För alltid

Har försökt sätta ord på pappas begravning i snart tre månader – skrivit några meningar åt gången sen avbrutit för att det antingen blir för jobbigt eller för att orden känns så jävla platta i jämförelse med allt man kände och upplevde där. Jag läste igenom mina senaste inlägg – 8 oktober skrev jag om pappas cancerbesked (som vi då fått någon vecka innan), 8:e jävla oktober visste vi att pappa var allvarligt sjuk men det fanns också en då rätt klar behandlingsplan och vi såg någonstans en frisk, men annorlunda pappa, på andra sidan cancern.

30 december skrev jag om nästa besked – beskedet att pappa inte kommer att bli frisk från sin cancer som vi fick 30/11. Han skulle inte bli frisk, han skulle dö av eller med sin cancer. Exakt vad detta innebar hade vi ju absolut noll aning om – kunde han leva på så här länge? Skulle han dö imorgon? Det fick vi ju så klart inget svar på då och vi fick förlita oss på hoppet och att pappas cancer ändå skulle hålla sig i schakt ett tag framåt, kanske ett halvår i alla fall – snälla! 30 jävla december skrev jag om detta, fortfarande i god tro om att vi hade tid kvar. Tid som i i alla fall ett halvår till. Det här är 4 månader sedan.

17/1 fick vi nästa besked – jag skrev inte om det då för tiden vi ändå trodde vi skulle få revs ifrån oss den eftermiddagen. Beskedet lämnades av den mest raka och ärliga läkare jag någonsin träffat. Han tog inga om- eller genvägar till sanningen, han lindade inte in ett enda ord bomull. Han var precis vad vi behövde, vad pappa behövde. Den 17/1 fick vi beskedet att pappa hade max 2 veckor kvar i livet. 2 jävla veckor – 17:e jävla januari, det är 3,5 månad sedan.

24 januari – 7 dagar efter beskedet om pappas max 14 dagar kvar – förlorade vi honom. Vi förlorade pappa – han som skulle bli frisk, han som skulle leva i alla fall ett halvår, han som fick 14 dagar men bara orkade sju. 24 jävla januari – 3 månader  sedan och jag förstår emellanåt fortfarande inte vad fan det är som har hänt. Från en frisk och glad pappa i början av sommaren 2018 till ingen pappa alls innan 2019 första månad var till ända. 5 månader från cancerbesked tills han var borta. Hur jävla grym får en sjukdom vara? Får livet verkligen slå om så här fort? Från allt till absolut inget?

15 februari begravdes pappa – det är nästan 3 månader sedan och jag inbillar mig alltså att jag har hunnit smälta allt detta så bra att jag kan få ner i ord hur jag upplevde den dagen? Kommer jag någonsin kunna gör det? Sen pappa blev sjuk har man ju gått runt i någon sorts ovisst vakuum – jag vet ju vad det är vi gått igenom, jag vet vad jag sett och vad jag hört. Men att försöka sätta ord på känslan av att ha förlorat min pappa, min största trygghet, mina barns morfar och största idol – nej, det finns inte ord nog till dom känslorna. I varje dag, i varje situation, i varje beslut så upplever jag en sån sjuk tomhet – någonting (någon) fattas hela, hela, hela tiden. Och i varje dag, i varje situation, i varje beslut så påminns jag. Jag påminns om allt jag haft i min pappa – stöd, råd, kärlek, glädje, trygghet. Och jag påminns om att inget av det finns kvar. För att överleva låter jag mig själv uppslukas helt av vardagen – kalendern är fullspäckad. Så även om jag upplever denna konstanta tomhet och även om jag påminns om pappa i precis vad jag än gör så är jag tillräckligt sysselsatt för att inte riktigt hinna med att bli ledsen. ”Ledsen” ligger just nu så latent att det räcker med de första tonerna från Lewis Capaldis ”Someone you loved” (som spelades på pappas begravning) för att tårarna ska börja rinna. Jag brukar passa på att gråta i bilen – där ingen behöver trösta, ömka eller fråga. Inte för att jag inte vill visa mina känslor för någon – utan för att jag inte orkar med alla de extra känslor som kommer när någon lägger en omtänksam arm runt mig som bekräftar att allt det här är på riktigt. Att det är befogat att jag är ledsen och att jag behöver tröstas. I bilen, helt själv med mina tårar kan jag fortfarande hålla en uthärdlig distans till det faktum att min pappa är död.

Borta för alltid, kommer aldrig tillbaka – fy fan vad ont det gör.

57A66F98-3B37-4EC2-BD97-BAA7B49BE060

blogstats trackingpixel

Full av färg

Jag fick en kram idag – av Elina, på gymmet. En sån där riktig kram, en lång kram, en hård fast mjuk kram. En sån där kram där alla ord är överflödiga, där kramen i sig säger allt. ”Jag finns här, vare sig du behöver eller inte!” och den var proppfull med värme och kärlek och förståelse och medlidande. En sån där kram som får precis allt det där jag stundvis försöker trycka undan att stiga upp till ytan. Vet inte varför jag försöker hålla känslorna borta, säkert för att orka med livet, men efter den kramen gick ingenting att hålla tillbaka längre och tårarna började rinna när jag gick tillbaka mot jobbet. Och så har det fortsatt under dagen och kvällen – känslorna bubblat upp och tårarna runnit. 

På fredag är det din begravning, pappa, och för varje dag vi kommer närmare blir det lite tyngre att andas. Paniken ligger och lurar runt hörnet, känslorna är överallt och ingenstans och går inte längre att kontrollera. Imorgon ska jag och Erika åka till bårhuset – vi vill se dig en sista gång. Behöver få bekräftat för mig, och för Erika, att det inte finns något liv kvar i dig. För det är ju precis så det känns – att du är full med liv och alldeles nära. Vill på ett sätt leva kvar i den bubblan, där du skrattar och är varm men vet ju samtidigt att det bara är just en bubbla och ju längre jag stannar i den – desto ondare kommer det att göra när den väl brister. 

