1 månad

Idag är hon precis en månad gammal (EN MÅNAD!?!?) – vår Jamie och jag vill nog våga påstå att det är den bästa månaden i mitt liv. Jag känner mig så jävla rik och komplett – hon var den där sista pusselbiten vi inte fattat att vi saknade. Precis som när jag väntade Jessie så hade jag även denna gång svårt att släppa på några känslor under graviditeten. Jag kunde liksom inte älska någon jag aldrig träffat och att det verkligen låg en liten människa och växte i magen är för stort för att ens ta in eller förstå. Jag kunde dessutom inte för mitt liv se hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som Jessie och jag var på riktigt livrädd för att jag skulle hamna i någon depression och inte ta henne till mig – att inte låta henne inkräkta på min kärlek typ. Men som jag nämt tidigare – samma sekund jag såg henne fick jag växtvärk i hjärtat och hon kändes ju som självklarheten själv och nu går det ju inte att se en vardag utan henne. Mitt älskade lilla knyte <3

Hon växer och frodas – 5 cm längre och 4800g tung nu vilket känns som en seger med tanke på hur jävla mycket hon spyr. Hon har inte riktigt lärt sig att sluta äta när hon är ”full” utan suger på tills, vad som känns som, allt vänder upp igen. Hon är annars världens snällaste bebis, verkligen. Sover i princip hela nätterna – 6 timmar i streck – och sen ett långt pass på förmiddagen på ca 3-4 timmar. Där emellan är hon vaken och slumrar om vart annat. När hon är vaken är det med stor nyfikenhet och oftast väldigt nöjd. Vi försöker träna på dagligen med magliggande men till skillnad från sin bror är hon inte det minsta intresserad av att lyfta på huvudet och kolla läget – hon suger hellre på någon av sina händer. Men, det tar sig ändå! Bättre för varje gång.

Många frågar hur allting funkar hemma och hur det känns att vara tvåbarnsmamma (alltså, jag är tvåbarnsmamma – helt sjukt) och jag kan inte annat än svara ”fantastiskt” på båda frågorna. Jessie har ju som sagt tagit detta hur bra som helst och verkligen landat nu och vardagen är så harmonisk den kan bli med en snart 3åring + en bebis. Vågade inte hoppas på ens hälften av det flyt vi ändå fått till hemma. Jag tar dessutom allt med en helt annan ro än vad jag kanske gjorde när Jessie var liten – det var så mycket som stressade mig då. Och den är ron går nog lite hand i hand med att jag verkligen försöker vara här och nu och njuta av Jamie. Inte längta några månader bort, inte önska att hon var större eller stadigare eller mer vaken eller mer självständig. Jag vet hur jävla snart hon inte är min pyttebebis längre så även om jag kan sova ligger jag gärna vaken och luktar på henne och även om hon sover gott i vagnen eller sängen så plockar jag upp henne – hon kan lika gärna sova gott på mig! Min kropp skriker liksom efter hennes närhet så fort hon inte är hos mig och jag lämnar inte gärna över henne till någon annan av den enkla anledningen att jag vill gosa med henne själv, jämt!!

Min älskade lilla snorpa – tack för att jag fått det ärofyllda uppdraget att vara din mamma, jag ska göra allt i min makt för att leva upp till titeln <3

 

IMG_3839

 

blogstats trackingpixel

Super mum

Sista tiden som gravid låg min energi, utan överdrift, på den djupaste havsbotten och kändes på riktigt omöjlig att någonsin kunna fiskas upp igen. Nicklas fick ta med sig Jessie (och oftast mig med) vart han än skulle de sista veckorna för jag orkade inte ens med tanken på att sysselsätta Jessie en hel dag själv. Var Nicklas tvungen att åka iväg själv såg jag till att ha backuphjälp av mamma, pappa och/eller min syster. Jag var så tung på slutet att jag till och med tyckte det var jobbigt att stå upp. Nu låter det kanske som att jag låg som en strandad val i soffan i en månad men så var det givetvis inte – jag kände bara att jag var tvungen att ha någon vid min sida om orken skulle försvunnit helt (vilket den aldrig gjorde). Men under denna period började ju tvivlet på mig själv att växa – hur fan ska jag orka med två barn om jag inte ens orkar ta hand om ett själv? Att jag ens för en sekund trodde att denna energilöshet var något permanent var för att jag mitt uppe i den hade mycket svårt att se var jag skulle hitta ny energi när seg och tung graviditet ersätts av en krävande bebis som dessutom konkurrerar om tid och kärlek med en 2,5åring.

