Jessie

Det kanske bästa semestern som varit är all tid jag har fått spendera med Jessie. Hade jag fått välja hade jag velat påbörja min föräldraledighet nu – han är inne i en sån häftig och rolig period just nu och det finns inte en tråkig stund när han är vaken. Han är en sån fantastisk liten människa med så mycket personlighet och humör åt alla håll och kanter. Han snappar upp precis allt vi gör just nu och gör detsamma själv. Han har dessutom utvecklat en helt ny förståelse när man pratar med honom och kan dessutom koppla ihop det med ovanstående (saker han sett att vi gör). Till exempel vet han precis vad han ska göra om jag frågar om han kan hjälpa mig att sätta på tvätten – han stoppar in kläderna i tvättmaskinen och vet sen precis vart vi har tvätt- och sköljmedel och plockar ut det i precis samma ordning som jag gör. Först tvättmedlet, sen sköljmedlet. Han vet till och med vilken knapp han startar tvättmaskinen på. Alltså? Vad hände med bebisen jag hade hemma för några månader sedan? Förra helgen när vi satt i vardagsrummet frågade jag honom om han var hungrig. Han svarade med sitt entusiastiska ”huuuu”. Jag frågade ”Vill du ha mat?”, han ”huuuu”:ade igen, klättrade ner från soffan och försvann ut i köket. Efter ett tag hör vi hur det börjar prassla varpå Nicklas går dit för att kolla läget, stannar när han ser och vinkar till sig mig – jag smyger dit jag med och då har det lilla geniet öppnat frysen, plockat ut grejer och lagt på köksbordet – ärtor, majs, bär, pyttipanna och bacon. Alltså, jag var så stolt så hjärtat på riktigt svämmade över av kärlek – det är det gulligaste jag sett i hela mitt liv. Hur han liksom öppnade lådorna, inspekterade, sköt in dom igen, letade vidare – som att han hade en tydlig middagsplan. Pratar gör han också, massor. Det känns som att det kommer nya ord varje dag – nu är det ju typ bara vi som förstår men jag tänkte förtydliga allt med ett Jessies bästa-lexikon
(och då skiter vi i det självklara som mamma, pappa, titta, där osv):

Disah – Diesl
Jeah – Leah
Vohe – Vovve
Kacka – Macka
Gokah – Gurka
Öjah – Blöja
Kocka – Klocka
Ofah – Morfar

Grejen är ju den att han verkligen använder orden/namnen i rätt sammanhang också. Har han badat öppnar han själv blöjskåpet och säger ”öjah”, ber om ”kacka” vid frukosten och det kanske gulligaste av allt är när han ropar på ”Disah!” när han t.ex. tappat just ”kackan” på golvet. Mitt älskade lilla hjärta – vi har skrattat så tårarna sprutat både med honom men även åt alla hans påhitt och uttryck. Tänk att jag (och Nicklas tydligen) har skapat och börjat forma honom – helt jävla sjukt.

IMG_4754

blogstats trackingpixel

Kräftkrig

Vi är på landet, vi åkte ut igår för att fiska kräftor till dagens kräftskiva här ute. Jag, Nicklas, Fernis och Jessie la ut de första burarna vid 17-tiden igår. Vid 20 tiden ser vi fler båtar åka längst med våra flöten på andra sidan sjön varpå Nicklas och Fernis tar med sig kastspön ner till bryggan låtsas fiska lite för att spionera. Jag ser uppifrån stugan att en av båtarna ror förbi vår brygga och stannar till för att prata med Nicklas. Efter några minuter börjar Nicklas stega upp mot tomten igen och jag ser på hans steg att han är arg.

Tydligen har männen i båten sagt att vi får fiska hur mycket fisk vi vill men för kräftorna måste vi ha tillstånd från markägaren (låter rimligt eller?) för att få fiska. Markägaren är en bonde som vi lånar mark av så pappa ringde honom direkt för att kolla om detta stämde. Bonden skrattade och sa typ ”fiska på ni, jag hatar kräftor”. Nicklas, Fernis och pappa går därefter ner till bryggan igen för att prata med männen i de två båtarna som återigen är och ror runt våra burar (de sa att de skulle hjälpa oss att ta upp dom eftersom vi ”inte fick fiska där”). Nicklas visslar på dom för att få dom till bryggan men någon gormar något i stil med ”vill ni något får ni komma hit”. En av båtarna hade elmotor, vår båt lågfastsurrad men det var tydligen för mycket begärt för dom att svänga förbi oss (när dom nu dragit igång detta om tillstånd) så Nicklas och Fernis fick ro över till andra sidan sjön igen. De talade om för männen att vi dubbelkollat med Bonden och att vi visst fick fiska. En av dem var givetvis tvungen att ringa och dubbelkolla detta. När det visade sig att vi hade rätt drog han på sig skämskudden och drog utan någon egentlig ursäkt.

