 18:30 och 19:00 käkar vi mat och till 19:30 ska Jessie ligga i sängen. Det finns liksom inte det minsta utrymme för typ gemensam hundpromenad, sitta ner och pyssla lite eller bara mysa i soffan. Det är liksom hem, säga hej och kramas lite, fixa mat, äta, göra i ordning Jessie för natten och sen natta, känns inte direkt kvalitativt. Från 1/3 kommer jag komma hem en hel timme tidigare alla dagar utom måndag och hela vardagen känns i och med det inte alls lika hetsig och att få hela eftermiddagen ihop med Jessie på fredagarna känns välbehövligt. 

Det här är det värsta med svenne-hjulet – att varje vardag, vecka ut och vecka in, ser mer eller mindre exakt lika dan ut. Tidsschemat är så tajt att diffar på 15 minuter = katastrof. Fullt ös från tidigt morgon till nattning av barn och då är energin helt urblåst så andra pisstråkiga åtaganden som tvätt och disk gärna skjuts upp i hopp om mer energi kvällen därpå. Är det någon som känner igen sig i det tråkiga vardagspusslet? Jag hoppas och tror hur som helst att min lilla extratimme hemma i veckorna kommer göra stor skillnad och längtar nästan till mars nu. 

blogstats trackingpixel

Q&A – svaren

Tackar er tappra tre av tvåhundrafemtio för frågorna, bra sådana måste jag säga. Här kommer dom + svar :)

Vad är er kravlista i husletandet? Vad är det ni söker?
Ja, den där kravlistan var lång innan vi ens börjat leta. Fristående enplansvilla, fräscht kök och badrum, garage, stor tomt, öppen planlösning (typ allas önskelista) men bankernas hårda lånekrav och marknadens höga priser har liksom fått oss att prioritera om.

Några egentliga krav finns nog inte kvar längre. Önskemålen är dock:
* Så lite som möjligt att behöva renovera/fixa i ordning
* Så nära Jessies nuvarande förskola som vi kan komma för att slippa inskola om honom.
* Tillräckligt med tomt för att släppa ut hunden på kvällskiss
* Nära till kommunikation för att Jessie (och eventuella syskon) i framtiden ska kunna åka iväg själva.

Vi har liksom åsidosatt våra egna krav och försökt tänka vad som blir bäst för Jessie. Från kravlistan längst upp kan vi liksom nu tänka oss radhus utan garage – så länge vi hamnar i Vallentuna och allra helst i Lindholmen som tidigare.

Har du någon dröm som du vill uppfylla under året?
Drömmen för i år går ju tveklöst hand i hand med tidigare fråga – nytt, eget boende är största drömmen jag vill uppfylla just nu. Är så tacksam för att vi får bo hos mamma och pappa i jakten på nytt men det är inte optimalt på något sett och bara tanken på att få flytta in ett eget hus får det att pirra av förväntan i hela kroppen :)

När ska du och Nicklas gifta er?
Haha, alla frågorna går i varandra här. Nicklas har sagt att vi kan gifta oss när vi skaffat hus 😛
Vad det är för jävla kriterier vet jag inte, jag hade kunnat gifta mig för länge sedan. Dock säger Nicklas att hans frieri i Göteborg -13 inte var något riktigt frieri (kunde ju inte blivit mer romantiskt?!) utan för honom var det bara att ta ett nytt steg i relationen – att inte bara vara tillsammans längre, typ. När han vill gifta sig tänker han tydligen fria igen :O

Om du fick välja ett drömyrke att jobba med resten av livet, vad skulle det vara?
Jag är ganska nöjd med det jobb jag har idag men skulle gärna göra det i ett större sammanhang. Jag har en outtalad chefsroll på mitt jobb idag – frågar någon efter chefen så hänvisar min chef till mig :P. Men jag styr liksom alla spakar där och jag gillar att vara spindeln i nätet, den som liksom får alla bitar på plats. Om vi ska titulera drömyrket så är det nog lite åt projektledare/teamleader/teambuilding-hållet. Är det luddigt eller solklart? 😛

Nicklas bästa egenskap vs. din bästa egenskap?
Nicklas bästa egenskap är helt klart hans optimism (som även kan vara han sämsta) – tror gott om allt och alla, han är en riktig doer och ser inga hinder eller problem – allt bara löser sig runt honom. Och hur mycket jag än klagar och är tjurig (pessimism – min sämsta egenskap kanske?) så håller han alltid humöret. Hans optimism sett ur denna vinkel är helt fantastisk.

