1700

Alltså, Nicklas chef slutar aldrig att överraska när det kommer till de årliga julfesterna (som under 3 år vi varit med inte varit juliga alls). Alla är alltid helt ovetandes om vart vi ska – vi får bara en tid då vi ska infinna oss på Comfort-Controls kontor i Uppsala. 2015 och 2016 hamnade vi på Friberghs herrgård med fem-kampsaktiviteter under dagen, bastu, jacuzzi och havsbad på eftermiddagen, skaldjursbuffé till middag och sedan groggbuffe och musikquiz med liveband som avslutning på kvällen och sen givetvis övernattning och frukostbuffé.

Så, det var ju med en del förväntningar vi åkte och lämnade Jessie hos mamma och pappa igår morse för att sedan skynda vidare mot Uppsala. Efter en snabb samling på kontoret styrde vi karavanen av bilar (vi var väl 30 pers) mot okänd destination med Nicklas chef i spetsen. Och vi åkte och åkte – och åkte och åkte. 1,5 timme senare (efter att ha fått stanna och vänta in folk som halkat ur karavanen) entrade vi till slut Eskilstuna och Sundbyholms slott – ett jättevackert slott precis intill Mälaren. Vi inledde med en lunch i slottskällaren för att sedan ta tag i dagens aktivitet som var en form av skattjakt där vi i slumpade lag med hjälp av ledtrådar skulle lösa gåtor och hitta koder till massa kassaskrin som låg utspridda på slottsområdet. Jävligt roligt och dessutom bra ice-breaker. Nu har jag ju träffat och ”känner” de flesta men alla är alltid lite trevande till en början. En annan ice-breaker var ju Jamie som vi tog med oss (då jag inte känt mig alls redo att ens prova flaska) och hon sög ju åt sig precis alla och med bebis har man genast något gemensamt med de flesta i i alla fall detta sällskap.

Efter ”skattjakten” som mitt lag för övrigt kom trea körde vi en liten eftermiddagsfika och det var väl då dagens största bomb släpptes. Kvinnan som höll i själva aktiviteten gick klädd i 1700-talskläder och Nicklas chef ställde sig bredvid henne under fikat och klingade i glaset för uppmärksamhet. Frågade sedan oss alla om vi tagit med oss finkläder till middagen. Alla svarade ja varpå han kontrade med ”Vad bra men ni kommer inte behöva dom! Ni ska få klä er i sånna här kläder” och pekade på kvinnan i 1700-talsklänningen. Trodde han skämtade först men när vi fikat klart fick alla gå ner till sömmerskan som hade hängt fram kläder till precis alla i sällskapet och jävlar vad vi gick igång hos henne. Det skulle provas och bytas färger och storlekar och jag såg i och med detta än mer fram emot kvällen då vi alltså skulle äta middag i sann 1700-tals anda inne på slottet.

Klockan var här 15:30 kanske och från 16:00 hade Nicklas chef abonnerat tre jacuzzis som låg i mitt emellan alla hotellstugor som vi bodde i. Jamie, som sovit mer eller mindre hela dagen, fortsatte i de spåret och lät oss bubbelbada under den tiden vi hade tillgång till baden. Vi fick väl sedan två timmars fritid som vi ägnade åt Jamie och att få på oss utstyrslarna till middagen. Vi inledde sedan kvällen i hotellets reception med välkomstbubbel, fotografering i de fantastiska kläderna + att vår satir/toastmaster (också 1700talsklädd) för kvällen kom och presenterade sig med en trumpetfanfar från ingenstans. Han pratade tidsenligt, var sjukt påläst och framför allt jävligt rolig. Där efter bar det av ner till slottet för avfyrning av kanoner och sedan trerättersmeny (dock i modern tappning med carpaccio, oxfilé och hjortrontarte) och med spex och sång från satiren. Vi var dessutom enda sällskapet på slottet som klätt ut oss och även de enda som inte åt julbord så vi drog mycket uppmärksamhet till oss och fick gång på gång komplimanger för kläderna. Vissa trodde till och med att vi var anställda och en del av slottsupplevelsen 😛 Vi hade så sjukt trevligt, Jamie var dock vaken mer eller mindre hela middagen och hade rätt svårt att komma till ro i allt stoj som blev (fullt förståligt). Klänningen var ju inte amningsvänlig för fem jävla öre heller så jag var tvungen att gå iväg och knyta upp den varje gång hon behövde äta/närhet men på det stora hela var hon ändå nöjd och glad och fick så mycket beröm och komplimanger.