Jag behövde ju givetvis inte ens leta efter ny energi – den kom av sig själv i samband med att den tunga kroppen försvann och ihop med amningshormonerna (som för övrigt borde kunna framställas i pillerform så man kan knarka dom genom de första typ 15 åren av barnens liv). Nu är jag inne på fjärde dagen hemma med två barn. Jessie hade feber från måndag kväll till tisdag kväll och alla ni som vabbat småbarn vet att kids inte vet hur man beter sig när man är sjuk. De röjer på som vanligt – enda skillnaden är att energin inte alls finns där så samtidigt som de röjer omkring så gnäller dom något kopiöst också. Och inte blir det lättare när dom väl är pigga och rastlösa igen. Men, trots en hel del tålamodsprövande (som jag ändå tagit mig igenom med djupandning) har dagarna liksom flutit på så sjukt smidigt – amma, upp och fixa frukost, städa undan, amma, ut med hunden, leka lite, fixa lunch, amma, söva Jessie, chilla med Jamie, Jessie vaknar, mysa/leka en stund, äta mellis, amma + någon eftermiddagsaktivitet innan Nicklas kommit hem. Och allt detta sker på lite autopilot – som att jag inte gjort annat och jag kan inte annat än att fascineras över hur kroppen och psyket är programmerat. Från de sista gravidveckorna där kropp och huvud bara skriker ”TA DET LITE JÄVLA LAUNA FÖR I HELVETE!!!” till att jag idag inte ens skräms lite grann av att Nicklas ska åka bort och jobba tre dagar (två nätter) om två veckor. Jag lär väl få äta upp det här om just två veckor – återkommer i ärendet då – men för nu tänker jag leva på känslan av att vara den där super-mum:en jag aldrig trodde jag skulle vara.

IMG_3427

IMG_3531

blogstats trackingpixel

Första tiden

I tre veckor har hon funnits i vårt liv, tre ynka veckor och ändå känns det som för alltid. På frågan ”hur känns det?” svarar jag alltid ”det känns som vanligt!” för det gör verkligen det – eller, det känns kanske mer som att man äntligen ”är hemma” på riktigt. Vi väntar inte längre på en stor förändring, vi undrar inte längre vem den där förändringen är utan hon är här och hon har varit så självklar sen jag fick lukta på hennes huvud första gången.

Den första tiden kunde nog inte ha flutit på smidigare. Jessie har mottagit sin lillasyster med öppna armar, varma kramar och blöta pussar. Han har varit precis lika inkluderande som vi varit. Något som fick mitt hjärta att smälta helt var när han och hans farmor stod och tittade på vår båt som står på tomten. Jessie säger ”det är Jessies båt!”, Nicklas mamma svarar ”Ja, Jessies, mammas och pappas!” och Jessie själv lägger till ”och lillasysters!” – alltså, hur kan någon så liten vara så klok? Han frågar alltid vart hon är när han inte ser henne, hon är den första han kollar till när han vaknar på morgonen och han hjälper gärna till i den mån han kan med att tex hämta vatten om jag ammar, stoppa i nappen när hon är ledsen osv. Hon har verkligen fått världens bästa storebror.

Sen är det klart att omställningen för Jessie har märkts av men då inte i form av någon som helst svartsjuka utan mer i att testa våra gränser ordentligt men detta märktes mest av under första veckan. Visst kommer det olika prövningar varje dag fortfarande men överlag känns det ändå som att tagit detta oförskämt bra – jag hade ju liksom inte förväntat mig att lillasysters ankomst skulle gå honom obemärkt förbi. Reaktion SKA komma och han måste få hantera det hela på sitt sätt – vi står bredvid och stöttar/rättar/förklarar hela tiden.

Jamie då? Hon har tagit sin egen ankomst till jorden med ro – världens snällaste bebis än så länge. Gör knappt något väsen av sig alls – äter, sover, skiter, sover, sover, sover, äter, kollar läget, skiter, äter och sover igen. Det enda som gjort henne riktigt förbannad hittills är min överproduktion av mjölk – får liksom be om ursäkt varje gång hon ska amma för att det sprutar över hela henne. Just vid amning har vi haft våra fighter där hon varit skitarg Hon är dock mer och mer vaken och nyfiken för varje dag som går, på gott och ont. Första veckan kändes ju nästan som semester – hon sov där man la henne. Idag är hon inte fullt lika nöjd med att bli nedlagd utan vill hänga på mig vaken som sovandes. Hon sover dock gott både länge och själv på nätterna – känner mig än så länge bortskämd just när det kommer till nätterna. Sen är hon ju helt magisk att titta/lukta på och mysa med så även om hon sover nöjt i vagnen tex så plockar jag upp henne – vill liksom inte missa en endaste bebisminut för jag vet hur fort den här tiden kommer att vara förbi. Med Jessie var man överlycklig över den ”egentiden” man fick – med facit i hand är den där egentiden ingenting i jämförelse att hinna njuta av sin bebis. Om jag kunde skulle jag låsa in mig helt och bara glo/lukta/pussa/krama på henne.

Jag då? Jo men jag tror jag mår oförskämt bra. Första veckan var hemsk för mitt huvud vill alltid så mycket mer än kroppen och kroppen var ju allt annat än fräsch. Men, all eloge åt min kropp ändå för den är fantastisk på att återhämta sig och redan andra veckan började jag känna mig som mig själv och jag tog de sista värktabletterna i mitten av den veckan. En vecka efter snittet var jag tvungen att ta paus när vi var ute och gick och jag kunde inte ens parera Diesel när hon drog lite i kopplet. 5 dagar senare gick jag 5km i raskt tempo själv med dubbelvagn och hund. Jag har dock lovat mig själv att verkligen ta det lugnt (alltså vänta med riktig träning) de här sex veckorna som de avsätter för läkning av snitt och ska verkligen försöka tänka på de direktiv jag fått trots att det ”känns bra” (behöver ju inte betyda att det ”är bra”).