När jag, Nicklas och Fernis sen ror ut för att tömma burarna en första gång vid 23-tiden och kommit ungefär halvvägs med tömningen hör jag något bakom oss och lyser ut med ficklampan. Då kommer en av båtarna från tidigare smygandes på oss i bäckmörkret (inte den man som ringt och dubbelkollat med bonden). I båten sitter två äldre män, varav en dyngpackad + en pojke i 10årsåldern. Vi skiter till en början i dom men så börjas det: ”Får ni något?” ”Ni vet att ni inte får spara kräftor under 13cm?” ”Ni vet att ni inte fiskar på bondens vatten nu va?” Vi börjar diskutera när han anklagar oss för att tjuvfiska och det blir snabbt ganska otrevligt – vi försöker förklara att bonden sagt åt oss att fiska på och inte på något specifikt område av sjön (troligtvis för att han äger större delen av den) men dom hävdar att vi är på någon annas vatten, dock sa dom aldrig vems. Den dyngpackade mannen sa att han ägde en bit av sjön, vi frågade vilken, den andra mannen svarade ”200 meter uppåt i sjön”. När vi frågade varför i helvete dom då lag ut burar där vi lagt våra (200 m ifrån hans del av vattnet) svarade han typ ”men jag får väl också tjuvfiska precis som ni”. Jag kontrade bara med att allt detta vara handlade om att han var sur för att vi snott hans kräftställe vilket han tillslut erkände. Han sa också att han fiskat exakt där i 50 år och att han blev sur när nyinflyttade kom och trängde sig på. ”Nyinflyttade!!!?” frågade jag då. ”Vi har haft det här stället i 18 år!!” ”NEJ!” svarar idiotjäveln då som att han skulle veta bättre än mig. ”Jo, vi köpte stället -98!”. ”Åh fan, är det så länge sen?” säger han då (vad som ska poängteras är att det endast är denna dyngpackade man som pratar). Han har tillslut inget att komma med längre (fortsätter dock hävda att vi inte är på Bonden Mattssons vatten), vill slutligen skaka hand för att ”ni var ju faktiskt trevliga” men jag avböjer artigt hans handskak med ett ”men du var inte särskilt trevlig”. Då går han igång igen medan hans polare börjar ro bort ”plocka fan inte upp dom små”, ”vi borde konfiskera deras burar”, ”vi kanske ska åka med dom till bryggan och kontrollera kräftorna” och ”nu ger ni fan i våra burar!”.

Alltså, jag var helt skakis av adrenalinpåslag när vi äntligen tagit alla burar och rodde hemåt. Det var riktigt obehagligt. Dels att dom smög sig på oss i bäckmörker (sjön är dessutom nattsvart i sig), att han ville komma så nära och diskutera att han höll hårt i kanten på vår båt (han var så nära att jag kände hur han osade alkohol), att han några gånger såg ut att vara påväg över i vår båt för att han var så upprör och det värsta av allt var att han hade ett barn bredvid sig hela tiden.

När vi rodde ut i morse för att kontrollera burarna igen var alla våra tomma. Igår kväll snittade vi typ 6-7 kräftor per bur (hade 15 ute) och vi fattar ju att dom varit ute en gång till efter oss och tömt burarna. Vilka jävla människor det finns. Istället för att samsas och se allt som en rolig grej (det är väl ännu roligare att man är fler med samma intresse, typ kunna byta betestips, kokrecept osv) men nej – istället ska vi snudd på döda varandra för några skentna kräftor. Den här dyngpackade mannen tog bort precis allt det roliga med den här helgen (den otacksamma jäveln har till och med fått vår gamla flytbrygga för ett tag sen, kanske ska ta och ro tillbaka den). IDIOT!

image

blogstats trackingpixel

Plåster och klistermärke

Det känns nästan som att det är meningen att Jessie inte ska komma in i det är med att gå på förskolan. Först några bra dagar och sen blir det alltid ett avbrott pga av sjukdom eller som idag – skada.

Nicklas lämnade Jessie runt halv nio på förskolan och jag började åka mot jobbet vid tio i nio. Jag hann inte ens lämna Lindholmen förrän jag får vända pga att förskolan ringt till Nicklas om att Jessie gjort sig illa och troligtvis behövde uppsöka i alla fall vårdcentral. Vad som hänt är alltså att Jessie ramlat ute på gården och fläkt upp/tappat typ hela nageln på ett finger – han blöder mycket och har jätteont. Jag parkerar bilen utanför förskolan, ringer dom och uppdaterar mig om exakt vad som hänt och hur han verkar må. Den fröken jag pratar med svarar att han lugnat ner sig och att de plåstrat om honom, att hon tyckte det såg ganska otäckt ut men att hon inte riktigt visste hur/vad man skulle göra. Så, innan jag går in och visar mig för Jessie (hade jag gjort det hade jag inte kunnat lämna honom igen om det visade sig att det inte var så farligt, SKITtaskigt mot honom) försöker jag få tag på vårdcentralen för rådgivning – kommer endast till en växel där jag får lämna telefonnummer och de ringer upp ”omkring klockan halv 12″. Lär ju ha tid att vänta på det….

