Kårsta

Det var med en stor dos vemod jag här om dagen sa upp Jessies förskoleplats på Lindholmens förskola. I augusti börjar han på Kårsta förskola (Jamie börjar i oktober). Varför han inte bytt tidigare är för att jag inte ville förändra för mycket på en gång för honom under förra året. Vi flyttade ut till huset och lagom när han börjat landa i det var det dags för Jamie att ansluta till familjen och för honom då ytterligare en sak att anpassa sig till. Tror det hade blivit alldeles för mycket med ett byte av förskola i samma veva där. Däremot drog jag mig lite för att söka till Kårsta även efter denna period och när jag väl fick arslet ur och sökte till nu i januari fanns det ju så klart inte plats. Hade varit jävligt smidigt nu när jag är mammaledig att kunna gå och lämna/hämta på 5 min. Istället sitter jag nu och åker 1 timme tur och retur två gånger om dagen för att lämna och hämta. Förstod dock, när jag sa upp hans plats, att det inte är Jessie som drabbas hårdast av det (han anpassar sig nog väldigt fort) utan det är jag. Jag hade jättesvårt att bygga upp en tillit till förskolan när jag skolade in Jessie 2016. Det var personalbyte på personalbyte och varje punkt jag byggde min trygghet runt försvann, en efter en. Jag hatade att lämna Jessie i början – grät nästan jämt i bilen efter och hade en klump i magen resten av dagen. Efter något halvår började dock förskolan få sina bitar på plats, Jessie började kännas både trygg och glad och sen dess har jag liksom kunnat slappna av. Han har ju världens bästa pedagoger nu – nästan som att han vill träffa dom mer än sina kompisar efter helgerna.

Och det är ju den här tryggheten jag inte vill lämna. Vetskapen om att mitt barn är i världens bästa händer och känner sig lika trygg på förskolan som hemma med mig är det jag värdesätter högst av allt. Nu ska vi liksom börja om med allt det här och dessutom i två omgångar och JAG vill inte! Jag vill ju att han ska få träffa sina gamla vanliga kompisar efter sommaren  (även om han nog mer än gärna lär känna nya som han dessutom kan springa över och leka till när som helst annars också) och jag vill att han ska få slänga sig i famnen på Linda eller Ylva efter semestern.

Men praktiskt sett blir detta bäst och det finns så mycket barn här i krokarna i hans ålder som alla går på förskolan här och någon gång måste man ju liksom ta sig in i gänget här – vi kan ju liksom inte leva på som ”de nyinflyttade” som ingen vet något om för alltid. Vi vill ju lära känna folk här och framför allt så vill jag ju att barnen får kompisar här – bara låta dörrarna stå öppna på sommaren och allas ungar är överallt och ingenstans. Och appropå att lära känna folk här så träffade jag tre Kårstamammor i veckan med barn födda -17 och -18 (alltså Jamies ålder + att de alla hade äldre barn från 5 år och uppåt). Blev inbjuden på lunch av en av mammorna då hon dragit slutsatsen att jag var föräldraledig efter att ha sett mig dagligen ute med vagnen och dessutom visste att jag var ”ny”inflyttad. ”Vi är några mammor om brukar ses och äta lunch så om du, precis som vi, gillar lite vuxet sällskap också, är du välkommen att haka på!”. Har en känsla av att det aldrig hade hänt om man bott mer centralt men här är alla så välkomnande, familjära och inkluderande. Att tjejerna var hur lättsamma och roliga som helst var ju bara som lite grädde på moset. Nu har jag plötsligt folk på ett stenkasts avstånd att både hänga, träna, promenera och leka i sandlådan med från att ha känt mig rätt ensam och liksom utesluten för att jag bor ”en bit bort” från allt och alla.

blogstats trackingpixel

Det går bra nu

Serien är nu i fullgång och efter lördagens match toppade vi den. Dock med både en och två matcher fler spelade än andra lag men efter lördagens seger hemma mot Wigör med 8-0 kändes den där topplaceringen befogad. Vi inledde serien med en riktigt svajig match mot ett av seriens vinsttippad lag, Films – ingenting funkade, vi låg liksom ett halvt steg efter precis hela tiden och kämpade verkligen i uppförsbacke från sekund ett till domarn blåste av. Vi förlorade den matchen med 2-0 och fick höra från både höger och vänster att ”så här bra motstånd har ni aldrig haft!”. Grejen var bara att SÅ bra var inte vårt motstånd – dom hade en grym målvakt men i övrigt var det vi som liksom lät dom spela, vi gjorde dom bra.