Bristningar på magen fick jag aldrig med Jessie, inte en endaste liten, men denna graviditet gick inte obemärkt förbi på det planet. Tyckte det var lite jobbigt när de började dyka upp där i slutet på graviditeten och trodde att de skulle bekymra mig nu men det gör dom inte. Tvärt om! För varje dag drar magen sig tillbaka mer och mer, bristningarna (som i mitt fall inte syns som annat än små gropar i huden) syns mer och mer och jag bara älskar dom mer och mer. För mig vittnar dom bara om något och någon helt fantastisk och därför tänker jag bära min ärrade hud på magen med stolthet och kärlek.

EDFBCC68-8963-44A4-BC79-8E5CA7EA8778 IMG_3272

blogstats trackingpixel

Förlossningsberättelse, del 3

Och med de orden, ”vi bryter här!”, var alltså akut snitt nr två ett faktum och vi började förbereda oss för operation. Det sjuka är att jag nästan hela graviditeten önskat av hela mitt hjärta att jag skulle få genomgå en normal förlossning men någonstans hela tiden vetat att det inte skulle bli så. Jag har sagt det till Nicklas så många gånger – ”jag lovar att det blir snitt även den här gången!”. Sa till och med till Joanna (barnmorskan) när vi precis kommit in till förlossningen att jag trodde att denna förlossning skulle sluta precis som min första. Hon svarade bara ”nej då, den här gången ska vi ha en annan utgång!” men, mama knows – right!?

Jag och Nicklas fick några minuter själva på rummet utan ”övervakning” och medan vi pratade om hur sjukt det var att historien upprepade sig (Jessies förlossning slutade ju på samma sätt) började lillans hjärtfrekvens att dala och den dalade inte bara ner inom rätt ramar utan ner långt under. De ska ju, som sagt, ligga på 120-150 – hon var nu nere på 90 och den kallaste jävla kår gick genom kroppen. Vi pratarom millisekunder men jag han börja må riktigt illa och Nicklas skulle precis trycka på larmknappen när frekvensen snabbt vände tillbaka upp till 200 igen. Strax efter det kom personalen in igen och vi meddelade om dippen – vi kopplade därför aldrig bort CTG:n utan fick en portabel för att kunna ha ständig koll även påväg ner till operationen. Jag fick Bricanyl intravenöst som skulle slå ut de sista värkarna (då epiduralen börjat gå ur kroppen). ”Du kommer få lite hjärtklappning av det här!” – lite hjärtklappning är den fetaste underdrift jag hört. Jag hade ju redan hjärtklappning i och med febern och med lite Bricanyl på det höll mitt hjärta fan på att hamra sig ut ur bröstkorgen – vidrig känsla. Det tog inte lång tid innan vi rullades ut från vårt rum och ner mot operation, jag tror vi pratar om 30 min totalt från beslut om snitt tills jag låg i operationssalen. Vi är vid det här laget ca 1 dygn in i förlossningen, nästan 24 h sedan första värk och vid den sista vaginala undersökningen, som gjordes i samband med att vi pratade om snitt, var jag fortfarande inte ens öppen 3 cm – i öppningsarbetet hade alltså absolut ingenting hänt vilket bara gjorde barnmorska och läkare ännu säkrare på sitt beslut.

Väl nere på operationen var det så sjukt mycket som blev lite ”favorit i repris” – jag upplevde nämligen denna stund i operationssalen som precis lika harmonisk och förväntansfull som under Jessies snitt – stunden under alla förberedelser. Teamet kring en operation är så sjukt proffsiga och lättsamma så man kan inte känna sig annat än lugn och väl omhändertagen. Alla kom fram och presenterade sig och förklarade sin roll i sammanhanget, var dessutom noggranna med att inkludera Nicklas i den mån de kunde. Jag kopplades upp mot en övervakare som kontrollerade blodtryck och puls med jämna mellanrum, narkosläkaren kom och la monsterbedövningen som tog bort all känsel från revbenen och nedåt (min tog dock mer än så och snodde med sig vänster arm också). Att bedövningen tagit ordentligt kontrollerades dels med kyltest där de drog med en kall, blöt bomullstuss över magen (vilket jag inte kände) men sen även med ett nyptest – läkaren nöp mig alltså svinhårt med en typ pincett i magen och när jag bekräftade att jag inte kände ett skit konstaterade dom att det var dags att sätta igång.

Här börjar lillans snitt att skilja sig från Jessies. När vi plockade ut Jessie tog det 3 minuter, den här gången landade på 11 minuter. Och eftersom jag hade 3 min i bagaget reagerade jag ju så klart på att det tog tid och jag började bli lite orolig att något inte var som det skulle men precis när jag skulle fråga vad det var som tog sån tid informerade läkaren att det var gammal ärrbildning som gjorde allt lite mer komplicerat. De var tvungna att ”ta en helt annan väg” än vad de tänkt från början. Vad som ska tilläggas här är att bedövningen inte sätter sig på öronen och jag hörde alltså vartenda klipp de gjorde i min mage. Vad bedövningen inte heller tog bort var känslan av att någon faktiskt håll på med/på/i mig och jag kände (och såg) hur min kropp flängde fram och tillbaka när de väl skulle börja lirka ut lillan. Hon låg fortfarande väldigt högt upp och de hade svårt att få tag på henne – ”Victoria, dom kommer att hänga lite på din mage nu!” och då var det väl två pers som började pressa uppifrån på magen och nej, inte heller den känslan tog bedövningen bort. Man slipper alltså smärtan men är fortfarande så otroligt medveten om precis allt som händer.