Min bästa egenskap är nog min kameleont-ådra. Alltså, smälter lätt in i och anpassar mig efter situationer, sammanhang och konstellationer. Jag har haft stor nytta av den i mitt jobb där jag möter så mycket olika människor och alla kräver olika bemötanden. Jag för mig lika lätt med en pensionär som med en 15åring t.ex. Jag är vad stunden kräver kan man säga.

Hur ser en perfekt fredag efter jobbet och fram till söndag kväll ut i dina ögon?
En perfekt helg i dagsläget är en oplanerad sådan, där det finns utrymme för spontanitet men även utrymme för precis ingenting. Förra helgen var perfekt – helt oplanerad. Slutade med spontantripp till Täby för frisörbesök för Jessie och middag på Fridays på fredagen. Spontanfrulle på bageri och sedan spontanutflykt till Rönninge by där Jessie fick loss bland alla hästar, får, getter och grisar på lördagen. Jag gillar när man inte har förväntat sig något av helgen – då blir allt man tar sig för bra oavsett om det är en långpromenad med familjen eller spontan middag med vänner.

blogstats trackingpixel

Q&A?

Satt precis och följde en live-sändning på instagram och visst fan vore det kul att testa – problemet är att jag inte sitter med några 100.000 följare och jag skulle förmodligen vara helt solo i min livesändning. Spännande? Not so much. Men, av enkel bloggstatistik att döma så har jag i alla fall runt 250 pers som dagligen går in och hoppas på en uppdatering här. Saken är bara att jag helt saknar inspiration just nu så varför inte köra en Q&A (questions and answers) där ni ställer frågorna och jag svarar. Alternativt, ni 250 som ändå tittar in här dagligen, vad fan vill ni läsa om? Ja, nu förväntar jag mig minst 250 frågor att besvara i kommentarsfältet på detta inlägg – alternativt ett förslag på vad ni vill läsa mer om. Om du dessutom inte är någon jag känner sedan tidigare så får du gärna skriva vem du är och hur du hittade hit. Och dig som jag känner sen tidigare – jag vet att det finns något du vill veta men aldrig riktigt vågat fråga. Så, överraska mig nu för fan :)

IMG_7643

blogstats trackingpixel

</3

Mitt mammahjärta har gått sönder. Sitter och kollar på Sofias änglar och kan inte sluta gråta. Det är en mamma och hennes två söner som får hjälp idag efter att de för typ 12 år sedan fick sig själva och deras hem uppeldat av pappan pga att mamman ville lämna honom. Pappan häller alltså bensin över mamman och deras gemensamma, då 18 månader gamla, son och tänder eld. Han tänder eld på sin 1,5åriga son! Hur är det möjligt? Hur mycket ondska kan det rymmas i en människa? Hur känslokall kan man vara? Hur kan man känna sånt förakt och sånt hat mot något så oskyldigt som ett barn? Hur kan man ens snudda vid tanken på att göra något sånt mot sitt eget kött och blod?

Mamman sövdes ned i tre månader efter incidenten pga av sina skador och sjukhusinslagen på en helt sönderbränd 18månaders, ensam, utan den enda trygghet han hade kvar (mamman), helt inlindad i bandage och knappt förmögen att röra sig har fastat på näthinnan och river upp sånna sår i mitt mammahjärta. Vill bara kasta mig 12 år tillbaka in tiden. Vill ta hand om, hålla om hårt och pussa på denna lilla oskylda människa. Finnas där, vara nära, inge trygghet, aldrig lämna, sjunga, läsa, plåstra om, läka själsliga sår. 