Jag ringer vårdguiden istället och när jag förklarat allt frågar hon ”är du med barnet nu?” – ”nej, jag sitter utanför hans förskola och tänker inte gå in om jag inte måste!” – ”då får jag inte hjälpa dig, om du inte kan säga exakt hur det ser ut, vilket finger, hur mycket det blöder så kanske jag ger dig fel rådgivning”. Alltså, jag har precis sagt till henne att det blöder mycket och att det är en nagel som är i stort sett helt av, vilken info mer behöver hon? Hur många millimeter av nagel som är kvar? Hur många bloddroppar exakt det kommer? Spelar verkligen vilket finger det rör sig om någon som helst roll? Är det olika restriktioner beroende på om det är pek- eller långfinger? Pekfingret – ingen fara, långfingret – åk till akuten!? (jag förstår att det är viktigt att de får korrekt information innan de ger råd, men jag hade inte kunnat ge henne mer info än att det rörde sig om ringfingret med facit i hand)

Jag fick tillslut tag på ett direktnr till distriktssköterskan, för akut rådgivning, på vår vårdcentral efter ett jävla letande på nätet och ytterligare uppspelade av den där jävla telefonsvararen. Hon tyckte absolut att vi skulle komma dit på direkten men bad mig ändå gå in på förskolan, med henne i luren, och tala om exakt hur det såg ut och, åter igen, vilket finger det gällde. Jessie bröt ihop helt när han såg mig och han var märkbart påverkad av sin lilla skada, inte blev det en gnutta bättre när vi var tvungna att riva av de två plåster de hade satt på. Alltså, det skriket var hjärtskärande </3.

Väl på vårdcentralen fick vi komma in nästan direkt till doktorn, Jessie började gråta av blotta åsynen av honom – tror att förstod precis vad som var på G. Doktorn tvättade rent såret med sprit och tryckte/kände lite. Jessie grät så han knappt fick luft. Vi fick åka hem med ett nytt plåster och ett klistermärke – det var alltså ingen fara men vad doktorn ville kolla var att ingenting åkt in under den lilla bit av nageln som fanns kvar eller att det blivit en blödning under den. Så mycket drama för en liten liten nagel men om förskolan är orolig så blir man ju själv orolig och det såg bra mycket värre ut än vad det visade sig vara.

Min lilla stjärna fick åka hem och sova + vara hemma resten av dagen. Hade inte mage att åka tillbaka med honom till förskolan efter att ha bråkat så mycket med honom (pillat på hans ömma finger, hållit fast honom hos doktorn osv). <3

IMG_4748

blogstats trackingpixel

Ett öppet brev

Till verksamhetschefen, Ortopedkliniken – Danderyds sjukhus

Den 1 juni spelar jag fotbollsmatch, hoppar in i en närkamp och landar på en vikt vänsterfot. Hör ett äcklig knakande och förstår direkt att någnting är av. Någonting visar sig, efter ambulansfärd till Akademiska i Uppsala, vara 3 frakturer längst ner på skenbenet samt en spricka långt upp på vadbenet. Läkaren på Akademiska undrar ordagrant ”Hur fan har du lyckats med detta?” och med dom orden förstår jag att det är en rätt omfattande skada. De bedömer foten som för svullen för att operera på en gång och då jag är skriven i Stockholm skickas en remiss till er och jag skickas hem med gipskena för att invänta kontakt ifrån er.

Jag blir kallad till er den 7/6 för att kolla avsvullnad och planera för operation. Svullnaden har lagt sig bra och läkaren jag träffar då anser foten som ”operabel”  – jag läggs in på avd 56 redan dagen efter, den 8/6 men blir informerad om att det kan dröja innan jag får operationstid. Jag opereras till slut morgonen den 9/6. Operationen verkar ha gått bra och allt känns till en början lika så med bedövning och smärtstillande i kroppen. Under dagen börjar dock en värk krypa sig på och då inte runt fotleden och det opererade området utan i hela underbenet och mest, vad jag upplever det som, i vaden. Så fort jag lägger ner benet mot höglägeskudden jag fått så värker det ordentligt i i stort sett hela underbenet – enda gången värken ger med sig är när jag håller upp benet och vaden får ”häng fritt” (så fritt den kan i gipsskena). Jag påpekar detta för sköterskorna gång på gång men besvaras ganska nonchalant med ”det gör väldigt ont första dygnet” som att jag trodde att det skulle vara smärtfritt att skruva i fotleden – klart jag fattar att det gör ont, men jag har opererats i fotleden och nu värker hela benet och främst vaden. Sent på kvällen, efter x antal tillkallningar på sköterska där jag gång på gång blir rätt ignorerad, klipper tillslut en av dom upp bandaget till gipsskenan då jag upplever att det är denna som trycker mot vaden – gipset hade nämligen fått stelna mot stumt underlag och var helt platt på baksidan (sjuksköterskan reagerar faktiskt på detta, just att skenan var helt platt) och denna frigörelse hjälpte lite grann. Hon lindar om allt lite lösare än innan + skjuter i mig mer smärtlindring och hoppas att jag ska sova gott. Det gör jag inte, för fortfarande, så fort jag försöker vila benet mot höglägeskudden värker det så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag lugnar mig själv med att det nog fortfarande är gipset som spökar och att det ändå ska bytas ut under morgondagen.