Efter vad som kändes som en evighet av buffande, tryckande, ryckande och dragande kände jag plötsligt en sjuk lättnad kroppen och jag förstod att hon var ute. Jag kände hur det blev tungt på mina ben, det var henne de hade lagt där. Allt var tyst, inget skrik. Precis när jag börjat bygga upp nästa orosmoln kommer en efter en och klappar mig på armen och säger ”grattis” med världens leenden och jag vågade äntligen andas ut. Och det här är det enda negativa med snitt – jag är liksom inte den första som får uppleva mitt barn utan detta gör ett operationsteam bakom ett grönt skynke. Vad som känns som en evighet senare (troligtvis max 30 sekunder) kommer någon bärandes på det finaste jag sett sen jag såg Jessie första gången. ”Är det en tjej eller?” vet jag att jag frågade för jag var inte ett dugg övertygad. ”Ja, det är en tjej, en perfekt liten tjej!” och sedan försvann de iväg med henne för att kolla att allt var ok med henne efter hennes så kallade ”marathonlopp” sista timmarna i magen + suga ut allt slem som låg vägen för det där första skriket – Nicklas följde med. Då började tårarna att rinna av alla möjliga anledningar – hon var ute, hon levde, hon var en hon osv. Kort där efter hör jag henne testa stämbanden för första gången i sitt liv och det gjorde hon då med råge. ”Vi måste nog lägga henne på mamman” hör jag efter en stund (jag ligger kvar på operationsbordet och sys ihop) och så äntligen var det dags för mitt första riktiga möte med min dotter och det finns ju något så sjukt mäktigt, djuriskt och vackert med detta moment. Hon hade alltså skrikit hejdlöst sen de fått bort allt slem ur munnen på henne men samma sekund hon landade på mitt bröst och jag gav henne ett lugnande ”hej” så blev hon tyst. Jag fick nöja mig med att titta på vårt mästervärk – ena armen låg ju död vid sidan av mig och den andra var kopplad till diverse slangar och maskiner. Men den där stunden skulle jag kunna leva på för alltid – att få titta på det mest fantastiska och vackra i livet och fascineras över vad fan jag varit kapabel att skapa, dels tillsammans med Nicklas men också med och i min egen kropp. Den eviga frågan man ställer sig som gravid är ”vem är du där inne?” och när man har svaret i sina armar (eller bara på bröstet då) känner man bara ”Det är klart att det var du!”. Hur någon man sett i två sekunder kan kännas så självklar – ja, det är både övermäktigt och obeskrivligt.

Söndagen den 17/9-2017 kl 19:47 kom hon alltså, Jamie Ingrid Maria – 4224 g och 50 cm och perfekt från topp till tå. Har inte för mitt liv kunnat förstå hur jag skulle kunna älska någon så som jag älskar Jessie men hjärtat växte sig dubbelt så stort samma sekund jag såg henne – min prinsessa <3

08258849-905E-44A7-A0D8-C6165E4D8187

blogstats trackingpixel

Förlossningsberättelse, del 2

Ja, det hann knyta sig ordentligt i magen (som att värkarna inte räckte…) när jag möttes av de orden – ”vi har ingen plats för dig”. Tack och lov blev resan inte längre än till ett annat våningsplan och Danderyds förlossning (BB Stockholm och Danderyds förlossning ligger i samma hus på Danderyds sjukhus). Dock har jag aldrig känt mig mer i vägen än vad jag gjorde när vi kom in på Danderyds förlossning – som att jag inte riktigt var prioriterad för att jag inte var listad hos dom. Barnmorskan måste ha märkt hur smärtpåverkad jag var men verkade inte bry sig en sekund. Hon kopplade upp mig på CTG:n och lämnade rummet i 30 min utan att typ säga ett enda ord. Tror aldrig jag känt mig så ensam (trots Nicklas sällskap) i hela mitt liv. Värkarna körde vid det här laget något jävla grupparbete där tre värkar löste av varandra utan paus. Precis när man tror att helvetet ska klinga av så kommer en ny våg och sen en till. När barnmorskan kom in igen konstaterade hon att värkarna inte var så snälla mot mig – ”dom blir ganska långa!” – tack för info, märkte inte det själv… Hon gjorde därefter en gynundersökning där fetsmällen i ansiktet kom – knappt öppen 2cm. Alltså VAD I HELVETE var allt jag tänkte. Precis samma hån upplevde jag under Jessies förlossning och jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur denna fas kan gå vissa kvinnor obemärkt förbi. ”Jag föreslår att du åker hem med en sovdos och ringer tillbaka till BB Stockholm i eftermiddag i och med att du inte är listad här!” I och med att vattnet gått hade jag en garanterad plats på BB Stockholm under eftermiddagen nämligen. Den fruktade hemresa var alltså ett faktum och hopplösheten kom krypande. Jag fick Bricanyl som skulle slå ut ”pinvärkarna” (hade ju för fan inga pinvärkar utan riktiga värkar) så Bricanylen hjälpte ungefär absolut ingenting. Med mig hem fick jag alltså en sovdos också och ordinationen att äta, ta sovdosen och sova några timmar.