Jag fick ägna hela första träningen efter den matchen till att prata – reda ut positioner, grundidé kring spelet och varje spelares egna engagemang och ansvar. Vi ändrade dessutom uppställning där – från den klassiska 4-4-2 till en 3-5-2uppställning.

Matchen därpå spelade vi mot Brottby och efter två riktigt bra träningar med dels mycket folk men också ett jävla engagemang och en sjukt positiv stämning var spelet som förbytt. Vi var både etta, två och trea på bollarna, tjejerna spelade bitvis så fin fotboll (med ett och två tillslag, max) så att jag fick gåshud. Det kändes verkligen som att vi hittade i alla fall 95% rätt i både uppställning, positioner på tjejerna och i spelet.

Lördagens match kändes om möjligt än mer klockren med ett helt nytt tempo i spelet. Tjejerna spelar dessutom med sånt jävla självförtroende, alla vill liksom vara delaktiga mot tidigare då vissa gärna backat undan lite och inte vågat/velat ta plats. Från att bollhållare haft max ett passningsalternativ hade vi i lördags minst tre tydliga alternativ hela tiden. Känner mig så sjukt stolt och det är så kul att se dels hur tjejerna utvecklas på individuell nivå men också hur vi växer som lag för varje träning och match. Är så sjukt taggad på fotboll just nu – vilan från i lördags till imorgon kväll har känts som en evighet. Imorgon kör vi veckans enda träning – på onsdag har vi bortamatch mot Östhammar och vi ställs mot ett helt annat typ av motstånd än de senaste två matcherna så nu gäller det verkligen att hinna skruva upp nivån ett hack under träningen imorgon. Har sån sjukt bra magkänsla och längtar faktiskt lite efter vassare motstånd för jag är så spänd på att se hur spelet håller när pressen ökar lite.

8B004C68-72DF-4E8E-B85E-88314B4D9E24

blogstats trackingpixel

Without you

Vet helt ärligt inte hur många fler hyllningar av Avicii mitt psyke klarar av. Har aldrig blivit så berörd av en ”främmande” människas bortgång och jag har känt mig nedstämd och haft väldigt nära till tårar sen jag nåddes av nyheten för en vecka sedan. Jag får en stor klump i halsen så fort jag hör någon av hans låtar och för varje ny hyllning man ser eller hör så rinner tårarna – så älskad, så stor, så mäktig.

Exakt vad det är som berör mig så mycket kan jag inte riktigt sätta fingret på. Att jag har en känsla, ett minne, en tid i livet kopplad till nästan varenda av hans låtar? Att ”Wake me up”, trots sin mörka text, är mitt och Nicklas ledmotiv och förmodligen den låten jag för alltid kommer lyfta som ”världens bästa låt, någonsin”? Att Tim bokstavligen gav sig själv helt till den sinnessjuka musikbranschen för att aldrig få sig själv tillbaka? Att han försökt lyfta sina psykiska (och fysiska) problem till ytan men gång på gång fått dem nedtryckta igen? Att han mått så dåligt att han idag inte finns mer för att vi skulle få dansa och ha kul? Troligtvis är det en blandning av allt detta – lycka och kärlek, smärta och sorg – och det gör så sjukt ont, inte bara i hjärtat utan långt in i själen. Och vad som gör mig mest ledsen och arg är det faktum att hans livslåga släcktes alldeles för tidigt pga att man blundat för hans problem och fortsatt pressa honom på mer dans, längre fest. Det har alltså fått gå så långt att det enda sättet för honom att få vila ordentligt och få sinnesro var att ta sitt liv. 28 år ung och fortfarande med så mycket outforskat, så ofärdig – för att vi skulle få dansa vidare, till låtar där han gång på gång förmedlade sitt mörker.

Det är tungt och det kommer att få vara det ett tag nu. Jag tänker fortsätta spela hans låtar på repeat tills de har fastnat hos mina barn, det känns som min plikt att föra hans namn, hans historia och hans musik vidare till nästa generation – han lämnade nämligen två viktiga budskap efter sig. Att du vågar sätta ord på dina känslor och tankar, alltid och sen att du vågar ta emot någon annans historia, vågar öppna öronen och inte bara höra utan också lyssna. Tack Tim för att du gav oss precis allt av dig, varenda liten detalj och förlåt för att vi fattade alldeles för sent. Det låter så konstigt att säga om en person man aldrig träffat men – du har haft och kommer för alltid att ha en stor plats i både mitt hjärta och i mitt liv. Vila i frid Avicii <3

”I tried carrying the weight of the world, but I only have two hands. Wish that I could stay forever this young, not afraid to close my eyes. Life will pass me by if I dont open up my eyes, well thats fine by me. Wake me up when its all over”