Vetskapen om att din kropp fortfarande finns här, så nära som någon mil bort, får det att värka av längtan i mig. Och även om den är kall och färglös och allt det där som du aldrig var så är det ändå DU och jag kommer ångra mig om jag inte tar chansen att få se DIG en sista gång. Efter fredag är allt vi har kvar minnena, bilderna och filmerna av dig – aldrig mera DIG i fysisk form. Det gör ont pappa – så in i helvete jävla ont gör det. Försöker minnas när jag fick en sån där riktig pappakram sist – lite som den Elina gav mig idag fast utan medlidande – och jag minns inte. Det gör också så in i helvete jävla ont för om jag hade vetat vilken kram som hade varit min sista med dig hade jag aldrig lämnat din famn. 

Vill skrika ”JAG VILL INTE!!!!” som ett litet barn i hopp om att allt ska ändras, att du ska komma tillbaka. Men det funkar inte så och det får mig att vilja skrika än mer. Det är tre hela dagar kvar till din begravning pappa och fredagen den 15/2 kommer att vara det sorgligaste dagen i mitt liv för det är dagen du försvinner från oss på riktigt – då finns du inte ens kall och färglös någon mil bort. ”Han lever kvar i era minnen för alltid” är en så klen jävla tröst i det här sammanhanget och det tar inte bort ens en liten smula av det som gör så in i helvete jävla ont. Jag älskar dig pappa och jag vill inte ha dig i minnet – jag vill ha dig på riktigt, i full färgskala. 

blogstats trackingpixel

621129

”Varför ska han till Byle?” ”För att vila upp sig och bli stark nog att åka hem” – vem svarade så? Ingen åker väl till Byle för att bli piggare, friskare. Byle Gård är ett palliativt vårdboende – alltså ett vårdboende för folk som är i livets slutskede. Men, det sista som lämnar en är hoppet va? Så, du som svarade att han skulle vila och bli stark, vem du än är – jag trodde på dig.

Det är torsdag 17/1 och vi ska träffa pappas ansvariga läkare på Byle – Henrik, du fantastiska, ärliga människa. Pappa har varit på Byle i ca en vecka. Varför är vi kallade till möte för? Jag, Erika, mamma, farmor och farfar, farbröder? Information om pappas sjukdomsförlopp? Vi vet redan allt – vad finns det mer att säga? Mamma messar under dagen och säger åt oss att ställa in oss på det värsta – vad är det värsta när vi redan vet att han inte kommer bli frisk och att cancern kommer att döda honom? Vad är värre än det?

Prognosen – det är den ”definitiva” prognosen som är värre. ”Baserat på hur Patriks allmäntillstånd har ändrats sen han kom hit så skulle jag vara mycket förvånad om något inte händer inom närmsta två veckorna”. Min pappa har fått sin tid här på jorden begränsad till, av erfaren läkare, 14 dagar. Erika åker till Thailand söndag samma vecka för att vara borta i två veckor. ”Jag skriver ett intyg om du vill avboka resan för jag kan inte lova att han är kvar när du kommer hem igen” säger Henrik. Pappa undrar senare om Erika inte är riktigt klok som överväger att ställa in resan – ”klart du ska åka!”. ”Då får du lova mig att vara kvar när jag kommer hem igen!” säger Erika. ”Det lovar jag!” säger pappa, för han vill till varje pris att hon ska åka om det så innebär att han måste ljuga för sin egen dotter.

Det är måndag 21/1 och jag är på jobbet. Ska åka direkt till Byle när jag slutar kl 19:00 – det har jag sagt till mamma. Trots det kommer ett sms under eftermiddagen: ”Du kommer väl efter 19 va?” ”Ja, det gör jag” ”Bra!” ”Men det är väl inte SÅ illa?” ”Jag vet inte, jag stannar här inatt. Han är inte vaken alls”. Det lilla fokus jag har att lägga på jobbet försvinner och timmarna till klockan slår 19 går i ultrarapid. Kör så fort jag kan till Byle för att mötas av uppgiven mamma och djupt sovande pappa, knappt kontaktbar. Jag lyckas ändå tjata till mig hans medvetande – får se hans trötta men vackra ögon och får också ett svagt men kärleksfullt leende. Sitter vid hans sida till strax innan midnatt – läget är då ändå stabilt, sköterskorna är lugna, jag åker hem och sover.

Tisdag morgon 22/1 och mamma uppdaterar ”Det börjar bli rossligare nu ” och jag tänker inte längre än att dra på mig första bästa klädesplagg jag hittar och kastar mig ut i bilen. Vad som sen är dagar, timmar eller minuter vet jag inte men jag lämnar inte Byle mer – så länge pappas hjärta slår tänker jag vara där – för honom, för mamma. Och det är inte bara jag. Hela dagarna har vi sällskap av farmor, farfar, farbröder och mina kusiner. Vi gråter ibland, vi skrattar ibland. Vi turas om att hålla pappas hand, lägga pussel, handla mat, dricka kaffe, ta promenader. Vi pratar med pappa – säger att vi älskar honom, att vi är så tacksamma för allt han varit för oss och gett oss, att det är okej om han vill släppa taget. Han svarar inte, men visar med all den kraft som finns kvar i den så sjuka sjuka kroppen att han inte tänker ge sig riktigt ännu. Jag räknar hans andetag, försöker hitta rytmen i dom. Tre djupa, tre som att han kipar efter luft men inte får ner det minsta (andningsuppehåll).