Efter helvetesresan hem (där jag väntade på att Bricanylen skulle kicka in och ta bort värkarna vilket aldrig hände) skulle jag alltså försöka få i mig något att äta innan sovdosen. Kunde inte för mitt liv komma på något jag ville stoppa i munnen – bad Nicklas koka två ägg (går ju nästan att svälja hela) och under tiden gick jag på toaletten – fostervattnet i bindan är grönt. Alltså vafan! Grönt fostervatten innebär oftast att bebis bajsat (vilket dom inte ska) och detta tyder på att bebisen är stressad/mår dåligt över något. Jag ringer BB Stockholm samtidigt som jag försöker tvinga ner ett ägg, håller på att spy i samma sekund dom svarar. Förklarar läget och barnmorskan jag pratar med ber mig förklara hur det gröna ser ut. Samtidigt håller jag alltså på att spy och har världens värk. Blir typ förbannad och ifrågasätter ”Men vadå hur ser det ut? Det är grönt!!” ”Ja men är det vattnigt eller mer slemmigt?” och så jävla noga har jag inte studerat det gröna i bindan – det är grönt bara och jag vet att det inte ska vara det! Barnmorskan menar att det skulle kunna vara en missfärgad flytning också och tycker att jag ska ta sovdosen som tänkt och höra av mig när jag vaknat. Uppenbarligen ingen idé att tjafsa emot – dom vill inte ha mig på BB så jag tar min sovdos som dessutom saknade själva insomningstabletten – 2 citodon var alltså vad jag fick.

Ja, jag blev dåsig och jag kunde slumra till mellan värkarna i kanske 1,5 – 2 timmar men därefter tog värkarna över helt igen och det gick inte längre att koppla av emellan dom. Jag ringde BB Stockholm på en gång – nu var liksom mitt mått rågat och tack och lov fanns det plats och de skulle inte skicka hem mig igen (i och med att vi börjat närma oss 24 h efter vattenavgång). Vi packade in oss i bilen för en tredje och sista resa till Danderyd – jag satt med full stjärtvärme i bilen och skakade + hackade tänder, tänkte då att detta berodde på all smärta och brist på energi i sömn.

Väl inne på BB Stockholm installeras vi i vårt förlossningsrum och presenteras för vår barnmorska Joanna och undersköterska Fredrik – båda två helt fantastiska. Sen går ju allt det andra på rutin – på med CTG, kontroll av temp som då låg på typ 37,5 och sedan en vaginal undersökning, igen. Nej, under de timmar vi var hemma med regelbundna värkar hade absolut ingenting hänt i öppningsarbetet. Började nästan gråta och trodde nästan att de skulle skicka hem mig igen. Men, Joanna förstod mig till fullo och förslog ingen hemresa utan undrade vilken smärtlindring jag funderat kring. Men främsta tanke hade ju varit lustgas till att börja med men vid det här laget var jag så less och så trött och energilös att jag bad om Epidural på en gång för att kunna slappna av och kanske bli kvitt mina skakningar och hackande tänder. Medan vi väntade på narkosläkare och epiduralen stod Joanna länge bredvid mig och andades med mig för att försöka få ner skakningarna men det bet liksom inte – jag låg vibrerade som en hetsringande telefon.När Epiduralen väl var på plats såg jag framför mig hur ett lugn skulle infinna sig. Jag såg några timmars sömn och återvändande aptit. Istället eskalerade mina skakningar till något sjukt – jag packades in lager med filtar och fick värmekudde runt nacken. Joanna tog en temp som nu visade 38,8. Febern berodde med största sannolikhet på infektion i kroppen så en dos antibiotika kopplas på samt en dos alvedon och i kombination med att epiduralen hunnit verka ordentligt kunde jag äntligen slappna av lite. Skakningarna gav till slut med sig och jag kunde äntligen få i mig lite, dock bara i drickform – fanta, blåbärssoppa och milkshake.

Dock lämnas inte mycket utrymme för lugn och ro för vid det här laget har vi hakat upp oss på bebisen hjärtfrekvens som vi tycker ligger väldigt högt. Vi frågade till och med Joanna om det verkligen var bra att hon låg så högt i frekvens. Normalt ska de ligga mellan ca 120 och 150 slag per minut – lillan låg mellan 195 och 210. Joanna svarade att om hon ligger så ett tag är inget konstigt ”men vi skulle gärna se att de gick ner snart för hon har legat högt ganska länge nu!” (sen typ 17:00). Kl. 18:00 kontaktas läkare för då har jag, trots antibiotika och alvedon, fortfarande 38,8 i temp och lillans hjärtfrekvens ligger kvar på 200. Blodprover tas på mig och skickas i väg – läkaren kommer in och pratar med oss ”allt tyder på att du har en kraftig infektion i livmodern och detta påverkar barnet. Jag ger henne 20 min att komma ner i frekvens annars måste vi nog bryta för ett snitt.”. 20 minuter var alltså vad vi hade på oss att få ner lillans hjärtfrekvens och jag försökte med allt – ligga och andas lugnt i hopp om att det skulle smitta av sig, trycka i mig mer energi om det kanske var det hon saknade men 20 minuter gick fort och plötsligt stod läkaren i dörren igen ”Nu har vi gett henne den tid vi kan, hon kommer inte orka så länge till – vi bryter här.”

blogstats trackingpixel

Förlossningsberättelse del 1

Har så svårt att fatta mig kort – särskilt när det kommer till så livsomvändande saker som en förlossning. Jessies landade på tre långa delar – vi tar tag i avhandlingarna nu så får vi se vad vi landar på denna gång. Ja – lillasyster är här!