Vi avslutade kvällen med musikquiz och trubadur i slottskällaren och allt man känner efter en sån kväll är tacksamhet över att man får vara med på sånna här grejer. Vilket jävla företag han hamnat på, Nicklas – dels med en sån generös och grym chef men också med så fantastiska kollegor + respektive. Och trots den rätt udda utstyrseln var det länge sedan jag kände mig så vacker/elegant. Nicklas var ju inte så pjåkig i sina knästrumpor, kråsskjorta och rock heller 😍

8D05F03E-ECCB-4612-B6A4-FEE7FF11CB85

C22E951B-BF21-4386-89B3-5CE0FB822A07

2D7523CC-7CC0-48B6-A349-40B707CB96C9

DCFEB5AC-BC7A-4CCA-B5DA-539CE830541A

blogstats trackingpixel

Ny tradition

Så var december här – på ett sätt min favoritmånad för jag älskar allt som har med julen att göra (pynt, dofter, ljus osv) och på ett sätt en av det mest stressiga då jag dels har svårt för måtta när det kommer till ovanstående och sen har jag även senaste åren känt att det har funnits för många platser jag velat/känt mig tvungen att vara på. Vi har alltid flaxat runt på jul, enda sen jag var liten. Julafton firades alltid först hos mormor och morfar och sen hos farmor och farfar. När vi blev äldre delades firandet upp på de tre juldagarna för att hinna fira med alla. Sen jag och Nicklas träffades har vi firat på tre ställen på julafton – med min familj, med Nicklas mamma och sist med Nicklas pappa och systrar. Att träffa familjen på julen är självklart och jag har älskat att flänga runt men med två barn känns detta flaxande inte särskilt roligt längre. Innerst inne tycker jag ju att julen ska ju vara lugn och mysig. Den bästa, och enda julen jag verkligen minns från när jag var yngre, är den när alla vi skulle fira med blev sjuka och det endast var jag, mamma, pappa och Erika som firade – då var det precis så där lugnt och mysigt.

Jag och Nicklas bestämde redan innan förra julen att så fort vi skaffade hus var det slut på flängandet. Så fort vi hade ett hus skulle julen firas där. Nu har vi vårt hus och vi tänker därmed inte flytta på oss en millimeter på julafton utan min familj + Nicklas mamma kommer hit och förhoppningsvis är det starten på en ny tradition. Vi tänkte dessutom att om vi nu rör om i grytan så ska vi göra det ordentligt. Hör och häpna svenska folket – vi tänker skita i julmaten!! Ja, det kanske låter smutsigt och förrädiskt men när jag satt och skrev ihop listan på vem som skulle köpa vad slog det mig att det fan inte finns något på det där julbordet som man äter för att det är supergott utan endast för att man ska, för att det hör till. Men nej, inte i år. Hos oss blir det tapas/plockmat där alla får plocka med sig det de vill bjuda på. Tänker mig lite ost och chark, räkor, små snittar av olika slag, minipizzor, röror och sen en minibuffe med efterrätter. Fokuset (stressen) ska liksom inte ligga på maten och när man får äta den och i vilken ordning. ”Vi måste vänta till efter Kalle!!” ”Små tallrikarna är till sillen!!!!” ”Du kan ju inte börja med köttbullarna!!” ”Man äter det kalla först, SEN det varma!”. Nu blir det en tallrik och på den får du lägga vad du vill precis när du vill. Fokuset ska ligga på att vi ska ha trevligt/roligt/mysigt. Leka med barnen, kanske spela spel, dricka glögg framför brasan, dansa runt granen osv.

Pynt och sånt tänker jag dock inte tumma på alls och helgen fick jag äntligen lite feeling för att fixa i ordning – nu är det allt jag kan tänka på nästan. Vill nog nästan våga påstå att vårt hus är finast att passera i Kårsta – med utebelysning och alla stjärnor/ljusstakar i fönstrena. Vi pratade om detta i helgen på tjejmiddag – om man pyntar för andra eller för sig själv. Visst pyntar jag för mig själv men allt som sätts upp i fönster + utomhus tar ju alla andra del av också och jag vill att folk går förbi mitt hus och tänker ”fy fan vad mysigt!!!”. Jag vet ju själv hur jag går och granskar andras julbelysningar tex 😛 Pynta inomhus gör jag dock endast för min skull! Har plockat ihop några fina vinterbuketter med gran, tall, en och äppelkvistar som står utspridda i små och stora arrangemang och luktar jul. Ska fixa några julstjärnor och hyacinter också för att sluta den där doftcirkeln. Är generellt inte så mycket för växter inomhus (för att jag ej lyckas hålla dom vid liv, någonsin) men det händer ju någonting så fort man får in växter/blommor – det är som balsam för både själ och luktsinne. Så, liiite mer växter, lite apelsiner med nejlikor och kanel + självaste julgranen så är vi nog redo för vårt första alldeles egna julfirande.