Jag vet att det är onsdag 23/2 och Henrik, läkaren, säger ”jag kommer vara överraskad om vi ses imorgon igen!”. Pappa får någon morfincocktail för att minska rosslet (som inte är jobbigt för honom, bara för oss som lyssnar – timme ut och timme in). Av någon konstig anledning kommer andningsrytmen då tillbaka, lika så hoppet om att det kanske vänder tillbaka nu. Han kanske vaknar snart, det här var kanske bara en dipp. Henrik har kanske fel om att pappa bara har timmar kvar.

Jag och mamma turas om att sova under natten – en försöker hålla sig vaken, hålla koll på pappa. Jag är vaken när nattsköterskan kommer in – hon möter min blick och ser så där förstående och medlidande ut. Hon tittar på pappa och ser bekymrad ut. Inte för att pappa låter som en perkulator utan för att hans örngott har vridit sig på kudden och han ligger på ena sömmen. ”Patrik, jag kommer bråka lite med dig nu men så här kan du ju inte ligga”. Jag hjälper henne att hålla pappas tunga huvud medan hon vrider örngottet rätt – vackra människa.

Det är torsdag, den 24/1 och vi är inne på vakande dygn nr 4. Pappa har kämpat på för allt han är värd i lika många. Henrik, läkaren, kommer in på morgonronden och skakar på huvudet. ”Det här trodde jag inte, han är envis och stark!” ”Klart han är!” tänker jag och sträcker stolt på mig samtidigt som jag ändå vill att pappa ska befria oss från den plåga vi befinner oss i – vi och han. Att lyssna på när någon man älskar mer än livet kämpar med vartenda andetag är tortyr och jag önskar inte min värsta fiende den smärtan hjärtat. Men, hur mycket vi än önskar att han ska släppa taget så gör han inte det. Någonting håller honom kvar. Han tänker väl inte vänta på Erika? ”Inte ens Patrik är så stark att han kan ånga på såhär i 1,5 vecka till !” säger Henrik. Erika får tala in ett meddelande på min telefonsvarare, säger att hon har det bra i Thailand och att han inte ska oroa sig för henne. Att hon älskar honom. Jag spelar upp det för pappa på högtalartelefon – ”det sista som lämnar honom är hörseln” har ju sköterskorna upprepat.

Jag och mamma ställer in oss på en natt till. Jag åker hem till mamma och hämtar nya kläder till henne, ber Nicklas komma med barnen för att säga hej och lämna detsamma till mig. 45 min efter pappa fick höra Erikas meddelande springer Jessie och Jamie, glada och stojiga, in i allrummet precis utanför pappas rum – pappa hörde dom, han hade väntat på dom. Alla är här nu, han har hört Erikas trygga röst från andra sidan jordklotet. Jag hinner säga hej till barnen och krama om dom, hinner torka några tårar från Nicklas kind, hinner registrera att farfar ropar efter mamma, hinner agera och springer in i pappas rum – hinner aldrig ta hans hand men hinner precis se honom ta sitt sista andetag. Tyst – rummet är fullt men ändå så obehagligt tomt. Tårarna rinner sakta, rinner snabbare, forsar – orkar inte hålla tillbaka en enda känsla mer. En efter en bryter vi ihop. Mamma, farmor, farfar, Peter, Ronnie, Micke, Cissi, Jenny, Elin, Ida, Nicklas, jag. Jag tittar på pappa, tittar på hans bröstkorg – stilla, ja helt stilla. Vi har väntat på det här, vi har vetat att stunden skulle komma, vi har velat få ett slut på hans fruktansvärda helvete. Han har fått ro, han befriad från all smärta, all ångest. Men jag vill göra hjärt- och lungräddning – 30 kompressioner, 2 blås. Jag vill tvinga igång honom – inte nu pappa!

Jag visste att du skulle dö, men du skulle inte dö nu. Du valde torsdag den 24/1 kl 17:20, en vecka precis efter vi fått veta att du hade max två kvar. Hade du väntat en vecka till hade det också varit fel – alla dagar du kunde dött på hade varit fel. Att du är död är fel. Våran bil skramlade konstigt idag och jag ville ringa till dig men ditt abonnemang är avslutat, för du finns inte mer, och det känns bara bara fel! Jag måste ju kunna ringa till dig när bilen skramlar. Eller när gräsklipparen inte startar. Eller när jag undrar om man verkligen behöver försäkra bergvärmepumpen separat – ingår inte det i hemförsäkringen? Eller när jag bara vill kolla hur du mår eller om du vill stanna på middag på väg hem från jobbet för att mamma ändå inte är hemma. Vem fan ska jag ringa nu?

Jag visste att du skulle dö men ändå är jag i chock. Så länge du har andats har hoppet funnits kvar för vem fan hade jag varit om jag inte trott på dig? Jag stod vid sidan av sängen och såg hur du kämpade – jag ville hjälpa dig att andas, ville hjälpa dig att hosta och harkla men kunde inte göra ett skit, bara se på medan du försvann, lite mer för varje skälvande andetag. Jag stod vid sidan av sängen när ett av dessa skälvande andetag blev ditt sista och jag kommer aldrig få dig tillbaka – kommer aldrig få krama dig igen, aldrig höra dig skratta igen, aldrig bli irriterad på dig igen, aldrig somna tryggt bredvid dig i soffan. Att lämna dig ensam där i sängen på Byle är det värsta jag har gjort i mitt liv. För hur fan säger man hejdå till någon man aldrig kommer få se igen? Hur ska jag kunna släppa taget om han som gav mig livet, han som gett mig allt?

1962-11-29 – 2019-01-24

E2FC9DCE-F3D0-4291-8890-C102A74D2AD6

Pappa – en vecka har gått och jag saknar dig så det gör ont och det kommer det alltid att göra och det är ok. Smärtan är fin – den är kvittot på precis allt du var som jag aldrig kommer få uppleva igen.

blogstats trackingpixel

Trasig

”Det måste gå bra för pappa” skrev jag den 8/10. Jag skrev också ner frågorna som då ekade svarslösa i mitt huvud – Hur mycket cellgifter? När får han opereras? Kan det bli värre? Kommer han kunna leva på ”normalt” efter det här? Hur dåligt mår han? Hur ont har han? När får jag höra hans skratt igen? 