Förmiddagen den 10/6 är tanken att jag ska träffa sjukgymnast, gipsas om, invänta läkarrond och få åka hem. Jag blir nedskjutsad till Ortopedmottagningen för omgipsning. Gipskillen frågar om allt gått bra (då vi setts vid mitt första besök hos er 7/6) varpå jag svarar att jag tror det (inte hört något från någon läkare ännu) men berättar även för honom att jag har sjukt ont i benet/vaden och att jag trott att det är gipset som trycker. Han ser oroad ut och säger ”Det ska du inte ha! Har du berättat om det här för sköterskorna på avdelningen?” Jag svarar ja, men att de bara skjutit i mig mer smärtlindring och viftat bort det. Han tycker att det är riktigt illa att ingen reagerat ordentligt, han själv tycker ju att det låter allt annat än normalt. Han klipper upp gipsskenan och börjar trycka försiktigt på baksidan av underbenet och frågar vart det gör ont – det gör ont typ överallt. Han ser allt annat än positiv ut och ringer på läkare direkt. Läkaren känner också igenom benet och bokar direkt en tid för ultraljud för att utesluta blodpropp. Hon ville inte gipsa om mig eller skicka hem mig förrän detta var gjort – tack och lov. Väl uppe på avdelningen igen får jag veta att även en ny röntgen är bokad och här börjar det isa lite i min mage. Men, bäst att vara på den säkra sidan.

Åker ner på ultraljud – ingen propp. Åker upp på avdelningen igen och väntar på lunchen. När den matansvariga killen kommer in tittar han lite sorgset på mig och säger – ”fasta igen hörde jag”. Vadå fasta igen? Varför då? Och varför vet inte jag om detta? Sköterskan kommer in efter att jag ifrågasatt matkillen men det stämde (informationen hade bara inte nått mig först) – jag var satt på ny fasta ”ifall det skulle bli en till operation” – och varför skulle det bli det? Det var som att ni kände på er att ni missat något. På läkarronden får jag inte veta ett skit eftersom ”du ska röntgas igen” – jo, men jag genomgick fortfarande en operation dagen innan och vill gärna veta vad som var är gjort och hur den operationen har gått, men nej, inte ett ord. Röntgas till slut för tredje gången totalt sen olyckan och ca en timme (kanske mer) efter röntgen kommer en läkare upp med bilder som visar att hela min yttre fotknöl ligger fel. ”Vi kommer att behöva operera dig en gång till. Skulle vi skicka hem dig så här skulle din fotled förstöras helt”. Här brinner det för mig – skicka hem mig var ju precis vad ni hade tänkt göra, hade jag köpt min egen teori om att det var gipset som orsakade värken och inte sagt något mer hade jag varit hemma vid det här laget  med en fotled som snart skulle vara mer trasig än innan jag opererades då jag dessutom fått restriktionen ”maxbelastning”. Läkaren lämnar mig snabbt med ett ”jag är jätteledsen” när mina tårar börjar spruta och kvar sitter jag som ett stort frågetecken, väldigt illa till mods. Hur är detta ens möjligt? Har dom på riktigt missat något så tydligt så att till och med jag kunde se på bilden att det låg fel, fel, fel? Kontakten med denne läkaren är alltså den första och enda läkarkontakt jag har fram till operation nr 2 och frågorna som cirkulerar i mitt huvud var SÅ många.

Jag opereras igen morgonen den 11/6 och får väl anta att det blev bra denna gång då jag fortfarande står helt utan information. Under eftermiddagen 11/6 när jag ligger på mitt rum på 56:an kommer plötsligt en av vaktmästarna och frågar ”Vad heter du? Du ska till avdelning 14” – jag svarar att jag inte ska någonstans och frågar vad avdelning 14 är. ”Jo, du ska med mig, till gynavdelningen”. Jag började skratta och tror att han skämtar med mig – här har jag precis genomgått inte en (som det var tänkt) utan två operationer och har precis hunnit landa lite i allt tumult och ska då helt plötsligt och oannonserat flyttas till GYNAVDELNINGEN – det var som ett hån, ett gapskratt rakt i ansiktet. Jag blir förbannad varpå vaktmästaren går ut och pratar med en av sjuksystrarna – DÅ först kommer hon in till mig och meddelar att de har platsbrist och att jag måste byta avdelning – ”men du kommer att få information imorgon som planerat på läkarronden – dom kommer att komma till dig även fast du ligger på en annan avdelning”. Klen tröst i sammanhanget. Vaktmästaren börjar rulla iväg min säng när jag kraftigt irriterad påpekar att jag gärna vill ha med mig mina grejer om just precis jag nu måste byta avdelning. Sjuksystern, med ett lika irriterat uttryck, slänger ihop mina grejer i en påse.