Svårt att få till en rättvis bild av belysningen – den måste upplevas irl när det är helt svart ute. 

7CB68E82-A17C-41C8-AC7C-2E0ADC4D5626A024BD85-98ED-4AF8-A6D1-16FBF0575265 E608BAB9-01AB-4C0B-B0AE-63B39748AE54

blogstats trackingpixel

Puttinutt

Jag är nog de tomma löftenas enväldige härskarinna. I alla fall när det kommer till allt jag ”inte ska göra” med mina barn. Minns t.ex. hur sjukt lång sån lista jag hade innan Jessie kom och jag dag för dag liksom bröt det ena löftet efter det andra. Vi pratar om saker som ”jag ska aldrig ansluta till någon mammamaffia som går med barnvagnarna i bredd”, ”jag ska aldrig hänga i Täby centrum och dricka kaffe” och ”jag ska göra precis allt jag vill – barnet har ju en pappa också och det finns nappflaskor”. Ja men ni fattar, allt sånt där man inte ens bör få uttala sig om innan man HAR barn för det finns inget man kan bestämma kring ett barn – det är barnet som bestämmer allt utom kläder då fram tills de blir så pass stora att de kan sätta sig på tvären även där. Här om dagen (tips Matilda!!) skulle Jessie promt ha på sig sin FULA Blixten McQueen-tshirt till förskolan, egentligen kan han väl få ha det men till det andra jag hade plockat fram såg det KAOS ut. Där av sa jag till Jessie ”jag tror det är bättre att McQueentröjan stannar hemma så den inte går sönder för det vore ju tråkigt. Den får vänta på dig här hemma så kan du ta på den igen när vi kommer hem”. Han köpte det med endast lite protest när tröjan skulle av. En viss liten risk finns det väl att tröjan går sönder väl? Det var ju inget ljug eller så!

MEN – för att återgå till ämnet med ”tomma löften”. Med vetskapen om att vi väntade en flicka (Jamie i magen alltså) så var jag ju igång igen. ”Jag ÄR verkligen inte puttinuttig och jag gillar inte rosa! Inga klänningar eller strumpbyxor heller!” HAHAHAHA, who THE FUCK am I trying to fool? Rosa är ju hur fint som helst, klänningar är to die for och strumpbyxor till en body kan ju utan tvekan vara det gulligaste som finns. För att inte tala om alla dessa hårband med knutar och rosetter som är totalt meningslösa då bebisar i denna ålder sällan har så mycket hår om ens något hår alls. Men – SÅ fint!! Allt sånt här är det givetvis någon annan som köpt (eller ja, jag har typ inte köpt ett enda plagg över huvudtaget) till Jamie och sen har jag smält helt när hon haft det på sig. Skrattade lite för mig själv när jag insåg vad jag plockat ihop för outfit åt henne idag. Våga fan aldrig uttala dig om rosa och klänningar innan du har din alldeles egna lilla prinsessdocka att klä på varje dag!

Halvkass färgåtergivning – allt är iaf gammelrosa och fett puttinuttigt!

776E1E6F-5A63-40E8-90FF-A1F0C23D3E0C

blogstats trackingpixel

Hellre loppor än löss

Undra om saneringsbolaget har en tanke med sitt namn – Nomor. Tänker ”No More” vilket ju känns jävligt passande när det kommer till skadedjur, mögel etc. Aja, kan lugna alla er som blev fett oroliga för vår skull, efter förra inlägget, med att vi EJ har några vägglöss hemma (thank god). Marcus, som saneringskillen hette, gick igenom vartenda litet veck på varenda säng, kollade sängkläder och madrasser men kunde inte hitta ens ett litet spår av en endaste vägglus. Tydligen lämnar de rätt tydliga sådana efter sig (typ blodspår och bajs) + att dom ömsar skinn och grejer. Ju mer han förklarade ju gladare blev jag att han inte hittade några. Dock står vi ju kvar med frågan ”vad fan är det som biter oss på nätterna?”. Mackan (ja, vi är kompisar nu) trodde att det med största sannolikhet rör sig om loppor som kattskrället dragit in och sedan dumpat i sängen. För så gör lopporna tydligen, använder katter/hundar som en väg in bara. Sitter sällan kvar och terroriserar djuren utan hoppar på ute, drar en snålskjuts in och hoppar sedan av på lämplig plats inne.