056AB96A-4D7A-4A8C-B6C7-F12BB4C5B997

blogstats trackingpixel

7 månader

Ett inlägg i månaden räcker väl? Tycker ni inte? Ska försöka ta tag i det här med att skriva igen – främst för min egen skull. Just nu går jag mest och maler och ältar saker i huvudet – att få ner det i skrift är som att sätta punkt och gå vidare, i alla fall för mig. Jag mår bra av att skriva men de senaste månaderna har jag varit snudd på ensamstående då Nicklas meckat ihop sin bil och jag har varit så sjukt mentalt utmattad så de få ”ensamstunder” jag fått har jag ägnat åt sånt som inte kräver så mycket tankeverksamhet – typ serier eller sova :P.

Tänkte hur som helst städa av Jamies månadsrapport för hon blev ju sju månader förra veckan. Dock börjar dessa rapporter kännas lite tjatiga – hon är gladast i världen, nöjd och så jävla snäll. Det är inget hymmel, jag undrar (peppar peppar) om jag faktiskt fått jordens snällaste bebis. Vi har nu fasat ut även nattamningen och detta gjorde vi utan en enda skriknatt. Jag bara provade att inte slänga fram tutten en natt utan lägga henne på armen och peta in nappen istället och där somnade hon ju enkelt om på några minuter och vips så hade jag tackat av amningen för denna gång och jag har liksom inte ens reflekterat över det. Med Jessie fick jag bråka både dag- och nattetid men Jamie har liksom känts 100% trygg i sig själv hela tiden och enda anledningen till att nattamningen fick stanna kvar ett tag extra var ju för att jag inte ville släppa taget om den. Hon sover nu hela natten i sin egen säng, vaknar runt 05 och somnar då om bredvid mig i vår säng. Jessie har även han börjat sova länge i sin egen säng (efter en period där han vaknade och skulle över till vår säng innan vi ens gått och lagt oss). Och det här med att få breda ut sig i sängen eller för den delen somna sked med Nicklas istället för någon av ungarna – ja, det är fan lyx (och nej, jag har inte höga krav på ”lyx”).

Hon är numera döpt också, den där Jamie! Förra söndagen, 15/4, döptes hon i samma kyrka som Jessie och den här positiva röda tråden i hennes liv gick ju inte av här heller. Hon var lite småkinkig i kyrkan så länge vi satt still (början av cermonin) men så fort det började hända lite grejer – själva dopmomentet med vattnet, alla barn som kom fram i kyrkan, sånger osv – ja, då var hon ju lika nöjd som alltid. Och cermonin blev så fin – full av liv, precis som ett barndop ska vara! Även dopfikat blev lyckat och hon log sig igenom även detta – nöjd i den famn som ville hålla henne. Och att hon har så mycket fina människor i sitt liv, både familj och vänner, som kom och överöste henne med kärlek i alla dess former – det är få förunnat <3

Bortlämnad har hon blivit också för första gången, ihop med sin bror. Eller ja, bortlämnade och bortlämnade – jag och Nicklas lämnade över barn och hus till min mamma och pappa i helgen för att fira Nicklas svåger som fyllde 30. Det var första natten utan båda barnen och ni kan säkert gissa hur det hade funkat. Ja, bra så klart. Inga problem alls – båda ungarna passade även på att ta sovmorgon, lät mormor och morfar sova till 07:00. Själva får vi gå upp som senast 06:00…. Men, det var fantastiskt att få åka iväg och faktiskt få släppa på precis varenda spärr utan en tanke på att behöva åka hem och ta ansvar.

Slutligen är det en jävla fart på damen nu. Man kan liksom inte vända ryggen till alls längre för hon är borta direkt. Ålar fortfarande omkring men tendenser till att komma upp på knä och krypa finns. Hon sitter själv nu också men har inte lyckats sätta sig upp för egen maskin ännu. Vill dessutom gärna stå och gå med assistans nu – stäcker man gram händer när hon kommer ålandes så tar hon tag också liksom drar sig upp till stående så det är väl bara en tidsfråga innan hon kommer på att hon kan göra detta mot saker. Sammanfattningsvis fortsätter livet med Jamie att vara enkelt och fyllt av så mycket leenden och skratt – hon är helt jävla fantastisk <3