Önskade att jag satt med det bästa av facit här idag. Det behövdes bara två omgångar med cellgifter, han har opererats och allt gick bra, han anpassar sig sakta med säkert till operationens komplikationer men kommer nog kunna återgå så gott som helt till ”normalt” liv, han blir piggare och piggare, äter inget smärtstillande längre och vi skrattade högt tillsammans igår. Men det här var som sagt bara en önskan, min enda, min högsta.

Jag har facit – och det är det värsta tänkbara sådana. Dom har slutat ge så kallad ”läkande behandling” och strukit operationen som vi såg som vändpunkten på detta helvete. Cancern har spridit sig och är nu helt utom läkarnas kontroll. Bromsande behandling kommer att sättas in i den mån pappa är mottaglig för det vilket han inte är just nu. Livet är allt annat än normalt och vi gråter mer än vi skrattar. Vad fan hände? Det är bara tre månader sedan vi fick det då tyngsta beskedet i livet och nu har vi fått det igen. 

Kroppen slog av helt den där fredagen 30/11 när vi av en slump åkte med hela familjen på läkarbesök – alla helt övertygade om att vi skulle få en ny plan att förhålla oss till då vi förstått det som att pappa svarat bra på de tre cellgiftsbehandlingarna han fått. Det hade han inte, tvärt om. Det mesta som kom ut ur läkarens mun kändes som ett främmande språk där man bara kunde urskilja det som skar mest i hjärtat – ”vi talar inte längre om läkande behandling, endast bromsande” ”det är inte alls bra” och sen kom käftsmällen ”vill ni prata med en kurator?”. Jag förstod ju precis men ville samtidigt skrika ”varför i helvete skulle jag behöva träffa en kurator!” Sånt här händer ju bara andra, inte oss. Det finns två typer av urinblåsecancer – en vanlig och ”snällare” (hur fan någon form av cancer kan kallas snäll) och en sällsynt och aggressiv. Pappas är sällsynt och aggressiv – så aggressiv att den kommer ta honom ifrån oss. Inte en enda känsla kom i och med det beskedet. Tom, total jävla tomhet var allt jag kände. Ville bryta ihop, ville skrika, ville göra illa någon, ville ha sönder saker men ingenting kom ut. Blankt, svart, kallt. 

Det behövde få sjunka in – jag behövde försiktigt nudda vid tankarna jag aldrig trodde jag skulle behöva tänka, i alla fall inte nu. Och för varje millimeter man släpper in tankarna – ju mer känner man och jag brast sent den fredagkvällen. Jag brast helt, är så jävla trasig på insidan. Det är som att någon karvar i mitt hjärta med slö kniv – lite, hela tiden. Allt påminner mig om skiten vi är i och vilket jävla helvete vi sakta går till mötes. Och vägen till helvetet är ingen trevlig skogsstig en solig höstdag – nej, vi går med iskallt regn piskandes i ansiktet mellan stora betonghus utan fönster. Allt är mörkt, grått, vidrigt. Det ena löser av det andra – något positivt möts upp av 1000 negativa saker.

Vi åkte in hela familjen, med pappa, för ett nytt läkarbesök den 10/12 och allt kändes plötsligt bättre – läkarna hade ändå en plan, pappa skulle få prova en ny form av behandling, knappt testad på hans form av cancer men testad med goda resultat på andra typer. Vi åkte därifrån taggade, glada och förväntansfulla. Klockan var då 13:30. Runt 21tiden sms:ar mamma att dom är påväg in akut med ambulans, pappa hade fått akut blodförgiftning – prio 1 med blåljus. Där någonstans började de sista dropparna av hopp att sippra ur mig. Inte ens ett dygn fick man vara glad för ändå gansks goda besked – allt positivt vi fått och klamrat oss fast vid har ryckts ifrån oss varenda gång. Pappa repade sig ok från blodförgiftningen och fick komma hem till jul och vi kunde fira den ihop – på ett helt nytt sätt och inget likt någon annan jul någonsin tidigare men vi fick fira den tillsammans och det betydde allt. I torsdags var det dock dags igen – att lösa av något positivt med något negativt. Mamma ringde 22:15 och jag fattade ju direkt – ambulans var påväg pga dåliga värden och infektion igen och en andra omgång på intensivvårdsavdelning har nu inletts. Vi lever på helspänn dygnet runt – varje gång telefonen ringer får jag ont i magen, extra ont om det är mamma. Oftast ringer hon ju av någon helt annan anledning men jag är ändå alltid inställd på en brusten röst i andra änden. 

Allt är ovisst, oklart, suddigt. Jag är typen som behöver framförhållning, jag behöver ha en liten plan runt allt – i det här är jag helt maktlös. Kan inte planera något, kan inte ställa in mig på något. Vi har absolut inget att gå på – pratar vi veckor, månader eller år? Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt som händer och inte händer – så mycket frustration blandat med sorg och smärta men också med kärlek och glädje. Jag är tacksam och glad för att pappa kämpar, håller humöret uppe och har kvar sin glimt i ögat men jag är så arg och ledsen för att en jävla sjukdom kan få ta ifrån en människa precis allt vad den har varit. Och det gör så ont i mig att se vilket jävla järngrepp den här helvetescancern har om min pappa och den värsta smärtan av alla är att bara stå vid sidan av en sjuksäng – helt jävla oförmögen att göra ett jävla skit för han som gett mig precis allt 💔