Vi har nu fått i uppdrag att dammsuga + byta och tvätta lakan i sängarna 2-3 gånger i veckan (alltså…. KUL…. älskar verkligen både att dammsuga och tvätta) för att se om problemet försvinner. Gör det inte det kommer Määääkisch (ja, typ bästa kompisar är vi) tillbaka och sanerar. Tror dock att vi kan råda bukt på problemet själva för när Jessie hade fått andra omgången bett och vi började läsa om vägglössen sprang typ Nicklas upp och bytte lakan i vår säng samt att Jessie inte sovit alls i sin egen och efter det har ingen av oss fått något mer bett. Så, vi blir väl illa tvungna att bli en sån där överpedantisk familj (vi som annars inte bryr oss ett skit förrän hela huset är kaos) – priset man får betala när man vill låta husdjuren få vara allt annat än fast i huset. Men, som man brukar säga (…) – hellre loppor än löss, right?

blogstats trackingpixel

”Härliga villaliv”

Ni vet när man sitter och väntar på leverans och dom kommer ”någon gång mellan 08 och 23”. Idag är en sån dag, fast tiden är någon gång mellan 08:00 och 12:00 och det är ingen rolig leverans jag väntar på utan ett saneringsbolag. Nej, det är inte bara najs med hus och särskilt inte ett äldre hus ute på landet. Vad saneringsbolaget ska leta efter vet vi inte riktigt men vi, och då framför allt Jessie, har vaknat upp med kliandet bett som påminner om myggbett men oddsen att vi under hela hösten till och från skulle haft mygg inomhus känns rätt osannolikt. Och när Jessie nu i helgen vaknade upp med bett på benet söndag morgon och sen stora bett över ryggen samt i pannan och på örat måndag morgon kunde vi inte längre vifta bort det som mygg. Symptomen pekar tyvärr på vägglöss men med lite flyt är det ”bara” typ loppor som katten dragit in. Väntar nu med blandad känsla av spänning och oro.

Vi har dessutom, i detta ”härliga villaliv” haft påhälsning av två lite väl sociala möss. Musbajsar under diskbänken har vi sett ett tag men jag kände då att så länge de håller sig under diskbänken och diskret käkar lite smulor och skit var det lugnt. Klart musstackarna ska få ha det lite ”varmt och gött” (läs det på värmländska). Men när vi en kväll i början av oktober sitter i soffan och kollar på TV och Nicklas utbrister ”det är en råttjävel här inne – lyssna” var det inte så jävla ”gött” längre. Nej, någon råtta var det inte. Men under/bakom soffan skrämde Nicklas fram en mus som stack ut i hallen och försvann. 10 minuter senare, när Nicklas slagit sig till ro i soffan igen, ser jag hur han plötsligt sätter sig väldigt sakta upp och säger ”det är en jävel I soffan”. Han börjar riva bland kuddar och dynor i sitt hörn av soffan och rätt vad det är kilar en musjävel upp längst med ryggstödet och försvinner ner bakom soffan. Allt jag fick ur mig var ”TA BARNEN!” (som att det stod en blodtörstig vampyr i dörren) – Nicklas bar upp Jessie (som sov) till sängen och jag ställde mig med Jamie i trappan (som att mössen inte skulle kunna ta sig upp där – de kan hoppa en meter rakt upp…) Och när jag står där ser jag en mus springa från vårt gästrum, mot hallen och in under skostället. Jag ropar på Nicklas som kommer ner med ”jakt” lysandes i ögonen. Efter en stunds röjande i hallen lyckades han få ut musen genom ytterdörren och vi försökte då intala oss att det rört sig om en mus hela tiden. Att en liten jävel skulle rusat ut från vardagsrummet för att sedan springa tillbaka och klättra upp i soffan – fet chans… Vi stötte i alla fall inte på någon mer den kvällen.

Dagen efter var Matilda med barn hemma hos oss och jag berättade så klart om vår musjakt kvällen innan men övertalade även henne om att vi hade fått ut den enda, uppenbart då självmordsbenägna, musen. Men, när vi sitter i vardagsrummet och leker med de äldre barnen (de yngre sovandes i vagnarna ute) ser jag i ögonvrån hur en mus kommer från köket och, precis som kvällen innan, kilar in under skostället. Alltså, tror aldrig jag tagit mig upp från golvet så snabbt och sen var dom där övertjejiga skriken igång. Jessie och Wilmer kollade på mig och Matilda som att vi var dumma i huvudet och vi bestämde oss för att försöka agera vuxet och avslappnat i situationen och pedagogiskt jaga ut även denna mus. Jag har filmbevis på precis raka motsatsen där vi står och skriker samtidigt som vi försöker jaga ner musen, som krupit upp bakom elementet i hallen. Vid ett tillfälle sticker den ner och springer rakt mot oss in i hallen och ja, det lilla lilla djuret hade alltså mer guts än oss för vi skriker ”AKTAAAAA” till barnen (åter igen som att det var ett köttätande monster som sprang mot oss) samtidig som vi liksom springer på stället och flaxar med armar och tillhyggen (damsugarskaft samt skohorn). Efter säkert 20 minuters fight med detta monster (jätteliten söt mus) lyckas vi få ut även den. Jag och Matilda var förstörda resten av dagen – traumatiserade, på riktigt.