Det blir söndag 12/6 och jag är helt inställd på att få åka hem. Allt jag väntar på är läkarronden och ett nytt gips. Och jag väntar, och väntar och väntar och väntar och väntar. Ringer på sköterskan inte bara en utan säkert 5-6 gånger under förmiddagen och undrar när den utlovade läkarronden kommer. Hon försöker ringa till ortopeden men får gång på gång inget svar och meddelar detta till mig med lätt frustration i rösten (jag förstår henne, jag är minst lika frustrerad). Jag ringer hem till min familj då jag känner mig, ursäkta ordvalet men jävligt utlämnad och ensam när allt jag vill ha är information om vad som hänt/händer, vad jag har att förvänta mig, hur jag ska bete mig osv men inte får någonting att gå på, absolut ingenting. Min pappa blir riktigt upprörd när jag berättar om döläget så han ringer er, exakt vilken avdelning/mottagning han pratar med är oklart men han var mycket arg.

En halvtimme senare får jag besked att det är en läkare från ortopeden på väg för ja, ni hade glömt att skicka över en läkare till gynmottagningen där jag som ortopedpatient låg. Och är det en ansvarig läkare som kommer då? Någon som är insatt i mitt ärende – vad som gjorts, hur allting gått, varför det blivit som det blivit? Nej, det är en medicinläkare som inleder vårt möte med att ursäkta sig – ”jag brukar normalt sett inte gå dessa ronder” och där tappade ni det lilla förtroendet jag har kvar för er. Inte nog med att ni opererat mig två gånger pga av miss från er sida eller gett mig någon sorts information om någonting så har ni alltså mage att skicka upp en läkare som inte vet mer än jag (som är helt ovetandes om precis allt). Hon ställer frågor som ”får du belasta på foten?”, ”ska du röntgas igen?” osv – jag svarar med gråten i halsen ”det var precis vad jag hoppades att du skulle ge mig information om”. Hon fortsätter att ställa frågorna jag vill ha svar på och jag blir nästan arg – ”du skulle komma hit för att ge mig information, inte ställa frågor – om det är någon som ska ställa frågor så är det jag”. Hon försvinner iväg för att läsa min journal (gör man inte det innan man går ut på en läkarrond?). Hon kunde tack och lov läsa sig till vilka restriktioner som gällde och kom tillbaka för att meddela mig. Hon säger även att jag ska gipsas om ”imorgon”, alltså måndag 13/6 för det var först då som var gipsmottagningen var öppen men där sätter jag själv stopp för denna mardrömsvistelse på sjukhuset. ”Jag ska inte gipsas om imorgon, jag ska gipsas om nu – jag ska åka hem idag!” Hon är tillmötesgående och fixar så att jag får gipsas om på akuten, hjälper till med recept på smärtlindring och skriver slutligen ut mig.

Hem åker jag alltså som det största frågetecknet någonsin – vad är det som har hänt de senaste dagarna? Varför har jag inte fått någon som helst information om vare sig min första eller min andra operation? Varför blev det över huvudtaget två operationer? Bör man inte röntga fotleden från alla håll och vinklar från början för att försäkra sig om att man just inte missat något? Med tanke på att våldet vid olyckstillfället var mot fotleden och jag trots detta hade spricka långt upp på vadbenet – bör man inte dubbelkolla vadbenet längre ner då? Ska jag som patient verkligen behöva undra över allt detta? Det känns inte okej, inte någonstans. Jag sitter nämligen fortfarande som ett lika stort frågetecken, snart två månader sedan vistelsen hos er, som när jag lämnade sjukhuset och jag vill ha svar på alla mina frågor. Gällande dundermissen av det malplacerade vadbenet skulle jag vilja göra någon sorts anmälan om fel(?)bedömning/behandling.

Med mycket ris kommer också lite ros. Jag har tyvärr inga namn men den gipskille som jag träffade 7/6, 10/6 samt vid omgipsningen 21/6 är en riktig klippa och han förtjänar att veta det. Han är rakad/skallig och har ett ärr på läppen. Han tog mina ord på allvar tillskillnad från dom som verkligen borde gjort det (vårdpersonalen på avdelningen) + att han överlag känns engagerad – rätt man på rätt plats.

Sen skulle jag även vilja ge en eloge till den läkare som jag träffade vid min avgipsning 18/7 – väldigt tydlig och informativ, verkade kunna hela min journal utantill och hade bra och raka svar på alla mina frågor. Fler av samma kaliber som dessa två och jag hade aldrig behövt skicka det här brevet (förstår dock att det är lättare sagt än gjort).

 

blogstats trackingpixel

En liten seger

Jag behöver inte längta efter att få kunna göra något så simpelt som att lämna Jessie på dagis längre. Jag gjorde det i morse, helt själv. Jag är så less på att låta den här jävla skitfoten låsa hela min vardag så istället för att se problemen har jag fnulat på lösningarna. Mitt största dilemma under den här perioden har varit hur vi ska ta oss från lägenheten. Hur får man ner en 1,5åring säkert för en lång trappa när man själv knappt kan ta sig ner med livet i behåll? Jo, hörrni, i helgen knäckte jag den nöten – man gör det till en rolig lek och studsar ner på rumpan sida vid sida. Hur i helvete kan jag inte ha tänkt på det tidigare? Att sedan få Jessie till bilen är noll bekymmer då bilen (bilar överlag) är hans favvogrej i världen, han går ju liksom dit direkt utan avstickare. Vi kom alltså iväg helt smärtfritt i morse och han gick själv från bilen och in på dagisgården och det var en sån jävla vinst för mig. JAG KAN FAN SJÄLV!!