Man gör inte barn illa, det ska inte gå. Det ska vara fysiskt och psykisk omöjligt att göra ett barn fysiskt och psykiskt illa. Barn kan man bara älska och vilja ta hand om. Man sätter sitt ege liv framför sitt barns och man försöker skydda sitt barn från allt ont man kan hindra dem ifrån – något annat finns inte, i alla fall inte i min värld. Den lilla, lilla pojken blev ärrad för livet, inte bara till synes. Fullt fungerande kroppsligt men helt förstörd på ut- och insida. Självkänsla körd i botten, noll tro på sig själv, traumatiserad, livrädd och hela hans existens känns så ursäktande – som att han ber om förlåtelse för att han finns. Det gör så fruktansvärt ont i varje millimeter av min kropp – att någon som skulle vara en stor trygghet för honom jämnade allt som heter trygghet vid marken istället och tog precis allt ifrån honom. Vi är ju för i helvete det viktigaste barnen har – de har ju för fan lagt sitt liv i våra händer och inte fan är det för att vi ska förstöra det. Nej, det är för att vi ska förvalta och forma det tills de är mogna nog att göra det själva.

Det går inte riktigt att komma fram till någon slutsats här – allt jag vet är att det fortfarande gör ont i kroppen, tårarna rinner fortfarande hejdlöst ned för kinderna och frågorna är så många. Men vi kan väl enas om att världen hade sett bra mycket finare ut om alla bar på ett riktigt, äkta mammahjärta.

blogstats trackingpixel

Budtak

Nu har vi precis lagt oss i vår första riktiga budgivning. Vi la ett bud på ett hus i november förra året – på vårt lånetak – och det stack iväg en bra bit över och kändes liksom aldrig ens nära. Nu däremot har vi liksom varit drivande i en budgivning och jag hade nästan lite segervittring igår kväll (trots att vi just då var överbudade) men nu för bara en stund sen, precis när jag sms:at Nicklas och frågat om vi skicka iväg en 75 000 kr höjning och lägga oss på vårt budtak på 3,5 (inte lånetak alltså) så kom ett bud in på 3 520 000 från en budgivare som legat jävligt lågt hela budgivningen. Anledningen till varför vi valt lägga oss i budgivningen är för jag fortfarande har tät kontakt med min mäklare och visar alla potentiella köp för honom. Han kollar då upp områden, slutpriser och själva fastigheten och meddelar sedan vad det kan vara värt att lägga och när det börjar bli dyrt. Det är lätt att bli fartblind när man verkligen vill ha någonting men samtidigt vill man ju inte köpa till något överpris. Man ska ju kunna få igen pengarna när man själv kanske säljer sen.

Minns när jag och min före detta var med i vår första budgivning och förlorade – alltså, jag ville typ kasta sönder saker och tårarna sprutade, jag var så jävla besviken. Den här gången känner jag ingenting, klart det är tråkigt men samtidigt var jag och Nicklas inte helt eniga om just detta hus – Nicklas var inte alls nöjd med läget och det kändes som att jag gick emot hans vilja helt för varje bud (trots att jag hade hans medgivande). Sen har vi nu troligtvis och förhoppningsvis ett annat hus på ingång men innan jag säger och hoppas för mycket ska det huset värderas. Återkommer i det ärendet – blir det av kommer det i alla fall att bli så in i helvete jävla bra. Håll alla tummar ni har!!

blogstats trackingpixel

Leta boende

Vilken jävla pers det är. Marknaden har ju stått precis tvärstill över jul och nyår (i dom områden vi letar i alla fall), nu har det äntligen börjat dyka upp lite alternativ men då kommer vi till ”persen”. Husen ser ju helt fantastiska ut i annonserna men när man väl åker på visning så är det precis raka motsatsen. Vi var på en visning nu i helgen, jag hade kollat på det radhuset säkert 20 gånger på Hemnet och hade nästan börjat ställa in mig på att ”det här är vårt nästa boende” – men tacka fan för att man åker dit och kollar. På annonsbilderna såg det så fräscht ut, nytt kök + en lättare uppdatering av ett badrum var vad jag hade budgeterat för men hade vi fått för oss att köpa det hade det inte stannat där. Allt var quick-fixat och fulmålat, elen var fuldragen, elskåpet var nog inte uppdaterat sen huset byggdes och det fanns för mycket som retade ögat för att vi ens skulle varit någorlunda tillfredsställda där. Det var jättemycket folk på visningen men än så länge har det bara kommit in ett bud på utropspriset så det var nog inte bara vi som reagerade på standarden i huset.