Dom här två mössen har tråkigt nog fått somna in nu i varsin fälla – det går emot alla mina principer och värderingar men när mössen blir så orädda att de inte ens håller sig borta när man är hemma/vaken är de uppenbarligen inte så små och söta längre. Sen är det ju faktiskt skadedjur och två möss blir lätt en familj på 54 stycken om man inte gör något. När de dessutom hittade in i vissa lådor och skåp och började parta på frukostbrödet kändes det inte som att det fanns så många alternativ. Jag övervägde ju att kontakta saneringsbolag redan då, pga mössens skull då, men med de två ur värden försvann musproblemet helt. Detta har nu alltså ersatts av någon ohyra som bits på nätterna….

blogstats trackingpixel

2 månader

Två månader har hon hunnit bli – vår lilla snorpa och hon är fortfarande världens snällaste bebis. Otroligt nöjd och kravlös. Hon är superglad och social när hon är vaken – ler med hela ansiktet och pratar med alla som tar sig tid att titta henne i ögonen. Djupaste konversationerna har hon haft med Nicklas och min pappa och det är sjukt fascinerande hur så mycket ljud kan komma ur en så liten människa och det känns verkligen som att hon försöker berätta något. Babygymmet har blivit lite av en favoritplats (om inte i någons famn då) – där kan hon ligga och kolla på tomma bågar (alla små djur som ska hänga där är borta!?), småtjoa och sprattla med benen – nöjd så pass länge att jag t.ex. hunnit köra 30 min styrka bredvid.

Sover gör hon fortfarande mycket och på nätterna som självaste Törnrosa. Känner mig otroligt bortskämd med sömnen och inte alls som något nattammande vrak. Jamie äter sista gången runt 23:00 när vi går upp och lägger oss (efter att ha sovit x antal timmar i soffan) sen sover hon ca 6 timmar i streck – nu helgen var vi nästan uppe i 7,5 timmes obruten sömn. Vi sover alltid hud mot hud och att få somna snosandes på hennes huvud är som balsam för själen och höjdpunkten varje dag. Bäst blir det dom gånger Jessie kommer över till vår säng innan vi hunnit somna, klättrar upp lite yrvaken/halvsovandes och pussar på Jamie för att sedan däcka bredvid med en hand på hennes huvud. Men, för att återgå till sömnen så känns det som få förunnat och jävligt lyxigt att få känna sig utvilad som nybliven tvåbarnsmamma.

Över en natt, för några veckor sedan, blev hon fet jävla stark också. Det var verkligen över en natt. Skrev för en månad sedan att hon hatade att ligga på mage och att hon inte var det minsta intresserad av att lyfta på huvudet. Hon fick dessutom visa upp sitt bristande engagemang hos BVC – ”ja, det är bara att kämpa vidare!” sa Anna. Det var tre dagar efter det, hemma hos kusinerna, som hon plötsligt låg och chillade på mage med huvudet högt och stadigt. Nu vill hon gärna pressa sig bort från axeln när man bär henne för att kolla läget runt omkring – visst är hon fortfarande en bra bit från stadig i nacken men man känner verkligen att den där nykläckta, supersköra fasen är passerad nu i alla fall. Det märks extra tydligt på att jag inte passar på samma sätt när Jessie är runt henne. Han kan liksom få vara lite klumpig (som han är helt omedvetet) runt henne utan att man är där och hugger med ett ”FÖRSIKTIG!!!!” så fort han tittar på henne. Med allt magliggande har även de första rullningarna från mage till rygg kommit. Medvetna är de nog inte men hon tippar ner huvudet och vänder sedan runt resten av kroppen utan vidare åt bägge hållen.

1:a november var hon 56,5 cm och vägde 5110 g – på pappas födelsedag 29/11 är det dags för nästa BVCbesök så det blir väl att uppdatera med fräscha siffror då. Spruta i benen + dos nr 2 av Rota ska städas av också och de där förbannade sprutorna är jag sådär halvtaggad inför. Hon gråter ju nästan aldrig, den här tösen (förutom när hon är AStrött eller AShungrig) så när hon väl gråter det gör det lite extra jävla ont i hjärtat. Hur som helst, för att summera dessa två första månader, så åker vi med på denna smooooth ride som hon bjöd upp oss på 17 september och jag är tacksam så länge den varar. Ska bli så sjukt spännande att se vad det blir för tjej av henne – tycker mig iaf se lite mer av mig själv i henne än vad jag gjorde med Jessie. <3