F5F372F6-7273-4A51-8BDF-1917830E636B

B7752798-4633-453C-B935-9E460EF3E658

2E6D4F5E-88A2-4BAE-B8D2-B1E6C7D07EB7

blogstats trackingpixel

6 månader

Och vips så har vår glada skitunge blivit ett halvår. Och som hon förgyller vår vardag med sitt näst intill konstanta leende, högljudda snackande (med oftast endast vokaler) och sin nöjda tillvaro. Hon älskar mat (riktig alltså) och att äta – dock är hon lika ”kräsen” som sin bror var och vägrar barnmatsburkar. Hon grimaserar när man försöker med både gröt och välling också men där tänker jag inte ge upp. Barnmatsburkarna där emot är inget jag tänker lägga någon energi på – jag skulle också välja hemlagad mat alla dagar i veckan framför smaklös, vattenutspädd puré. Hon äter just nu tre riktiga mål om dagen – frukost, lunch och middag. Ammar lite däremellan som typ mellis + en sen kvällsamning och en tidig morgonamning. Hon har absolut ingenting emot flaska eller ersättning och jag börjar känna mig redo att släppa amningen nu men det är med en stor portion vemod och en liten portion bekvämlighet som jag ändå håller fast fortfarande. Vill på ett sätt inte att den fina perioden ska vara över men samtidigt känns det som att jag borde passa på medan hon är samarbetsvillig.

Hon började ju förflytta sig framåt för en månad sedan drygt men vi har då pratat några få centimetrar innan hon gett upp av frustration. Frustrationen har hållit i sig sedan dess – ett jävla gnäll när hon legat på golvet – fram till för en vecka sedan då hon knäckte koden på riktigt. Och samma sekund hon tog de där riktiga krältagen så upphörde allt gnällande. Det var liksom som en pusselbit som fattades för henne. Nu väntar jag bara på att hon ska börja försöka sätta sig upp – jag anar tendenser så frågan är bara när det lossnar. Hon är fortfarande en riktig mammagris och är klockan efter 18:00 blir hon asarg när Nicklas tar henne. Måste därför finta henne när jag ska iväg på tex kvällsträning. Ikväll fick jag se till att hon var glad och nöjd (efter att Nicklas försökt ta henne och det slutade med panikskrik) sen lägga henne på golvet med massa leksaker för att slutligen sakta backa därifrån medan Nicklas satte sig där för att leka med henne. Verkade funka för allt hade varit lugnt medan jag var borta.

Men, om man bortser från att hon är mammig på kvällen så är hon generellt fortfarande jordens nöjdaste och gladaste unge. Hon bara liksom finner sig i allt, uppskattar allt och alla och är liksom glad om hon får vara med bara. Ni skulle se lyckan i hennes ögon när hon får ”vara med Jessie och leka” – han sitter och leker, icke inkluderande, bredvid henne, men, bara att få observera honom och nästan få känna på hans leksaker duger mer än gott åt henne. 6 månaderskontrollen i måndags gick hon igenom med massa lovord – måttbandet visade 67 cm och vågen 8125 g.

Tack för de rikaste 6 månaderna i mitt liv. Jag vet att det är en galen värld – men bättre än innan du var här <3

64E04DAF-63E2-40B0-AA58-75D845A2314B

blogstats trackingpixel

3 år

26/2 (idag) – dygnet jag kämpade som ett jävla djur utan minsta framgång i förlossningsarbetet 2015. Den 27/2 plockades den envisa killen ut och den dagen har kommit att bli en av de finaste i livet. 27/2 – Jessies födelsedag och imorgon fyller han alltså 3 år, min lilla fast ändå jättestora kille. Min alldeles superfantastiska, megaroliga, asjobbiga men mest bara världsbästa älskade prins. 3 år – känns som ett och ett halvt, max, men samtidigt som hela livet. För någonstans började det ju på riktigt när Jessie kom, livet alltså – eller, man får i alla fall ett helt nya perspektiv på det. Hur skört det kan vara, hur fort det går, hur rädd man är om det, hur mycket man vill njuta av det osv. Ja, han förändrade allt, förändrade mig, samma sekund som han sa hej till livet och det är alltså 3 år sedan imorgon kl 11:28.