blogstats trackingpixel

Let’s beat cancer

Den där jävla cancern har krupit närmare och närmare mig för varje år – det började med farfar för massor med år sedan. Tror jag var alldeles för liten för att förstå allvaret i det då och det gick bra för farfar. Sen var det min farbrors tur, lite tuffare denna gång då jag dels förstod mer men också för att jag, när jag träffade honom första gången efter behandlingarna, inte kände igenom honom alls. Han plingade på dörren hemma hos mamma och pappa och jag öppnade för att sedan stå och stirra på honom som ett fån, trodde det var någon som gått fel. Det var när han började prata som jag förstod att det var han och höll då på att bryta ihop. Men, det gick bra för min farbror också. Därefter var det mormors tur, ännu lite tuffare då för jag tyckte mormor fått gå igenom tillräckligt med en stroke som tog så mycket frihet ifrån henne. Men, min mormor är en riktig krigare och det gick ju bra för henne med. Man kan se dessa tre besked som en liten hårdare knuff i ryggen för varje gång – med farfar var det som att någon gick in i mig bakifrån men sen bad om ursäkt, med Micke det ungefär samma fast utan ursäkten då. Med mormor kändes knuffen mer avsiktlig och att jag faktiskt tappade balansen av den.

I och med cancerbeskedet jag fick för några veckor sedan har jag inte bara fått en lätt knuff i ryggen – någon har avsiktligt puttat mig så hårt att jag ramlat handlöst rakt ner i kall och blöt asfalt och där ligger jag nu, livrädd och helt oförmögen att ta mig upp. Cancern har tagit min pappa – den tog honom fort och den tog honom hårt. Vad vi under hela sommaren trodde och som vården hävdade var urinvägsinfektion på urinvägsinfektion med totalt urinvägsstopp som komplikation visade sig, efter väldigt sen men mer noggrann undersökning, vara cancer i både prostata och urinblåsa. Komplicerad och aggressiv – så pass aggressiv att prostata och urinblåsa är utom räddning och så pass komplicerad att läkarna inte kan säga mer än att ”vi får ta ett steg i taget”. Han har varit mer eller mindre sängliggande sedan början av augusti – kan knappt sitta pga smärtan i urinblåsan. Han har tappat det mesta av sin annars så goda aptit och därmed även uppåt 40 kg av sin vikt. Han har kvar sin råa, hårda, sarkastiska humor – skämtar mycket med både oss och med personalen på sjukhusen. Skämtar om sånt som inte borde få skämtas om alls i ett sånt här läge. Han får oss att le i detta mörker men han har tappat sitt eget skratt. Jag minns inte när jag hörde honom skratta sist, så där genuint och bubbligt och smittsamt som bara han kan och det är nog det som gör ondast i mig.

Han påbörjade en 5 dagars cellgiftsbehandling i onsdags på Nya Karolinska och nu på onsdag får vi veta vad nästa steg blir – och så här ser det ut hela tiden. Vi får små delmål att sikta in oss på men något slutresultat verkar ingen läkare våga uttala sig om. Pappa håller modet uppe och tar varje nytt litet steg med ro medan jag, mamma och Erika nervöst trampar honom i hälarna. Det är så sjukt frustrerande och energikrävande att vara i en situation man inte kan påverka ett skit – bara irra runt vid sidan av, febrilt sökandes efter tydliga svar men där varje fråga byggs på med ytterligare en istället. Hur mycket cellgifter? När får han opereras? Kan det bli värre? Kommer han kunna leva på ”normalt” efter det här? Hur dåligt mår han? Hur ont har han? När får jag höra hans skratt igen?
Ibland undrar jag om jag över huvud taget har tagit in att det här verkligen händer. När jag själv pratar om det känns det som att jag pratar om någon avlägsen släkting – som att jag ändå har lite distans till det. Men så blir det så jävla verkligt mellan varven, som när fotbollslaget efter sista seriematchen i lördags hade köpt ett armband – ”together fighting cancer” med motiveringen ”vi är ett lag och vi gör allt ihop – vi tränar, vinner och har kul ihop men vi gör också det tråkiga tillsammans” och ville med armbandet säga att dom alla är med mig, är med pappa och slåss mot den här skiten. Och ja, då brast det för mig – sådär brutalt, hulkande och nästan knävikande. Så länge det jag som berättar, jag som väljer när det ska pratas om så kan jag kontrollera det. Men, det är när andra sätter ord på det som det blir verklighet även för mig. Men det är ju i verkligheten dom finns också – dom som stöttar, dom som ser till att man inte är ensam och dom som påminner om att det är mänskligt att känna och att falla, handlöst ner i kall och blöt asfalt. Men framför allt – i verkligheten står dom, likt en jävla armé och vill vara med och slåss mot det här jävla helvetet som drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Det måste gå bra för pappa, jag tänker inte se något annat och jävlar vad vi ska slåss nu!
”Let´s beat cancer – toghether!”

IMG_1722

blogstats trackingpixel

Min Jamie

För ett år sedan låg jag förväntansfull men inte fullt så jävla pigg på ett förlossningsrum på BB Stockholm. Tidsspannen från den här dagen är sjukt luddiga – allt är liksom bara en dimma av värkar och feberfrossa. Men, förväntansfull minns jag att jag var – och lugn och vi hade fått vårt rum och ett garanterat ”ingen hemgång”. Eftermiddagen flöt på som tiden lätt gör under en förlossning – allt flyter samman och en timme känns som 10 min. Vi konstaterade att öppningsarbetet gick sjukt långsamt och det var inte förrän feberfrossan var utom kontroll och dom tempade mig på 39 graders feber som vi förstod att allt inte stod helt rätt till. Barnmorskan var ju dock envis och jag hade väl inte heller riktigt gett upp min dröm om en naturlig förlossning heller så vi kämpade på mot febern med epidural och febernedsättande. Sen var det HON som satte ner foten och tydligt visade med ett rusande hjärta på monitorn att hon nog inte orkade så mycket mer. Läkare kallades in och jag fick veta att jag troligtvis (med facit i hand – definitivt) hade en infektion i livmodern och HON var märkbart påverkad av detta. HON fick 15 minuter på sig att komma ner i hjärtfrekvens, det gjorde hon inte och läkaren kom in och bekräftade det jag ändå haft på känn i 9 månader – det blir ett akutsnitt. Och här var väl klockan runt 17:30-18:00. Förberedelserna inför snittet gick snabbt och smidigt och innan jag ens hunnit smälta att det faktiskt var dags för akutsnitt nr 2 så låg jag i operationssalen. För mig var ändå situationen bekant och jag kände mig både lugn och trygg och jag tror att Nicklas upplevde detta snitt som betydligt mer harmoniskt än vårt första.