861B5257-F30F-4C84-9111-30420FA9A240

blogstats trackingpixel

Fail

Valet av gudföräldrar till Jamie var lika självklart som valet av Jessies var. Jessie har min syster som gudmor – en gudmor med mycket kött på näsan, som alltid står upp för sig själv, aldrig tar någon skit och som alltid vågar bjuda på sig själv och ta för sig. Jessies gudfar är Nicklas bästa vän Marcus – en gudfar som är vänlighet personifierad, som går sin egen väg och skiter fullständigt i vad andra tycker, som är klok, sund och precis en sån manlig förebild man vill ha till sin son. Och precis som Jessie nu har två fantastiska personer att se upp till och inspireras av så ska ju Jamie få detsamma och det landade faktiskt i två gudmödrar för är det något jag vill att min dotter har så är det starka och kloka kvinnliga förebilder. Och var hittar man inte dessa egenskaper om inte i Nicklas systrar Cissi och Denice – barnens helt makalöst fantastiska fastrar.

Och jag har funderat länge på hur vi skulle fråga/meddela tjejerna om detta uppdrag och landade tillslut i varsitt armband med berlock som det stod ”älskade gudmor” i. I fredags körde vi en heldag med alla kusinerna och käkade middag ihop alla familjerna och vad passade då inte bättre än att överlämna armbanden just under middagen. Jag beställde armbanden med presentpåse så de kom inslagna i silkespapper och i en liten smyckespåse. Cissi och Denice förstod ju såklart ingenting när jag räckte över varsin liten present åt dom och jag var så förväntansfull inför reaktionen. Men reaktionen blev inte alls som förväntat. Cissi säger ”åh, ett armband!” och Denice klämmer ur sig ett trevande ”naaaaw”. Jag frågar ”men det  står väl något på dom?” ”Ja!” ”Och vad står det då?” och Cissi och Denice svarar i ett unisont ”Älskade vän”. ”NI SKÄMTAR!?” är allt jag får ur mig. Springer runt bordet för att kolla och jo, mycket riktigt står det ”älskade vän” på berlockerna och jag minns inte sist jag blev så förbannad. ”Älskade jävla vän”?! Undrar vad fan Cissi och Denice hann tänka att jag var för jävla psyko som kom med kompisarmband vid 27 års ålder till min sambos systrar (nog för att dom är helt fantastiska vänner men you get the point). ”Men vad skulle det stå då?” undrade dom ju så klart och eftersom hela jävla överraskningsmomentet var helt förstört morrade jag ut ett ”älskade gudmor!”. Det tog nog några sekunder innan de fattade innebörden och när ljuset gick upp för dom kom i alla fall reaktionen jag hade velat ha ihop med armbanden.

SÅN jävla fail och förtaget jag beställde från fick ett långt och jävligt argt mail i måndags. Jag brukar ha överseende med missar, ”man är inte mer än männsika” men när detta slarvfel från deras sida förstörde ett så speciellt ögonblick för inte bara mig utan blivande gudmödrar också fanns inget överseende kvar. När jag sedan fick svar inledde de mailet med ”Hej Johanna!” och hade det inte varit för deras i övrigt väldigt vänliga bemötande och ursäktande och ordentliga kompensation hade jag fan gått i taket helt. Nya armband är påväg, jag får behålla de gamla + att armbanden samt frakten stryks helt från fakturan. Inte för att det ger tillbaka möjligheten att överraska Cissi och Denice men jag har ju faktiskt två ”älskade vän”armband som jag, likt en desperat 10åring, kan ge bort till någon för att liksom öronmärka deras vänskap – you and me forever, typ.

IMG_4603

blogstats trackingpixel

Ensamstående

Lovade ju att återkomma i ärendet ”Nicklas bortrest – Victoria hemma själv med två barn och hund”. Förvånansvärt nog så behöver jag inte äta upp mina egna ord – de här dagarna har flutit på hyfsat smidigt trots allt (med lite assistans från mamma) men svettigt. För stressen har varit oundviklig (om än aldrig tagits ut på barnen) när man t.ex stannar lite för länge hos Sandra och Theo och Jessie faceplantar i en lerpöl påväg till bilen när jag för en gångs skull inte tagit med extrakläder och Jamie sen kör skrikfest i bilen när jag dessutom måste stanna och köpa spolarvätska för att överhuvudtaget kunna köra våra 30 min hem och gubben framför i kön betalar 100 kr i mynt som ska kontrollräknas av kassörskan och jag av någon anledning fått för mig att ha min Fjällrävenjacka på mig – ja, svetten forsade!