Och vad har hänt det senaste året då? Frågan är väl snarare ”vad har inte hänt?” för som han utvecklats! Mellan två och tre händer typ allt och jag tror att de flesta föräldrar håller med mig i att det kanske är det häftigaste året (om man bortser från det första när de går från spädis till barn). När Jessie fyllde två kunde han fortfarande inte säga ”Jessie” utan sa ”Sesse” och i övrigt pratade han bara med enstaka ord och sen någonstans i somras så bara lossnade allt och det kom fler och fler ord och längre och längre meningar. Hans språkliga utveckling är lätt den största utvecklingen senaste året. Det är så häftigt att nu kunna föra konversationer med honom och det är så kul att få veta vad som försiggår i huvudet på honom – alla hans fantastier och funderingar går ju plötsligt att ta på. Och vilket jävla minne han har! Han är helt sjuk på att koppla ihop platser, känslor och händelser. Vissa grejer minns man knappt själv men han kan minsann redogöra precis vad vi gjort på en plats, vilka vi var med och om han t.ex var ledsen eller glad. Det är dock på gott och ont – som t.ex stod han, precis efter jul, på Biltema och kollade på en lyftkran med massa tillbehör (leksak alltså). Han ville såklart ha den varpå jag sa att ”du fyller ju år snart, du kan önska dig den av morfar” (min pappa står väl för ca 70% av Biltemas intäkter). Jessie påpekar alltså fortfarande, två månader senare, att ”snart jag fyller år, då jag få en kran av morfar”. Vi hade ju hoppats på att han skulle ha släppt den där kranjäveln för länge sen för den innehöll massa smådelar och lämpar sig inte alls särskilt bra just nu med Jamie som dundrar fram. Men fan heller, han minns. Han minns ALLT!

Hade gärna bjudit på en uppdatering i hur ”stor” vår räka är men magsjukan kom i vägen för 3årskontrollen så den gör vi troligtvis inte förrän 19/3. På bredden växer han inte så mycket (därav räka) – förstår inte hur någon med så matglada föräldrar kan bli så kräsen och petig. Däremot har jag kvitto på att han blivit lång då alla hans byxor och tröjor på bara någon vecka nu i höstas blev för korta så 98/104 (mer 104) är det som gäller nu efter, vad som känns som evigheter, på stl 92. Och fötterna verkar visst aldrig stanna av – det är liksom nya par skor inför varje säsong och där är vi nu uppe på 25/26 – längtar till den dagen vi kan dela sneakers, han och jag.

Han är för tillfället helt insnöad på Blixten McQueen och Greta Gris. Det mesta han liksom leker eller refererar till är från antingen Blixtenfilmen eller något av alla Greta Gris-avsnitt. Att barn gillar repetition är sen gammalt men man tycker ju att allt borde nå gränsen där det inte är kul längre men i det här fallet finns ingen hejd. Han leker helst med bilar eller lagar mat/tar hand om/servar så att leka med honom är ganska tacksamt. Sitta på en stol, låtsas äta maten han lagar, fråga vad det är han lagat och sen konstatera att det var gott eller som just nu, nu ska allt man smakar vara äckligt eller starkt istället så han kan komma springande med ett glas vatten.

Han börjar bli mer och mer självgående och påpekar det gärna när man försöker hjälpa honom – ”mamma, jag klarar mig själv!” och det gör han ju, allt som oftast. Nu väntar vi bara på att han ska våga kliva ur sin comfort zone och ta bort blöjan helt. Det känns verkligen som en milstolpe och ett riktigt kvitto på att han verkligen börjar bli stor. Det är sjukt hur mycket här och nu man lever med barn – jag kommer ihåg när han var nyfödd, när han var några månader, när han var ett – jag kunde inte för mitt liv förstå att min lilla kille plötsligt skulle snacka, klä på sig själv, plocka fram frukost själv och precis som jag inte kunde se detta kan jag inte för mitt liv förstå att han ens varit en bebis. Det känns som att han alltid varit så här stor och klok och rolig.

 Jag vet inte om han riktigt förstår innebörden av att fylla år ännu – han har fattat att man har kalas och att man får presenter – men att han ska få presenter imorgon och ha kalas på lördag vet jag inte om fattat alls. Därför är det jag som nu ligger lite smånervös inför imorgon bitti när vi tänkte överraska honom med frukost och paket. Jag längtar till den dagen han får gå och lägga sig med pirrig mage – ikväll somnade han lugn som en filbunke efter att vi läst om Alfons 6årskalas. När han höll på att somna skyndade jag mig att säga ”jag älskar dig!” – ”älskar dig!” fick jag till svar innan han rullade bort från mig och somnade. Mitt hjärta, mitt stora älskade hjärta – grattis på din 3 årsdag <35ECBBBCA-93D5-4528-BF6F-4ED73AF83D36

blogstats trackingpixel

5 månader

Tiden fortsätter att kuta ifrån oss – hon har alltså hunnit bli fem månader. Hon är fortfarande vår överglada och supernöjda lilla tjej. Ända gången hon blir kinkig är på kvällarna när hon börjar bli trött, då får jag inte lämna hennes synfält alls (inte ens lägga ner henne) och hon hade en riktig skrikfest med Nicklas i onsdags när jag var på träning. Där blev det väldigt påtagligt hur jävla glad hon alltid är annars för Nicklas hade blivit rädd och trodde något var fel för hon dels skrek men också blev illröd över ögonbrynen och upp i pannan. Förklarade för honom att hon ser ut så när hon gråter – ”har du aldrig sett henne gråta eller?” Nicklas svarade ”Nej, jag tror fan inte det!”