Nu tar vi nya friska tag i helgen som kommer då det är dags för visning igen – baserat på annonsen ser det uppdaterat och fräscht ut (det har man ju tyckt förr….) men jag har en bättre känsla denna gång. Man vill inte rusa in i något men samtidigt – köper man idag har man troligtvis inte tillträde förrän mars/april – tiden springer liksom iväg lite. Nicklas vill ju gärna att vi ska ha is i magen men jag känner mig redan rastlös och instängd hos mamma och pappa. Det är jättebekvämt och mysigt på alla sätt och vis – vi är fyra vuxna som hjälps åt med mat, barn och hund + att både jag och Nicklas trivs väldigt bra i mammas och pappas sällskap. Men, det här med att ha hela sitt liv nedpackat i kartonger och vara begränsad till det man valt att packa upp är frustrerande. Därför hoppas jag att det känns tillräckligt bra för att våga vara med och buda på det vi ska kolla på i helgen som kommer. Att vänta på något som känns HELT rätt känns lite som att vänta in det perfekta läget att skaffa barn – det finns liksom inget ”helt rätt”. Antingen är läget dumt, huset inte perfekt eller prislappen fel – det blir helt enkelt ett jävla kompromissande från den målbild man har.

blogstats trackingpixel

2016

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Jag bröt foten vilket är mitt första benbrott och min första gipsning – åkte ambulans för första gången i samband med detta också. Som en liten kontrast till detta så dansade jag pole dance för första gången nu i december på Nicklas systers möhippa – fy fan vad roligt (och pissjobbigt) det var! Just det – sålde min första lägenhet också!
13418833_1231895800176840_2523738934512330461_n                     IMG_0077

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Helt ärligt så tror jag inte att jag hade några nyårslöften alls inför 2016 – inga betydelsefulla nog att minnas (och för den delen hålla) i alla fall.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
2016 var ett riktigt babyboom-år och det känns som att mer eller mindre alla jag känner blev gravida eller fick barn. Bland dessa finns ju några extra speciella – Camilla till Nils, Sandra till Saga (nr två), Elina till Fred (nr två), Maria till Ture. Fantastiska mammor, så fina barn.

4. Dog någon som stod dig nära i år?
Det finns väl ingen som står dig närmre än ett husdjur? Och i så fall, tyvärr, ja. Vår älskade hund Buster fick somna in i slutet av maj efter en längre tids kämpade mot åldern och allt som hör den till. Mycket tungt men samtidigt väntat och något vi alla var inställda på sedan en tid tillbaka. Men, den tomheten och sorgen man känner efter går liksom inte att förbereda sig på. Älskade Buster <3

242314_10150247009096007_5490424_o

5. Vilka länder besökte du?
Vi kom äntligen iväg på vår första solsemester tillsammans, jag och Nicklas (och resten av familjen för den delen också) och det var Grekland och Kreta som fick stå för värmen och 2016´s kanske bästa vecka.

image

6. Är det något du saknat år 2016 som du vill ha år 2017?
Lugn – 2016 blev ett av de stressigaste åren i mitt liv tror jag. Dels var det ju dags att hitta in i nya rutiner med jobb och förskola. Fick dessutom för mig att börja spela fotboll igen vilket blev ytterligare en bit att passa in i vardagspusslet. Lagom när vi börjat få ordning på ovanstående bitar så bryter jag ju fotjäveln (tack fotbollen) och hela jävla vardagen vänds upp och ner igen och jag tror aldrig jag varit så frustrerad som jag var under perioden med gips och kryckor. När jag väl var av med både gips och kryckor fick vi plötsligt jättebråttom att renovera vår lägenhet och försöka få den såld och hela den perioden – från renoveringsstart till tillträdesdagen för köparna – var bara en lång rad med deadlines av olika slag, packa ner och packa upp och fan och hans jävla moster. Så ja, lite jävla lugn vore trevligt – lite oplanerade helger osv.

7. Vilka datum från 2016 kommer du alltid att minnas?
27/2
– Jessies första födelsedag
1/6
– Dagen katastofen var ett faktum – bröt foten
2/9-9/9 – Grekland
9/12 – Tillträdesdagen för köparna av vår lägenhet, mycket märklig dag
10/12 – Cissis möhippa som nog kan vara en årets roligaste dagar

8. Vad var din största framgång?
Det måste nog vara slutresultatet av lägenhetsrenoveringen och försäljningen som blev allt annat än vad vi vågat hoppas på.