Halvsvettigt blev det också när bilen igår skulle lämnas in på service senast 09:00 och jag innan dess skulle pack ihop för en heldag hemma hos mamma och pappa (ni vet, försöka tänka ut vad fan man behöver för att dagen ska flyta på smutt med barn hemma hos någon som ej har barn osv). 08:00 satt vi alla (jag, Jessie, Jamie och Diesel) i bilen ihop med all packning – ja, det blir en hel jävla del för en ynka dag borta. Fick stanna hos mamma och pappa först för att droppa av allt utom vagnen och skötväska innan vi slutligen landade hos Volvo kl 08:45 typ. Packar ur och monterar vagn, flyttar ut ungar, skötväska och hund och går till entrén. Knyter hund utanför, tråcklar in vagn i entrén, lämnar bilnyckeln till service killen, tråcklar ut vagnen, knyter loss hunden och börjar gå hemåt. Inser att mobiljäveln ligger kvar i bilen, får vända tillbaka, knyta fast hunden, tråckla in vagnen igen, leta reda på servicekillen och kräva tillbaka nyckeln, ut med vagnen, styra ner hund och vagn till bilen, hämta telefon, styra upp till verkstan igen, in med vagnen och lämna nyckeln, ut med vagnen. Och där någonstans började jag väl slappna av för första gången den morgonen.

Samma svettveva upprepade sig när det var dags att hämta bilen (skulle även hämta mamma på jobbet så vi hade ju tider att passa). Lagom när det var dags att gå ska Jessie skita vilket alltid tar sin lilla tid då han alltid måste ”bajsa lite till” (bara en ursäkt för att slippa byta blöja). Med bajsblöja bytt tillslut och Jamie missnöjd i vagnen springer jag upp för att göra en mellismacka till Jessie. Springer ner, lägger mackan på en bänk i hallen, stoppar i nappen på arg Jamie, klär på Jessie och stoppar honom i vagnen (har då lockat med mackan) – ”Var är mackan mamma?”. Vänder mig om för att ta mackan, mackan är borta, ser en bit av den på golvet och inser att hundjävlen snott den, får springa upp och fixa ny macka. Och då hade vi alltså behövt gå innan Jessie sket….

Egentligen är inget av ovanstående någon big deal – vi har liksom klivit segrande ur varje händelse till slut och på det stora hela har dessa dagar gått så mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Vi är ett bra team – jag och mina kids. Nästan så att man får allt att funka snäppet bättre när man är själv för att man planerar och ligger steget före hela tiden – ”om hon äter då så är hon nöjd lagom till han ska göra det och när vi gjort det kan vi gå ut med diesel för då är hon rastad lagom tills vi ska åka dit och då är vi framme lagom tills hon lär vilja äta igen” osv. Är man två och kan dela upp ansvaret kan man lämna lite mer åt slumpen och det slutar gärna (i vårt fall) med att typ inget alls blir gjort/vi aldrig kommer iväg. Nu föredrar jag ändå att dela ansvaret för jävlar vad det tar på psyket att planera allt in i minsta detalj för att inte hamna i en situation där man säljer bägge sina barn till lägst bjudande på någon köp/säljsida på FB. Har inte velat sälja dom en enda gång faktiskt – bara tacka dom för att dom är så jävla fantastiska och lättsamma.

IMG_4388

blogstats trackingpixel

1 månad

Idag är hon precis en månad gammal (EN MÅNAD!?!?) – vår Jamie och jag vill nog våga påstå att det är den bästa månaden i mitt liv. Jag känner mig så jävla rik och komplett – hon var den där sista pusselbiten vi inte fattat att vi saknade. Precis som när jag väntade Jessie så hade jag även denna gång svårt att släppa på några känslor under graviditeten. Jag kunde liksom inte älska någon jag aldrig träffat och att det verkligen låg en liten människa och växte i magen är för stort för att ens ta in eller förstå. Jag kunde dessutom inte för mitt liv se hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som Jessie och jag var på riktigt livrädd för att jag skulle hamna i någon depression och inte ta henne till mig – att inte låta henne inkräkta på min kärlek typ. Men som jag nämt tidigare – samma sekund jag såg henne fick jag växtvärk i hjärtat och hon kändes ju som självklarheten själv och nu går det ju inte att se en vardag utan henne. Mitt älskade lilla knyte <3

Hon växer och frodas – 5 cm längre och 4800g tung nu vilket känns som en seger med tanke på hur jävla mycket hon spyr. Hon har inte riktigt lärt sig att sluta äta när hon är ”full” utan suger på tills, vad som känns som, allt vänder upp igen. Hon är annars världens snällaste bebis, verkligen. Sover i princip hela nätterna – 6 timmar i streck – och sen ett långt pass på förmiddagen på ca 3-4 timmar. Där emellan är hon vaken och slumrar om vart annat. När hon är vaken är det med stor nyfikenhet och oftast väldigt nöjd. Vi försöker träna på dagligen med magliggande men till skillnad från sin bror är hon inte det minsta intresserad av att lyfta på huvudet och kolla läget – hon suger hellre på någon av sina händer. Men, det tar sig ändå! Bättre för varje gång.