Allt började lördag 16/9 efter en nästan tre timmar lång nap med Jessie. Klockan var väl 15:30 och jag gick på toaletten för att kissa. Grejen var bara att när jag tyckte att jag kissat klart så fortsatte det att rinna – inte mycket men tillräckligt för att jag skulle reagera på det. Känslan var exakt den samma som när jag trodde vattnet gick för någon månad sedan – därav drog jag på mig byxorna för att göra eftermiddag. Hann dock inte längre än till köket innan det började sippra mer, och mer och mer och mer vatten. Nej – ingen splash alls utan det kom stötvis när jag rörde mig i nya positioner. Vågade inte hoppas på något alls eftersom en mildare version av detta var falsk alarm sist. Men när jag bytt trosor och binda tre gånger på en halvtimme rådde det intet tvivel längre – vattnet hade gått.

Vi packade ihop Jessies grejer och Nicklas skjutsade ut honom och Diesel till mamma och pappa på landet. Under tiden packade jag klart förlossningsväskan och ringde BB Stockholm som ville att vi skulle komma in på kontroll (alltid när vattnet gått) – värkarna lyste dock med sin frånvaro.

Runt 18:00 landade vi på BB Stockholms mottagning där jag först fick visa upp min binda på toaletten ihop med en sköterska – sjukt vad obrydd man blir i sånna här sammanhang. ”Den ser ordentligt blöt ut!”. Därefter blev det uppkoppling mot CTG:n där lillans hjärta tickade på fint och jag hade glesa men rätt kraftiga sammandragningar – dock inget jag kände av och det var alltså inte tal om några värkar. Efter fin och lugn CTG-kurva väntade en gynundersökning för att säkerställa att vattnet verkligen gått. Jag han bara hoppa upp och sätta mig i den smickrande stolen så rann vattnet ut. Läkaren sa bara ”ja, dom här behöver jag ju inte använda” och viftade med sina stål- (ja stål, inte plast) verktyg. ”Här rinner det massa vatten!”. Alltså, den lättnaden och peppen jag kände då var utom denna värld. Förlossningen hade alltså dragit igång spontant.

Då vi fortfarande väntade på värkar skickades vi hem med ordinationerna att hålla koll på vattnet, ta tempen med jämna mellanrum och höra av oss vid 10:00 söndag om inget hände innan dess. Hade inget dragit igång då skulle jag sättas igång under eftermiddagen söndag. På vägen hem beställde vi pizza och bunkrade upp med Ben&Jerrys och godis – jävlar vad jag skulle ladda upp medan jag hade aptit kvar. Vet av erfarenhet att den försvinner helt ihop med första värkarna. Vi var hemma igen runt 21:00 och jag lyckades trycka ner nästan hela pizzan + hela byttan glass sen kom dom som ett brev på posten: VÄRKARNA

Dom började ganska milt, värkarna, men eskalerade ganska snabbt till den typen där man måste lägga allt fokus på värken och andas. Och så här höll det på hela natten och förvånansvärt regelbundet också (till skillnad från sist) – 3 ganska kraftiga värkar på 10 min. Frågan som ekade i mitt huvud var ”är det uthärdligt?” för det är väl mer eller mindre vad förlossningen frågar när man ringer in. Och så länge det var uthärdligt avvaktade jag med att ringa + lite längre än så trots att jag var livrädd för ”det går alltid lite fortare andra gången” och att jag skulle vänta lite för länge. Men det finns inget värre än att åka in till förlossningen med förhoppningar för att sen bli hemskickad igen. Så, jag kämpade på med min TNS-maskin (strömmassage), jag duschade varmt, jag tog alvedon, jag försökte sova men runt 08:00 söndag morgon var det inte uthärdligt längre. Värkarna höll liksom i sig längre, löste av varandra tätare och gav ingen direkt paus för återhämtning. Så – jag ringer BB Stockholm i tron om att få komma in och föda barn men ”vi har ingen plats för dig just nu!” är vad jag möts av…..

IMG_3201

blogstats trackingpixel

Väntar vidare

Precis som jag förutspådde var ultraljudet i tisdags en repris av samma ultraljud vi gjorde på Jessie (i vecka 41 + 0). Lillasyster hade gott om vatten att bada i och var stor och fin om magen och ja, det är det enda man får/kan se. I övrigt är ultraljudet bara en typ mörk skugga, en liten skymt av profilen fick vi när hon skulle kolla vart lillasyster hade huvudet men det var så hastigt att det inte gick att bilda sig ens en liten uppfattning om hur hon kan tänkas se ut. Vi skickades hur som helst hem för att vänta vidare – lillasyster har det tillräckligt mysigt för att vilja stanna ett tag till.

Nu börjar dock frustrationen ta över helt – det finns liksom inget charmigt alls längre med att vänta. Fogarna har börjat göra ont som fan och det är liksom inge kul alls att röra på sig. Nästan varenda rörelse från damen på insidan smärtar på alla möjliga ställen och det kanske värsta av allt – folks nyfikenhet. Jag måste nu dagligen ”stå till svars” för något jag inte kan påverka alls. ”Varför kommer hon inte?” ”Varför tar det sån tid?” + dagligen informera nära och kära om hur jag mår och hur det känns. Delar av våra familjer verkar tro att förlossningen skulle gå dom obemärkt förbi. Min älskade pappa till exempel frågade två gånger igår om allt var lugnt och ville nästan få bekräftelse på att jag tyckte det var ok att han åkte till landet över natten (det är närmare från landet hem till oss än var det är hemifrån mamma och pappa…). Jag fick försäkra honom om att han är den första personen som får veta om något drar igång – det är ju liksom han och mamma som ska rodda med Jessie och Diesel så det finns liksom inte en chans att vi skulle ”glömma” meddela dom.