Hon har gjort sin första utlandsresa – förvisso bara till Finland/Åland för fotbollscup men ändå. Hon skötte sig mer än exemplariskt. Sov som en stock på nätterna, var nöjd och glad på dagarna och accepterade att andra tog hand om henne medan jag coachade. Bil- och båtresa var inte heller det något problem – hon liksom bara finner sig allt och det är jag så tacksam för. Minns att jag med Jessie  kände mig väldigt låst i perioder när han var i sina utvecklingsfaser, det kändes som att han var superkänslig för intryck medan jag med Jamie inte märkt av en enda utvecklingsfas so far.

Hon har börjat ta sig framåt – förvisso bara någon cm åt gången men har hon gett sig fan på att nå en leksak så gör hon det. Vad som kanske känns störst med detta var hon knäckte koden i måndags, alltså inte ens lite återhämtad efter magsjukan. Tycker det visar på sann krigaranda och vinnarskalle, mina gener for sure… Men, det här med att ta sig framåt tar ju fortfarande förbannat lång tid och är väldigt tålamodsprövande för henne så när hon ledsnar på att försöka så rullar hon iväg istället och sen rullar hon tills hon har hamnat vid något roligt hon kan pilla eller smaka på. Kommer verkligen få ett helvete den dagen hon knäcker krypkoden. Jessie hade totalt 54 (om jag minns rätt) kvm att utforska när han började krypa varav sovrummet och hallen inte var särskilt intressant alls. Jag hade alltså vardagsrummet eller köket (som dessutom typ satt ihop) att ”leta på” när jag inte såg honom (badrummet gick ju att stänga). Men nu, vad har Jamie att utforska? Närmare 100 kvm och massa olika rum att gömma sig i – blir svettig bara av tanken på den dagen hon liksom inte är i närheten av den plats man la ner henne på.

5 månader alltså och hon har fått börja smaka mer och mer mat + äter lite gröt varje morgon och hon är som en jävla piraya – hugger liksom efter skeden/fingret och blir typ galen om hon inte får mer så jag ser inte direkt kommande infasning av mat som något problematiskt eller tålamodsprövande. Infasning av mat innebär också utfasning av amningen och det är verkligen med blandade känslor. Med Jessie var jag liksom less på att amma men den här gånger har tiden liksom runnit som vatten mellan fingrarna och det känns som att jag nyss började amma och med största sannolikhet är ju detta sista amningen också så jag vill liksom inte riktigt släppa den än. Nu helammar ju Jamie fortfarande så vi pratar ju minst 1-1,5 månad framåt i tiden och jag kanske känner mig redo då. Hon verkar mer redo att släppa amningen än mig – hon har ju flaskmatats en del nu efter magsjukan och har inga problem alls med att jag tex ger henne flaska. Hur som helst – 6 månader minst ska jag ge henne iaf <3

3178178F-829D-4C7B-AB08-FFDEEAFD06D1

blogstats trackingpixel

Hissar segerflagg

Dag 5 i sjukstugan och jag vågar nog nästan hissa segerflagga – vi har besegrat vinterkräksjukan, till slut. Fy fan säger jag bara, hitta ett vaccin mot skiten och jag kommer stå först i kön och betala miljarder. Vilket jävla helvete! Vi har alltså legat kräksjuka precis hela familjen sen i lördags – jag började natten mellan fredag och lördag (ja, jag som aldrig varit riktigt magsjuk). Trodde resten skulle klara sig då hela lördagen och natten till söndag passerade utan att fler insjuknade. Men, söndag mitt på dagen tog det fart. Förts Jessie, några timmar senare Jamie (jag trodde amningen skulle skona henne, men icke) och slutligen började  Nicklas sent söndag kväll. Tack och lov har vi ju varit en ”fräsch” vuxen hela tiden. Sen att kalla mig fräsch när jag inte fått i mig annat än vatten och blåbärssoppa på över ett dygn är väl en överdrift men jag behövde iaf inte springa på toaletten.

Men vilken jävla teamwork vi kört ändå jag och Nicklas. En vända spydde Jamie och Jessie nästan samtidigt. Nicklas satt med Jamie över hinken när jag kom in i rummet. Jag satte mig bredvid och klappade och lugnade då hon (som ändå älvan vid att kräkas) inte gillade denna form av kräkfest alls. Medan vi sitter med Jamie vid hinken tittar jag upp på Jessie i soffan och han sitter och sväljer och sväljer och sväljer. Jag tar Jamie och säger åt Nicklas ”bakom dig, när som helst, fort fort fort” och Nicklas tar hinken (Jamie har precis kräkts klart) och ställer upp den i soffan för att fånga Jessies spya på sekunden.