Många frågar hur allting funkar hemma och hur det känns att vara tvåbarnsmamma (alltså, jag är tvåbarnsmamma – helt sjukt) och jag kan inte annat än svara ”fantastiskt” på båda frågorna. Jessie har ju som sagt tagit detta hur bra som helst och verkligen landat nu och vardagen är så harmonisk den kan bli med en snart 3åring + en bebis. Vågade inte hoppas på ens hälften av det flyt vi ändå fått till hemma. Jag tar dessutom allt med en helt annan ro än vad jag kanske gjorde när Jessie var liten – det var så mycket som stressade mig då. Och den är ron går nog lite hand i hand med att jag verkligen försöker vara här och nu och njuta av Jamie. Inte längta några månader bort, inte önska att hon var större eller stadigare eller mer vaken eller mer självständig. Jag vet hur jävla snart hon inte är min pyttebebis längre så även om jag kan sova ligger jag gärna vaken och luktar på henne och även om hon sover gott i vagnen eller sängen så plockar jag upp henne – hon kan lika gärna sova gott på mig! Min kropp skriker liksom efter hennes närhet så fort hon inte är hos mig och jag lämnar inte gärna över henne till någon annan av den enkla anledningen att jag vill gosa med henne själv, jämt!!

Min älskade lilla snorpa – tack för att jag fått det ärofyllda uppdraget att vara din mamma, jag ska göra allt i min makt för att leva upp till titeln <3

 

IMG_3839

 

blogstats trackingpixel

Super mum

Sista tiden som gravid låg min energi, utan överdrift, på den djupaste havsbotten och kändes på riktigt omöjlig att någonsin kunna fiskas upp igen. Nicklas fick ta med sig Jessie (och oftast mig med) vart han än skulle de sista veckorna för jag orkade inte ens med tanken på att sysselsätta Jessie en hel dag själv. Var Nicklas tvungen att åka iväg själv såg jag till att ha backuphjälp av mamma, pappa och/eller min syster. Jag var så tung på slutet att jag till och med tyckte det var jobbigt att stå upp. Nu låter det kanske som att jag låg som en strandad val i soffan i en månad men så var det givetvis inte – jag kände bara att jag var tvungen att ha någon vid min sida om orken skulle försvunnit helt (vilket den aldrig gjorde). Men under denna period började ju tvivlet på mig själv att växa – hur fan ska jag orka med två barn om jag inte ens orkar ta hand om ett själv? Att jag ens för en sekund trodde att denna energilöshet var något permanent var för att jag mitt uppe i den hade mycket svårt att se var jag skulle hitta ny energi när seg och tung graviditet ersätts av en krävande bebis som dessutom konkurrerar om tid och kärlek med en 2,5åring.

Jag behövde ju givetvis inte ens leta efter ny energi – den kom av sig själv i samband med att den tunga kroppen försvann och ihop med amningshormonerna (som för övrigt borde kunna framställas i pillerform så man kan knarka dom genom de första typ 15 åren av barnens liv). Nu är jag inne på fjärde dagen hemma med två barn. Jessie hade feber från måndag kväll till tisdag kväll och alla ni som vabbat småbarn vet att kids inte vet hur man beter sig när man är sjuk. De röjer på som vanligt – enda skillnaden är att energin inte alls finns där så samtidigt som de röjer omkring så gnäller dom något kopiöst också. Och inte blir det lättare när dom väl är pigga och rastlösa igen. Men, trots en hel del tålamodsprövande (som jag ändå tagit mig igenom med djupandning) har dagarna liksom flutit på så sjukt smidigt – amma, upp och fixa frukost, städa undan, amma, ut med hunden, leka lite, fixa lunch, amma, söva Jessie, chilla med Jamie, Jessie vaknar, mysa/leka en stund, äta mellis, amma + någon eftermiddagsaktivitet innan Nicklas kommit hem. Och allt detta sker på lite autopilot – som att jag inte gjort annat och jag kan inte annat än att fascineras över hur kroppen och psyket är programmerat. Från de sista gravidveckorna där kropp och huvud bara skriker ”TA DET LITE JÄVLA LAUNA FÖR I HELVETE!!!” till att jag idag inte ens skräms lite grann av att Nicklas ska åka bort och jobba tre dagar (två nätter) om två veckor. Jag lär väl få äta upp det här om just två veckor – återkommer i ärendet då – men för nu tänker jag leva på känslan av att vara den där super-mum:en jag aldrig trodde jag skulle vara.

IMG_3427

IMG_3531

blogstats trackingpixel