Men, väl inne på dagisgården var det slutfirat för min del. Det var Jessies första dag efter fyra veckors ledighet och innan ledigheten var han sjuk och gick knappt alls på dagis på nästan tre veckor. Nicklas och han var där och hälsade på igår för att avdramatisera det hela i alla fall lite grann men i morse fattade han vinken direkt och hade börjat gråta innan jag ens visat en tendens till att lämna honom. När jag lämnade över honom till personalen grät han inte längre utan gallskrek och jag var en millisekund ifrån att sno tillbaka honom och ta med honom till jobbet. Vägen till bilen var SÅÅÅ lång och hans skrik avtog inte ju närmre bilen jag kom utan eskalerade snarare – det blev en tung och uppgiven bilfärd till jobbet. Fick tack och lov ett samtal från hans fröken Jila 30 min senare. Hon hade försökt skicka en bild till mig men förstod sig inte på stenåldersmobilen dom har så hon ringde istället för att meddela att han var glad igen och lekte och skrattade. Det var en stor och tung sten som lättade från mammahjärtat då <3

IMG_4727

blogstats trackingpixel

Tystnadsmotivering

Här har det varit tyst och det av flera anledningar. Förstår inte varför jag känner att jag behöver förklara mig men här kommer ursäkterna i alla fall och hoppas att dom är skäl nog till tystnaden.

1. Jag har haft tre veckors semester där jag prioriterat att vara närvarande i livet och ”carpe diema” all vaken tid i den mån jag kunnat med tanke på anledning 2.

2. Jag är fortfarande handikappad. Förvisso är gipset borta men jag får fortfarande inte stödja på foten (i två veckor till) och tro mig – det suger så sjukt mycket energi att inte vara det man vill vara – aktiv, hurtig, engagerad osv

3. På grund av ovanstående har jag fortfarande svårt att ta hand om min egen son själv vilket gör att jag är i ständigt behov av någon annans hjälpande hand (vilket ibland nästan är förnedrande). Därför har jag velat vara så delaktig jag kan vara med Jessie och social med dom som dragit tyngsta lasset med honom.

Så, kort och gott har det varken funnits tid eller intresse till detta. Men, nu börjar vardagen smyga sig på igen med allt som hör den till (även detta då). Idag är första dagen tillbaka på jobbet – känns skönt med lite rutiner igen. Om två veckor får jag äntligen börja gå (även om jag smygstartat lite fast jag absolut inte bör/får) och jag kan då påbörja resan tillbaka till mitt vanliga jag. Vad jag längtar mest efter är att få jaga efter Jessie, lämna honom på dagis, gå ut med Diesel, inte behöva planera vart enda litet steg jag tar och framför allt kasta kryckfittorna åt helvetets helvete.

blogstats trackingpixel

20 sekunder

Idag hände det som jag tror alla småbarnsföräldrar fasar för – Jessie satte digestivekex i halsen så det korkade igen helt. Han hade fått ett halvt kex inne i köket i stugan här på landet och tågade förbi mig och pappa i vardagsrummet, smaskandes på sitt halva kex och gick ut på altanen. Nicklas satt ute och mamma var strax bakom Jessie. Plötsligt hör jag hur han börjar hosta men att det liksom inte kommer upp något och att han försöker gråta och kipa efter luft utan framgång. Jag är ute på 1,5 sekund, möter Nicklas i dörren som rusar in efter vatten, mamma står med Jessie framåthängd i famnen och trycker/dunkar honom mellan skulderbladen. Jessie kämpar med kväljningar, försök till hostningar men det händer ingenting. Jag möter mammas blick som är smått panikslagen (min lär ha varit 1000 gånger värre) och hon skriker ”Nicklas, HJÄLP!” Jag ska precis slänga mig dit med, hjärtat påväg ut ur bröstkorgen, när Nicklas kommer springandes. Jag hinner för en millisekund tänka ”nu är det kört!” men så flyger en degig kexklump ut ur Jessies mun efter att mamma dunkat honom i ryggen och han börjar äntligen hosta ordentligt och gråta helt hejdlöst. Jag sätter mig ner på altantrappen helt jävla skakig, illamående och tårarna sprutandes med Jessie i famnen. Vi pratar alltså om ett förlopp på totalt max 20 sekunder men det är de längsta och värsta 20 sekunderna i mitt liv. När den värsta chocken lagt sig och Jessie lugnat ner sig reflekterar jag för första gången över vart jag befinner mig – jag sitter alltså på nedersta trappsteget på entretrappan utan kryckor. Vet inte hur fan jag kom dit – jag hade bara en sak i huvudet när jag kastade mig ur soffan och det var att rädda min son. Tack och lov hade mamma redan börjat agera! Vi var bra tagna allihopa efter detta – alla fullt medvetna om hur jävla illa det hade kunnat sluta, lyckliga och lättade över att det inte gick så långt.