Sen har vi svärmor, som tack och lov terroriserar Nicklas istället för mig. Hon ringde igår och frågade om det hade hänt ”eftersom ni inte hört av er!” – finns det någon som helst logik i det resonemanget över huvudtaget? Hon pratade med Nicklas senast i måndags (troligtvis en gång i tisdags också) och ringer alltså upp onsdag och tror att vi åkt in och fött barn för att hon inte hört av oss på en dag (om ens det). Jag förstår liksom inte hur man över huvudtaget, som farmor i sammanhanget, kan tro att vi skulle undanhålla hennes andra barnbarns ankomst från henne. Sånt där gör mig faktiskt mest bara irriterad – ska man verkligen behöva uppdatera allmänheten tre gånger om dagen att läget är lugnt?

Det går liksom inte fortare för att man frågar mer och de som menar att det är jobbigt att vänta kan ju försöka sätta sig in i vad jag, som dessutom släpar runt på hyresgästen känner. Kan jag liksom inte få lida sista dagarna i tysthet, utan krav på informera alla hela tiden om hur jag mår och hur läget är. Man kan väl säga som så att om läget på något sätt skulle förändras skulle ju alla som behöver veta det samt alla jag vill dela det med få reda på det. Tackar på förhand för visad respekt och återkommer troligtvis inte förrän hon finns på utsidan. Idag är 10:onde dagen över tiden – Jessie kom 13 dagar över. Jag har inte gett upp helt ännu, även om den där förbannade igångsättningen på tisdag ligger och stressar mig.

blogstats trackingpixel

Jävla BF

För mig är det så kallade BF:et endast en jävla måttstock för när det typ två veckor kvar av min graviditet. I måndags var lillasyster beräknad och jag visste ju att hon inte skulle komma varesig då eller innan men likt förbannad kickar ju det förbannade hoppet in. Det har liksom funnits en liten del av mig som ändå hoppats på att det skulle dragit igång vid det här laget. Men, känslan i kroppen och tidigare erfarenhet visar ju på precis raka motsatsen. Jessie är född i v 41+5 och om det är standardtiden på mina förlossningar så innebär detta att lillasyster bör komma nästa helg. Alltså, en hel jävla vecka till av "hur går det?" och "några känningar?"-frågor, fler lyckliga bebisankomstbilder på instagram och så hopp blandat med besvikelse varje dag. Ja, det är en sketen jävla vecka men ni som vet, ni vet. Hela graviditeten springer förbi men så fort man passerat v38, och allt liksom är bäddat för ankomst, så stannar tiden upp helt.

Träffade min barnmorska i torsdags och hon meddelade då att det var dags för nytt ultraljud på tisdag (där man kontrollerar att bebisen har tillräckligt med vatten, är tillräckligt stor osv). Detta är drop-in tid från 11:00 "för de allra flesta har fött innan detta" sa Lisa. Ja, de "allra flesta" innefattade inte mig sist och kommer inte innefatta mig denna gång heller. Visar det sig att det inte finns tillräckligt med vatten eller att bebis av någon anledning inte verkar ha det bra skickas man (om plats finns då) raka vägen till förlossningen för igångsättning – detta höll jag ju någonstans tummarna för med Jessie. Inte att han skulle må dåligt, men att de skulle anse att han hade det bättre på utsidan. Men "åh så fin bebis" det var och "åh så duktig han var som sög på tummen" och "åh vad härligt han verkar ha det där inne" så där fick han ju givetvis stanna då. Jag är ca 90% säker på att precis denna historia kommer att upprepa sig på tisdag.

Jag försöker verkligen att njuta av att bara ha min fantastiska Jessie – att bara behöva krama om honom, leka med bara honom, trösta bara honom, natta bara honom osv. Vilken dag som helst kommer en till och pickar på uppmärksamheten och kärleken. Men jag är så less och trött på att vara gravid och allt som medföljer (vätska i kroppen, foglossning, trötthet, orkeslöshet osv) att det liksom knappt går att njuta längre ändå. Jessie vill att jag ska sitta med honom på golvet och leka – gärna krypa in med honom i hans tält, gärna springa runt med honom ute utan hejd och jag VILL det men det är inte så jävla tillfredställande att krypa in i ett trångt tält med sura uppstötningar åkandes i halsen. Inte heller särskilt trivsamt att ta sig ner på golvet för att sen knappt komma upp utan assistans. Just nu har jag dessutom så pass mycket vätska i händerna att lång- och ringfingret på vänster hand domnat bort delvis. Allt är bara så sjukt jävla oglammigt och jag är så jävla less på att vänta nu.

Och som nämt tidigare – andras bebislycka är som ett hårt jävla slag i ansiktet. Särskilt när folk som man vet varit beräknade efter mig börjar trycka ut sina ungar från v37. Igår korkade jag till och med upp en svindyr champagne jag fått av chefen i hopp om att ett glas skulle göra något sorts underverk (mer än ren njutning då) men icke – lika värklös idag som igår. Nä men jag är inte ett dugg bitter och ser fram emot kommande vecka som superövergravid – ha det!

blogstats trackingpixel

Cheesy

Märker ni hur min jargong ändrats? Hur jag liksom gått från rätt bitter och rapp till att bara tycka allt och alla är så fantastiska? Men det är kanske i såna här situationer som man verkligen förstår vilka som finns vid ens sida och tänker på en och ens bästa och sen är ju känslorna all over the place.