9. Största misstaget?
Årets största misstag var att inte lyssna på kroppen och gå och byta den där sena bortamatchen den 1/6. Jag lät envisheten vinna som vanligt och 5 minuter efter jag hade tänkt ropa på byte (men aldrig gjorde) var fotledsfraktur x3 ett faktum.

image

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja men då hade vi den där förbannade jävla fotledsskadan igen då. 3 frakturer i fotleden, 1 spricka i vadbenet och en malplacerad yttre fotknöl. Tre operationer, gips i sammanlagt 7 veckor, ingen belastning på foten och därmed kryckor i totalt 11 veckor. Värsta sommaren i mitt liv – oförmögen att göra ett skit på egen hand.

11. Bästa köpet?
Min bil tror jag. Det är första gången på mycket länge som jag är helt tillfredsställt med en bil och det är även första gången både jag och Nicklas har tänkt ”praktisk” framför ”rolig”. Det blev en vit V70 med en liten dieselmotor som drar 0,5 i snitt. Från att ha tankat en gång i veckan med vår Passat (V6, 4motion – soppaslukare) tankar vi nu 2 gånger i månaden.

FullSizeRender

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen ovan… Ujujuj

13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Jessie får mig att skratta även när jag inte vill/bör. Han är så fantastiskt rolig och förgyller verkligen alla våra dagar.

IMG_4727

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?
Elektrisk – Marcus och Martinus. Jessies första favoritlåt – i somras lyssnade vi inte på något annat så länge han var vaken i bilen. Faded – Alan WalkerThe Ocean – Mike Perry och Say you won’t let go – James Arthur kommer för alltid ligga mig varmt om hjärtat och få mig att tänka på detta år.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Särskilt ledsen har jag inte varit, men om jag varit gladare än tidigare vet jag inte heller. Varken eller kanske – vi har ju stressat oss igenom detta år och tiden till att känna efter har liksom inte riktigt funnits.

16. Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig mindre, hållit på mindre med den där äckliga jävla mobilen, ställt mindre krav på mig själv

17. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag gett både mig själv och även mig och Nicklas mer tid. Alltså, mer egentid både själv och med Nicklas. Gångerna vi gjort något bara vi två är lätträknade men nu har vi faktiskt fått en middag inklusive barnvakt av mamma och pappa i julklapp så den bokas snarast.

18. Hur tillbringade du julen?
Vi tjuvstartade julen den 23/12 med familjen + kusin Jenny då jag, Nicklas och Jessie inte skulle vara hemma på julafton, min kusin inte skulle komma då och min lillasyster jobbade fr.o.m 25/12. Mycket mysig kväll med tapas och julklappar. Julafton inleddes hemma med mamma och pappa – risgrynsgröt till frukost och sen julklappsöppning för Jessies del. Där efter bar det av till Nicklas mamma för att fira med den lilla släkt som finns – Nicklas mamma, Nicklas morfar, Nicklas morbror och Nicklas kusin. Kusinen hade dock jour på sitt jobb och kom när vi lämnade. Vi avslutade nämligen julafton med Nicklas systrar och alla som hör dom till (respektive, svärföräldrar, Nicklas pappa + bonusmamma osv). Fullt hus och fullt ös med alla barn – Jessie fick träffa tomten för första gången också. Jag var helt övertygad om att han skulle vara livrädd men han tyckte mest att tomten var spännande och rolig.

FullSizeRender

19. Blev du kär i år?
Jag har varit kär sen juni 2013 <3

10511138_10152477999366007_3853513979584393889_n

20. Favoritserie?
Det får bli två och jag var så sjukt skeptisk till dem båda men valde att ge dem en chans och föll handlöst bägge. Ni vet när det är så bra att man typ sitter uppe halva nätter för ”bara ett avsnitt till” (och ”ett” alltid blir 25!).. – Jag talar i alla fall om Vampire Diaries och SKAM!

21. Bästa boken du läste i år?
Alltså jag har blivit så sämst på att läsa! Så, det bästa jag har läst är väl Max- eller Mollyböckerna och dessa har jag inte läst för min skull utan Jessies.

22. Största musikaliska upptäckten?
Åh, detta har varit ett år av typ bara radioplågor men om jag ska lyfta fram någon som växt i mina ögon under 2016 så är det Danny Saucedo, rent musikaliskt då.