Klockan 19:47 den 17/9-2017 plockades HON ut. Ren perfektion förpackad i 50 cm och 4224 g. HON – vår fantastiska Jamie som alltså fyller 1 år idag. I ett helt jävla år har hon funnits med oss redan och det har nog varit det kortaste året jag upplevt. Fortfarande 365 dagar men aldrig att dessa har passerat så fort som de 365 senaste. Men hon kom som det mest självklara och det går knappt att tänka sig att vi levt ett liv med bara ett barn och framför allt kan jag inte se livet utan barn alls längre. För dom är ju precis allt i mitt liv – HON och hennes bror. Och från det där lilla knytet som jag fick upp på bröstet strax efter snittet för ett år sedan har vi nu en stor tjej som bara de senaste veckorna knäckt ”gåkoden” med råge. När jag började jobba i början av september tog hon några stapplande steg för att sen ramla och krypa den sista biten fram till målet – nu går hon precis hela tiden och ramlar hon så är hon snabbt uppe igen för egen maskin. Sjukt frustrerad om hon måste sitta still nu också – full fart från tidig morgon till tidig kväll. Hon är den gladaste och mest nöjda unge jag träffat och det har hon varit från sekund ett hon såg dagsljus. Vet att jag slaviskt höll koll på alla utvecklingsfaser och tänder i käften när Jessie var liten mest för att kunna skylla hans rätt allmänna missnöjdhet på något. Med Jamie går allt sånt nästan obemärkt förbi – när det är nya tänder på G märker vi det endast på att hon dregglar massor eller att vi plötsligt ser dom (fem just nu) och när det kommer till utvecklingsfaser så märker vi ju bara att hon utvecklats men att det gått hand i hand med någon kinkig period? Nej…. Älskar mat gör hon också – allt vi serverar trycker hon i sig till skillnad från sin bror som inte äter annat än typ mackor. ”Mamma” är väl mer eller mindre det enda ord hon använder just nu – till allt. ”Pappa” kommer någon gång då och då och nu i helgen förstod jag för första gången vad ”peeeuu” betyder – napp!! (självklart, right?…) Hon har precis börjat intressera sig för böcker och vi brukar läsa en eller två ”Max-böcker” innan hon ska sova och detta till små förtjusta skratt och tjut mellan bläddringarna. Hon är helt fantastisk med djur och älskar dom. Hon hälsar med det gulligaste ”heeeeej”:et och är så fin och försiktig när hon får klappa och pussa. Finns inget gulligare än när hon ska pussas – hon skjuter liksom fram hela huvudet istället för att puta. Här nedan har ni hennes puss-face och det går ju inte att motstå <3

4FCE8852-64B1-44E1-9E93-D5952B7BD7F4

Jag har nämt det förut men det tåls att upprepas – hon har gjort livet som tvåbarnsmamma enkelt. Önskar att alla fick uppleva sitt barns första år som jag har upplevt hennes första och kanske framför allt alla fick uppleva sitt första år som tvåbarnsförälder som jag har upplevt detta. Visst, mycket frustration men framför allt så mycket kärlek och glädje. Med Jessie var jag orolig jämt, med Jamie har jag litat på min magkänsla fullt ut och tacklat precis allt med ro. Och det där har nog smittat av sig på henne då jag upplever att det är precis så hon tacklar det mesta – med ro och alltid med ett leende på läpparna. Känns löjligt att jag ens försöker få ner i ord hur bra hon är – hon är det bästa som finns, det finaste i livet, min källa till både lugn och lek och lycka. Ett år har redan gått och det ska bli så häftigt att få sätta tänderna i nästa. Grattis på din första (fast andra) födelsedag min älskade unge – jag älskar dig, mer än vad några sketna ord i ett blogginlägg kan beskriva <3