Jag vill helst inte att Jessie går runt och äter men ibland har vi gjort små undantag just när det kommer till typ lite kex eller majskrokar – efter idag är det nolltolerans. Vi pratar alltså en liten bit smuligt digestivekex, det är inte direkt vad man tror ska fastna men även det enklaste kan vara förrädiskt. Man får lite annat perspektiv på vad dom här små liven betyder för en när sånt här händer och framför allt börjar man förstå vad man är kapabel att göra för att inget ont ska hända dom. Jag kommer att gå genom eld för honom <3

image

blogstats trackingpixel

Svart

Återbesök på Danderyd stod på agendan idag och det enda positiva med dagens besök var att jag fick träffa min hjälte på Ortopedmottagningen – gipskillen som var den enda som tog min smärta i benet på allvar. Jag frågade om han kom ihåg mig och det gjorde han. Jag berättade då om dundermissen dom gjort och han stod bara gapade. Han sa lite skärrad ”Jag skulle ju gipsa dig för hemgång! Du hann väl inte åka hem!?” När hans kollega kom in var han tvungen att berätta storyn vidare så det är ju inte bara jag (och alla andra partiska) som tycler att det är under all kritik. Jag fick i alla fall chansen att tacka honom idag för att han lyssnade och brydde sig och jag funderar på att ta reda på vad han heter och typ skicka blommor. Vet inte varför jag fattat sånt tycke för honom men han känns som en sån där person som man inte kan annat än älska.

Han gipsade av mig, tog bort mina stygn och sen pratade vi fotboll, hundar och familj medan vi väntade på läkaren. Det var då han droppade bomben som släckte min sista lilla ljusstrimma av hopp gällande den här förbannade fotleden. Jag ville ju så innerligt få nya restriktioner idag – att jag skulle få börja belasta och få tillbaka min frihet, mitt liv i alla fall lite. Gipskillen gick och läste min journal för att göra iordning inför omgipsningen – kommer tillbaka och säger ”du ska ju inte belasta nu på åtta veckor!”. Alltså what the fuck!!! ÅTTA VECKOR ska jag hoppa runt på ett jävla ben och inte kunna göra ett jävla skit själv. Jag frågade om han skämtade men det gjorde han ju inte. Han förklarade att all den metall dom opererat in inte riktigt pallar belastning, skruvarna skulle typ bli krokiga och svåra att få bort så det är först när dessa opererats bort som jag får börja använda foten igen. Jag ska dessutom gå typ två veckor utan gips innan metallen ska bort – det känns jävligt läskigt, att han en slapp fotjävel jag inte får använda hängandes helt fritt. Någonstans kände jag det dock på mig men det sista som lämnar en är hoppet, right?

Läkaren kom och tittade till såren som läkt fint, ärren såg snygga ut på bara en vecka. Han sa även att röntgenbilderna såg bra ut men allt detta var en rätt klen tröst i sammanhanget. Jag frågade läkaren om jag verkligen var tvungen att ha ett gips. ”Kan jag inte få en sån där pjäxa istället som man kan ta av och få lufta lite med?” Han svarade ”med en så pass stor skada är det bättre att hålla allting helt fixerat hela tiden!” Jag tror inte riktigt jag har greppat hur allvarlig den här skadan varit/är, jag  har bara utgått ifrån det jag hört från andra + det dom sa till mig på akuten i Uppsala. Hur som helst byttes mitt blåglittriga gips ut mot ett svart, det känns som att det speglar situationen bättre för det här är fan så långt ifrån glittrigt och glammigt jag komma. Nu måste jag hitta hem i en helt ny vardag och försöka acceptera min sits hur tungt och jävligt det än är.

image

blogstats trackingpixel

Produktiv sjukskriven

Har haft en jävligt produktiv första dag som sjukskriven – vad som ska poängteras är att det enda jag gjort i vertikalt läge är sorterat tvätt + hängt en maskin. Thats it! Horisontellt däremot har jag sorterat alla bilder på Jessie från maj -15 till juni -16 samt skickat totalt ca 1000 bilder på framkallning. Var duktig och skickade efter hans första 3 månader ganska direkt men sen har det liksom blivit åsidosatt sen dess så det jag beställde idag är alltså alla bilder från maj -15 till och med Jessies 1årsdag (och kanske några veckor efter det). Fan och helvete vad tid det tog! Och jävlar och skit vad mer tid det kommer att ta när bilderna väl kommer och jag ska ta tag i både ”Mitt första år”-boken och fotoalbum. Men, jag ser fram emot det också – det är mysigt att sitta och pyssla med nu när jag inte känner mig stressad över andra saker som ska hinnas med (kan liksom inte göra så mycket annat).

Passade även på att uppdatera mitt försäkringsärende med alla utlägg, dagar på sjukhus osv. Har väl lagt ut en 1000-lapp totalt (då jag kommit upp i något så gammalglammigt som högkostnadsskydd) och skulle få tillbaka 3500 varav 400 kr är till kläder. Jag frågade lite försiktigt om det var något som täcktes av försäkringen – utlägg för nya kläder – då jag inte har ett enda par byxor som jag får på mig över gipset. Har redan klippt sönder 2 par tights och ett par jeans. Det gjorde det egentligen inte men hon sa att hon kunde betala ut så jag kunde köpa i alla fall ett par nya byxor. Vet inte när jag köpte byxor för 400 spänn senast. Jag tycker det börjar bli dyrt över 299 :P.