Och så här har vi hållit på. Tagit hand om barn, tvättat 1 miljard tvättmaskiner, skurat 1 miljard gånger, spritat precis hela hemmet, skrubbat sönder händerna osv osv. Vi fick några bakslag med Jamie då jag var lite för ivrig med att ge henne mat så hon överskottsspydde två gånger och jag fick börja om med miniamningar trots att hon var hungrig och svinarg. Jessie hade hög feber igår och körde en vägra-alvedon-spya på eftermiddagen (alltså, en liten med bara alvedon och vatten). Efter en supp i rumpan käkade han middag med god aptit och efter det har febern inte kommit tillbaka. Vi har sovit som ett gäng klubbade sälar i natt, min första natt med sömn sen natten mellan torsdag och fredag.

I måndags grät jag i misären. Jag såg absolut inget ljus i tunneln. Nicklas mådde illa igen och sov bara (blev inget av det tack och lov) och båda barnen var missnöjda och grät. Jag hade absolut ingen energi själv – var inne på dygn tre med vatten och blåbärssoppa och kroppen skrek efter mat men det fanns liksom inte tid eller ork att fixa något. Ville bara ringa efter hjälp men det är ju ingen som vill komma och hjälpa till där pesten bor. Tacka fan för mamma och pappa alltså (och Angelina som faktiskt erbjöd sig att åka ärenden <3). Blåbärssoppa, resorb, handsprit och ytdesinfektion levererades i lördags. Mer blåbärssoppa, resorb, glass och blöjor i måndags och sen en apoteketbeställning igår.

Igår började allt ändå kännas som vanligt – vi åt frukost, lunch och middag och energin var uppe hos oss alla (utom Jessie då). Jag kunde öka på Jamies alla mål och hon fick behålla allt (tack och lov) och idag vågar jag nog som sagt hissa segerflaggan. Kommer se helt annorlunda på det här med att tvätta händerna efter det här. Jag har ju varit rätt kaxig med mitt ”jag blir, peppar peppar, aldrig magsjuk” och sa det senast i torsdags. Man kan ju säga att jag fick äta upp det och sen kräkas ut det, big time. Och sett till team-worket med Nicklas dessa dagar – det känns som att om man kan ta sig igenom en vinterkräksjuka ihop kan man fan ta sig igenom vad som helst <3

blogstats trackingpixel

Mitt team

Hemkommen från Åland och Damälvan och känner mig alldeles mör trots exakt 0 minuters speltid. Att inte vara på planen och kunna påverka för stunden som tex avbytare har jag ändå upplevt som uthärdligt tidigare men att det nu är den plats jag kommer ha match ut och match in kommer tära ordentligt på mitt stackars psyke. Var alldeles mosig efter gårdagens två matcher och kände mig nästan lika slut som spelarna, vilken jävla pers det är att stå på sidan. Och vilken utmaning sen – att placera spelare, pussla, peppa, fatta snabba beslut, styra, förklara, visa, se brister, hitta lösningar, se allt det fantastiska och berömma. Som sagt, en utmaning men en fruktansvärt rolig sådan och trots att alla matcher inte gick vår väg helt (förlust i första, oavgjort andra och seger i tredje) har jag fått sån mersmak för denna roll, detta lag, dessa tjejer. Allt och alla runt Frösunda SK Dam är rakt igenom fantastiska. Allt är välorganiserat, välplanerat och strukturerat, jag har en otrolig ledar/tränarstab runt omkring mig som inte bara ser till att alla bitar runt omkring funkar utan som även gladeligen går en sväng med barnvagnen eller för den delen underhåller bebis så att jag får sköta mitt och sen har jag ju ett gäng makalöst härliga tjejer som krydda på allt detta.

Dom har verkligen visat mig tillit i detta, ifrågasätter ingenting utan gör bara precis det jag ber dom om i alla lägen (nästan) och är lyhörda. Att de sen har en sån sjuk arbetsvilja, skyhög lagmoral och ett extremt sug efter att förbättra gör att denna uppgift blir rätt enkel för mig. Visst är vi en bra bit ifrån min målbild men att på ynka 3 matcher (på 2×25) ändå lyckats slipa till lite på allt det jag pekat på sen jag tog över känns mycket lovande. Hade ni sett vår första match igår och fått jämföra med den sista som spelades idag så skulle ni förstå. Att vi som div 5-lag dessutom hållit jämna steg med div 3-lag denna helg visar på vilken jävla vilja och hur mycket hjärta det finns hos tjejerna. Nu ska vi bara städa av en inomhuscup nästa helg sen sätter jag gladeligen tänderna i säsongen 2018 på riktigt och jävlar vad det ska dras slipstenar och byggas självförtroenden – jag är så taggad.