696EB0C1-41C4-43B3-AD32-5477DA9E35B6 AA4E9E5F-0B46-4E04-976D-51C62CD05BBF

blogstats trackingpixel

Autopilot

Det här med att sova hela natten ostört, alltså – den natten kommer man ju vakna upp i panik av just den anledningen, att ingenting stör. ”Vad fan är fel?” För de nätter jag och Nicklas fått sova helt ostört sedan 27/2-15 går nog att räkna på en hand. Trust me, jag har inte trott eller räknat med något annat heller och mig påverkar det inte heller särskilt mycket. Jag kör liksom på någon slags autopilot på nätterna – man somnar själv i sängen vid 23:00 och när man sen vaknar runt 06:00 ligger det två barn i sängen varav en inte ens kan ta sig dit själv. Inatt var inget undantag mer än att situationen vi vaknade till var en för oss helt ny. Jamie bökar runt i sin spjälsäng och är ledsen, Nicklas går dit för att lyfta upp henne och då hör jag första ”skällhostningen”. Jamie försöker ta andetag på andetag men det sitter liksom som ett lock – det är som att hon kan andas in men inte ut. Nicklas får smått panik och väser ”Vickan, hon kan fan inte andas!” men av någon anledning var jag coollugn – autopiloten inkopplad. Jag tog Jamie i famnen och pratade lugnt med henne och sa åt Nicklas att vi skulle gå ner och sättas ute på entrétrappan. Väl ute i friska luften började Jamie ganska snabbt dra ordentliga andetag mellan hostningarna och somnade efter en liten stund i mitt knä med långa, lugna andetag. Förklarade för Nicklas att det var krupp hon hade fått (som jag egentligen inte har någon erfarenhet alls av men ändå fattade att det var på hennes första hostning). Vi läste på lite snabbt om det på vårdguiden medan vi satt där ute på trappan och autopiloten hade varit helt rätt inställd. Vårdguidens rekommendationer var: prata lugnt med barnet, ta frisk luft (det lindrar svullnaden som orsakar kruppen) samt ge kallt vatten (som vi gav henne efter vi läst). När Jamie fått andats frisk luft en stund gick vi upp till sovrummet igen och bullade upp ordentligt med kuddar i sängen (man ska tydligen sova i högt läge när man har krupp) och vi somnade om, dock väldigt väldigt lätt för min del. Märkligt det där – hur man bara vet vad som ska göras fast man har noll erfarenhet av det själv. Hoppas på samma ryggmärgsagerande om barnen någon gång sätter ordentligt i halsen eller blir medvetslösa eller liknande för jag är fan livrädd för att bli paralysera om det blir allvarligt.

blogstats trackingpixel

Ett år

Ett år har gått sen jag satt i den här kontorsstolen på heltid sist – ja, jag är tillbaka på jobbet efter min andra (och troligtvis sista) föräldraledighet. Det har varit ett år av fullt ös – medvetslös. Har nog nämnt att mitt liv som tvåbarnsmamma inte skiljer sig sådär värst mycket från livet som enbarnsmamma – Jamie har varit och är den enklaste ungen på jorden. Men, två barn är fortfarande fler än ett och hade man lite tid över till sig själv med ett barn så är matematiken rätt enkel – man har typ ingen tid över till sig själv med två. Vi har dessutom levt ett rätt hektiskt liv under våren och nu efter semestern. Nicklas har jobbat extra hos sin pappa varje måndag och onsdag (ibland fredag) efter sitt ordinarie jobb (som han nu sagt upp sig på för att jobba heltid hos sin pappa from oktober) och inte kommit hem förrän tidigast 22:30. Tisdagar och torsdagar har jag fotbollsträningar och är borta från 18:30-21:30. Detta har alltså inneburit att vi endast varit en förälder hemma under veckorna hela våren och fram till förra veckan och jag vet inte hur många gånger jag kände mig redo att stämpla ut helt från precis allt. Där av utebliven uppdatering här.

Har inte haft en sekund över till att reflektera över mina känslor kring detta med att börja jobba igen. Alla har frågat ”hur känns det att börja jobba nu då?” och jag har inte kunnat svara för jag har inte känt. Inte känt efter ett dugg. Nu sitter jag här på kontoret, efter 7 timmars arbete och önskar mig någonstans tillbaka till den där hektiska våren. När vi förvisso slet arslena av oss för att få allt att gå ihop men när jag samtidigt hade en hel sommar med familjen framför mig, när jobbet ändå låg 3-4 månader bort. När det var jag och Jamie varje dag. När det var jag, Jessie och Jamie 4 dagar av 7. Nu har jag helt plötsligt tre kvällar i veckan + helgerna och jag inser nu, efter dessa 7 arbetstimmar, hur bestulen jag känner mig på den finaste tiden i livet som aldrig aldrig kommer tillbaka. Jag känner mig inte ett dugg färdig med Jamie – föräldraledigheten med henne har ju varit allt annat än vad tiden hemma med Jessie var. När jag var hemma med Jessie var det ju bara han och jag och alla planlösa dagar. Jamie och jag har ju aldrig riktigt fått det där lugna lunket då vi dels haft storebror hemma med oss två dagar i veckan och resterande dagar måste vi ju anpassa oss efter lämning och hämtning på förskolan. Och sen börjar ju precis allt roligt att hända nu – hon går, hon försöker prata, hon snappar upp allt man gör och försöker härma. Men, jag tröstar mig med att hon har en hel månad hemma med sin fantastiska pappa nu innan förskolan drar igång och därefter tänker vi ge henne (och Jessie) lyxen att fortsätta vara hemma både måndagar och fredagar.

Men, helt ärligt känns det lite skönt att vara tillbaka på jobbet igen. Första dagen har varit lugn och jag har haft ro att ställa in mig på allt som ska göras. Fördelen med att ha jobbat här de senaste 9(!!!) åren är att det verkligen sitter i ryggmärgen – hur jag pratar med kunder, varit allt finns i systemet och på kontoret osv. Kul att prata med vuxna människor också utan att ständigt bli avbruten av ”mamma, mamma!”. Nu kör vi – verkligheten, livet, vardagen 2.0.

blogstats trackingpixel

Hjärtvärk

Jamie Ingrid Maria – dottern jag aldrig trodde jag skulle få – har nu blivit 8 månader. Hon är så charmig så hon smälter alla, inte bara mig. Vet inte hur många hon flirtade och snackade med under vår dagstur till Åland i helgen med fotbollslaget. Hon må vara inne i en rätt tung fas nu, utvecklingsmässigt, där det känns som att det mesta börjar lossna och även om visst är bra mycket gnälligare än vanligt så verkar hon ändå ta det mesta med ro. Hon pratar/jollrar med alla möjliga konsonanter nu men håller sig till vokalen A. Hon säger mer eller mindre ”mamma” (maaamaaa) till mig nu för just (maaamaaa) använder hon bara i en beklagande ton när hon vill till mig. Och, det är mest mig hon vill vara med… eller, bara mig. Skrik och panik när jag lämnar huset och hon äter knappt om jag inte är hemma, som att ingen får mata henne utom jag. Sen har ju det motoriska verkligen släppt nu. Hon kryper, sitter och vill ställa sig upp emot allt och gärna gå omkring med gåvagn eller oss som stöd.