Efter att ha legat med foten i högläge mer eller mindre hela dagen började det klia lite i kroppen. Nicklas var hemma vid 13:30, vid 14:00 åkte vi och hämtade Jessie och då kom jag på den briljanta idén att åka till Täby och hämta ut våra pass + shoppa lite, hade massa grejer jag ville kolla på. Vi hämtade ut passen och sen var jag slut som artist. Svettades som en jävla gris och hade praktiskt nog tagit på mig en ljusgrå T-shirt som avslöjade precis varenda liten jävla svettdroppe och då kan jag meddela att det rann längst ryggen på mig. Hade till och med svettfläckar under tuttarna. Har aldrig känt mig så ofräsch i hela mitt liv. Okej, jag målar upp det som så mycket värre än vad det var. Svettfläckarna var liksom mest små prickar men ni förstår känslan. Vi sket därför i att shoppa och bokade en allra första klipptid åt Jessie istället. Hans gyllene lockar i all ära men han har varit så jävla svettig i håret senaste tiden så det var dags att få in lite luft i kalufsen.

Han var SÅ duktig, hans frisör lika så. Hon var lärling men kändes jätterutinerad och tacklade Jessie på precis rätt sätt. Gav honom saker att leka med, pratade mycket med honom, var snabb och dessutom jävligt noggrann. Det enda som inte gick hem var trimmern och fönen – SKITläskiga tydligen. Fin blev han i all fall och han ser så stor ut. Kanske inte bara har med klippningen att göra – min lilla kille är helt enkelt inte så liten längre.

image

blogstats trackingpixel

Inte vara svag

Innerst inne vet jag att jag bara är dum men jag har så jävla svårt att se mig besegrad över någonting. Som den här jävla fotledskadan – jag vill liksom inte låta den kontrollera mitt liv (fast den gör det). Jag har t.ex inte låtit mig själv ta det så lugnt att jag varit helt sjukskriven hela veckan utan var på jobbet redan i måndags. Förvisso jobbade jag bara två timmar då, tre timmar tisdag och onsdag men bara det faktum att dessa få timmar sugit all jävla kraft ur mig talar väl sitt tydliga språk – att den här jävla skadan har mig i ett järngrepp.

Jag är dessutom emot smärtstillande – för mig blir det mest som ett sätt att lura kroppen att den är piggare och fräschare än vad den är vilket lätt gör att i alla fall jag ”överskattar” min förmåga/mitt mående som alltid leder till att jag gör mer än vad jag borde. Igår tog jag därför inte min ”mitt på dagen-dos” för att se hur pass ”ont” jag egentligen hade. Ont är kanske fel ord men det pulserade och bultade rätt ordentligt efter några timmar på jobbet och eftersom jag inte får stödja på foten så är allt stående arbete en sån jävla påfrestning och jag var så jävla genomslut när jag kom hem.

Och så kommer man hem till en full tvättmaskin, en full torkställning och halvstökigt kök och jag tänker: ”men hur jobbigt kan det vara?” och sätter igång och flänger fram och tillbaka mellan kök, badrum och garderober – hoppades på ett ben utan kryckor för att ha händerna fria. Jag tror det tog mig 15 min bara att plocka av torkställningen (vad tar det annars? 3 min?) med alla vilopauser pga av typ kramp i friska benet. Dyblöt av svett gav jag upp när jag hängt tvätten och lämnade över resten till Nicklas som kom hem då.

Jag kan gilla läget att min fot är nyopererad och att jag inte kan spela fotboll eller träna som jag vill och brukar – men det här med att den påverkar hela min vardag så mycket gör mig så in i helvete frustrerad. Allt det där man helst inte gör när man kan göra det (plocka i/ur diskmaskinen, hänga tvätt, bära runt på Jessie, ta ut hunden på kvällskissen etc) – jag skulle göra vad som helst för att få göra det helt obehindrat igen. Och tänk då allt det där jag VILL göra men inte kan – gå ut och leka med Jessie, lämna/hämta på dagis, jobba (ja, jobba!), träna (som vanligt), gå långpromenader, kunna tacka ”ja” till vad som än dyker upp osv. Snacka om att ha blivit vardagsberövad.

Ossian är hemma från sin långresa igen och ska jobba lite åt mig så tro’t eller ej men nästa vecka ska jag vara helt jävla sjukskriven. Vet inte riktigt hur man gör sånt – bara…. vilar…. men jag ska ge det ett ärligt försök. Första återbesöket på DS är redan nu på tisdag för stygnborttagning, röntgen och nytt gips. Håller alla mina tummar, ber till alla gudar och hoppas hoppas hoppas att restriktionen ”markeringsbelastning” skrotas helt och att jag får börja arbeta fram ”maxbelastning” på foten. Känns som att livet skulle bli lite mer värdigt då – jag vill inte vara svag och beroende av andra!

blogstats trackingpixel