Sen är inte det här gänget spelare/ledare bara fantastiska sett till dom som lag utan även som människor – så lättsamma, välkomnande och omhändertagande. Sen minns jag knappt när jag fick skratta så här mycket sist – är lika slut i käkarna som jag är i skallen. Tack för den här helgen tjejer + ledare/tränare, ni är guld!

6E89BE11-E277-45F3-857A-344FF667BFC7

blogstats trackingpixel

Finns ni ens?

Finns ni småbarnsmammor som aldrig tappar det? (frågar åt en kompis)

Nej, men alltså allvarligt. Om du som läser är en småbarnsmamma som aldrig aldrig aldrig blivit så frustrerad och arg att du t.ex. stampat i golvet som småbarnet själv, kastat saker, stängt in dig i annat rum och djupandats, lämnat hemmet så fort den andra föräldern kommit hem etc etc kan du väl kommentera ”jo, jag, den perfekta modern med det oändliga tålamodet finns faktiskt”. Ni andra morsor med icke oändligt tålamod kan väl bara droppa en ”styrkekram” bland kommentarerna. Behöver tonvis av dom just nu.

Jag tror (mer mammas teori kanske) att verkligheten har kommit ikapp min prins, med råge – att hans reaktion på Jamie kommer nu ihop med med en stor dos trots vilket resulterar i ett vardagligt helvete med konstant ifrågasättande och protester. Han har ju varit en ängel sen Jamie kom och är det fortfarande mot henne. Han är verkligen stolt och bryr sig så mycket om henne men i övrigt är han som förbytt. Och mig verkar han inte ha mycket för just nu, alls – troligtvis för att det är jag som måste ta alla tråkiga vardagsgrejer som frukost, påklädning, tidspassningar medan Nicklas ofta bara kan kliva in och göra allt roligt med honom. Detta har resulterat i situationer som följande: Vi går ut och ska åka snowracer på eftermiddagen, Nicklas kommer hem precis när vi kommit ut och tar med dig Jamie in för att börja laga mat. Jessie bryter ihop och gormar att han ”vill åka med pappa”. Jag säger ”Men nu ska pappa laga mat så du får antingen åka med mig eller så går vi in”. Då blänger den jäveln på mig med smala ögon, kliver av snowracern och går in. Ja, ni fattar. Jag är inte rolig alls längre – jag passar bara när han ska sova eller är ledsen.

Sen ska han tjafsa emot precis allt. Vad jag än föreslår eller säger att vi ska göra så kontrar han med ett ”NEEEEEÄÄÄÄÄÄÄÄJJJJ!!!” Som denna morgon till exempel – ska ju vara borta hela helgen och hade sett fram emot att umgås hela dagen med honom. Resultat: Han däckar i vagnen kl 10:30 efter att ha tjafsat om frukost, tjafsat om den där helvetes jävla Ipaden, tjafsat om kläder, tjafsat om ytterkläder, tjafsat om att åka i varukorgen på vagnen, tjafsat om att hacka sönder en jävla isfläck, tjafsat om vagnen igen för att slutligen bli helt jävla hysterisk över att solen lös honom lite i ansiktet. Ja, alltså, jag förstår att han däckar efter det, det skulle jag också behöva göra.

Igår morse var jag tvungen att ta ut lite frustration på golvet – stampade allt vad jag kunde från hallen och in i tvättstugan där jag sen stannade en stund och andades. Samma sak då – tjafs om frukost, tjafs om kläder, tjafs om ytterkläder, ”jag vill inte gå ut med Diesel!!!” för att slutligen skrika ”NEJ INTE VÄNTA!!” när jag bad honom vänta med att klättra upp i vagnen tills jag kunde hjälpa honom. Det var då det liksom brast för mig – när inte en enda grej får gå obemärkt förbi. Och om det nu finns folk som har oändligt med tålamod för sånt här så beundrar jag er (vad går ni på och var får jag tag på det!?). Man måste ju liksom lägga sin egen värdighet helt åt sidan om man tar sån här ”skit” från sina barn dag ut och bara vifta bort det. Well, I cant do that, sorry.

14229588-58CA-4055-8482-344B81752EB4

Ps. Jessie är fantastisk och får oss att skratta minst lika mycket som han får oss slita av oss håret. Dont get me wrong there! Tänker iaf inte hymla om att allt är perfekt – för det är det inte, inte någonstans hos någon. Hej då!

blogstats trackingpixel