23. Bästa filmen?
Ska man komma ihåg alla filmer man sett under ett år? Eller är det kanske så att man inte sett någon riktigt bra om man inte minns någon särskild? Jag har ju ägnat mycket ”filmtid” åt att ta mig igenom Vampire Diaries. Annars är jag generellt en sån som somnar när man kollar film. Jag brukar somna även på bio…

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Alltså, det känns som att bäst före-datumet har gått ut på det här med att önska sig saker i födelsedagspresent/julklapp. Jag vet att jag bad min lillasyster att köpa något fint jag kunde ha på mig eftersom hon jobbar på HM men det var ju inget specifikt. Dock kom hon hem med två fantastiska jumpsuits – så det blev väl en liten önskan som slog in.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Nej.

26. Vad gjorde du på din födelsedag år 2016?
Alltså, jag vill knappt tänka tillbaka på min sommar för allting känns deppigt. Planen var att jag skulle ha tagit tag i det där 25årsfirandet jag aldrig hade och slå på stort med fest och utgång. Men, det kom ju en viss helvetes jävla fotledsskada och sabbade allt även där. Så, min födelsedag firades hemma med närmst sörjande – mamma, pappa, Erika, Nicklas och Jessie. Jag, Nicklas och Jessie åkte iväg senare på eftermiddagen/kvällen för att käka middag ute. Vi kan väl säga att under då rådande omständighet så var min födelsedag alldeles lagom.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Hehe, ja. Alltså, om jag kunde få min fot obruten så hade förmodligen det här året sett bra mycket ljusare ut när man tittat tillbaka på det. Det kom liksom absolut inget gott ur det och det kommer det inte göra framöver heller – bara något sjukt onödigt som jag kunde undvikit om jag lyssnat på min kropp och som jag nu kommer att få lida för resten av livet.

28. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2016?
Min klädstil är rätt stående – sneakers, svarta byxor, svart t-shirt/tröja/linne. Har däremot börjat jobba fram en lite mer dressad sida på jobbet – blusar/skjortor och kostymbyxor. Absolut inte varje dag men som sagt – jag jobbar på det.

29. Vad fick dig att må bra?
De som har fått mig att må bra och som alltid får mig att må bra är min familj och mina fantastiska vänner. De kan alla få mig att skratta även när jag inte känner för det.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ooooj, det måste ju nästan vara Ian Somerhalder som spelar Damon i Vampire Diaries.

vlcsnap10501488

31. Vem saknade du?
Det här året har jag saknat Malin väldigt mycket – inte alls sett så ofta som vi brukar och borde. Det bästa med Malin är dock att det inte spelar någon roll hur lång tid det går mellan gångerna vi ses – när vi väl ses är det som att tiden stått still och vi bara tar vid där vi slutade senast.

404453_10152904169380424_1380567149_n

32. De bästa nya människorna du träffade?
Fotbollslaget måste jag ju lyfta fram här – många ansikten var förvisso kända sedan tidigare men det är ändå lite känsligt att tränga sig på i en redan stark grupp men dom tog emot mig med öppna armar och den halva säsongen jag hann vara med så hade jag så roligt ihop med dom. Sen måste jag även nämna Malins kille Jocke som jag fick träffa ordentligt först första gången nu på nyårsafton och jag är så glad att just dom två har hittat varandra. Det var så lätt att umgås med honom från sekund ett. Det hade kunnat bli en lång och stel bilfärd från Vallentuna till Yxlan men det kändes som att vi alltid känt varandra.

IMG_7049

33. Hur går tankarna och förväntningarna kring år 2017?
Baserat på dagens magkänsla så kommer 2017 att bli ett magiskt år på alla sätt och vis.
Det vankas bebisar till höger och vänster – min älskade Therese får sin första son i mars, min bästa Matilda får sin andra son i april. Vi flyttar ju med största sannolikhet in i vårt första hus och jag är ganska säker på att detta bara är ett axplock av vad 2017 kommer att bjuda på.

34. Har några av dina vänner gift sig i år?
2016 blev ett bröllopsfattigt år.

35. Vad är dina mål för år 2017?
1. Köpa hus
2. Kunna springa igen (nej, jag kan fortfarande inte springa)
3. Leva mer här och nu
4. Hålla undan telefonen så länge Jessie är vaken
5. Umgås mer med Nicklas – bara vi två

Tack 2016 – året som verkligen fick mig att inse vad som är viktigt och inte.
Välkommen 2017 – det kommer bli jävligt bra tror jag!