Hon fick högsta betyg av BVC förra veckan där hon minsann passade på att visa alla sina skills på en gång. Väger nu ca 9300 g och är 69 cm lång och är därmed nästan på pricken (på linjen) där Jessie var vid samma ålder.

Och på tal om Jessie så har ju han verkligen tagit sig ur sin trotsfas som ändå blev rätt kort och mild med facit i hand. Han har socialt tagit ytterligare ett steg fram och han börjar liksom nästan förstå lite skämt och vi kan skratta tillsammans på ett helt nytt sätt. Tidigare har man ju mest skrattat åt honom och han har skrattat för att vi har skrattat. Nu är det som att han själv förstår det roliga och skrattet blir så mycket mer äkta då. Han är så klok, och snäll och försiktig fast tar ändå för sig när han känner sig trygg. Han suger upp info som en svamp och har ett nästan läskigt minne ibland. Han kan referera till saker vi gjorde för över ett år sedan.

Är så stolt över mina små avkommor så jag tror jag spricker ibland (vilken mamma är inte det?) men jag kan liksom inte låta bli att förundras över hur bra vi ändå lyckats so far, jag och Nicklas. Vi fick till och med lite beröm för vårt samarbete under resan i lördags. För helt utan ord får vi bara allt att flyta på hur smidigt som helst – ”ni är så lugna!”. Och ja, det är väl kanske huvudnyckeln till nöjda barn också – att man är samspelade som föräldrar och just kan behålla lugnet. Och ”nöjda” är väl det ord som just nu beskriver båda våra barn ganska bra (även om Jamie är inne i en mer missnöjd period just nu) – dom finner sig liksom i det mesta, tycker allt är spännande och tar liksom allt med ro och glädje. Det värker i hjärtar varje dag av kärleken till dom två – mina hjärtan <3

826AC364-1445-420C-BFB7-17A0E4BA8621

blogstats trackingpixel

Kårsta

Det var med en stor dos vemod jag här om dagen sa upp Jessies förskoleplats på Lindholmens förskola. I augusti börjar han på Kårsta förskola (Jamie börjar i oktober). Varför han inte bytt tidigare är för att jag inte ville förändra för mycket på en gång för honom under förra året. Vi flyttade ut till huset och lagom när han börjat landa i det var det dags för Jamie att ansluta till familjen och för honom då ytterligare en sak att anpassa sig till. Tror det hade blivit alldeles för mycket med ett byte av förskola i samma veva där. Däremot drog jag mig lite för att söka till Kårsta även efter denna period och när jag väl fick arslet ur och sökte till nu i januari fanns det ju så klart inte plats. Hade varit jävligt smidigt nu när jag är mammaledig att kunna gå och lämna/hämta på 5 min. Istället sitter jag nu och åker 1 timme tur och retur två gånger om dagen för att lämna och hämta. Förstod dock, när jag sa upp hans plats, att det inte är Jessie som drabbas hårdast av det (han anpassar sig nog väldigt fort) utan det är jag. Jag hade jättesvårt att bygga upp en tillit till förskolan när jag skolade in Jessie 2016. Det var personalbyte på personalbyte och varje punkt jag byggde min trygghet runt försvann, en efter en. Jag hatade att lämna Jessie i början – grät nästan jämt i bilen efter och hade en klump i magen resten av dagen. Efter något halvår började dock förskolan få sina bitar på plats, Jessie började kännas både trygg och glad och sen dess har jag liksom kunnat slappna av. Han har ju världens bästa pedagoger nu – nästan som att han vill träffa dom mer än sina kompisar efter helgerna.

Och det är ju den här tryggheten jag inte vill lämna. Vetskapen om att mitt barn är i världens bästa händer och känner sig lika trygg på förskolan som hemma med mig är det jag värdesätter högst av allt. Nu ska vi liksom börja om med allt det här och dessutom i två omgångar och JAG vill inte! Jag vill ju att han ska få träffa sina gamla vanliga kompisar efter sommaren  (även om han nog mer än gärna lär känna nya som han dessutom kan springa över och leka till när som helst annars också) och jag vill att han ska få slänga sig i famnen på Linda eller Ylva efter semestern.

Men praktiskt sett blir detta bäst och det finns så mycket barn här i krokarna i hans ålder som alla går på förskolan här och någon gång måste man ju liksom ta sig in i gänget här – vi kan ju liksom inte leva på som ”de nyinflyttade” som ingen vet något om för alltid. Vi vill ju lära känna folk här och framför allt så vill jag ju att barnen får kompisar här – bara låta dörrarna stå öppna på sommaren och allas ungar är överallt och ingenstans. Och appropå att lära känna folk här så träffade jag tre Kårstamammor i veckan med barn födda -17 och -18 (alltså Jamies ålder + att de alla hade äldre barn från 5 år och uppåt). Blev inbjuden på lunch av en av mammorna då hon dragit slutsatsen att jag var föräldraledig efter att ha sett mig dagligen ute med vagnen och dessutom visste att jag var ”ny”inflyttad. ”Vi är några mammor om brukar ses och äta lunch så om du, precis som vi, gillar lite vuxet sällskap också, är du välkommen att haka på!”. Har en känsla av att det aldrig hade hänt om man bott mer centralt men här är alla så välkomnande, familjära och inkluderande. Att tjejerna var hur lättsamma och roliga som helst var ju bara som lite grädde på moset. Nu har jag plötsligt folk på ett stenkasts avstånd att både hänga, träna, promenera och leka i sandlådan med från att ha känt mig rätt ensam och liksom utesluten för att jag bor ”en bit bort” från allt och alla.

blogstats trackingpixel