Hur som helst hade jag och ett av mina två närmsta tjejgäng sedan länge bokat in en middag på stan i onsdags. Detta ska komma att bli ett stående inslag på agendan en gång i månaden framöver. Asiatiska restaurangen Arrirang stod för den fantastiska maten och Miss Clara för pissdyrt bubbelvatten + efterrätt. Bara en kväll på stan med dessa tjejer gör mig så rik på glädje och kärlek men att de dessutom styrt upp med pushpresenter inför förlossningen får liksom hjärtat att bubbla över lite av kärlek. En fin låda fylld med allt jag kan tänkas behöva första tiden: pysventiler, topsar, koksalt, babyolja, nappar och det kanske viktigaste av allt – en flaska Prosecco. Lillan skämde dom bort med pyjamas och mössa från Livly samt tights och blus från Newbie. Vi pratade senast för en vecka sedan om att man, i alla fall inte i våra kretsar, brukar fixa något inför barn nr två så nog blev detta min andra stora överraskning på en vecka. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad, återigen, som har världens finaste vänner runt omkring mig, Vi skämtade om att förlossningen skulle dra igång i onsdags och att dessa fyra skulle få skjutsa mig till BB och hålla sällskap under förlossningen – vet inte om jag tycker det är en så jävla dum idé när allt kommer omkring. Dom inger ju precis allt det där man behöver – lugn, trygghet, glädje, skratt och kärlek. Får ringa dom om Nicklas inte håller måttet helt enkelt!

Tusen tack för en rolig kväll och de fina presenterna och för att ni finns och allt det där – älskar er
Malin, Therese, Camilla, Maria och Sandra (även om du inte var med i onsdags)


blogstats trackingpixel

Mammashower

Har sagt det förut – jag säger det igen:
Det är ett privilegium att få vara en del av Nicklas familj och vad jag kanske är extra tacksam för är de två extrasystrar jag fått i mina svägerskor. Mer omtänksamma, generösa, lyhörda eller roliga människor är svåra att finna. Sen verkar dom vara tankeläsare eller något för av någon konstig anledning visste dom precis vad jag behövde denna helg.

Igår när jag stod och skurade badrummet, endast iförd linne och stringtrosor, med en enda plan i huvudet – städa klart och åka till Ikea – stod just dessa två plötsligt och busvisslade i dörren. Jag blev minst sagt chockad då de båda bor ca en timme bort och alltså inte har vägarna förbi på något sätt + att jag som sagt hade helt andra planer i mitt huvud och helt ovetandes om detta. ”Vi tänkte kidnappa dig lite idag!” – ja, dom hade styrt ihop detta med Nicklas som måste vara en av världens bästa på att hålla hemligheter – hade inte ens fått en liten liten hint.

15 minuter senare var jag påklädd och vi i bilen på väg in mot stan. Första stoppet blev på en Thaimassage där tjejerna bokat 30 min vardera till sig själva och lyxiga 60 (!!!) min oljemassage åt mig. Tror inte jag med ord kan beskriva hur välbehövlig och uppskattad den där massagen var – vet liksom inte när jag var så lugn och avslappnad sist. Cissi frågade om jag somnade men jag visste inte vad jag skulle svara. Kändes som att jag befann mig i någon typ parallellvärld, ibland medveten ibland inte alls. SOM jag längtat efter en riktig massage – Nicklas tafatta 5minutare hit och dit retar liksom mer än vad de gör nytta. Och för er som undrar hur en massage i v 39 går till så får man ligga på en stor madrass på golvet i typ framstupa sidoläge och så får man en sida masserad åt gången – magiskt!!

Under andra halvan av min massage hade Denice stuckit iväg för att boka bord på ett brunchställe. Man kan alltså inte ringa och boka bord utan man måste gå dit och ställa sig i kö för att få sätta upp sig på listan. Vi fick bord ca 1 timme senare så när jag var klar med massagen passade vi på att ta en liten promenad och shoppa lite. Väl tillbaka vid brunchstället fick vi vänta ytterligare ihop med alla som satt upp sig på lista/ville sätta upp sig – stället verkade minst sagt populärt. Vad jag pratar om är alltså The Greasy Spoon och jag vill nog våga påstå att det var värt både möda och väntan – roligt koncept där personalen bara pratade engelska, mycket bra och god mat och härlig atmosfär. Vi beställde in ett gäng olika rätter att dela på: Egg Benedict med tryffelhollandaise, fattiga riddare och lite olika goda mackor och till det färskpressade juicer och Virgin Mary. Där åt vi i lugn och ro (för en gångs skull) och snackade massa skit och skrattade länge. Jag kände mig så bortskämd och fulltankad med positiv energi när vi åkte hemåt – att dom liksom tog sig tid för mig mitt i sina egna hektiska liv.

Vi är så lyckligt lottade som få ha er i våra liv och mina barn kunde inte fått bättre fastrar. Från botten av mitt hjärta – tack för igår, jag älskar er <3

blogstats trackingpixel