2017

blogstats trackingpixel

Hur gick det förra veckan?

Över lag var Jessie en riktig ängel på jobbet förra veckan – charmade de kunder som kom in och var allmänt nöjd och glad. Det bästa var väl när Ingrid kom tillbaka från sin håltimme med en julklapp åt honom på tisdagen som han fick öppna på en gång. Han fick en brandbil med en knapp man kunde trycka på – ja, det är ju uppenbarligen lycka för en snart 2åring med knappar man kan trycka på och som dessutom får sakerna att låta. Just den här brandbilen hade väl ingen behaglig melodi som spelades direkt utan det lät mer som världskrig men den gjorde Jessies dag och höll honom sysselsatt länge.

En liten incident hann vi ju tyvärr med i tisdags och självklart medan jag stod med två kunder och planerade. Jessie hade fått låna ett tangentbord och röjde runt med detta inne i vårt kök men så fick han för sig att springa tillbaka till kontoret och precis när han skulle sladda in till oss så snubblar han och sopar pannan i dörrkarmen – jag såg hur jävla hårt det smällde och förstod hur jävla ont det måste gjort. Bad till högre makter, när jag sprang för att plocka upp honom, att det inte hade gått hål och tack och lov hörde dom mig. Det måste varit någon ynka millimeter från ett jack och sjukhusbesök för bulan hade uppenbarat sig innan jag ens hunnit fram till Jessie och ett kraftigt blålila streck löpte genom bulan. Han grät så mycket att han inte fick luft och samtidigt som mitt hjärta blödde och jag lugnade och tröstade honom försökte jag agera så proffsigt jag kunde och svara på (och framför allt höra) kundens frågor. Tack och lov var de väldigt förstående och tyckte så synd om honom och vi lyckades städa av i alla fall deras ärende relativt smärtfritt. Jessie lugnade sig ganska snabbt och när vi gick in i köket pekade han på kakburken (som jag ställt undan då denna var den första han gick fram till när han vaknade) och med krokodiltårarna fortfarande pärlandes ner för kinderna på honom kunde jag inte säga nej till en till KitKat.

Det är inte ofta jag har heldagar med Jessie på det här sättet längre (förutom våra fredagar) och jag har insett hur jävla rolig han är att umgås med just nu. Det är så mycket som verkar lossna – förståelse, samband, språket. Jag bubblar liksom över av lycka när han verkligen försöker göra sig förstådd – han håller inte bara på och drar i en med ett halvklagande läte utan han tar kontakt, pekar och säger (försöker i alla fall) vad han vill/ser. Som exempel satt vi och åt lunch för någon dag sedan och Diesel satt under bordet – då sa han ”Mamma, Disah, Baah” (mamma, Diesel, bordet) och pekade under bordet och jag förstod precis vad han menade – ”Mamma, Diesel sitter under bordet”. Och när man då bekräftar honom med ”Ja, precis – Diesel sitter under bordet” blir han så jävla nöjd. Sen att han börjat säga sitt eget namn får mig att smälta helt – han klappar alltid sig själv på bröstet och säger ”Sesse”. Han vet vilka grejer som tillhör vem – frågade honom igår när vi vek tvätt vems mjukisbyxor jag höll upp och han svarade utan att tveka ”pappa” vilket ju givetvis stämde. Han kan peka ut allas bilar hemma – vilken som är min, vilken som är Nicklas och vilken som är pappas. Han har dessutom börjat ordbajsa något kopiöst bara senaste veckan – ”snö”, ”baabii” (brandbil), ”tatta” (vatten), ”bappe” (nappen) och nu lagom till han lärt sig säga napp så behöver han den inte längre. I söndags letade vi febrilt efter napp här hemma men ALLA är borta. Vi ställde in oss på katastrof till nattningen men det känns som att napparna försvunnit av en anledning – han var redo att släppa dom. Han somnade nämligen utan minsta bekymmer och så här har det tuffat på nu i tre dagar – han verkar inte ens reflektera över att nappen (napparna) är borta. Liten blir stor – verkligen! 1 år och 10 månader idag <3

 

blogstats trackingpixel